I oktober förra året
gjorde jag en kort intervju med gitarristen Pedro Jóia, som var i Stockholm för att spela med fadosångerskan Mariza under hennes konsert i
Konserthuset. Intervjun publicerades i bloggen den 13 oktober 2015. Det hade då
varit lämpligt att också ta upp ett par av de skivor som Pedro Jóia har gjort,
men ingen av skivorna var då möjlig att få tag på. Långt senare har jag lyssnat
på två av dem och tar upp dem här. De har visserligen inte blivit lättare att
finna sedan dess. Men vem vet, det händer ofta att skivor ges ut på nytt, och
kanske finns det någon butik som ännu har dem? Hur som helst är det skivor väl
värda att bekanta sig med.
Pedro Jóia spelar en
specialbyggd sexsträngad klassisk (spansk) gitarr, signerad Óscar Cardoso, som med den spelteknik
han utnyttjar tillåter honom att spela även den repertoar som finns för
portugisisk gitarr. Det låter då (nästan) som om Jóia spelade portugisisk
gitarr. Han har ägnat stor uppmärksamhet åt den portugisiska gitarrens mästare,
främst Armando Freire (Armandinho) och Carlos Paredes, men också musiker som Jaime Santos, José Nunes,
Fontes Rocha, Francisco Carvalhinho, Raul Nery och andra. Samtidigt kan han,
med sina studier av spansk gitarrtradition som bakgrund, hantera även annan
musik än fado. Som till exempel flamenco och tango.
Pedro Jóia. À Espera de Armandinho. HM
Música 2007. ****1/2
Denna skiva ägnas
Armandinho (1891–1946), som var den främste i utformningen av ett modernt
gitarrspel inom fadon. Det är lätt att tro att allt som finns på skivan är
kompositioner av Armandinho, men så är faktiskt inte fallet, utan det handlar
om stycken som Armandinho spelade. Maldito
Fado är inte komponerad av honom (utan av Raul Ferrão och/eller Miguel
Ramos), och ett av skivans toppnummer, Fado
Conde de Anadia, är komponerat av José
Maria dos Cavalinhos. Övriga nummer är emellertid Armandinhos kompositioner.
Armandinho kunde inte
läsa eller skriva noter. Sina melodier och teman kunde han säkerligen memorera,
men detaljerna i främst hans variationsstycken kom troligen till genom
improvisation. Någon i hans närhet måste då ha funnits till hands för att skriva
ned musiken som i flera fall har blivit standrdnummer för fadons stora
gitarrister. Det kan vara intressant att jämföra Pedro Jóias versioner med
Armandinhos egna från slutet av 20-talet, och de flesta finns på skivan Memórias do Fado (Tradisom), som jag tog
upp i bloggen den 19 mars i år. Ljudkvaliteten är naturligtvis helt överlägsen
på Jóias inspelningar, och en annan markant skillnad är att Armandinho prakiskt
taget alltid har sällskap med sin kollega Georgino
de Sousa på spansk gitarr, medan Pedro Jóia klarar sig på egen hand.
Att skivan är en
soloprestation torde förklara att den i hög grad vittnar om koncentration,
uppmärksamhet mot detaljerna, klarhet och balans. Pedro Jóia är en tekniskt så
lysande gitarrist att få motsvarigheter finns i dag. En poäng med skivan är att
hans nyanserade och exakta spel med sådan tydlighet lyfter fram finliret,
konstruktionen och idérikedomen i Armandinhos verk. Dessutom är musiken helt
njutbar i sig. Skivan är också ovanligt jämn, och jag hör den gärna raktigenom
utan att finna den monoton. Det gör jag emellertid även med den nämnda
Armandinho-skivan. Jämför man samma stycken på de båda utgåvorna framträder
ytterligare en skillnad: den mera lekfullt fria och avspända atmosfären i
Armandinhos versioner. Säkerligen beroende på att han hade en skicklig
kompmusiker att lita på vid sin sida.
Albumkommentarerna är
utförliga och intressanta och dessutom tillgängliga även på engelska. Sångaren Camané, musikvetaren Rui Vieira Nery och poeten Tiago Torres da Silva har intressanta
synpunkter på Pedro Jóias musik och vittnar om att gitarristen fått en alltmer
respekterad ställning inom fadon av i dag, trots att han kommer ”utifrån” och
både levt och lärt sig gitarr utanför Portugal. Det skulle ha blivit ännu
bättre om uppgifter om musikens upphovsmän funnits med också.
Pedro Jóia ao Vivo Com a Orquestra de Câmara
Meridional. Uppgift om
skivbolag saknas. 2014. ****
Detta är en
publikinspelning som gjordes på São Luíz-teatern i Lissabon, lustigt nog samma
lokal som Armandinho gjorde de flesta av sina inspelningar i. Annars är
Armandinho här helt frånvarande. Pedro Jóias spanska gitarr låter just som en
sådan, och musiken har inget med fado att göra. I stället finns en stark
påverkan av flamencons gitarrspel, både i Pedro Jóias egna kompositioner och de
två nummer som är komponerade av Paco de
Lucia. Vidare en tango av argentinaren Carlos
Gardel där fadistan Ricardo Ribeiro
dyker upp som sångare på en i övrigt helt instrumental skiva. Överraskande och
originell är Mosaico, som bygger på
traditionell musik från Egypten och Afghanistan. Skivan innehåller bara åtta
nummer, men speltiden är ändå väl tilltagen, dryga 50 minuter.
Pedro Jóia spelar
tillsammans med en kammarorkester av klassiskt snitt med 13 medlemmar, och
arragemangen är signerade Pedro Jóia. Arrangemangen är främst avsedda för att
stödja och komplettera gitarren, man kan inte säga att orkestern har en
särskilt självständig funktion. I ett par fall tror jag solisten hade klarat
sig bra utan orkestern, men för den som går på konsert är det väl roligare att
se 14 musiker än en enda. Och orkestern är förvisso helt kompetent.
Skivan innheåller
njutbar musik, som är stämningsfull, luftig men också energisk, och kan gott
rekommenderas, men den är inte lika koncentrerad som Armandinhoskivan.
Intressantast är att höra båda, för då framstår Pedro Jóias musikaliska bredd
med full tydlighet. Även om det inte görs något försök här, så kanske han är
den, med sin bakgrund inom flamencon och allt djupare engagemang för fadon, som
skulle kunna skapa en lyckosam förening av element från både fado och flamenco.
PS. Ett tack till
Pedro Jóias agent Carmo Stichini för albumen.