Vintergatan asfalteras i vitt

Vid beskedet om poeten Vasco Graça Mouras bortgång kom jag att tänka på en liten samling md portugisisk poesi i översättning som kom ut 2012, Vintergatan asfalteras i vitt (Almaviva). Här har Marianne Sandels översatt Ana Luísa Amaral (född 1956), Nuno Júdice (född 1949) och just Vasco Graça Moura (1942–2014). Hennes bokförlag Almaviva har under flera års tid presenterat översättningar av mycket litteratur som skrivits på portugisiska, inte bara i Portugal utan även i andra länder där det språket lever.

I boken presenteras författarna tämligen utförligt. Alla är de etablerade namn som fått läsare även utomlands. De är bildade, akademiskt verksamma poeter, hemmastadda i europeisk och inte minst portugisisk litteratur och kulturhistoria. I dikterna finns referenser därifrån – alltifrån antikens konst och legender och den höviska poesin under medeltiden till mera samtida skeenden i europeisk historia. Det är knappast någon överdrift om man påstår att de skriver en ganska intellektuell poesi, vilket inte minst gäller Vasco Graça Moura. Men även för den som inte förstår alla referenser är dikterna i den här boken givande. Bilder, tankar och iakttagelser fastnar i minnet. Vasco Graça Mouras dikt det säkra stället kan vara ett exempel; här möter minnen och känslor naturens raseri, färger och larm.

i morse i foz, där jag är född, slog det blygrå havet

rytande mot piren, angrep rasande gilreuklippan

och var en skummande vulkan som fläktes upp mot skären.

skriken från de förskrämda måsarna korsade varandra, skriken

de utstötte under ryckig, vindpinad flykt, och vingslag piskade

över stranden, ledsam som på en tavla av augusto gomes,

som den strand där kvinnorna står på den askgrå sanden, svartklädda

i sin strävsamma sorg, sitt modlösa hopp,

men där kommer inga fiskare plötsligt utifrån havet, nej,

där står det ett par som tar avsked för alltid,

med ögonen fyllda av tårar och handslag som löses upp

i en gråblek värld där ingen lust mer finns

och ingen vill begära något av någon annan.

och du, min älskade, kunde inte gilla detta vilda raseri,

här från denna arkad som hör till min barndom,

där ingen promenerar nu, vid randen av dessa timmar

utan räddning för de skeppsbrutna, vid randen av det vredgade vattnet

där bara drunknande har ett säkert ställe.

Ana Luísa Amaral är professor i litteratur vid universitetet i Porto. Som författare är hon starkt influerad av engelskspråkig litteratur. Sin kunskap om språkets och litteraturens komplexitet använder hon i dikter med flera bottnar. Jag gillar till exempel Psykoanalys av skrivandet:

Även om det talar om sol och höga berg,

även om det besjunger oändliga vidder

eller de stora sanningarna,

är varje diktverk

om den

som skriver om det

När spåren av en själv

tycks vara uteslutna från orden

är det ändå man själv som beskrivs

när man skriver in sig i texten

som är ett bortskärande av en själv

Varje diktverk

är ett tillstånd av passion

i samspel med reflexen

från den som skrivit det

Varje diktverk

är om den

som skriver om det

och så älskar man omåttligt

allt eftersom man betraktar sig i versen,

får svindel

och drunknar

Av de här tre diktarna är det Nuno Júdice som är den mest lättillgängliga för mig. Jag tror det beror på att hans dikter återuppväcker så många bilder, intryck och stämningar som jag minns från många besök i Portugal, särskilt Lissabon. Det finns en speciell atmosfär här som jag också förknippar med fadomusiken och dess miljöer. Som i dikten I Lissabon.

Du går in på caféet och sätter dig vid bordet

som ännu inte torkats av, det är som om du

inte hade något val. Du flyttar bort askfatet, muggen

som ännu är ljum, brännvinsglaset som tömts

till sista droppen, och kastar håret bakåt

så att eventuella skuggor skingras. Din blick

är riktad mot taket där en klisterremsa

att fånga flugor blivit kvar från en sommar

för länge sedan. Fläckar av rök och fukt,

gips som blivit synligt skapar den abstrakta

tavla där du söker en mening med det

du saknar. Dina händer tvekar

i knät, som om du inte hade bestämt

vad du skall göra. Men om du gick ut igen, vart

skulle du gå, nu i skymningen när

man inte längre ser vem som går förbi där ute? Och

om du stannar kvar, vem kan då komma så här dags

för att inte lämna dig ensam vid detta bord

som man dröjer med att torka av? Utan att veta

varför, bevarade jag bilden av dig och har den

i denna dikt som vet ditt namn utan att röja det,

som om du hade bett den att hålla det hemligt.

Fadoprofilen (32): Vasco Graça Moura

Vasco Graça Moura (1942–2014) var poet och översättare med ett par dussin böcker; en av de viktigaste författarna i Portugal under senare decennier. Har varit advokat och var politiskt verksam inom det konservativa-liberala socialdemokratiska partiet, har varit med i europaparlamentet. Moura hade ett starkt intresse för fado var en betydande kännare av musiken. Hans dikter har under senare år använts i många fadotexter.

Att jag skriver i preteritum ovan beror på att Vasco Graça Moura avled den 27 april 2014. En rad fadomusiker har lämnat sina hyllningar på Facebook, bland andra Cristina Branco, Katia Guerreiro, Rodrigo Costa Félix, Joana Amendoeira och Carminho. Hans dikter har blivit ett bestående inslag i modern fado och kommer att minnas under lång tid framåt.

Med barnasinnet i behåll

En diktsamling som jag då och då tittar tillbaka till är Diktisar och Kediter med Skoskav och Bruna bönor av Bengt Cidden Andersson. Han kom från Kalmar, där han var född 1948, och avled förra året. Lokalt var han välkänd som poet, särskilt kring temat fotboll som han var mycket förtjust i. Men i den här boken handlar det inte om fotboll.

Den är utgiven av Bildningsförlaget i Kalmar 1990. Bengt Cidden Andersson är förvisso inte en poet som man kommer att läsa om i framtida litteraturhistoriska översikter. Han dikter är varken särskilt djuplodande eller nyskapande. Men de har en omedelbarhet, en humor och ibland klarsyn som är tilltalande. Jag ser i mitt exemplar av boken att det ingår i den andra upplagan, andra tusendet. Alltså hade boken redan sålts i över tusen exemplar då jag hittade mitt. Inte dåligt för en okänd poet! Samtidigt ett exempel på att litteratur som förknippas med en viss region kan gå bra där, även om den helt förbigås i nationella medier.

Bengt Cidden Andersson skriver dock inte om Kalmar eller Småland i denna lilla bok. I stället är det en serie dikter som beskriver tillvaron ut ett barns perspektiv. Det är ett enkelt språk, tankar, fantasier och sammanhang som inte tillhör vuxenvärlden. En del av dikterna berör motiv som handlar om vem och vad vi är. Som de här två om att bli något annat än det man faktiskt blev.

Orättvist

Det är orättvist

när man inte själv

får bestämma

om man vill vara

en pojke eller flicka.

Hade jag fått bestämma

så skulle jag vara

en häst.

Trädet

Jag skulle vilja vara ett träd.

En stor ek med grenar

nästan uppe hos stjärnorna.

Med mina rötterfötter

skulle jag glo i underjorden.

Om jag vore ett träd

skulle fåglarna och maskarna

vara mina bästa kompisar.

De ämnen som Bengt Cidden tar upp i sin bok är sådant som ligger barnets vardag nära: vänner, släkt och familj, Gud och religionen, naturen, varför det är som det är. Och som återkommande tema: hur det hade varit om jag inte hade varit just den jag är utan någon annan.

Fågeltankar

Tänk

om jag hade vingar.

Då

skulle du få

min cykel.

Som barn funderar man mycket på hur det blir när man blir vuxen. Jag minns att mina tankar i denna fråga handlade rätt mycket om att jag då skulle kunna äta god mat hela tiden, inte den omväxlande kost – där allt inte var lika smakligt – som serverades hemma och i skolan. Likafullt lever jag inte som jag då drömde om. Utan fortsätter med en ganska omväxlande kost där allt inte är lika gott. Bengt Cidden Anderssons barnasinne har förstås också sina drömmar om vad som händer då man blir stor.

I min natt

När jag blir stor

och äger mycket pengar.

Då ska jag köpa

en natt

som varar länge.

I min natt

ska jag förbjuda

tandvärk.

Uppfinningar

När jag blir stor

ska jag uppfinna

skor som kan gå själva

så får dom se hur det är

att få skoskav.

Jag ska uppfinna läxböcker

som man inte behöver läsa.

Läsk som är nyttig.

Fisk som smakar persika.

Så ska jag uppfinna

en vecka

som räcker till min veckopeng.

Gud och Jesus är närvarande i vissa av dikterna, förmodligen för att författaren själv växte upp i en miljö där religionen var närvarande. Jag vet inte om man kan kalla detta för en religiös dikt. Men nog är den uttryck för ett barns syn på Gud som mänsklig.

Nyfiken

Om jag haft

ett högt klätterträd

ett sådant

som når upp till himlen

då skulle jag

klättrat upp till Gud.

Tittat in genom köksfönstret

för jag vill nämligen se

om Gud äter leverpastej

och ost med hål i.

Fado på cd: Recensioner i repris (12)

Med detta inlägg avslutar jag ”Recensioner i repris”. Däremot kommer jag att återkomma till fado på skiva på olika sätt. Dessa recensioner publicerades ursprungligen i tidskriften Lira.

Ercília Costa

As Primeiras Gravações 1929–1930 (2009)

Tradisom

****

Maria Alice

As Primeiras Gravações 1929–1931 (2009)

Tradisom

****

Det stegrade intresset för fado har lett till en omfattande återutgivning av musik från 1950- och 60-talen. Men det är sällsynt med återutgivningar från fadons första storhetstid på skiva, åren kring 1930. Dessa cd är välredigerade utgåvor med 20 spår vardera. Ercília Costa (1902–85) blev med stöd av gitarrlegenden Armandinho snabbt en berömdhet och gjorde stora turnéer i bland annat Brasilien och USA. Maria Alice (1904–97) var en av de populäraste sångerskorna kring 1930, både i Portugal och Brasilien. De var båda bra sångerskor som sjöng med klara, distinkta röster och starkt uttryck. Ljudet är hyggligt med tanke på inspelningarnas ålder. Möjligen är Costa snäppet bättre, men hennes inspelningar från 1930 har tidigare utgivits på cd, så Maria Alice är minst lika välkommen. För den som vill lära känna äldre fado är de här albumen av stort värde, men en lika god anledning att lyssna till dem är den utmärkta musiken.

Joana Amendoeira

Amor Mais Perfeito (2012)

CNM

****

På sitt åttonde album hyllar Joana Amendoeira gitarristen José Fontes Rocha (1926–2011), som spelade med fadodrottningen Amália Rodrigues och under senare år ofta med Joana Amendoeira själv. Han är en av fadons mästare på portugisisk gitarr och dessutom en bra sångkompositör, vilket framgår av denna cd där alla de tretton sångerna är komponerade av Fontes Rocha till texter av välkända fadopoeter. Hans mest berömda sånger Trago fado nos sentidos och Até que a voz me doa saknas dock i detta urval.
Sångerskan kompas smakfullt och lyhört av brodern Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Rogério Ferreira, spansk gitarr, och Paulo Paz, kontrabas. Som vanligt sjunger Amendoeira med en varm och smidig röst, omsorgsfull texttolkning och säker musikalitet. Fado blir hos denna sångerska aldrig särskilt tragisk eller dramatisk. Musiken är vänlig och innerlig, en mild melankoli skymtar fram då och då i en övervägande lugn och positiv fado. Denna cd håller samma klass som den närmast föregående, Sétimo Fado från 2010, som jag ändå värderar lite högre på grund av större variation och generösare speltid.

Katia Guerreiro

Os Fados do Fado (2010)

JBJ & viceversa

****

Katia Guerreiro har på fyra tidigare cd presenterat traditionell fado och nyskrivet material till ambitiös poesi. Denna nya cd är något annat: en samling välkända sånger som andra har lanserat. Att ge ut ”covers” kan vara riskabelt, men Katia Guerreiro lyckas verkligen göra något eget av sångerna, som förknippas med bland andra Amália Rodrigues, Carlos Ramos, Tristão da Silva och Hermínia Silva. Särskilt i långsammare tempon leder hennes omsorgsfulla och nära texttolkning till en ovanlig innerlighet – exempel är Procuro e Não Te Encontro, Nem às Paredes Confesso och Há Festa na Mouraria. João Veiga på spansk gitarr och Rodrigo Serrão på bas är hennes vanliga kompmusiker, medan Paulo Valentim på portugisisk gitarr bytts ut mot Guilherme Banza, vilket ger en mjukare klangbild. Med den går väl ihop med den avspända stämningen på skivan, som påminner om det välvilliga lugnet efter en framgångsrik konsert, då publiken väntar på extranumren. Och här är de, på en välgjord och njutbar cd.

Carminho

Alma (2012)

EMI Music Portugal

*****

Sångerskan Carminho, som gjorde en fantastisk skivdebut 2009, återkommer nu med ett album som har vissa likheter med debuten. Även nu producerar Diogo Clemente, som spelar spansk gitarr tillsammans med Marino de Freitas på basgitarr och fem (!) mästare på portugisisk gitarr av vilka Bernardo Couto och José Manuel Neto förekommer mest. Sångerna är traditionella fados, sånger ur andra artisters repertoar, lite brasilianskt och resten nyskrivet. Den musikalitet, energi, närvaro och inlevelse som sångerskan visade på sin debutskiva finns här också – men både repertoaren och uttrycksregistret är något bredare. Ömsint och lugn är Chico Buarques och Edu Lobos Meu Namorado, i övrigt finns det mesta från rustik rytmkänsla till intensivt uttrycksfulla sånger där Carminho med sitt lite slingrande sångsätt borrar sig in i texten och skapar en rikt varierad melodisk linje, med säker känsla för form och balans. Bara i början av sin karriär är hon för mig den mest spännande och kreativa rösten i dagens fado, med rötterna i en lång tradition som hon för in i en helt samtida musik. Detta album förvandlar en starkt lovande sångerska till en mästare.     

Amália Rodrigues

Amália Nossa 1920–1999 (12 cd) (2009)

Tugaland

*****

Under sin halvsekellånga karriär gjorde Amália Rodrigues massvis med inspelningar som har kommit i ett otal nyutgivningar under åren. Denna nya antologi bör vara av intresse även för den som redan har en del av sångerskan. För ett pris motsvarande två vanliga cd får man här tolv stycken, tematiskt indelade, med utförliga och initierade kommentarer av experterna Rui Vieira Nery, musikvetare, och Vasco Graça Moura, poet. Ett fint bildmaterial ingår, liksom alla texter. Men allt är på originalspråket enbart. Albumet domineras av studioinspelningar av fado med portugisisk och spansk gitarr, men här finns också sånger med orkester, publikupptagningar, filmmusik och ett par dussin spanska, latinamerikanska och franska sånger.

Antologin ger ingen helhetsbild av Amália Rodrigues musik eftersom den består av inspelningar från 1945 till 1958 och mycket av hennes viktigaste musik kom till senare. Men även en Amália i halvfigur är en enastående uttolkare av fado. Med sin röst, sångteknik, musikalitet, kreativitet och förmåga att levandegöra en text är hon en av det förra seklets allra största sångerskor. Standarden är genomgående hög och jämn, även vad gäller gitarristerna och det melodiska materialet. Amálias berömmelse vilar inte på tillfälliga lyckträffar; tvärtom levererade hon i många år mästerstycken på löpande band – och många finns med här. Att lyssna igenom dessa 134 inspelningar är inte bara njutbart, utan också lite rörande. Man förstår varför hon ständigt nämns som en förebild av yngre musiker. Vilken sångerska hon var!

Fado på cd: Recensioner i repris (11)

Ytterligare några recensioner av fadoalbum som först publicerades i musiktidskriften Lira. I ett avslutande inlägg med äldre recensioner kommer jag att presentera några album till.

Aldina Duarte

Contos de Fados (2011)

Roda-Lá

*****

Aldina Duarte har gjort sig känd som en uttolkare av en starkt vemodig fado som nästan alltid utgörs av traditionella melodier till fadons ursprungliga komp portugisisk och spansk gitarr, här briljant trakterade av (oftast) Jose Manuel Neto respektive Carlos Manuel Proença. På detta album har de sex poeter som gjort nya texter – däribland Aldina Duarte själv – låtit sig inspireras av verk ur världslitteraturen, vilket är mycket sällsynt inom den slutna fadokulturen. Texterna är intressanta och finns med i översättning till engelska. Det verkar som om Euripides, Dostojevskij, O'Neill och de andra har inspirerat Aldina Duarte även som sångerska. Hon har aldrig varit så bra som här, och det gäller rösten likaväl som hennes intensiva och nyanserade uttryck. Skivan är jämn och bjuder mestadels på en storslagen fado, bitter, luttrad och stark. Jag kan förstå den som tycker denna musik är sorgsen i överkant, men övertygas helt av kraften och känsligheten i sångerskans uttryck. Detta är Aldina Duartes bästa album, och hon är unik röst i dagens fado.

Mafalda Arnauth

Fadas (2010)

Universal

****

Sångerskan Mafalda Arnauth är en av de bästa sångerskorna inom dagens fado och har nu, med sex album, en ordentlig rutin. Hon är även känd som en begåvad textförfattare och sångkompositör. Därför är det lite förvånande att hon på denna nya cd själv bara står för två texter och i övrigt främst förlitar sig på sånger som andra, äldre artister lanserat. Men även om Amália Rodrigues Marújo Português, Max Pomba Branca, Hermínia Silvas A Tendinha eller Artur Ribeiros A Rosinha dos Limões är välkända för en del lyssnare, handlar det om personliga versioner där Arnauth med sin omsorg, känslighet och vackra röst gör något nytt av sångerna. Påfallande många går i snabbt tempo. Hela skivan präglas av en lätt, poetisk och luftig ton (”fadas” betyder ”feer”) som understryks av att gitarrklangerna i kompet – med den skicklige Luís Guerreiro på portugisisk gitarr – utökats med andra, bland annat blåsinstrument, cello och accordeon. Skivan är jämn och lättillgänglig, med en rad betagande melodier, en av Mafalda Arnauths allra bästa. 

Camané

Do Amor e dos Dias (2010)

EMI Music Portugal

****

Då Camané år 2008 gav ut albumet Sempre de Mim hade det gått sju år sedan den senaste cd:n med nytt material. Redan två år senare kommer en till. Och det finns stora likheter mellan Sempre de Mim och denna nya skiva. José Mario Branco är även nu producent, tillika kompositör till några av sångerna. Den utmärkta komptrion med José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Carlos Bica, bas, finns med nu också. Sångerna domineras av traditionell fado till nya texter samt lite nyskrivet; en sång, Porque Me Olhas Assim, är hämtad från Cristina Brancos repertoar. Camané fortsätter att vara en utmärkt sångare med behaglig röst och ett intensivt och  nyanserat förhållande till texterna, som är av hög klass och lyckligtvis finns med i engelska översättningar. De håller sig envetet kring temat kärleken och dess minnen, drömmar och vemod. Tonen är återhållen, intim och reflekterande, och jag uppfattar denna nya skiva som aningen mera enhetlig än Sempre de Mim. Jag skulle inte vilja vara utan något av dessa jämna, genomarbetade och mogna album.

Cuca Roseta

Raíz (2013)

Universal

*****

Cuca Roseta gjorde en utmärkt debut för ett par år sedan. Men ofta är det det andra albumet som visar vart en artist är på väg. Jag är inte förvånad över att Cuca Roseta sjunger ännu bättre på denna nya skiva – med större självförtroende och kontroll över den ljusa rösten. Däremot att hon har skrivit alla sångerna utom en – text eller musik, oftast båda delarna. Texterna är känslosamma och rör sig kring fadons traditionella motiv: kärlek, Lissabon, fado, existentiella funderingar. Melodierna påminner om traditionell fado och håller bra. Med andra ord är detta inte en musik som försöker vidga fadons gränser, snarare fördjupa och bearbeta det som fadon redan är. Möjligen är Fado do Inverno med sin lätt jazziga ton ett undantag. Cuca Roseta kompas skickligt av åtta av Portugals bästa gitarrister i olika konstellationer, men de är diskreta, och det är ingen tvekan om vem som står i centrum. Cuca Roseta är den bästa fadosångerska som framträtt sedan Carminho. Med sin kreativitet kan hon också bli betydande som kompositör och poet. Detta album kan hon med rätta vara stolt över.

   

Joana Amendoeira

Sétimo Fado (2010)

Nosso fado

*****

28 år gammal har Joana Amendoeira stor rutin från scenframträdanden och inspelningar. Hon vårdar den traditionella fadon, men på denna sjunde cd är det mesta nykomponerat, oftast av hennes kompmusiker, till ord av goda textförfattare. Sångerna tar upp typiska fadomotiv, och flera ansluter form- och stämningsmässigt till traditionell fado. Hennes vanliga utmärkta komptrio – Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Paulo Paz, bas – är på några spår utökad med ett par andra instrument. Joana Amendoeira har en varm och smidig röst och tillräcklig musikalitet för att behandla snabbare nummer med obekymrad lekfullhet. Men hon är lika mycket till sin fördel i lite långsammare sånger där hon kan gå i närkamp med texten och skapa en lågmäld, innerlig och känslig fado, rik på nyanser och uttryck. På denna skiva når hon en ny nivå av mognad och självständighet, och jag tycker att hon ska räknas till de allra bästa i dag.

Fadoprofilen (31): Luíz Goes

Luíz Goes (1933–2012) var född i Coimbra och uppväxt i en musikalisk familj. Sångaren Armando Goes var hans farbror. Utbildade sig till läkare, blev framstående i sitt yrke som specialist på magsjukdomar i Lissabon. Han behöll kontakterna med coimbrafadon och utövade sitt yrke parallellt med musiken. En förvaltare av den klassiska coimbrafadon, men har också förnyat genom många kompositioner och texter. År 1953 kom hans första skivinspelningar. Har en vårdad, varm och lyrisk barytonklang, med ett register som når högt. Han sjunger omsorgsfullt med fulla notvärden och noggrannhet i tonbildning och frasering. Utomordentligt skicklig sångare som lika gärna hade kunnat hävda sig inom romans och opera.

Typisk coimbrafado är emellertid vad Luíz Goes satsade på och sjunger på dessa inspelningar:

https://www.youtube.com/watch?v=XJWB7iNsNjw

https://www.youtube.com/watch?v=mmRfm6ITH4g

https://www.youtube.com/watch?v=FyCX6fpJXI0

Långfredag med Einar Ekberg

I dagens enorma utbud av musik – inte minst genom Youtube och Spotify – kan vem som helst hitta snart sagt vad som helst, när som helst. Svårigheten blir inte att finna utan att välja bort. Jag är öppen för tanken att det kan finnas stora och spännande musiker inom genrer som jag valt bort – exempelvis hårdrock och marschmusik – men har bedömt sannolikheten att träffa på sådana musiker som större inom annan musik, främst klassiskt, jazz och folkmusik. Att jag valt att avstå från en del musik är skälet till att jag länge missat en av våra största sångare, Einar Ekberg. Visst kände jag till namnet. Han spelades ofta på radion i min barndom, men frireligiösa sånger har aldrig riktigt varit mitt område. Jag sänder en tacksam tanke till bloggen Rapsodi, som fäste min uppmärksamhet vid Ekbergs musik. Den intresserade kan titta in här: http://secondblogbyme.blogspot.se/search/label/Ekberg%20Einar

Det finns en hel del med Einar Ekberg på Spotify och Youtube, men jag har mest lyssnat till en besynnerligt billig trippel-cd som heter Sånger om himlen (Linx Music), utgiven 2012. Utgåvan har sina brister i informationen, exempelvis saknas uppgifter om när inspelningarna är gjorda, vilket hade varit intressant att veta.

För Ekberg tillhör det förflutna, nästan samtida med Jussi Björling, som var född 1911 (Ekberg 1905) och avled 1960 (Ekberg 1961). Jussi Björling är fortfarande vår störste sångarhjälte. Att Einar Ekberg numera är halvt bortglömd får väl skyllas på hans repertoarval. Här finns emellertid en stor sångare att upptäcka eller återupptäcka.

Bland annat detta skriver Wikipedia om honom: ”Ekbergs familj tillhörde pingstförsamlingen i Malmö där Ekberg var verksam som solist och sångledare. Han studerade sång för Agnes Ekholm och Frey Lindblad, men var som musiker i princip autodidakt.

Vid sitt första framträdande i USA 1924 kom han i kontakt med Lewi Pethrus, vilket medförde att han knöts som solist till Filadelfiakyrkan i Stockholm, ett engagemang som varade mellan 1925 och 1948. Detta år emigrerade han till USA och bosatte sig i Kalifornien. Han turnerade över hela USA, Sverige, Tyskland, Holland och Danmark.

Från 1954 var han verksam vid den svenska pingströrelsens radiostation IBRA Radio där många av hans inspelningar finns arkiverade. Ekberg startade 1930 tidskriften Sångens Härold och gav även ut sånghäften. Han har komponerat ca 200 sånger och hans 13 häften ’Einar Ekbergs Amerikarepertoar’ har sålt i 350 000 exemplar.

/…/

Sohlmans musiklexikon skriver att ’Einar Ekbergs stämma var varm och välljudande och hans sång präglades av djup musikalitet, stort tekniskt kunnande och kongenial texttolkning. Han hade en utpräglad förmåga att lyfta fram och adla även enkla konstlösa sånger av typisk frikyrklig karaktär.’

Einar Ekberg var under många år en av landets populäraste sångare/artister som drog stor publik i kyrkor och konsertframträdanden. I samband med Stockholms stads 700-årsjubileum gav staden en konsert med Einar Ekberg i Kungsträdgården. Han drog en publik på 30 000–35 000 personer enligt Dagens Nyheter.” Så långt Wikipedia.

Einar Ekberg hade en varm, jämn, fyllig baryton med enastående bärighet. Det demonstreras exempelvis i slutet av sången Himmelen är underbar, där rösten seglar iväg som en svala i glidflykt medan ackompanjemanget betar av takt efter takt. Sångsättet är omsorgsfullt i tonbildning och frasering, textningen tydlig och noggrann. Fastän sången i grunden är lugn och behärskad finns också en känsla för dramatisk intensifiering, en behärskning av dynamik och struktur. Flera av sångerna är vackra, men de är mestadels så enkla att man kan föreställa sig dem sjungas av en församling. Ekberg förvandlar genom sina tolkningar denna enkelhet till konst.

Sånger om himlen heter alltså albumet, och detta är Einar Ekbergs ihärdiga tema. Sångerna är raka motsatsen till Horatius berömda carpe diem-attityd enligt vilken man ska gripa dagen och leva livet i den stund det utspelas. I de här sångerna är jordelivet mest en transportsträcka, full av smärta, sjukdom och oro. Att sådant upphör vid dödens inträde kan den mest förhärdade ateist instämma i. Men med Ekbergs tro öppnar döden också för mötet med Jesus, en evig ro och kärlek. Vad finns mera i himlen? Rikedomar i form av ”gator av guld” och ”pärleportar” och liknande. Välvilligt tolkar jag det som återanvändning av ett ålderdomligt bibliskt bildspråk för sällhet och frid, snarare än den snikna materialistiska längtan efter rikedomar som det ser ut som.

Ett par saker förvånar mig i denna musik. Det ena är hur individualistisk den är. Fastän jag föreställer mig församlingen som en gemenskap med ett ömsesidigt förtroende mellan medlemmarna, handlar sångerna väldigt mycket om jag, inte om vi. Titlar som O, hur jag längtar se staden, När min vandring på jorden är slut, När en gång jag lämnat jordens strider, Hela vägen går han med mig, Mitt hem bortom bergen, När jag väl har fullbordat mitt lopp och så vidare talar sitt tydliga språk om att sångerna inte skildrar något kollektivt.

Det andra exemplifierar jag med sången Det blir något i himlen för barnen att få. Här sjunger Einar Ekberg:

De får kronor av guld,

de får harpor också,

de får kläder så vita som snö.

Det blir något att få,

det blir något att få,

det blir något för barnen att få.

I den himmelska stad,

där var tunga är glad,

där blir något för barnen att få.

Hur pass lockande var detta för barn under Ekbergs tid? Troligen stod en ny cykel, ett par skidor, en hundvalp eller en skolresa högre på önskelistan än harpor och vita kläder. Återigen, skulle jag tro, bruket av ett ålderdomligt bibliskt bildspråk.

Märkligare är emellertid den dystra tonen. När sången börjar med några tunga pianoklanger kan man tro sig vara på väg in i någon av de deppigare sångerna i Schuberts Die Winterreise. När Ekberg talar om att var tunga är glad, låter han så nedstämd att effekten blir paradoxal. En glädjens och förvissningens musik som låter sorgsen?

I själva verket är musik som till hundra procent är rosiga kinder eller klackarna i taket sällan intressant i längden, låt vara att den kan ha en omedelbarhetens charm. De religiösa texternas kompromisslösa förtröstan i kombination med det stråk av vemod som så ofta är närvarande i Einar Ekbergs uttolkningar gör musiken mer dubbeltydig och gåtfull än förmodligen var avsikten. Jag vill inte påstå att sångerna för fram motstridiga budskap, men det uppstår en komplexitet, en spänning i dem.

Man kan bli lite besviken över att Einar Ekberg begränsade sig till religiösa sånger och folkvisor när han uppenbart hade musikalitet, röst, kunskap och känsla nog för att behärska exempelvis den klassiska romans- och oratorierepertoaren. Ungefär som man kan tycka det är lite av ett slöseri att sångerskan Mahalia Jackson så envist ville manifestera sin kristna tro med spirituals och gospel när hon kunde ha blivit en bluessångerska i paritet med Bessie Smith. Men nu får man uppskatta en artist utifrån vad vederbörande faktiskt gjorde och inte gräma sig över sådant som inte gjordes. Det är en förhoppning att Einar Ekbergs val av repertoar inte diskvalificerar honom som sångare för en nutida publik som i så fall riskerar att missa en de bästa barytonröster som jag känner till. Kanske kunde han ha blivit en svensk motsvarighet till Dietrich Fischer-Dieskau. Nu blev han i stället förkunnaren Einar Ekberg som förde fram sitt budskap i musik, värd att väcka ur glömskan.