Ana Laíns: ”Själen behöver musik.”

Ana Laíns är en av de ledande sångerskorna inom modern fado. Hon har varit verksam i många år men hittills bara givit ut två album, Sentidos (2006) och Quatro Caminhos (2010). Hon är en lyrisk sopran med en ganska modern framtoning, och hon arbetar ibland med en breddad instrumentering i sin fado, till exempel accordeon och piano, och framför gärna annan portugisisk folkmusik. Ett besök i Sverige ingår i sångerskans planer. Under min senaste vistelse i Lissabon träffade jag henne, och denna intervju är ett resultat av det mötet.

Jag kommer från Ribatejo, som är ett område inte så långt från Lissabon, och en mycket liten by som heter Montalvo vid staden Tomar. Jag började sjunga där som barn, i sexårsåldern, inte på något medvetet sätt förstås. Men när jag var femton började jag sjunga i ett band, ett garageband, och det var då jag sjöng mina första fados. När jag var arton bestämde jag mig för att försöka bli professionell, och året därpå var jag med i tävlingen Grande Noite de Fado. Och jag vann den, 1999. Då började jag sjunga professionellt. Fadon fanns där alltid, men mest sjöng jag andra saker när jag uppträdde på kasinon och hotell. Det var en ganska vanlig start på en sångkarriär. Det var först 2005 som jag beslöt mig för att göra mitt första album Sentidos, som kom ut året därpå. Och sedan har det bara fortsatt.

Har du en familjebakgrund inom fadon, föräldrar eller släktingar som också har sjungit den?

Nej, inte en enda. Det är vanligt att det finns någon annan inom familjen som sjunger eller spelar gitarr, men jag har ingen alls.

Som exempel nämns sångerskan Joana Amendoeiras bror, gitarristen Pedro Amendoeira, två musiker som också kommer från Ribatejo. Det gör även sångerskan Ana Moura. Kände de varandra när de var nya som sångerskor?

Nej, inte då, men jag har har mött Ana Moura i olika sammanhang, vi har deltagit i samma tävlingar och liknande. Vi är ungefär lika gamla. Hon är verkligen en fantastisk sångerska, vi kan vara stolta över henne.

Nu får du förklara för mig vad fado är. Låtsas att jag inte vet ett dugg om saken.

Jag visste att du skulle fråga om det! Jag kommer aldrig att kunna svara på den frågan fullständigt. Men vi måste ta ställning till den hela tiden, vi som sjunger. Nyss kom jag från en turné i USA med uppträdanden på flera stora universitet, och hade möjlighet att berätta om fado för studenterna i klassrummen. Ändå är det svårt för mig att svara på frågan. Vi vet förstås att fadon uppkom i Lissabons hamnomsråden för uppemot tvåhundra år sedan, att det var en miljö med prostitution, drogmissbruk, bohemisk livsstil och fattigdom. En del säger att den kom från en dans som kallas lundum, men jag tror inte riktigt på det, fast den kan ha påverkat annan portugisisk folkmusik.

Fado kommer från folket, det är inte musik som man måste studera för att utöva, som klassisk musik. Det är ett folkligt uttryckssätt. I vår historia har havet alltid spelat stor roll, och vi har förlorat många människor till havet. Kanske är det en orsak till att vi har en så stark nostalgisk känsla, en känsla av vemod och längtan. Det är svårt att förklara. Men det är musik, inte matematik, vi kan göra den utan att behöva förklara eller tänka.

Hur lär man sig fado? Det finns ju ingen formell utbildning.

Det är mycket vanligt att om man har ett uttryck som anknyter till folks identitet, så hamnar man där som sångartist, även om man inte kan leva på det. Alla sångare jag känner, även rock- och jazzsångare, kan sjunga lite fado. Det finns alltid någon eller några fados som de kan sjunga. Det är vanligt att besöka den musiken, och sedan handlar det om ifall man känner för den, och det gjorde jag. Jag minns den första fado jag sjöng, Zanguei-me Com Meu Amor, som jag mötte genom Dulce Pontes, som var en formidabel lärare för min generation. Hon är egentligen inte fadosångerska, men då jag hörde henne sjunga sina bearbetningar började jag upptäcka originalen i form av Amália Rodrigues, Maria Teresa de Noronha, Fernanda Maria … Om man sjunger och har starka känslor, som jag tror att jag har, så kan man inte gå i någon annan riktning. Kanske är det ödet.

När jag började sjunga medvetet så hade jag redan kunskap om portugisisk folkmusik som inte var fado. Jag ser mig inte i första hand som fadosångerska utan som en som sjunger portugisisk folkmusik, och där är fadon en del.

Jag nämner att en av Ana Laíns kolleger, Maria Ana Bonone, har berättat för mig att hon som hade en musikutbildning i botten var tvungen att lära sig fadons speciella uttryck av olika instrumentalister.

Fado är en del i en muntlig tradition, och jag hade en person som heter João Chora, som är fadosångare, och han var den förste som jag sjöng tillsammans med. Han bjöd in mig till olika sammankomster där man sjöng fado. Det är mycket vanligt att man träffas kring fadon i Portugal, även på landsbygden. Han uppmuntrade mig att vara med och efter João Chora var det andra som gjorde samma sak. Allt börjar där. Man börjar lära sig, praktisera och lyssna, och man lär sig på så sätt. Naturligtvis tog jag också sånglektioner, men då var det inte fado.

Så du lyssnar på en massa fado. Är du intresserad av äldre fado också? Du nämnde Fernanda Maria …

Ja, naturligtvis. Tack och lov fick jag en gång chansen att sjunga för henne, och det var verkligen nervöst … Fortfarande tycker jag att man måste höra de äldre sångarna om man vill lära känna riktig fado, nästan alla sångartister från början av 1900-talet och framåt. Om femtio år kanske andra sångare kommer att lyssna till mig och andra från samma generation.

Hur vill du beskiva din fado, hur är den relaterad till traditionen? Är du traditionalist eller modernist?

Jag tror inte att jag är modernist. Det var väldigt svårt för mig som kom utifrån till Lissabon och inte visste något om fadons stilar eller historia. Jag har alltid känt det som om jag inte var önskad. I början, för tio tolv år sedan, blev jag sårad av det. Jag var van vid att musicera med musiker som var hjälpsamma och vänliga och så var det inte här till en början. Och ännu känner jag mig inte som en utpräglad fadosångerska, jag vill utforska all musik som har påverkat mig. Jag är gift med en musiker som spelar piano, och det är naturligt för mig att sjunga fado till piano. Det tycker jag om. Så jag säger inte att jag är en traditionell fadosångerska. Jag är sångerska helt enkelt.

Vilka andra sångare har du lärt mest av?

Amália förstås, hon är den främsta och den bästa sångerskan som tog fadon till en ny nivå. Hon hade en fantastisk karriär men det är inte det viktiga. Jag tror hon är ansvarig för de flesta klassiska fadosånger som används i dag, utom den traditionella fadon. Jag tror att om vi inte hade haft Amália, så skulle de flesta sångerskor som finns nu inte sjunga alls.

Jag tycker att det i dag inte finns så många nya fadosånger som det borde finnas. Folk i dag håller sig fortfarande till Amálias och Alfredo Marceneiros repertoar. Jag tycker Gisela João är en fantastisk sångerska, men hon utgår också från Amália. Och Mariza gör det. Nästan alla som kommer fram gör det med material från Amália Rodrigues. I dag finns det många som skriver texter och som komponerar nya sånger, men inte fados.

I fadon har sångerna utvecklats ur de ursprungliga Fado Menor och Fado Corrido, och de har utvecklats till nya sånger så att det liknar en släkt med massvis med ättlingar, eller ett träd med många grenar. Det fungerar genom att fadosånger bearbetas vidare så att nya uppstår, men det sker väldigt lite nu. Artister som Mariza, Cuca Roseta, Ana Moura eller jag själv lanserar nya sånger hela tiden, men folk vill se oss som traditionella fadosångerskor. Och det är mycket svårt att hantera balansen mellan nytt och traditionellt.

Du har nyligen varit i USA på turné och sjungit tillsammans med Pedro Galveias. Hur var det?

De var härligt, vi uppträdde på universitet och hade oftast fullsatt. Det är en annorlunda marknad, om man kan säga så. Vår sista konsert var organiserad av en portugisisk förening och då var publiken enbart portugisisk. Men på våra andra tre konserter var det mest amerikaner i publiken, studenter och andra.

Vi talar om kulturella skillnader mellan Portugal och Nordeuropa. Jag är skeptisk till Ana Laíns åsikt att nordeuropeisk publik är mera kulturellt medveten och utbildad, men vi är desto mer eniga om hur mycket skräp som sänds på kommersiella tv-kanaler i båda områdena. Sångerskan är ingen vän av såpoperor och Big Brother och beklagar bristen på ett seriöst kulturutbud i medierna. Hon tror att en ny publik kan uppskatta obekant kultur med lite hjälp.

Inför framträdanden i Sverige skulle jag vilja ha workshops där vi kan träffa folk personligen och tala med dem och förklara vilken sorts musik det här är. De flesta människor, även här i Portugal, känner inte till så mycket om hur fado skapas. Om du frågar vanliga portugiser på gatan ”vad är traditionell fado?”, så vet de inte. De tror att traditionell fado är något tråkigt och sorgligt, och det är allt. De vet inget om var fado kommer ifrån. Om vi förklarar ordentligt i en workshop och ger exempel på olika sorts fado så kommer folk att förstå och bli intresserade. I USA försökte vi få studenter att sjunga med i olika sorters strofer och även om de inte kunde orden utan bara sjöng la-la-la, så tyckte de det var roligt och intressant.

Du jobbar som professionell sångerska. Har du tidigare haft något annat jobb?

Jag studerade modedesign, det kanske inte syns på mig men jag gjorde faktiskt det. Medan jag fortfarande studerade inledde jag min sångkarriär och när studierna var över bestämde jag mig för att bli sångerska enbart. Jag sköter själv mitt management och producerar mina konserter, så jag är inte bara sångerska utan också min egen manager. Och jag älskar att arbeta så.

Det finns många bra sångartister i dag, särskilt bland kvinnorna. Är det bra eller dåligt? Blir det inte en för hård konkurrens?

Jag vet att det finns konkurrens, men jag vill inte se det på det sättet. Om du frågar mig i dag vem som är den bästa sångerskan bland mina kolleger, så kan jag inte svara på det för att jag föredrar att se det bästa hos alla. Jag kommer alltid att vilja lyssna till fadosångerskor, eller vilka sångerskor som helst, och det jag hör kommer att inspirera mig att själv bli ännu bättre. Jag tror det finns utrymme för alla, och till slut är det ändå publiken som avgör, och det är så det ska vara.

Sjunger du regelbundet på något ställe här i Lissabon?

Nej, jag försöker att inte vara på samma ställe. Men nu ska jag sjunga på Mascote da Ataleia, en mycket litet lokal. Det är nästan som ett ställe för fado vadio (= amatörfado), men jag gillar att sjunga där och jag försöker komma dit minst en gång i månaden. Jag sjunger också på Café Luso, men jag gör det inte regelbundet.

När vi talar om fadohus nämner Ana att det skulle bli tråkigt att sjunga varje kväll på samma ställe och att många av de dyra fadohusen är mycket beroende av turister.

De behöver turisterna, men vi kan inte sjunga Maria Lisboa och Uma Casa Portuguesa varje gång bara för att publiken vill höra dem, vi måste också ge dem den riktiga fadon. Det är ett av huvudskälen till att jag inte sjunger på fadohus särskilt ofta.

Fado har varit populär nu sedan början av 90-talet. Kommer det att fortsätta?

Jag tror det är mode. Över hela världen är folk nyfikna på etniska saker. Förr fanns det inte festivaler för världsmusik som det finns nu, hela tiden, överallt. Jag tror att fado är en sorts musik som passar på den marknaden. Som alla andra moden så går det i vågor. Nu är det modernt men det kommer snart en vågdal och sedan kommer det tillbaka igen.

Jag sjunger ju annan portugisisk folkmusik än fado också. Om jag kommer till Sverige så ska jag sjunga fado men jag vill också bjuda på annan portugisisk musik. Om folk får en chans att höra annan musik, så kommer de att bli intresserade av den också. Och det är min huvudsakliga uppgift som musiker, att sprida portugisisk musik, och jag tror verkligen på vår kultur.

Vilken annan musik tycker du om?

Allt! Alla möjliga genrer. Min man är musiklärare också med en bakgrund i klassisk musik. Han spelar piano och klarinett. Och han brukar säga till sina studenter att det finns bara två sorts musik – bra och dålig musik. Och jag tror det är så. Ena stunden kan jag lyssna till hiphop och nästa till opera. Jag älskar musik. Den passar ens själ. Man äter och dricker för att kroppen behöver det. Och själen behöver musik.

Vem döljer sig gatunamnet? (12)

Snoilskyvägen är en av gatorna uppkallade efter svenska författare som ligger på västra delen av Kungsholmen. Den är uppkallad efter skalden Carl Snoilsky (1841–1903), en författare som jag minns från den ambitiösa svenskundervisningen i skolan under mina tonår, men mindre för hans diktning än för det ovanliga namnet som klingar lite utländskt. Men Snoilsky var svensk. Han var också greve och diplomat, satt i Svenska akademien och skrev och översatte främst poesi i ansenlig mängd och kring många olika ämnen. Snoilsky var mycket internationellt sinnad och bodde under olika perioder i Italien, Danmark, Frankrike och Tyskland. Dikten nedan finns i Tankar och toner, en samling som utgavs 1903 men de flesta dikterna i den skrevs troligen 1879. Svarta svanor:

Svarta svanor, svarta svanor

Glida som i sorgetåg,

Leta sjunkna solars skimmer

I den nattligt dunkla våg.

Mörk, liksom i eld förkolnad,

Är den rika fjäderskrud,

Näbben, stum i blodig purpur,

Ännu bär om branden bud.

Vita svanor tamt i vassen

Kryssa efter gunst och bröd.

Ut på djupet, svarta svanor

Ut, I barn av natt och glöd.

Snoilskyvägen är vackert belägen och erbjuder fina utsikter mot Mälaren, Essingeöarna och Gröndal.

Engelbrektsgatan och Engelbreksplan ligger på Östermalm och har fått sitt namn efter Engelbrekt Engelbrektsson (död 1436) som var allmogeledare och rikets hövitsman. Namnen fastställdes 1885. Släkten kom ursprungligen från Tyskland och Engelbrekt var född i Ängelsberg i närheten av Norberg och Fagersta. Han är känd som anstiftare av ett uppror mot kungen Erik av Pommern. Jag citerar här ur Wikipedias artikel om Engelbrekt.

”1426 uppträder Engelbrekt i källorna och ett knappt decennium senare blev han ledare för det då utbrutna uppror som senare skulle kallas Engelbrektsupporet. Upproret utspelas mot bakgrund av Kalmarunionen under Eriks av Pommern styre. I senare historieskrivning skulle Engelbrekt ställas mot kungens fogde i Västerås, Jösse Eriksson, vilken får bära skulden för den nöd som bergslagsmännen fick lida under hans styre. Engelbrekt fick deras uppdrag att för kungen i Köpenhamn framlägga saken men insåg efterhand att saken inte kunde vinnas utan strid. 1433 utsåg dalkarlarna Engelbrekt till hövitsman och samma år drog Engelbrekt i spetsen för ett uppbåd mot Västerås. Upproret lade sig efter att ett antal rådsherrar vädjat om fred, och hela historien upprepades sedan under våren året därpå.

Engelbrekt och de som stödde honom förefaller åter ha förlorat hoppet om en fredlig väg till förbättring under försommaren 1434 och vid midsommar påbörjades ett regelrätt uppror, i eftervärldens historieskrivning kallat frihetskrig. På bara tre månader tog Engelbrekt kontroll över i stort sett hela Sverige. Svenska rådets ledamöter anslöt sig till upproret och kung Erik förklarades avsatt.”

Engelbrekt fick en betydande maktställning i riket de närmaste åren efter upproret. Hans liv fick ett dramatiskt slut då han mördades på väg till ett rådsmöte i Stockholm från Örebro.

Thorildsplan är, liksom Thorildsvägen, döpt efter författaren Thomas Thorild (1759–1808). Thorild var ett barn av upplysningstiden och en ivrig förespråkare för demokrati och yttrandefrihet. Han var påverkad av franska revoutionens idéer och sågs av de styrande som en obekväm opponent och möjlig folkledare. 1793 dömdes Thorild till fyra års landsförvisning. Han flyttade till Tyskland där han avled. När Thorild levde i Stockholm var han bosatt i närheten av den plats som fått hans namn, på Kungholmen.

Thorild var en produktiv författare som gärna gav sin in i polemik med samtidens kulturpersonligheter, som Johan Henrik Kellgren. Jag citerar här ur presentationen som finns på litteraturbanken.se:

”Han eftersträvade en alltigenom förändrad syn på litteraturen och författarrollen och kom härvid att kalla sig, inte för skald utan för ’Autor’ – ’en präst i Naturens heliga sanning’. Litteraturen var en alltför allvarlig sak för att lämnas åt rimsmeder och konversatörer. Endast geniet – den stridande, kraftfulla sanningssökaren på det litterära fältet – kunde fullt ut vara dess tjänare och hade då även rätt att fritt söka sitt uttryck och sitt formspråk. Den fattige, föräldralöse Thorild, som helt på egen hand skaffat sig utbildning och plats på den kulturella arenan, adlade sitt utanförskap till storhet med en ny poesi i sak som i sin opolerade styrka, virila kraft och mäktiga ordmusik fullständigt bröt med tidens rådande konventioner. Thorild blev här, tillsammans med vännen Bengt Lidner, en romantikens pionjär i Sverige. Han skisserade också sin helt egna kanon i lärodikten Passionerna (1785) där de stora andarna har namn som Ossian, Klopstock, Newton, Rousseau. Här förmedlas känslan av ett väldigt, odelbart Vara, vars kraft genomströmmar ting, varelser och ord. Dikten föranledde en strid med Kellgren vilken kallade Thorilds egensinniga hexameter för ett ’versslag, stridande mot den i vitterheten allmänt godkända smaken’. Kellgren såg dock poetiska löften i Thorilds diktning, om än han ej fullt kunde omfatta dess villkorslösa krav på tvångslöshet och frihet. I dialogdikten Harmen (1787) är Thorilds uttryck lika otämjeligt och starkt. Där möter diktaren guden Thor, som ger honom del av sin ljungeld och gör honom till en trotsets förespråkare. Egensinnig och okuvlig är också En Critik öfver critiker (1791) där Thorild lägger fram grundlagarna för granskning av litterära arbeten: att veta vad man skall döma, att döma allt efter dess art och grad, att veta att ingenting görs för sina fels skull utan för sitt värdes skull. Skriften är även ett angrepp på den tidigare trätobrodern Kellgren, vars kritiska gärning Thorild såg som kitslig och missriktad, och med vilken han nu kom att utkämpa ännu en strid. Även inom politiken var Thorild starkt engagerad för det han såg som förnuft, sanning och rätt. Han blev en av den franska revolutionens mest övertygade anhängare i Sverige och menade att riksdagen borde ersättas av en ’tribunal för upplysning och förbättring’.”

Göran Hälsinges gränd ligger i Gamla stan och har sitt namn efter en Göran Hälsing som ägde ett hus i gränden. Namnet är mycket gammalt och är belagt redan 1588; dessförinnan hette gränden ”Niels Helzings grend” eller ”Helzings grenden”. Något mera tycks ingen veta om Göran Hälsing.

Tessinparken är en ståtlig och stor park som börjar vi Valhallavägen och sträcker sig upp mot Gärdet. Den är döpt efter Nicodemus Tessin den äldre (1615–81), hans son Nicodmus Tessin den yngre (1654–1728) och sonsonen Carl Gustaf Tessin (1695–1770). 

Släkten kom från Stralsund i Tyskland. Den äldre Tessin var verksam som bland annat stadsplanerare och arkitekt och blev Stockholms förste stadsarkitekt. Även sonen var stadsarkitekt och mest bekant om arkitekt till Stockholms slott, vidare hovman och politiker. 

Av tessinarna är det den yngre som blivit mest ryktbar. Stockholms slott är hans mest kända verk, men han svarade också för inredningen av Drottningholms slott och flera andra byggnader som Tessin står bakom finns på andra orter i landet. Den siste Tessin – Carl Gustaf –var politiker, diplomat och känd konstsamlare. Släkten dog sedan ut.

Greta Garbos torg är förstås döpt efter skådespelerskan Greta Garbo (1905–90), född Greta Gustafsson. Det lilla torget ligger vid Katarina Bangata på Söder, inte långt ifrån de kvarter där Garbo växte upp.

Denna berömdhet, en av få svenskar som uppnått världsberömmelse under sin livstid, var från början en södertjej från Blekingegatan. Släkten härstammade från Småland. Greta Garbo fick sin första filmroll redan 1921 i En lyckoriddare, en film som blivit tämligen bortglömd vid sidan av Garnos större succéer, som Anna Karenina (1927, stumfilm), Mata Hari (1932), Drottning Christina (1934), Kameliadamen (1936) och Ninotschka (1939). Hennes filmkarriär avslutades med Tvillingarna från 1941.

Garbo drog sig tillbaka från offentligheten, levde tillbakadraget i New York och gav aldrig några intervjuer. Hon svarare inte på beundrarpost och visade sig inte vid filmpremiärer. Hennes skygghet har i hög grad bildragit till myten om Garbo. Om hon med den ville bli bortglömd, så lyckades hon inte. Snart påminns vi om henne också på de nya hundrakronorssedlarna.

Bondesonsgatan är ytterligare en av författargatorna på västra Kungsholmen. August Bondeson (1854–1906) tillhör idag väl inte bästsäljarna, men hans mest kända verk Skollärare John Chrounschoughs memoarer är inte helt bortglömt. Bondeson hade ett lämpligt efternamn eftersom han var livligt intresserad av folkdiktning och allmogeberättelser och -dikter. Han utgav insamlade berättelser och dikter och bidrog med egna.

Därmed har jag tagit upp över 80 gatu- och platsnamn i Stockholms innerstad som uppkallats efter personer. Flera finns, och det kommer den som söker snart att upptäcka, särskilt om man letar även i förorterna. Det är möjligt att jag återkommer till idén längre fram och mera sporadiskt. Men del tolv i denna serie får tills vidare vara en slutpunkt.

Intervju med Rodrigo Costa Félix

Rodrigo Costa Félix är en fadosångare som vårdar den traditionella, folkmusikaliska fadon och som varit verksam i många år. Han är född i Lissabon 1972. Denna intervju är ett av de sex samtal med musiker som ingår i min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). Intervjun gjordes i september 2012. Att den inte är dagsfärsk märks i ett par detaljer, som att de tvillingar som nämns som treåriga nu är sex eller sju år … men i övrigt är innehållet fortfarande aktuellt. Rodrigo kan man höra på fadohuset Clube de Fado i Alfama i Lissabon.

– Jag hörde mycket fado i barndomen eftersom min mamma var en stor beundrare av fado och min pappa var en amatörsångare som ett par år drev ett fadohus i Cascais tillsammans med José Pracana. Jag började sjunga fado i sex–sju-årsåldern. När jag var yngre hade jag mycket fado omkring mig, men jag brydde mig inte om musiken då, jag skulle tro att den var för allvarlig och djup för att passa en elva–tolvåring. Och jag tycker fortfarande att fado är olämpligt för barn, man måste känna med musiken, och ett barn kan inte sjunga Povo Que Lavas no Rio ... Så jag började sjunga för över tjugo år sedan, och då var situationen helt annorlunda än nu. Det fanns en enorm generationsklyfta mellan 60- och 90-tal. På den tiden fanns bara de klassiska fadohusen i Bairro Alto, och inte ens de var särskilt bra, och ett par nystartade i Alfama och ett par till i andra delar av Lissabon. Jag sjöng tillfälligtvis på de ställena tills jag blev engagerad av ett ställe i Lapa när jag var 18 år.

Har du tänkt på att sjunga annat än fado?

– Jag hade till och med ett garageband och har alltid sjungit och spelat spansk gitarr. Fransk musik, pop ... men den enda musik jag identifierar mig med är fado. Detta för att jag är och känner mig som portugis. Jag är stolt över vår tradition och kultur, och fado är den enda musik där jag kan uttrycka mig fullt ut.

När jag frågar Rodrigo om det speciella med honom svarar han:

– Det är alltid svårt att prata om sig själv. Men jag tror det är att jag inte kopierar någon, jag tror jag har skapat min egen stil. Jag försöker inte sjunga som Fernando Maurício eller Alfredo Marceneiro eller ens som mina största influenser João Braga, Carlos Zel eller António Mello Correia. Jag tror det är viktigt att inte härma andra artister, för gör man det så uttrycker man inte sina egna känslor utan deras. Man är inte äkta.

Du nämner António Mello Correia, en väldigt bra sångare. Men han är väl ganska bortglömd nu?


– Han är fortfarande välkänd i fadokretsar, men inte bland en bredare publik, jag tror att många av de yngre inte har hört talas om honom. Vilket är olyckligt, för han var en fantastisk sångare. Han var en av grundarna av fadohuset Senhor Vinho och hade stort inflytande i fadons kretsar.

När jag frågar Rodrigo om vem i fadohistorien han skulle vilja vara om han inte var sig själv, behöver han ingen betänketid.


– Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med att vara mig själv. Men om jag skulle välja så måste jag säga Amália Rodrigues fast hon var kvinna och jag är man. Man kan inte jämföra henne med någon som finns i dag. Att bara ha tio procent av hennes erfarenheter skulle vara en rikedom.

Hon var ingen särskilt lycklig människa ...

– Det bryr jag mig inte om. Jag tycker man ska söka lyckan, men vissa människor blir helt enkelt inte lyckliga. Sorg och olycka och förlust är ibland det som skapar en stor konstnär, speciellt i en sådan konst som fado är.

Hur väljer du vad du sjunger?

– Jag är mycket intresserad av poesi, så jag börjar med dikterna. När jag valt dikten söker jag, om jag sjunger traditionell fado, efter en melodi som passar till den. En melodi där jag kan uttrycka hur jag upplever dikten. Texten är det viktigaste för mig.

Skriver du själv?

– Ja, jag skriver texter, men jag kallar dem inte dikter. Jag kallar dem bara texter. På min senaste skiva finns också en melodi som jag har skrivit. Jag skulle gärna vilja skriva mer, men jag är väldigt osäker när jag skriver. Nyligen var det någon som frågade mig om jag har flest texter i skrivbordet eller i papperskorgen, och jag har nog flest i papperskorgen. Eftersom jag älskar poesi så mycket, så kräver jag mycket av de dikter jag sjunger. Och jag sjunger aldrig något som inte har med mig eller mina livserfarenheter att göra. Till exempel sjunger jag aldrig om tjurfäktning, för jag tycker inte om tjurfäktning.

Vilka är dina favoriter inom traditionell fado?


– Jag har många favoriter. Några har jag redan spelat in som Fado dos Sonhos, Fado Zé Grande, Fado Alberto och Fado Zeca. Eller Fado Vitória. Det finns så många, många vackra sånger inom traditionell fado. Även om melodierna är enkla. Men de ger möjlighet till improvisation. Det är lite av magiken med fadon, att melodierna är så enkla att sångare och gitarrister kan skapa sina egna versioner. Ta bara Fado Corrido, det är en melodi som många musiker har återskapat i egna varianter.

Rodrigo Costa Félix ä initiativtagare till antologin
Brincar aos Fados där han är en av de medverkande.

Just nu är fadon väldigt populär. Tror du att det kommer att fortsätta så?


– Nu har vi så många musiker och sångare. För många cd kommer ut, det finns för många musiker. Till och med musiker från andra områden har projekt där de kombinerar sin musik med fado. Allting ska heta något med fado. Den är på modet nu, och den har en internationell marknad som annan portugisisk musik saknar. Vi har en väldigt dålig ekonomi i Portugal nu och hemmamarknaden är mycket liten, så alla vill resa utomlands och skaffa sig en utländsk publik.

Jag skulle önska att den här vågen fortsatte länge. Men jag är rädd för att det kommer en nedgång. Då kommer folk att sluta att sjunga och spela fado, för de kommer inte att ha sina jobb kvar. Det finns för många av oss nu. Kanske kommer det att drabba mig, jag vet inte. Om några år tror jag det blir ett naturligt urval, genom kvalitet hoppas jag. De som är bäst kommer att vara kvar. Amália sjöng ju i 60 år.

Många artister håller på länge. Som Celeste Rodrigues i dag ...

– Man kan inte jämföra Celeste Rodrigues, som jag tycker mycket om, med Amália. Det är som att jämföra en vd i ett småföretag med en vd i en multinationell koncern. Amália var unik. Hennes verk och inflytande kommer att vara för evigt. Utan Amália hade det inte funnits någon ny fadovåg, det hade inte funnits något fadomuseum och inte så många fadoställen i Lissabon. Utan henne hade inte fadon fått erkännande som kulturellt världsarv. Hon bröt mot alla traditioner och alla tabun. Hon var den som började sjunga den bästa poesin i Portugal. Hon var den som började sjunga nya kompositörer, hon drog in nya kompositörer till fadon. Hon förde fadon ut till hela världen. Jag är böjd att hålla med João Braga som har sagt att ”för mig började fadon år 1920 då Amália Rodrigues föddes”.

Du sjunger på ett fadohus nu. Hur fungerar det? Betyder det att du har anställningstrygghet och sociala förmåner?


– Jag är anlitad av Clube de Fado och sjunger där två kvällar i veckan. Nej, sociala förmåner är mycket ovanligt på fadohus. Jag vet att man nu har det på Adega Machado i Bairro Alto där musikerna har riktiga kontrakt, och vi får se hur länge det kan fungera. Jag jobbar mer som en frilansare och har mitt arbete på fadohuset så länge som båda parter är nöjda med det. Jag har inte tid att arbeta mer än två kvällar i veckan eftersom jag också har ett jobb på dagtid som ljudtekniker vid televisionen. Och så har jag treåriga tvillingar hemma.

Vad är det viktigaste när man sjunger fado?

– Att vara ärlig, att sjunga med hjärtat och att vara genuin.

Dessa frimärken utgavs 2011. Sedan dess har det kommit flera frimärken med nyare artister, bland andra Mariza.

År 2011 gav postverket i Portugal ut en serie frimärken med fadistas. Jag frågar Rodrigo vilka musiker han skulle välja till en sådan serie. Han prickar snabbt in fem av de sex som fanns med: Amália Rodrigues, Alfredo Marceneiro, Maria Teresa de Noronha, Hermínia Silva och Carlos do Carmo, men vill byta ut Carlos Ramos mot Fernando Maurício. Följande blir ett tilläggsförslag som posten kan fundera på om man vill bygga på serien:

– Jag skulle också kunna tänka mig João Braga eftersom han har haft en enorm betydelse för att hjälpa fram nya artister. Vi var många som första gången stod på scenen tillsammans med honom. Och jag skulle gärna vilja ha med en gitarrist. Gitarristerna har haft en stor betydelse också som kompositörer och som lärare för sångare. I så fall Armandinho.