Omläsningen (7). Göran Schildt, Önskeresan

År 1949 gjorde den finlandssvenske författaren Göran Schildt, hans fru Mona och ett par vänner en resa genom Europa med den lilla segelbåten Daphne. Mest färdades man på Europas – i praktiken Frankrikes – system av floder och kanaler. Resan skildras i Önskeresan, återutgiven av Söderströms 1996.

Det är inte vilka resenärer som helst. Schildt hade redan skrivit flera böcker, däribland en om André Gide och en om Paul Cézanne, vid tillfället, och en stor del av resan hade han sällskap av Georg Henrik von Wright, den kände filosofen som var på väg att bli professor i filosofi i Cambridge. Sällskapet var alltså väl förtroget med europeisk kulturtradition, litteratur, konst och filosofi. Själva resan var en ”önskeresa”, en dröm som kunde gå i uppfyllelse tack vare ett arv, länge förberedd, en dröm om att möta den europeiska kulturen på plats.

Den som gillar segling och båtar har mycket att hämta i denna reseskildring där Schildt ganska ingående redogör för olika händelser, problem och äventyrligheter som har med själva seglatsen att göra. Mer spännande för mig är att ta del av alla de miljöer och människor som resenärerna träffar på. Schildt är en mycket skicklig stilist, jag tar mig lätt igenom passager om båtar och segling enbart för att de är så välskrivna. Karakteristiken av staden Lyon får tjäna som exempel på Göran Schildts stil.

Lyon hade genom sitt magnifika läge gjort ett sympatiskt intryck på oss vid ankomsten, men redan efter en långpromenad genom staden kände vi oss mindre tilltalade. Det är något charmlöst och hårt över denna handelsstad och dess invånare. Man har det tydliga intrycket att kampen för tillvaron i förening med det naturliga urvalet här frambragt och renodlat sällsynt oangenäma karaktärsegenskaper. I Paris har intellektuella, konstnärliga och mondäna företräden alltid haft betydelse vid sidan av pengar, Bordeaux har sin hamn- och sjömansbakgrund och längre söderut i Marseille och Nizza lägger solen och livsnjutandet en försonande slöja över affärsmentaliteten. Lyon är Amerika utan den friska amerikanska ungdomligheten och initiativkraften, en stad som man absolut inte skulle placera i Frankrike om den inte redan var där.

Boken börjar i Finland och slutar i Italien, och den fick sina efterföljare i flera kommande böcker, närmast I Odysseus kölvatten från 1951. Böckerna blev formidabla succéer, sålde i många upplagor och översattes flitigt. Schildt berättar i ett förord som skrevs till nyutgåvan att framgången var så total att den tillförsäkrade honom ekonomiskt oberoende för resten av livet.

Detta alltså med en reseskildring från länder som de flesta av dagens finländare och svenskar känner väl till genom egna besök. Knappast en gångbar bokidé nuförtiden. Och detta är intressant när man läser boken nu: den skrevs i en annan tid, i ett Europa långt före EEC och EFTA, ännu förött av kriget och med minimal fredlig kontakt mellan folken. Norrifrån längtade man efter en förbindelse med det Europa som länge varit avskuret, i söder välkomnade man alla besökare. Vid läsningen påminns man om hur mycket som förändrats, både i möjligheterna att resa och hur man reser. I sitt nya förord kommenterar naturligtvis Göran Schildt saken, bland annat så här:

I varje fall kan vi konstatera att önskeresor idag har blivit mycket ovanliga, eftersom behovet att resa sällan hinner ackumuleras innan det tillfredsställs. Också behovet att visa gästfrihet mot främlingar har svårt att uppstå i länder som översvämmas av turister. Det lyckliga mötet mellan värdar och gäster blir därför allt sällsyntare. Inte heller kulturkonsumtionen är vad den var innan överutbudet och övermättnaden gjorde människorna kulturblaserade. Visst kastar charterresenärerna en förströdd blick på Michelangelos Yttersta dom, på Athens Parthenon och på Agras Tadj Mahal, men som TV-rutans förbifladdrande bilder av skönhet och nöd betyder sådant allt mindre för oss.

Detta kan verka sannolikt bär man först läser igenom det, men vid närmare eftertanke tror jag han har helt fel. Resandet är nog mera sammansatt i dag. Önskeresor finns säkerligen nu också, de man drömmer om, förbereder sig för och vill göra en gång i livet … samtidigt som inget hindrar att man smiter iväg på en sista minuten-charter eller weekend i en storstad. Jag tror också att möten mellan folk från olika länder inte alls är sällsynta utan tvärtom vanligare än någonsin. Inte heller tror jag att folk tröttnat på kulturen: den mängd välbesökta konserter, konstutställningar, teaterföreställningar etc. som finns i storstäderna vittnar om att väldigt många tar del av mycket kultur. Att den sedan den är en bristvara för andra grupper är knappast något unikt nytt.

Det är få förunnat att se Europa med en liten segelbåt, på så sätt är just Schildts resa ovanlig. Till de få negativa saker jag kan finna i hans bok hör hans lite nedlåtande syn på charterresenärerna. De flesta har inte råd med segelbåt. De får åka med charter eller lågprisflyg. Vad säger att deras utbyte eller upplevelse därmed blir av lägre halt?

Men för övrigt: en härlig skildring genom en del av det Europa som gjorde sitt bästa för att återhämta sig efter kriget. Bokens många foton betyder också mycket för intrycket av autenticitet och tidsdokument.

Klassiska nedslag (3). Enrique Granados, Danzas españolas

Den spanske tonsättaren Enrique Granados (1867–1916) är kanske mest känd för en samling pianostycken som heter Goyescas, inspirerade av bilder av konstnären Francisco Goya. Han komponerade även zarzuela, den spanska komiska operan och operetten, kammarmusik och sånger. De tolv pianostycken som ingår i Danzas españolas komponerades mellan 1892 och 1900 och tillhör tonsättarens tidigare verk. Han avled i förtid genom drunkning sedan en tysk torped skjutit färjan mellan Frankrike och England i sank.

Enrique Granados

Danzas españolas får närmast betraktas som nationalromantisk musik i vilken Granados tagit hand om danser från olika delar av Spanien och förvandlat dem till konsertmusik för piano. Visst kan man i dessa stycken ibland tycka sig höra återklangen från kastanjetter och flamencogitarr, men det mest påtagliga är ändå det dämpade, eftersinnande tonläget, som i den vackra Oriental, det andra stycket i samlingen. Musiken kan föra tankarna till pianomusik av Schumann, Chopin eller Liszt, men i albumkommentarerna till utgåvan med tolkningar av pianisten Alicia de Larrocha pekas på likheten med Edvard Griegs många lyriska småstycken. En sådan jämförelse är ganska talande. Det är inte bara det att musiken bygger på en folklig tradition – fastän Grieg nog själv komponerade sina melodier och Granados verkligen använde folkloristiskt melodiskt material – utan också att tonsättarna var nästan samtida och som av en händelse hade samma initialer.

Mest känt av styckena är nog nummer fem, Andaluza, som är anslående och ”låter spanskt”. Annars är det ganska få av de här styckena som jag omedelbart skulle placera i rätt land om jag inte kände till landet. Nummer fyra, Vilanesca, för snarare tankarna till någon gånglåt från Mellansverige. Det faktum att musiken bygger på folkdanser är för mig tydligare än att de är spanska. Ibland kan jag tycka att det folkloristiska i nationalromantisk musik som denna mest är ett förbindande element mellan olika områden, snarare än att det skiljer av dem, åtminstone så länge det handlar om europeisk musik.

Då jag förra året intervjuade några fadomusiker i Lissabon ville jag som tack för att de ställde upp ge dem någon svensk musik av hög klass på skiva. Jag valde Jan Johanssons och Georg Riedels klassiska Jazz på svenska från 1962 och blev inte särskilt förvånad över att flera av musikerna blev gripna av uttolkningen av de svenska låtarna. Med utgångspunkt från fadons saudade hade dessa musiker inga problem med att direkt identifiera, uppfatta bli delaktiga i vemodet i de svenska låtarna.

Jag kan tänka på detta när jag hör Granados spanska danser. Det är en väl varierad provkarta över spanska folkmelodier i fina pianoarrangemang – så enkla att förstå och uppskatta för en utböling att ordet gränsöverskridande faktiskt får en mening.

Jag har lyssnat till Alicia de Larrocha i en inspelning utgiven av Philips.

Klassiska nedslag (2). Michail Glinka, Gran sestetto originale Ess-dur

Michail Glinka (1804–57) var inte den förste ryske kompositören. Men han var den förste i raden av stora ryska tonsättare under 1800-talet som blev uppmärksammade utomlands för en musik som förenade europeiska influenser med en nationell rysk ton, före kompositörer som Tjajkovskij, Mussorgskij, Borodin, Rimskij-Korsakov, Balakirev och andra. På så sätt är Glinka en motsvarighet till Alexandr Pusjkin, som inledde en storhetstid inom rysk 1800-talslitteratur och som sedan fortsattes av bland andra Lermontov, Gogol, Dostojevskij, Tolstoj och Turgenjev.

Glinka kom från en rik släkt och hade aldrig några ekonomiska bekymmer. Eftersom det inte fanns några konservatorier i Smolenskområdet som han kom ifrån, lärde han sig musik genom privatlektioner. Han lockades tidigt till Väst-, Central- och Sydeuropa och var särskilt svag för italiensk och fransk opera. Han spenderade många år av sitt liv i olika europeiska länder. Glinka har för eftervärlden mest blivit ihågkommen som tonsättare av operorna Livet för tsaren och Ruslan och Ludmila.

Michail Glinka.

Han använde ibland ryska folkmelodier i sin musik, men denna ”gran sestetto” för piano, två violiner, viola, cello och kontrabas låter verkligen inte särskilt rysk utan snarare sydeuropeisk med sitt varma melodiska flöde. Musiken har en odiskutabel briljans, särskilt i pianostämman som dominerar redan i den brett anlagda förstasatsen, och denna dominans tilltar i den melodiska andantesats som följer och den muntra, rytmiskt pigga finalen. Ska man nödvändigtvis anmärka på något, så är det väl att pianot är så pass mycket i förgrunden att det ibland kan påminna mer om en konsert än om kammarmusik, fast med en liten ensemble i stället för orkester. Uppbyggnaden med tre satser liknar också den konsertform som dominerade vid denna tid. Glinka var 28 år gammal när han komponerade stycket. Sammanlagt handlar det musik på cirka 25 minuter.

Jag har alltid gillat den här musiken, främst för den flödande melodiken, det lediga handlaget i temautvecklingen och lättheten och glädjen som löper genom hela verket. Det finns många kammarmusikverk som är djupsinnigare och mera betydande, men det finns få som är så lättillgängliga och charmerande som detta. Lite handlar det kanske om lantisen som kommer från det vilda Rysslands utmarker till Europas salonger och vill visa att han minsann har lärt sig hantverket. Sextetten är för mig mycket mera än en uppvisning: ett inspirerat och talangfullt arbete som jag har återvänt till flera gånger än jag från början förväntade.

Min inspelning är gjord av Sjostakovitjkvartetten förstärkt med pianisten Alexej Nasjedkin och basisten Rustem Gabdulin (Olympia).

Fadoprofilen (9). Hermínia Silva

Hermínia Silva (1907–93) var född i Lissabon och kom i kontakt med fadon tidigt, började sjunga som barn. Hon uppträdde offentligt från tolv–trettonårsåldern, bland annat tillsammans med den legendariske sångaren och kompositören Alfredo Marceneiro. Hon blev snart indragen i Lissabons teaterliv och är en av de ledande fadistas som var mest verksam i olika uppsättningar av operetter och revistas (revyer), sammanlagt över 70 stycken. Hon fann en publik även i Brasilien, där hon vistades i flera månader, och hon reste till USA och Canada för att uppträda för portugisiska utvandrargrupper.

Silvas beundrare kunde också höra henne på den fadokrog, Solar da Hermínia – ”en gåva från min man” – som hon drev mellan åren 1958 och 1982.

Parallellt med teaterframträdandena var Hermínia Silva verksam i skivstudion. Silva sjöng ofta originalkompositioner och bland hennes kompositörer fanns Raul Ferrão, Jaime Mendes och Frederico Valério. En del sånger som skrevs för henne tillhör i dag standardrepertoaren, exempelvis Fado da Sina, Rosa Enjeitada och A Tendinha.

På artistfoton är hon generös med glada leenden, ibland utstyrd i teaterkostymeringar. Hon sjöng lätt och avspänt, ornamenterat, varierat och musikaliskt. Hon hade en stark scenisk utstrålning och sången utstrålar en ovanlig värme, humor och självironi. Men Hermínia Silva hade också allvarligare bottnar. På äldre dagar blev hennes röst mörkare och tappade lite av sin smidighet.

Hermínia Silva medverkade i flera långfilmer.

Att Hermínia Silva var verksam under lång tid framgår av de tre Youtubefilerna här. Den första, Lisboa Antiga, är inspelad 1958. Rosa Enjeitada är äldre, troligen inspelad under tidigt 30-tal. Och Fado da Sina finns här i en sen inspelning från omkring 1980.

http://www.youtube.com/watch?v=VXJ4vxDYfYU

http://www.youtube.com/watch?v=9fkVmhMjW7M

http://www.youtube.com/watch?v=pr_pSsVwmUw

Klassiska nedslag (1). William Byrd, Ave verum corpus

Länge har jag fängslats av renässansens vokalmusik, särskilt den som framförs helt a cappella. Detta är en musik som verkar utifrån minimala resurser: inga stråkar, blåsare eller slagverk, inga stora körer, inga solister, knappast någon vokal virtuositet. Bara en liten grupp röster som i spelet mellan stämmorna skapar en mikro-värld där en paus blir till ett schakt, en stegring till en ås, ett möte mellan stämmorna ett drama eller ett förtroligt samtal om allvarliga ting. Särskilt inom kyrkomusiken kan man föreställa sig musikens bågar, vilopunkter och stegringar som en avspegling av lokalens arkitektur.

William Byrd (1543–1623) tillhörde den höjdpunkt inom musiken och litteraturen som inträffade i England decennierna kring 1600. Han var en produktiv tonsättare, verksam inom de flesta av tidens genrer, upplärd av sin store föregångare Thomas Tallis och samtida med kompositörer som John Dowland, Orlando Gibbons, Thomas Morley, Thomas Weekles, John Wilbye och John Bull. Som katolik var Byrd förföljd i det elisabetanska England. Hans motett Ave verum corpus utgavs först 1605, efter drottning Elisabets död.

William Byrd.

Det är ett litet verk, bara kring fyra minuter, enkelt, nästan asketiskt i sin självklara perfektion. Om det vore ett byggnadsverk föreställer jag mig det som ett litet kapell, utan konst eller annan utsmyckning. En plats att återvända till när man behöver stillhet och ro. Eller påminnas om att den största skönhet kan rymmas i det lilla.

Jag har lyssnat till en inspelning med The Tallis Scholars  (Gimell).