30 juli 2015

Klassiska nedslag (18): Andrea Tarrodi, Serenad i sju färger

Om sin komposition och dess inspirationskällor berättar Andrea Tarrodi: ”En av dem var Mozarts Serenad nr 10 för tretton blåsare, särskilt den tredje satsen, Adagio. De långa, sångbara melodiska linjerna och den underliggande rytmen var ett uttryck jag själv ville finna. Den andra inspirationskällan var Quiet Nights med Miles Davis och Gil Evans, ett album jag lyssnade intensivt till under vintern och våren 2013. Med dessa ganska olika utgångspunkter började jag komponera. Så småningom började verket finna sin form och musiken började leva sitt eget liv. Den liksom flöt fram och formades till något annorlunda, fastän man ännu kanske kan finna spår av inspirationskällorna. För mig är det som om stycket skiftar färg. Det börjar med en mörkt blå/lila ton som gradvis övergår till ett nästan vitt ljus. Sedan kommer xylofonen in med skarpa röda toner som efter en stund nästan exploderar med resten av ensemblen i ett färgrikt fyrverkeri. Till slut upplöses musiken i ett gulvitt, dimmigt skimmer.” (Texten kommer från häftet som följer med cd:n; min översättning från engelska.)


Analogin med färger är inte ny. Den ryske tonsättaren Alexandr Skrjabin (1872–1915) var tidvis närmast besatt av sambandet mellan färger och toner och bearbetade det med hängivenhet. För mig är Tarrodis uttalande mera ett sätt att beskriva ett musikaliskt skeende än en förutsättning för att man ska uppskatta verket. Visst kan inspirationskällorna skönjas i musiken, men de är inget man tänker på om man inte har läst vad Tarrodi själv har sagt om saken. Det nämnda Mozartstycket är ett underverk av mjukt melodiskt flöde och klangkänsla, och Miles Davis samarbete med orkesterledaren Gil Evans resulterade många gånger i musik med en subtil klanglig finish. Just klangernas utveckling tillhör det mest fascinerande i Andrea Tarrodis verk.

Att kalla ett musikstycke som är två år gammalt för klassikt är väl att vara ute i förtid. Jag vill inte ens påstå att det kommer att bli klassiskt i framtiden. Däremot är det klassiskt i den meningen att Andrea Tarrodi arbetar i en klassisk tradition, och har tillgång till äldre musik ur olika genrer att hämta näring från. Det finns ingen tillkämpad avantgardism i hennes musik, ingen ambition att slå in dörrar som blev rejält sönderslagna redan på 50- och 60-talen. Man kan, om man så vill, höra inflytanden i hennes musik från impressionism och romantiskt tonmåleri. Växelspelet mellan de olika blåsarstämmorna och xylofonen, vandringen av korta motiv genom stämmorna och det minituösa detaljarbetet kan leda tankarna till barockens kontrapunktik. Och uppenbart är tonsättaren starkt medveten om form och struktur.

Serenad i sju färger är lagom lång för att inte svacka in i longörer eller onödiga utvikningar, i inspelningen med Västerås Sinfonietta åtta och en halv minut. Jag blev så pass fascinerad av serenaden att jag lyssnade igenom den flera gånger innan jag fortsatte med den andra musiken på skivan. Också den är mycket hörvärd. Här finns till exempel en fin cellokonsert, inspirerad av det skotska höglandets landskap, med cellon lysande spelad av Jakob Koranyi. Fågelsång har en huvudroll i Birds of Paradise för orkester, ett stycke där jag anar – fastän jag inte vet om det är avsikten – en viss humor, och ännu mer den glädje som ett fritt skapande skänker i framgångens stund.


Serenad i sju färger för blåsare och slagverk beställdes av Västerås Sinfonietta/Västmanlandsmusiken och framfördes först av deras blåsare och slagverkare. Tonsättaren är född 1981. Skivan med Andrea Tarrodis intressanta musik är utgiven 2015 av dB Productions.

27 juli 2015

Förnämliga fadobesök i Stockholm i oktober

Den som tycker om att höra fadomusik från konsertscenen och bor i Stockholmstrakten har inte haft mycket att glädjas åt under senare år. Förr hade Södra teatern framträdanden med ledande fadoartister någon gång om året, men det var länge sedan nu, och ingen fado finns att upptäcka i programmet för kommande höst och vinter. Stockholmare kan ändå se fram emot två konserter under oktober. Den 2 oktober uppträder MarizaKonserthuset och den 8 sjunger CarminhoKulturhuset.


När Mariza har besökt Sverige de senaste åren har Uppsala konserthus varit värd. I Stockholm har hon inte framträtt sedan hon besökte Chinateatern för uppemot tio år sedan. Mariza slog igenom genom sin första skiva, Fado em Mim, som utkom 2001 och blev uppmärksammad av BBC, som utnämnde den till bästa euopeiska skiva med så kallad world music för det året. Genomslaget i Storbritannien banade väg för en vidare internationell berömmelse, som Mariza underhöll genom ett flitigt turnerande – enligt uppgift cirka 160 konserter om året – runtom i världen. Hon etablerade sig tidigt som den nya fadons största internationella stjärna.


Hon är verkligen en utomordentlig sångerska med stark röst, fin sångteknik och ett intensivt uttryck. Hennes efterföljande skivor har också varit framgånsgrika, och jag sätter extra plus för Transparente från 2005 och Fado Tradicional från 2010. Sedan dess har Mariza varit mera tillbakadragen, av personliga orsaker. Den turné där Stockholmsbesöket ingår är lite av en återkomst. Hon kommer med en ny skiva, Mundo, senare under hösten. Turnén, med gitarristen Pedro Jóia som musikalisk ledare, är i första hand inte till för att lansera skivan utan presenteras som en sammanfattning av en framgångsrik karriär på 15 år. Det ska bli intressant att höra hur hon hanterar sitt program i en så stor lokal som Konserthuset.

Några dagar senare alltså Carminho, som är nyare på fadoscenen, dessutom elva år yngre, född 1984. Då hon skivdebuterade med albumet Fado 2009 var hon emellertid redan känd lokalt, efter många framträdanden på fadoställen i Lissabon. Vid den tiden sjöng hon två kvällar i veckan på en restaurang i stadsdelen Alfama, och hon kan fortfarande dyka upp på fadohus när hon vill och har en stund över. Hon kommer från Lissabon och har fadon genom familjen; hennes mor Teresa Siqueira är ett någorlunda känt namn som fått en ny aktualitet tack vare dotterns framgångar. Carminhos följande album Alma från 2012 och Canto från 2014 har blivit lika stora framgångar som debutskivan. Det betyder att de hamnat i toppen på försäljningslistorna i Portugal.


Carminho är en mycket intressant sångerska med stark röst, energi och inlevelse. Hennes sångstil bygger på stora dynamiska kontraster och en livligt ornamenterad melodisk linje. Hon har nämnt Lucília do Carmo, Fernando Maurício och Amália Rodrigues som influenser. Jag har hört henne bara två gånger tidigare, dels på det kulturhus som hon snart återkommer till, dels på en utomhuskonsert i Lissabon. Jämte Mariza, Cristina Branco och Katia Guerreiro är hon i dag en ledande representant för den nya fadon. Och för mig är hon kanske den mest intressanta av alla eftersom hon bara står i början av sin karriär och har fina möjligheter att utvecklas – och att själv utveckla den nya fadon.


Både Mariza och Carminho är öppna för influenser från andra musiktraditioner, främst brailianskt och afrikanskt (Mariza är rentav född i Moçambique och har en afrikansk mor), jazz och folkmusik. Vilka riktningar deras musik ska ta i framtiden är inte lätt att säga i dag, men kanske kan konserterna i oktober ge antydningar. Ska man döma efter biljettpriserna är Mariza ungefär dubbelt så attraktiv som Carminho ­– men biljettpriserna säger egentligen bara att Mariza tills vidare har en något större stjärnstatus än Carminho. Vars konsert jag ser framåt emot i minst samma grad.


24 juli 2015

Tavlan på väggen: Helmer Osslund, Motiv från Fränsta



Visst hände det att Helmer Osslund (1866–1938) målade porträtt av människor eller motiv från kontinenten eller Medelhavsområdet. Men helt dominerande i den mycket produktive konstnärens verk är bilderna från Norrland. Och där täcker Osslund in de flesta landskapstyper, alltifrån breda panoraman över Torneträsk eller Abiskos fjäll till Höga kustens strandlinjer och – kanske hans favoritmotiv – Norrlandsälvarnas lopp, med eller utan forsar, genom skogslandskapet. Han målade alla årstider med en särskild förkärlek för höstens orange och blåaktiga toner. Målningarna har ofta en kraftfull storslagenhet, även de i mindre format. Osslund hade studerat för Paul Gaugain i Paris, något som anses ha påverkat hans sätt att måla. Det var av Gaugain han lärde sig tekniken att måla på smörpapper. Men till skillnad från fransmannen var människorna av underordnat intresse för Osslund. Hans Norrlandbilder bekräftar snarare uppfattningen att Norrlund är glest befolkat.

Denna lilla målning, som är ungefär 35 x 31 centimeter, är ovanlig för Osslund eftersom han normalt målar med grövre linjer och färre detaljer. Jag blev förtjust i den för att den gav ett igenkännande. I sena tonåren vistades jag ofta på den jämtländska landsbygden, några mil utanför Östersund. Landskapet karakteriseras av breda och låga skogsåsar med utsikter kilometervis över skog, skog, skog. I sänkorna mellan åsarna är marken i allmänhet uppodlad och där sträcker sig enstaka björkar uppåt. Många hus, och särskilt uthus och lador, är grå, inte rödmålade som i Mellansverige. Typiska är också de grå molnen i en del av Sverige som har betydligt mera nederbörd än östkusten.

Helmer Osslund.

Målningen heter Motiv från Fränsta och Fränsta ligger inte i Jämtland utan i Medelpad, i närheten av det större samhället Ånge. Men landskaps- eller länsgränser ritas inte efter naturtypernas växling. Detta motiv kunde lika gärna ha hämtats från det jämtländska skogsland som jag minns.

21 juli 2015

Edgar Lee Masters gav röst åt de döda

Det är nu hundra år sedan Edgar Lee Masters (1868–1950) publicerade Spoon River Anthology. De enskilda dikterna publicerades först i en tidskrift och samlades ihop till en första bokutgåva 1915. Sedan dess har den utgivits många gånger och översatts till ett stort antal språk. Bertel Gripenberg svarade för den svenska versionen 1927. I min bokhylla har jag andra upplagan (Prisma 1977) av en översättning från 1967 av Thomas Warburton. Det är en mastig samling på över trehundra sidor.


Spoon River är en fiktiv amerikansk småstad i Edgar Lee Masters hemstat Illinois. Samlingen rymmer över tvåhundra dikter där döda invånare som har gravar på kyrkogården berättar om sina liv, relationer och miljöer i monologer. Detta sker i obunden form, ett slags rytmiserad prosa. Den är tämligen enhetlig stilistiskt; författaren har inte försökt att karakterisera personerna genom olika språkbruk, även om vissa skillnader finns. Inspirationen till samlingen ska Lee Masters ha fått från en grekisk samling av antika epigram och epitafier. Detta till trots har Spoon River Anthology en odiskutabel originalitet, och dikterna, som nu har levt vidare i ett sekel, har blivit urtypen för det som kallas rolldikter där poeten skildrar andra människor utifrån hur han föreställer sig att de själva skulle ha berättat. Den som läser Spoon River behöver inte bekymra sig om någon kronologi; man kan börja var som helst i volymen.

Av mängden människor i småstadsmiljön som kommer till tals kan man dra slutsatsen att boken är en bred skildring av livet i en småstad. Flera av personerna har förbindelser mellan sig, och visst framgår det med all tydighet att småstaden inte är en idyll och att den lugna miljön under ytan rymmer tragik och drama. Men mer än en skildring av en småstadsmiljö är boken en samling av enskilda levnadsöden och reflektioner kring dem. Urvalet har en påtaglig slagsida åt folk som sysslat med juridik; rättegångar och brottslighet är ett återkommande tema, något som beror på att Edgar Lee Masters hade studerat juridik och senare också var verksam som jurist. Men boken innehåller många fängslande dikter och jag uppfattar den som utpräglat amerikansk. Den säger väl inte så mycket om dagens amerikanska småstad – den skrevs trots allt under en tid då personbilar var rariteter – men här finns åtskilligt som anknyter till bilder ur amerikanskt liv i historien, så som vi känner det genom litteratur, film och tv-serier.


Edgar Lee Masters är en sådan författare som blivit känd genom ett enda verk. Thomas Warburton skriver i sin inledning:

”Edgar Lee Masters själv har fått ett blandat eftermäle, och hans liv, som inföll mellan 1868 och 1950, kunde ha gett stoff till en typisk Spoon River-dikt. Med stor samstämmighet anför kritiken att praktiskt taget allt han skrev före och efter sin antologi – och det var mycket – blev talanglöst och tråkigt. I förbifarten får man dessutom veta att han skaffade sig ovänner, blev kverulantisk och grinig. Själv var han besviken på livet och ansåg att han hade hämmats av vidriga omständigheter.
  Han fick nämligen inte från början ägna sig åt det han ville, att skriva. Fadern var viljestark och myndig och vägrade att stödja några författarplaner. Edgar skulle utbildas till lagkarl som sin far. Och det gjorde han, efter ett halvhjärtat upprorsförsök.”

Spoon River är en typisk så kallad minor classic. Den som vill finna fel hittar säkert något att anmärka på. Samtidigt har dikterna levt vidare och skänkt läsare världen över minnesvärda upplevelser och starka bilder från ett amerikanskt småstadsliv. Jag är glad att jag fann boken. Här är några av dikterna i Thomas Warburtons översättning.




Constance Hately

Du berömmer min självuppoffring, Spoon River,
för att jag fostrade Irene och Mary,
min äldre systers förädralösa barn!
Och du klandrar Irene och Mary
för att de föraktade mig!
Men beröm inte min självuppoffring
och klandra inte deras förakt:
jag tog hand om dem, visst gjorde jag det –
men jag förgiftade mina välgärningar
med att ständigt erinra dem om deras beroende.


Walter Simmons

Mina föräldrar trodde att jag
Skulle bli en ny Edison, minst:
som pojke satte jag ihop ballonger
och fina drakar, urverksleksaker,
små tåg som gick på skenor,
och telefoner av burkar och tråd.
Jag blåste kornett och målade tavlor,
modellerade i lera och tog
skurkens roll i ”The Octoroon”.
Men så gifte jag mig vid tjugoett
och för att få ett levebröd
lärde jag mig urmakeri
och öppnade guldsmedsbutik vid torget,
och tänkte, tänkte, tänkte, tänkte –
inte på den utan på maskinen
jag pluggade matematik för att kunna bygga.
Och hela Spoon River väntade på
att få se den gå men den gick aldrig.
En del vänligt folk trodde att mitt geni
på något vis stäcktes av butiken.
Det var inte så. Sanningen var:
jag var inte begåvad nog.



Tom Merritt

Först blev jag misstänksam –
hon spelade så lugn och tankspridd.
Och en dag hörde jag bakdörren gå
när jag kom hem, och såg honom smyga
bakom rökhuset ut på tomten
och springa över åkern.
Och jag tänkte ta livet av honom.
Men den dagen, när jag kom gående vid Fourthbron
utan så mycket som en käpp eller sten till hands,
fick jag plötsligt se honom stå där
vettskrämd, med några kaniner i handen,
och det enda jag fick sagt var ”Nej, nej, nej”
när han lade an och sköt mig i hjärtat.


Fru Merritt

Tyst inför juryn,
utan svar på domarens fråga
om jag haft något att anföra om domen,
bara en huvudskakning.
Vad kunde jag säga till folk som trodde
att det var en trettiofemårig kvinnas fel
om hennes nittonårige älskare dödade hennes man?
Även om hon hade sagt honom om och om igen:
”Res din väg, Elmer, res långt bort,
jag har gjort dig vettlös med min kropp:
du kan göra nånting förfärligt.”
Och precis som jag fruktade sköt han min man;
och med det hade jag ingenting att skaffa, vid Gud!
Tyst i fängelset i tretti år!
Och Joliets järngrindar
gick upp då de grå och tysta förtroendefångarna
bar mig ut i en kista.


Lucinda Matlock

Jag var på danserna i Chandlerville
och lekte sista paret ut i Winchester.
En gång bytte vi partner
när vi åkte hem i junimånskenet,
och det var så jag hittade Davis.
Vi gifte oss och levde tillsammans i sjutti år,
trivdes, arbetade, fostrade de tolv barnen,
av vilka vi miste åtta
innan jag hade fyllt sexti.
Jag spann, vävde, skötte hushållet, de sjuka,
trädgården, och till semester
strövade jag över fälten där lärkorna sjöng,
samlade ofta musslor vid Spoon River,
blommor och hälsoörter –
ropade till skogsåsarna, sjöng för de gröna dalarna.
Vid nittisex hade jag levat nog, helt enkelt,
och fick en härlig vila.
Vad är det folk pratar om sorg och trötthet,
vrede, missnöje och slocknande hopp?
Vansläktade söner och döttrar,
livet är er för starkt –
man måste leva om man skall älska livet.


18 juli 2015

Fadoprofilen (86): Edmundo de Bettencourt

Edmundo de Bettencourt (1899–1973) kom från Funchal, Madeira, och blev under 20-talet snabbt populär. Han hoppade av sina studier i juridik i Coimbra när han hade slagit igenom som sångare. Han flyttade snart till Lissabon, där han försvann ur musikhistorien – men inte ur litteraturhistorien eftersom han skrev flera samlingar med modernistisk lyrik. Bettencourt sjöng coimbrafado och folksånger från Madeira, Azorerna och landsbygden kring Coimbra. Han var även kompositör och sjöng med en stark tenorröst med behaglig klang. Hans sångsätt är expressivt och direkt.

Detta är klassisk coimbrafado från slutet av 20-talet:
I denna folksång från Beira Baixa (i öster, inemot den spanska gränsen) kan man kanske höra ett inflytande från spansk folkmusik.