Det finns, eller har
funnits, en mängd antologier med fado. Med antologi menar jag en samling med
bidrag från olika artister. Fadoantologierna varierar starkt i omfattning, pris
och kvalitet. Många lyssnare har säkert kommit i kontakt med fadomusiken just
genom en antologi. Och det är en musikform som passar att presenteras på det
sättet. Särskilt lyssnare utomlands brukar inte känna till så många musiker utöver
Amália Rodrigues och möjligen några
av den nya fadons sångartister. Genom en antologi kan man höra många olika musiker
och bestämma sig om man vill undersöka några närmare. En antologi kan också ge
en god uppfattning om musikformens bredd och variation.
Biografias do Fado (EMI Music Portugal) består av fem cd som tidigare
såldes var för sig. Sammanslagningen till ett större album skedde för några år
sedan, men det säljs fortfarande och jag köpte det för ett par månader sedan i
Lissabon för cirka 20 euro.
De två första
skivorna presenterar äldre fado från cirka 1930 till ungefär 1990, den tredje
nyare fado, den fjärde fadons gitarrister och den femte fadon från Coimbra.
Sammanlagt ingår 102 inspelningar. Speltiden är ungefär fem timmar.
Antologin är
genomtänkt och fyndigt upplagd. Den första skivan börjar med Carlos Ramos Biografias do Fado, alltså samma titel som albumet. I övrigt är det
inspelningar med en rad av de äldre namn som man förväntar sig, men också några
som inte är lika självklara men roliga att ta del av. Här finns
originalinspelningen av den traditionella fado som kallas Fado Perceguição med sångerskan Maria Alice från cirka 1930. Bäst i denna del är Amália Rodrigues Foi Deus från 1952, en av hennes mest
suveräna inspelningar. Systern Celeste
Rodrigues bidrar med den fina Lenda
das Algas, också från 50-talet.
Den andra cd:n fortsätter
med stora namn ur den lite äldre fadon. Den slutar med en avdelning ”encores”,
det vill säga extranummer, som ger en anledning att återkomma till några av de
artister som finns med i del ett. Annars är det slående med den manliga
slagsidan på denna cd. Av de övriga 17 spåren är 14 med manliga sångare. Det är
roligt att höra fina tolkningar med halvt bortglömda sångare som António Mello Correia, Carlos Guedes de Amorim, António Mourão eller José
Pracana, så jag skulle inte vilja ta bort dem. Men man skulle lika gärna
kunna tänka sig intressanta sångerskor som Mariana
Silva, Beatriz da Conceição, Maria Amélia
Proença eller Saudade
dos Santos, för att ta fyra exempel. Och en av fadons största sångerskor, Maria José da Guia, finns inte heller
med. Amália Rodrigues avslutar volymen med Tudo
Isto É Fado.
På den tredje skivan
har man fått med ett par rätt nya sångerskor, Carminho och Cuca Roseta,
vilket är anmärkningsvärt eftersom de just hade framträtt på skiva då albumet
gjordes. Eftersom det inte är helt nytt saknas sångartister som debuterat
senare, som Carolina och Gisela João. På
den manliga sidan saknas främst Marco
Rodrigues och Gonçalo Salgueiro.
Men det är ändå ett mycket fint urval där de viktigaste finns med. Albumet
toppas enligt min mening av Camané,
Carminho och Mariza.
 |
| Armandinho. |
Den fjärde delen är egentligen den intressantaste. Här finns
de viktigaste musikerna på portugisisk gitarr representerade. Carlos Paredes inleder, resten är
gitarrister som hör hemma i Lissabons fado (Paredes var son till
Coimbragitarristen Artur Paredes).
Med all respekt för gitarristerna, det kan bli lite monotont med portugisisk
gitarr i en timmes tid, och det är därför fyndigt att redaktionen varvat det
rent instrumentala med några sånger som handlar om gitarren, som Fernando Farinhas Guitarras de Lisboa eller Amália Rodrigues Guitarra Triste. Dagens stora gitarrister är något
underrepresenterade, men flera av dem – till exempel José Manuel Neto – kan höras som kompmusiker på den tredje skivan. Som
historisk exposé över fadons stora gitarrister, från pionjären Armandinho till dagens virtuoser Ricardo Rocha och Pedro Caldeira Cabral, är skivan föredömlig.
Till sist alltså en cd med Coimbras fado, oftast knuten till
universitetet, även med några av de främsta gitarristerna i solonummer. Här
saknas de sångare som befinner sig på Coimbrascenen i dag, skivan kan alltså
ses som en historisk överblick. Som sådan är den utmärkt. Här finns ett par av
pionjärerna från sent 20-tal liksom flera sångare från den andra ”guldålder”
som började på 50-talet. De samhällskommenterande visor som trubadurerna José Afonso och Adriano Correira de Oliveira står för finns också med. Lite
underligt kanske att barytonsångaren Luiz
Goes medverkar med tre inspelningar medan den störste tenoren under den
andra guldåldern, Fernando Machado
Soares, bara har en. Men detta är en detaljsynpunkt. Det är en fin och
sammanfattande presentation av Coimbra fado denna skiva förmedlar.
Sammantaget ger antologin en mycket bra bild av fadon från
olika tider och i olika stilar. Som sagt, en del artister som inte finns med
kunde ha fått plats, och i några fall – som Fernando Maurício och Cristina
Branco – tycker jag inte de får medverka med något av sina bästa nummer. Några
sånger, som Fernando Farinhas Belos
Tempos och Maria Teresa de Noronhas
Rosa Enjeitada, ingår i så många
antologier att den som redan har några definitivt kommer att få dubbletter.
Båda sångartisterna har en mängd material av ungefär samma klass, så det borde
inte ha varit omöjligt att hitta något som är mindre antologiserat. Men som
helhet, och det är det viktiga, är urvalet gjort med stor kunnighet och de
allra flesta exemplen visar fram sångartister och gitarrister på topp.
 |
| Maria Teresa de Noronha. |
Så om man är nyfiken på fadon men ännu inte har bestämt sig
för om man ska ägna den ett djupare intresse, så bör denna fylliga och
innehållsrika antologi ge underlag för ett beslut. Av alla antologier med fado
som jag har hört – och det är flera dussin – är detta en av de allra bästa och
mest prisvärda.
