Temana är ord, ton och bild. Det mesta som kommer att dyka upp i bloggen är varierande inslag kring musik och litteratur.
31 december 2013
29 december 2013
Fado i juletid (2): Senhor Vinho 21 december
Här är ytterligare några
intryck av fado i Lissabon kring julen.
Senhor Vinho tillhör
definitivt de mest kända fadohusen i Lissabon, och så har det varit under många
år. Det startades en gång av sångerskan Maria da Fé, hennes man José Luís Gordo
och sångaren António Mello Correia. Den sistnämnde lever inte längre. Maria da
Fé, som i dag närmar sig de 70, har slutat att uppträda men driver fortfarande
krogen, där hon också fanns på plats under mitt besök. Den har fått sitt namn efter
en sång av Alberto Janes som Amália Rodrigues lanserade på 50-talet och många
andra har sjungit sedan dess.
Senhor Vinho ligger lite vid
sidan av, i stadsdelen Madragoa. Ingen annan av de mera kända fadokrogarna finns
i närheten, och de besökare som inte bor i trakten bör lägga till några euro
för taxi (som är billigt i Lissabon) om de gör en kostnadskalkyl för kvällen.
Utan taxi, och med en viss återhållsamhet i beställningarna, bör man ändå räkna
med 60–70 euro per person för varmrätt, vin och kaffe. Ska man känna sig nöjd
med detta krävs bra fado.
Det får man också på Senhor
Vinho, men man gör klokt i att i förväg kolla vilka som uppträder. Restaurangen
har en fin inredning och maten var utmärkt åtminstone för min del den 21
december.
Genomgående gitarrister var
de skickliga Paulo Parreira på portugisisk gitarr och Rogério Ferreira på
spansk gitarr. Musiken började vid tiosnåret, men de första två sångerskorna,
som uppträdde med fyra sånger vardera med någon kvarts intervall mellan sig,
gjorde inte ett så starkt intryck att jag lade namnen på minnet. Men sedan kom
Joana Amendoeira.
Joana Amendoeira. Stockholm den 8 december 2013. |
Joana har jag skrivit om i
bloggen flera gånger med anledning av hennes besök i Sverige nyligen. Den som
hört hennes skivor (åtta album med fado!) blir inte förvånad av att höra henne ”ao
vivo”. Rösten är måttligt stark, men har en behaglig varm klang och stor
smidighet. Hennes sång är nyansrik och omsorgsfullt texttolkande. Joana är
också noggrann och personlig i sitt repertoarval. Hennes personlighet och
uppträdande är sådana att jag känner behov av gammaldags adjektiv som intagande
och älsklig. Eftersom jag känner henne sedan tidigare blev det också ett
trevligt återseende.
Huvudattraktionen på Senhor
Vinho är emellertid sångerskan Aldina Duarte. Hon har utformat en dramatisk,
intensiv fado med starka uttryck för utsatthet och sårbarhet. Att denna
märkliga sångerska faktiskt inte har vuxit
upp med fado och själv inte besökte ett fadohus förrän hon var 21 år kan vara
svårt att tro när man hör henne – så djupt bottnar hon i fadons grundläggande
känsla och attityd, saudade.
Jag känner hennes musik från
fyra album – den bygger nästan alltid på traditionell fado och ett starkt
känslouttryck. Att höra henne i verkligheten är ändå en överraskning. Rösten
har nämligen en styrka som inte framgår av inspelningar, och Aldina skulle utan
vidare kunna sjunga för ett par hundra lyssnare utan ljudförstärkning. Hennes
allvarliga musik har också, tyckte jag mig märka, humoristiska och
självironiska bottnar. Jag tycker att hon är en gestaltande sångerska som inte
bara uttrycker sina egna erfarenheter, utan också går in i olika roller. Frågan
är om lika gripande fado går att höra någon annanstans i dag. Aldina bjöd på
sex sånger av varierande slag, ackompanjerade
av de fina gitarristerna och ett livfullt kroppsspråk. Vid lite eftersnack
visade hon sig vara en vänlig och charmerande person.
Fadohusen tenderar att spara
sitt bästa krut till sist, varför jag blev överraskad av att kvällen inte var över
med detta. Vem skulle våga följa upp Aldinas framträdande?
Två virtuosa nummer med de
skickliga gitarristerna lugnade ner atmosfären och en för mig obekant
sångerska, Liliana Silva, gav kvällen en anständig och hörvärd avslutning.
Henne hör jag gärna igen. Både fattigare och lyckligare avslutade jag denna
fadokväll en stund efter ett på natten.
På Senhor Vinho uppträder
även sångaren Duarte och nya stjärnan Gisela João, men de var inte på plats
just denna kväll.
Musiken framfördes i en
mörklagd lokal med bara enstaka svaga ljuskällor varför jag inte har några
bilder. Det var inte riktigt läge för att förstöra stämningen med fotoblixtar.
Mer aktuellt om Senhor Vinho
finns här:
I nästa avsnitt hamnar vi på
Senhor Vinhos motsats – den lokala fadobaren som alla har råd med.
28 december 2013
Fado i juletid (1): Clube de Fado 19 december
Lissabon strax före och under julen är
lågsäsong för turismen, något som märks i stadsbilden och inte minst i hotellpriserna.
Men bra fadomusik finns att höra på många ställen. Här några intryck från en
resa kring julen som förhoppningsvis någon läsare kan ha nytta av.
En annan bild av krisens Portugal. Fullt drag i julhandeln på Rua do Carmo i Lissabon. |
När fado presenteras i Sverige är det nästan
alltid från konsertscenen. Konserter finns förstås i Portugal också, men fadons
traditionella miljöer är krogen och kaféet. Utbudet har ökat under senare år
och fado kan nu inte bara höras på de etablerade fadokrogarna i stadsdelarna
Bairro Alto och Alfama, utan även på andra håll. Skillnaden mellan olika
etablissemang är stor, alltifrån eleganta restauranger med professionella
musiker till enkla ”hål i väggen”-barer där folk uppträder utan att få betalt.
Det ska sägas att de etablerade krogarna, ofta med en lång historia,
fortfarande lockar de mest kända artisterna och har den bästa servicen, men
enklare ställen kan i stället erbjuda en genuin miljö som främst
lokalbefolkningen frekventerar.
Priserna är oerhört varierande. Att gå på
någon av de mest kända fadokrogarna är med portugisiska mått inte billigt. För
exempelvis en varmrätt, en halv flaska vin, vatten och kaffe kan det handla om 50–60
euro, ett belopp som stiger om man också tar del av de aptitretare som brukar
serveras före huvudrätten eller kostar på sig ett finare vin, förrätt eller
dessert. Enklare ställen är förstås billigare. Och det ska understrykas att man
kan höra mycket fado i Lissabon utan att det behöver bli särskilt dyrt.
På en fadokrog uppträder flera
sångartister som var och en sjunger några sånger till ett komp av gitarrer (och
eventuellt bas) som är detsamma genom hela kvällen. Mellan framträdandena är
det pauser. Ett besök på en fadokrog tar alltså flera timmar i anspråk.
Eftersom man brukar börja först vid nio–tiotiden slutar musiken först då
allmänna kommunikationer har slutat gå. Så Lissabons taxichaufförer har säkert
inget att invända mot fadoställena.
Publiken på en fadokrog är oftast
disciplinerad och uppmärksam. Många äter innan musiken börjar. Slammer med
bestick och högljudda samtal förekommer lyckligtvis sällan. I allmänhet tonas
ljuset ner när artisterna tar plats.
Clube de Fado
Clube de Fado är ett väletablerat
ställe i Alfama, den fadokrog jag har besökt oftast under besök i Lissabon. Krogen
drivs av gitarristen Mário Pacheco. Här kan man räkna med god standard på både mat
och musik, men den som är ute efter att höra en viss artist bör kolla i förväg
vilka som kommer, vilket förstås gäller även andra fadohus. Denna kväll var det
utpräglad lågsäsong. Bara en av de två salar som finns i krogen användes och
den var drygt halvbesatt som mest. Bara tre sångartister framträdde, men de var
å andra sidan tre av de mest välkända bland yngre fadosångare: Lina Rodrigues,
Rodrigo Costa Félix och Maria Ana Bobone. Pedro Amendoeira på portugisisk
gitarr och Pedro Pinhal på spansk gitarr är musiker som ger ett säkert och
lyhört stöd åt vilken sångare som helst.
Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Carolina/Lina Rodrigues, sång, Pedro Pinhal, spansk gitarr. |
Lina Rodrigues är ett stort
framtidslöfte. Med en vacker sopran sjunger hon musikaliskt och innerligt med
ett nyanserat uttryck och – vilket inte saknar betydelse när man ser artisten –
ett behagligt kroppsspråk. Lina Rodrigues kommer snart att försvinna från
fadoscenen. Som namn. Tydligen kommer sångerskan i fortsättningen att kalla sig
för Carolina, och det är också Carolina som lanserar den debutskiva som
utkommer 2014, enligt uppgift. Ett tips som inte verkar alltför riskabelt är
att Carolina/Lina Rodrigues är nästa stora fadosångerska, efter genombrotten
för Carminho och Cuca Roseta. Hon är redan nu en av de allra bästa.
Med lite dricks slutade denna kväll på
55 euro och musiken, som startade tjugo över nio, var slut redan 23:15.
Rumphugget, men god kvalitet.
Fortsättning följer.
26 december 2013
Renässansporträtt (8). Robert Fayrfax
Robert Fayrfax
En natt drömde jag om en
mässa av så väldiga proportioner
att den skulle omrama hela
detta land
med ett Gloria i Nordsjön
och ett Amen i Atlanten
Nästa natt drömde jag om
jordens plan, om en mässa
som ska omsluta hela denna
vidd
Den tredje natten drömde jag
om en så oerhörd mässa
och den tryckte mig över
bröstet och pressade ner mina revben
i mullen, den nya jord
som bönderna plöjer medan de
skrattar år min möda –
Robert Fayrfax
(1464–1521), engelsman, skrev huvudsakligen kyrkomusik. Hans stycken
kännetecknas av för tiden ovanligt utdragna former; de enskilda delarna av hans
mässor tar ofta över 15 minuter i anspråk. I enlighet med dåtida engelsk praxis
inleds hans mässor av en Gloriasats.
23 december 2013
Feliz Natal!
En riktigt GOD JUL önskar jag dem som hittat min blogg.
MERRY CHRISTMAS to everybody who has found this blog.
MERRY CHRISTMAS to everybody who has found this blog.
21 december 2013
Fadoprofilen (16). Frei Hermano da Câmara
(Frei) Hermano da Câmara (1934) tillhör
den aristokratiska kretsen men är mest känd som den mest konsekvente religiöse
förkunnaren inom fadon. Han skivdebuterade på 50-talet, blev senare munk inom
Benediktinerorden och har sedan dess framfört en religiös musik, ofta i
arrangemang med orkester och kör.
Som mera renodlad fadoartist sjunger da Câmara egna
sånger med religiösa motiv med en ljus och lätt igenkännlig röst. Fadolyssnare
kan ha lite svårt med de ibland överlastade arrangemangen i hans religiösa sånger,
men som fadosångare har da Câmara en värme, hängivenhet och originalitet som
möjligen gör honom till den märkligaste musikern inom da Câmara-släkten.
Utan orkester och kör låter han så här:
Etiketter:
fado,
fadoprofil,
Lissabon,
Musik,
Portugal
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)