29 november 2014

En riktigt bra antologi med fado

Det finns, eller har funnits, en mängd antologier med fado. Med antologi menar jag en samling med bidrag från olika artister. Fadoantologierna varierar starkt i omfattning, pris och kvalitet. Många lyssnare har säkert kommit i kontakt med fadomusiken just genom en antologi. Och det är en musikform som passar att presenteras på det sättet. Särskilt lyssnare utomlands brukar inte känna till så många musiker utöver Amália Rodrigues och möjligen några av den nya fadons sångartister. Genom en antologi kan man höra många olika musiker och bestämma sig om man vill undersöka några närmare. En antologi kan också ge en god uppfattning om musikformens bredd och variation.

Biografias do Fado (EMI Music Portugal) består av fem cd som tidigare såldes var för sig. Sammanslagningen till ett större album skedde för några år sedan, men det säljs fortfarande och jag köpte det för ett par månader sedan i Lissabon för cirka 20 euro.

De två första skivorna presenterar äldre fado från cirka 1930 till ungefär 1990, den tredje nyare fado, den fjärde fadons gitarrister och den femte fadon från Coimbra. Sammanlagt ingår 102 inspelningar. Speltiden är ungefär fem timmar.

Antologin är genomtänkt och fyndigt upplagd. Den första skivan börjar med Carlos Ramos Biografias do Fado, alltså samma titel som albumet. I övrigt är det inspelningar med en rad av de äldre namn som man förväntar sig, men också några som inte är lika självklara men roliga att ta del av. Här finns originalinspelningen av den traditionella fado som kallas Fado Perceguição med sångerskan Maria Alice från cirka 1930. Bäst i denna del är Amália Rodrigues Foi Deus från 1952, en av hennes mest suveräna inspelningar. Systern Celeste Rodrigues bidrar med den fina Lenda das Algas, också från 50-talet.

Den andra cd:n fortsätter med stora namn ur den lite äldre fadon. Den slutar med en avdelning ”encores”, det vill säga extranummer, som ger en anledning att återkomma till några av de artister som finns med i del ett. Annars är det slående med den manliga slagsidan på denna cd. Av de övriga 17 spåren är 14 med manliga sångare. Det är roligt att höra fina tolkningar med halvt bortglömda sångare som António Mello Correia, Carlos Guedes de Amorim, António Mourão eller José Pracana, så jag skulle inte vilja ta bort dem. Men man skulle lika gärna kunna tänka sig intressanta sångerskor som Mariana Silva, Beatriz da Conceição, Maria Amélia Proença eller Saudade dos Santos, för att ta fyra exempel. Och en av fadons största sångerskor, Maria José da Guia, finns inte heller med. Amália Rodrigues avslutar volymen med Tudo Isto É Fado.

På den tredje skivan har man fått med ett par rätt nya sångerskor, Carminho och Cuca Roseta, vilket är anmärkningsvärt eftersom de just hade framträtt på skiva då albumet gjordes. Eftersom det inte är helt nytt saknas sångartister som debuterat senare, som Carolina och Gisela João. På den manliga sidan saknas främst Marco Rodrigues och Gonçalo Salgueiro. Men det är ändå ett mycket fint urval där de viktigaste finns med. Albumet toppas enligt min mening av Camané, Carminho och Mariza.
Armandinho.
Den fjärde delen är egentligen den intressantaste. Här finns de viktigaste musikerna på portugisisk gitarr representerade. Carlos Paredes inleder, resten är gitarrister som hör hemma i Lissabons fado (Paredes var son till Coimbragitarristen Artur Paredes). Med all respekt för gitarristerna, det kan bli lite monotont med portugisisk gitarr i en timmes tid, och det är därför fyndigt att redaktionen varvat det rent instrumentala med några sånger som handlar om gitarren, som Fernando Farinhas Guitarras de Lisboa eller Amália Rodrigues Guitarra Triste. Dagens stora gitarrister är något underrepresenterade, men flera av dem – till exempel José Manuel Neto – kan höras som kompmusiker på den tredje skivan. Som historisk exposé över fadons stora gitarrister, från pionjären Armandinho till dagens virtuoser Ricardo Rocha och Pedro Caldeira Cabral, är skivan föredömlig.

Till sist alltså en cd med Coimbras fado, oftast knuten till universitetet, även med några av de främsta gitarristerna i solonummer. Här saknas de sångare som befinner sig på Coimbrascenen i dag, skivan kan alltså ses som en historisk överblick. Som sådan är den utmärkt. Här finns ett par av pionjärerna från sent 20-tal liksom flera sångare från den andra ”guldålder” som började på 50-talet. De samhällskommenterande visor som trubadurerna José Afonso och Adriano Correira de Oliveira står för finns också med. Lite underligt kanske att barytonsångaren Luiz Goes medverkar med tre inspelningar medan den störste tenoren under den andra guldåldern, Fernando Machado Soares, bara har en. Men detta är en detaljsynpunkt. Det är en fin och sammanfattande presentation av Coimbra fado denna skiva förmedlar.

Sammantaget ger antologin en mycket bra bild av fadon från olika tider och i olika stilar. Som sagt, en del artister som inte finns med kunde ha fått plats, och i några fall – som Fernando Maurício och Cristina Branco – tycker jag inte de får medverka med något av sina bästa nummer. Några sånger, som Fernando Farinhas Belos Tempos och Maria Teresa de Noronhas Rosa Enjeitada, ingår i så många antologier att den som redan har några definitivt kommer att få dubbletter. Båda sångartisterna har en mängd material av ungefär samma klass, så det borde inte ha varit omöjligt att hitta något som är mindre antologiserat. Men som helhet, och det är det viktiga, är urvalet gjort med stor kunnighet och de allra flesta exemplen visar fram sångartister och gitarrister på topp.
Maria Teresa de Noronha.
Så om man är nyfiken på fadon men ännu inte har bestämt sig för om man ska ägna den ett djupare intresse, så bör denna fylliga och innehållsrika antologi ge underlag för ett beslut. Av alla antologier med fado som jag har hört – och det är flera dussin – är detta en av de allra bästa och mest prisvärda.

23 november 2014

Fadoprofilen (62): Manuel Fernandes

Manuel Fernandes (1921–94) kom från Lissabon, började sjunga offentligt i mellersta tonåren och blev professionell sångare år 1938. Han sjöng på fadohus i Lissabon, uppträdde på teatern i revistas och operetter, medverkade i radio och teve, från 50-talet en av de populäraste fadosångarna tills han övergav sin karriär i mitten av 80-talet. Han hade en stark och jämn röst som klarade av en bred repertoar, påverkad av bel canto. Han gjorde många skivinspelningar, ofta med orkester. Ett av de mest väsentliga namnen i 50- och 60-talens fado.
Manuel Fernandes är emellertid ganska förbisedd i dag men kan hittas i en del antologier med äldre fado och någon enstaka egen cd.

Hör honom här:
Och med stråkorkester här:
Eller här, i duett med Helena Tavares:

14 november 2014

Fadoprofilen (61): Margarida Guerreiro

Margarida Guerreiro (1975) kommer från staden Montemor-o-Novo i den södra regionen Alentejo där hon drivit en restaurang. Hon sjunger med varm klang och rikt ornamenterade melodilinjer. Kombinerar fado med folksånger från hemtrakten.
Den vackra sången Ausente är skriven av Jorge Fernando (text) och Custódio Castelo (musik), som spelar portugisisk gitarr på inspelningen:
Minha Terra É Linda betyder ”min jord är vacker” och är en folkvisa från Alentejo:
Gaivota (fiskmås) är en välkänd sång av Alexandre O’Neill (text) och Alain Oulman (musik):




11 november 2014

Ny fado på cd

Sex nya skivor med fado – den äldsta (Miguel Rebelo) har funnits ute något år, den nyaste (Carminho) utkom i Portugal så sent som den 3 november. För att göra min uppskattning av dem lite tydligare har jag försett titlarna med ett antal asterisker; ju fler desto bättre, maximum är fem. Naturligtvis är det min personliga uppfattning som visas på så sätt, andra kan göra en annan bedömning.


José da Câmara: Até Sempre Sr. Vinho (CNM) ***

José da Câmara tillhör den aristokratiska da Câmara-släkten som bidragit med åtskilliga musiker till fadon. Mest känd är troligen hans far, sångaren Vicente da Câmara, född 1928, som fortfarande uppträder sporadiskt och i dag är en sorts fadons respekterade ålderman. José da Câmara är född 1967 och debuterade på skiva 1988, tillsammans med bland andra den briljante, tidigt bortgångne gitarristen Alcino Frazão. Känsligt och omsorgsfullt, med ljus stämma och ett karakteristiskt vibrato sjöng han fado under en tid då den hade nått ett bottenläge i popularitet.
Sedan kom den så kallade nya fadon, novo fado, och en med tiden starkt växande skara unga musiker som tog musiken vidare in i en ny tid och till nya publikgrupper, inte minst utomlands. José da Câmara kan man, om man så vill, se som den förste sångaren i den nya fadon, en tidig pionjär några år innan fadovågen tog fart. Sedan dess har han emellertid hållit en låg profil. Många som gillar modern fado har nog aldrig hört talas om honom.

När han nu återkommer till fadon (han gjorde för ett par år sedan också en skiva med sånger av brasilianaren Roberto Carlos) låter han som den José da Câmara som sjöng 1988. Samma ljusa röst, samma vibrato. Det jag reagerar på nu är hur lik han är Vicente da Câmara från 60- och 70-talen. Men kanske finns en mera avspänd och distanserad attityd hos den yngre sångaren, ett större eftertryck och engagemang hos den äldre. José da Câmara kompas på skivan av Luís Petisca, portugisisk gitarr, Armando Figueiredo, spansk gitarr, och Filipe Vaz da Silva, basgitarr. Kompetenta musiker som tillsammans med sångaren skapar en anspråkslös, fullt anständig fado som dock knappast blir ett historiskt landmärke. Musiken är övervägande traditionell fado.

Jag tycker man kan minnas José da Câmara som den pionjär inom ny fado som han var. Man kan också lyssna på hans musik och uppskatta den. Men sedan 1988 har det kommit fram så många nya artister, även på den manliga sidan, att José da Câmara sällar sig till mängden som lite står i bakgrunden. Topparna inom dagens fado finns på andra håll. Det här är en trevlig men umbärlig skiva.


Cristina Maria: A Voz das Mãos (Compact Records) **½

Cristina Maria är inte helt ny på fadoscenen. För ett par år sedan gav hon ur albumet Percursus (Compact Records), som inte gjorde något större intryck på mig. Även där samarbetar hon med Custódio Castelo på portugisisk gitarr och Carlos Menezes, kontrabas, medan Carlos Leitão på spansk gitarr träder in på denna nya skiva. Castelo är en fin gitarrist, vilket han visar också här, och en bra kompositör som svarar för det mesta av musiken.
Ett par personligheter inom fadon – basgitarristen Joel Pina, sångerskan Maria Armanda och poeten, kompositören med mera Jorge Fernando – säger några vackra ord om Cristina Maria på omslaget. Men det hjälper inte. Jag har svårt att bli fascinerad av denna sångerska, men det är inte lätt att säga varför. Hennes röst är det inget större fel på, inte sångtekniken heller, och kompet sitter som det ska. Förklaringen kanske är så enkel som att det finns så många skickligare sångerskor i dag att Cristina Maria inte riktigt kan hävda sig.

När jag jämför inspelningarna av Estranha Forma de Vida och Gaivota Perdida med originalinspelningarna av Amália respektive Celeste Rodrigues, framstår de som monotona och andefattiga. Var det något som systrarna Rodrigues kunde när de var som bäst, så var det att skapa dynamik och intensitet i en melodisk linje – Amália ofta dramatiskt och kraftfullt, Celeste enklare, varmare och mera jordnära. Vid en jämförelse låter Cristina Maria stel och blek, som om sångerna var prestationer att klara av snarare än uttryck och kommunikation.


Miguel Rebelo: O Nosso Fado Hoje É do Mundo (Montepio) ****

Inte heller Miguel Rebelo är en nykomling. För en tid sedan gav han ut Quem Foi Que Te Fez Fado? (Montepio), även han i samarbete med Custódio Castelo. På den nya skivan medverkar flera musiker på portugisisk gitarr, mest Ângelo Freire, men också Luís Guerreiro, Hugo Edgar och Custódio Castelo. Rebelo är själv skicklig på spansk gitarr; dessutom finns Filipe Larsen på basgitarr och enstaka andra musiker. Miguel Rebelo har komponerat de flesta av melodierna på skivan. I övrigt är det traditionell fado och något äldre standardnummer.
Trots att de flesta melodierna är nya känns det här som invand, typisk fado där texterna tar upp sådant som fado brukar handla om, inte minst fadon själv. Miguel Rebelo har en trevlig fyllig och varm röst, en av de bästa i dag. Det är trivsam musik utan stora åthävor, genuin och vänlig. Rebelo sjunger med stor ledighet, utan att pressa rösten eller spela över. På sätt och vis känns hans musik lite gammaldags, vilket jag inte menar som kritik. Den passar säkert bäst i en mindre krets, som på en fadokrog där publiken finns just intill, inte på den stora konsertscenen. Även om fado numera är musik som görs för världen, enligt titelsången.

Skivan är ungefär lika hörvärd som hans förra. Miguel Rebelo har en gedigen musikutbildning och har inte specialiserat sig på fado förrän under senare år. Det kan vara en förklaring till att han inte är lika välkänd som till exempel Ricardo Ribeiro eller Camané. När han hållit på några år till och producerat lite mer tror jag han får en bestående plats inom den nya fadon.


Cristiana Águas (Uguru) ***½

Cristiana Águas är en ny sångerska som nu kan höras på fadohuset Clube de Fado i Alfama i Lissabon. Hennes debutskiva är ovanlig såtillvida att den inte innehåller någon traditionell fado eller äldre standardnummer utan nyskrivet material. Den portugisiska gitarren trakteras av Luís Guerreiro men har en mer nedtonad roll än vanligt i dagens fado. Skivan är delvis inspelad i Brasilien och jag misstänker att flera av de medverkande musikerna är brasilianare. Närheten till den brasilianska musiken är påtaglig i några av spåren.
Cristiana Águas är en begåvad sångerska som gör en lågmäld och innerlig musik med en flott finish. Hon bemödar sig om detaljerna, har en tilltalande sopranröst och sjunger vårdat och noggrant. Detta är inte fado som obändig, rustik folkmusik, utan som elegant och proper eftertänksamhet. Av samtida sångerskor kan Águas påminna om Teresa Tapadas.

På tre av spåren medverkar ytterligare en sångartist, och jag tycker duetten med Cuca Roseta är intressant eftersom skillnaden i självförtroende och utspel blir så tydlig, till Rosetas fördel. Cristiana Águas har emellertid goda förutsättningar att utveckla sin musik mot större kraft och intensitet. Hon tillhör inte de bästa, men väl skiktet under de bästa, och hennes debutskiva visar upp en sångerska som redan har hunnit en bit.


António Laranjeira: Luz (Ovação) ****

Sångaren António Laranjeira är även upphovsman och svarar för de flesta av texterna. Flera sånger tar upp motiv från norra Portugal, så jag antar att han kommer därifrån. Laranjeira är en utmärkt sångare med en bra, stark röst och ett nära förhållande till texten. Bakom hans uttrycksfulla sång kan man ana en avsevärd rutin. Laranjeira är tydligt förankrad i traditionell fado med kompositörer som Alfredo Marceneiro och José António Sabrosa.
Vill man jämföra med andra sångare ligger ett äldre namn som Carlos Zel nära till hands. Det vill säga, det är en föga sofistikerad fado som är rakt på sak och framförd med tyngd och entusiasm. Kompet med Armindo Fernandes på portugisisk gitarr, Rogério Ferreira på spansk gitarr och Francisco Gaspar på basgitarr, fungerar fint.

Särskilt uppskattar jag närvaron av Susana Santos cello. Instrumentet har blivit ett allt vanligare komplement till gitarrerna i dagens fado, och det bidrar med en mjuk, sensuell klang. Skivan är jämn. Detta är en fin presentation av fado som är förankrad i traditionen. António Laranjeira är ett namn att lägga på minnet.


Carminho: Canto (Warner Music Portugal) *****

Carminho fick ett snabbt genomslag när hon gav ut sin debut-cd Fado (EMI Music Portugal) år 2009. Det var en väl förberedd debut med en sångerska som redan hade en publik. Skivan, liksom efterföljaren Alma (EMI Music Portugal), medförde att Carminho blev en av de mest eftersökta och hyllade artisterna inom den nya fadon. Dessutom blev skivorna kommersiella succéer som härjade runt överst på topplistorna i Portugal ett bra tag.
Carminho är uppväxt med fadon (dotter till sångerskan Teresa Siqueira) och är djupt hemmastadd i traditionell fado. Men på den nya skivan Canto (= jag sjunger) finns bara fyra sådana melodier (av 14 eller 17 beroende på om man har standardutgåvan eller en specialedition med tre extra nummer). Övrigt material är nyskrivet, delvis av Carminho själv. En hop gitarrister medverkar, oftast Ângelo Freire på portugisisk gitarr och Diogo Clemente på spansk gitarr, vilket är ungefär så bra som det kan bli. Clemente är även producent och upphovsman till en del av materialet, både text och musik. Dessutom förekommer flera andra instrument, som slagverk, accordeon, cello och liten stråkensemble. Arrangemangen är diskreta och smakfulla, och det är Carminhos röst som har den centrala rollen. En viss förnyelse kan man alltså skönja på denna skiva med en breddad instrumentering och ny repertoar.

Carminho är för mig en förunderlig sångerska. Hennes röst är bra, men hennes främsta tillgång är hennes totala närvaro i varje stavelse. Om hon på de tidigare albumen imponerat mest genom sin energi, finns det på denna cd många tillfällen där hon visar sin behärskning av det mera dämpade, återhållna och eftersinnande. Hon sjunger en ornamenterad melodisk linje med stora kontraster mellan olika dynamiska nivåer. Uppmärksamheten mot texten är total. Ingenting på denna cd är gjort med likgiltighet eller slentrian. Genom sin flexibilitet, musikalitet och inlevelse blir hon hela tiden spännande att följa. Det finns genomgående nerv och uttryck, men också en säker känsla för form och frasering.
Carminho vid en utekonsert i Lissabon. September 2012.

Den nya skivan är i klass med de föregående, men kanske något mera ojämn och omväxlande. Eftersom Carminho här töjer lite på de gränser hon tidigare fastlagt, kan den också vara något svårare att direkt ta till sig. Efter flera genomlyssningar har jag hittat några inspelningar som höjer sig över nästan allt som andra artister inom dagens fado kan åstadkomma. Det är Ventura, en vacker sång med en dominerande cellostämma (Jaques Morelenbaum) i kompet, hennes egen Andorinha om fadons vanliga symbolfågel svalan, den brasilianska O Sol, Eu e Tu och specialutgåvans avslutande História Linda. Resten är nästan lika hörvärt.

Av de sångartister som beträder dagens fadoscen finns det många som sjunger fado bra, men få som skulle kunna nå de verkliga höjderna inom andra musikformer. Mariza och Cristina Branco är förstås två av dem. Carminho en tredje. Därför tycker jag det är roligt att hon prövar sin talang på andra områden, det är ändå fadon som omisskännligen är hennes hemmaplan och återkommande referenspunkt. Det är roligt att ta del av detta album också för att Carminho är en artist som varken stagnerat i ett idiom eller nått sin kulmen. Man får en känsla av att hon ännu är på väg. Hon är bara 30 år och det vi hör här är förhoppningsvis bara början av ett stort äventyr.



8 november 2014

César Vallejo

I FiB:s Lyrikklubbs så kallade Lilla serie gavs år 1974 ut en samling av den peruanske poeten César Vallejo, en av Sydamerikas stora författare men vid den tiden föga känd i Sverige. Boken, eller snarare häftet, är innehållsrik trots det begränsade formatet. Dikterna i översättning av Marianne Sandels och Pierre Zekeli tycker jag fortfarande är fascinerande. Ur det intressanta förordet av Artur Lundkvist citerar jag:

César Vallejo (1892–1938) är Latinamerikas kanske egendomligaste diktare. Hemlös och olycklig under sin levnad har han efter döden blivit något av en legend: något av martyr och helgon såväl som poetisk och social revolutionär. Han har fått många dyrkare, men knappast någon egentlig efterföljare: därtill är hans diktning alltför personlig, framsprungen direkt ur hans hårda livsöde och hans lidande.
Vallejo kom från en småstad i norra Peru, han var delvis av indiansk härstamning, och i rasklyvnaden har många velat se orsaken till hans olycka, hans obotliga främlingskap.  Men mycket kan också ha berott på hans omplantering från en stagnerad, gammaldags tillvaro till storstaden och den moderna civilisationen. Han tycks från början ha burit på ett tragiskt tungsinne som gärna slog över i våldsamt revolterande. Efter studier i Lima var han någon tid lärare innan han på falska anklagelser avtjänade ett fängelsestraff. Därefter kastade han sig in i ett hårt bohemliv som illa förenade sig med hans bräckliga hälsa.
Med två diktsamlingar bakom sig lämnade han för alltid sitt hemland 1923 och övergav till synes även sin diktning. Han levde mestadels i Paris, men tidvis också i Sovjetunionen och Spanien. Han ägnade sig något år journalistik, led ofta verklig nöd och drogs med en allt svårare tuberkulos, tills han dog i Paris våren 1938. Han efterlämnade ett par samlingar dikter som senare utgavs: Poemas humanos (Mänskliga dikter) och España, aparta de mí este cáliz … (Spanien, gånge denna kalk ifrån mig …)

Så långt Artur Lundkvist. Det finns mycket mer att läsa om César Vallejo på nätet, till exempel här:

Och här, på engelska:

* * *

Raseriet

Raseriet som bryter ner människan till barn,
som bryter ner barnet till likvärdiga fåglar,
och fågeln, slutligen, till små, små ägg;
den fattiges raseri
har en olja mot två vinäger.

Raseriet som bryter ner trädet till blad,
bladen till ojämna knoppar
och knopparna till teleskopiska rännor;
den fattiges raseri
har två floder mot många hav.

Raseriet som bryter ner det goda till tvivel,
tvivlet till tre likadana bågar
och bågen sedan till oväntade gravar;
den fattiges raseri
har ett stål mot två dolkar.

Raseriet som bryter ner själen till en kropp,
kroppen i många olika delar
och delarna till åttondes tankar;
den fattiges raseri
har en väsentlig eld mot två kratrar.

* * *

Dikt att läsas och sjungas

Jag vet att det finns en människa
som letar efter mig i sin hand, dag och natt,
och som hittar mig varje ögonblick i sina skor.
Vet hon inte att natten ligger begraven
med sporrar bakom köket?

Jag vet att det finns en människa
som är sammansatt av mina delar
och som blir fullständig när min gestalt
rider bort på sin bestämda lilla sten.
Vet hon inte att pengarna hon betalt
för sitt porträtt inte kommer tillbaka
till hennes skrin?

Jag känner dagen,
men solen har undflytt mig!
Jag känner den universella akt hon utövade i sängen
med främmande mod och detta ljumma vatten, vars
ytliga upprepning är en mina.
Denna människa är kanske så pass liten
att hennes egna fötter trampar på henne?

En katt är gränsen mellan henne och mig
helt nära intill sin vattenskål.
Jag ser henne i hörnen, hennes linne
öppnas och stängs framför en frågvis palm …
vad kan hon göra utom att byta gråt?

Men hon letar efter mig. Vilken historia!