28 juni 2016

Pedro Jóia igen

I oktober förra året gjorde jag en kort intervju med gitarristen Pedro Jóia, som var i Stockholm för att spela med fadosångerskan Mariza under hennes konsert i Konserthuset. Intervjun publicerades i bloggen den 13 oktober 2015. Det hade då varit lämpligt att också ta upp ett par av de skivor som Pedro Jóia har gjort, men ingen av skivorna var då möjlig att få tag på. Långt senare har jag lyssnat på två av dem och tar upp dem här. De har visserligen inte blivit lättare att finna sedan dess. Men vem vet, det händer ofta att skivor ges ut på nytt, och kanske finns det någon butik som ännu har dem? Hur som helst är det skivor väl värda att bekanta sig med.

Pedro Jóia spelar en specialbyggd sexsträngad klassisk (spansk) gitarr, signerad Óscar Cardoso, som med den spelteknik han utnyttjar tillåter honom att spela även den repertoar som finns för portugisisk gitarr. Det låter då (nästan) som om Jóia spelade portugisisk gitarr. Han har ägnat stor uppmärksamhet åt den portugisiska gitarrens mästare, främst Armando Freire (Armandinho) och Carlos Paredes, men också musiker som Jaime Santos, José Nunes, Fontes Rocha, Francisco Carvalhinho, Raul Nery och andra. Samtidigt kan han, med sina studier av spansk gitarrtradition som bakgrund, hantera även annan musik än fado. Som till exempel flamenco och tango.



Pedro Jóia. À Espera de Armandinho. HM Música 2007. ****1/2

Denna skiva ägnas Armandinho (1891–1946), som var den främste i utformningen av ett modernt gitarrspel inom fadon. Det är lätt att tro att allt som finns på skivan är kompositioner av Armandinho, men så är faktiskt inte fallet, utan det handlar om stycken som Armandinho spelade. Maldito Fado är inte komponerad av honom (utan av Raul Ferrão och/eller Miguel Ramos), och ett av skivans toppnummer, Fado Conde de Anadia, är komponerat av José Maria dos Cavalinhos. Övriga nummer är emellertid Armandinhos kompositioner.

Armandinho kunde inte läsa eller skriva noter. Sina melodier och teman kunde han säkerligen memorera, men detaljerna i främst hans variationsstycken kom troligen till genom improvisation. Någon i hans närhet måste då ha funnits till hands för att skriva ned musiken som i flera fall har blivit standrdnummer för fadons stora gitarrister. Det kan vara intressant att jämföra Pedro Jóias versioner med Armandinhos egna från slutet av 20-talet, och de flesta finns på skivan Memórias do Fado (Tradisom), som jag tog upp i bloggen den 19 mars i år. Ljudkvaliteten är naturligtvis helt överlägsen på Jóias inspelningar, och en annan markant skillnad är att Armandinho prakiskt taget alltid har sällskap med sin kollega Georgino de Sousa på spansk gitarr, medan Pedro Jóia klarar sig på egen hand.

Att skivan är en soloprestation torde förklara att den i hög grad vittnar om koncentration, uppmärksamhet mot detaljerna, klarhet och balans. Pedro Jóia är en tekniskt så lysande gitarrist att få motsvarigheter finns i dag. En poäng med skivan är att hans nyanserade och exakta spel med sådan tydlighet lyfter fram finliret, konstruktionen och idérikedomen i Armandinhos verk. Dessutom är musiken helt njutbar i sig. Skivan är också ovanligt jämn, och jag hör den gärna raktigenom utan att finna den monoton. Det gör jag emellertid även med den nämnda Armandinho-skivan. Jämför man samma stycken på de båda utgåvorna framträder ytterligare en skillnad: den mera lekfullt fria och avspända atmosfären i Armandinhos versioner. Säkerligen beroende på att han hade en skicklig kompmusiker att lita på vid sin sida.

Albumkommentarerna är utförliga och intressanta och dessutom tillgängliga även på engelska. Sångaren Camané, musikvetaren Rui Vieira Nery och poeten Tiago Torres da Silva har intressanta synpunkter på Pedro Jóias musik och vittnar om att gitarristen fått en alltmer respekterad ställning inom fadon av i dag, trots att han kommer ”utifrån” och både levt och lärt sig gitarr utanför Portugal. Det skulle ha blivit ännu bättre om uppgifter om musikens upphovsmän funnits med också.





Pedro Jóia ao Vivo Com a Orquestra de Câmara Meridional. Uppgift om skivbolag saknas. 2014. ****

Detta är en publikinspelning som gjordes på São Luíz-teatern i Lissabon, lustigt nog samma lokal som Armandinho gjorde de flesta av sina inspelningar i. Annars är Armandinho här helt frånvarande. Pedro Jóias spanska gitarr låter just som en sådan, och musiken har inget med fado att göra. I stället finns en stark påverkan av flamencons gitarrspel, både i Pedro Jóias egna kompositioner och de två nummer som är komponerade av Paco de Lucia. Vidare en tango av argentinaren Carlos Gardel där fadistan Ricardo Ribeiro dyker upp som sångare på en i övrigt helt instrumental skiva. Överraskande och originell är Mosaico, som bygger på traditionell musik från Egypten och Afghanistan. Skivan innehåller bara åtta nummer, men speltiden är ändå väl tilltagen, dryga 50 minuter.

Pedro Jóia spelar tillsammans med en kammarorkester av klassiskt snitt med 13 medlemmar, och arragemangen är signerade Pedro Jóia. Arrangemangen är främst avsedda för att stödja och komplettera gitarren, man kan inte säga att orkestern har en särskilt självständig funktion. I ett par fall tror jag solisten hade klarat sig bra utan orkestern, men för den som går på konsert är det väl roligare att se 14 musiker än en enda. Och orkestern är förvisso helt kompetent.

Skivan innheåller njutbar musik, som är stämningsfull, luftig men också energisk, och kan gott rekommenderas, men den är inte lika koncentrerad som Armandinhoskivan. Intressantast är att höra båda, för då framstår Pedro Jóias musikaliska bredd med full tydlighet. Även om det inte görs något försök här, så kanske han är den, med sin bakgrund inom flamencon och allt djupare engagemang för fadon, som skulle kunna skapa en lyckosam förening av element från både fado och flamenco.


PS. Ett tack till Pedro Jóias agent Carmo Stichini för albumen.

22 juni 2016

Höjdpunkter inom fadon (16). Alfredo Marceneiro, O Pagem (cirka 1960)

Alfredo Marceneiro (1891–1982) är fadons mest legendariske manlige sångartist. Frågan man unga musiker i dag om deras favoritsångare, så svarar de för det mesta Alfredo Marceneiro. Men det beror knappast på att hans röst eller sångteknik skulle vara särskilt enastående; både i tonbildning och tonträffning kan han slira en aning. Men den starka känsla han sjunger med går inte att ta miste på, och Marceneiro är också anmärkningsvärd i den för fadon så viktiga texttolkningen.


Han har blivit en symbolgestalt för fadon genom sin långa karriär på enkla fadoställen, ett slags ”Senhor Fado” som vittnar om fadokulturens bohemiska, informella och kringströvande väsen. Hans personliga uppträdande med handen i fickan medan han sjöng har också blivit stilbildande. Alfredo Marceneiro hette egentligen Alfredo Duarte och kallades Marceneiro på grund av sitt yrke i unga år som finsnickare. Han är upphovsman till några av den traditionella fadons mest slitstarka melodier, som Fado Cravo och Fado Bailado. Även melodin i O Pagem – med en av de mest originella texter han sjöng – har levt vidare som en traditionell fado, Fado Pagem.

Todas as noites um pagem
Com voz linda e maviosa
Ía render homenagem
Á Marquesinha formosa.

Mas numa noite de agoiro
O Marquês fero e brutal
Naquela garganta de oiro
Mandou cravar um punhal.

E a Marquesa delirante
De noite em seu varandim
Pobre, louca, alucinante
Chorando, cantava assim:

Óh minha paixão querida,
Meu amor, meu pagem belo,
Foge sempre minha vida
Deste maldito castelo.

Jag saknar uppgifter om kompmusiker och inspelningstid för O Pagem. Men troligen är den gjord omkring 1960 och vid den tiden kompades Afredo Marceneiro oftast av Francisco Carvalhinho, portugisisk gitarr, och Martinho d’Assunção, spansk gitarr. Här är inspelningen:


Varje kväll brukade en page
med en vacker och ömsint röst
visa sin vördnad
för den vackra markisinnan.

Men en olycksbådande natt
stack den grymme
och brutale markisen
i den gyllene strupen en dolk.

Och markisinnan
på natten från sin balkong,
ursinnig, eländig, galen och hallucinerande,
grät och sjöng som så:

O min älskade,
min kärlek, min vackra page,
jag önskar jag kunde fly för livet
från detta fördömda slott. 


19 juni 2016

Anna Achmatova

”Anna Achmatova (1889–1966) är en av 1900-talets största ryska poeter. Hennes diktarliv blev långt – hon började skriva vid 11 års ålder och fortsatte så gott som fram till sin död, under ett liv som skulle kunna utgöra en katalog över vårt århundrades fasor. I och med den första diktsamlingen 1912 blev hennes berömmelse omedelbar och hennes diktning älskad – trots förföljelser och publiceringsförbud hade hon försvarare till och med inom partileden.

Achmatova anknyter i sin poesi till den stora ryska prosatraditionen – hennes lyrik är nästan genomgående uppbyggd kring ett tema som utvecklas novellistiskt, och den är till sin form enkel, talspråklig och relativt lättillgänglig. Men därutöver finns den dimension sm undandrar sig alla verbala formler – en oförliknelig konstnärlig personlig kvalité, som gjorde henne till den både mest älskade och mest omstridda poeten i sin generation.”



Jag gör det lätt för mig genom att citera ur baksidestexten till Anna Achmatovas Ett poem utan hjälte (W&W-serien 1978), dikter i urval och tolkning av Hans Björkegren, i stället för att formulera något själv. Det finns för övrigt mycket att läsa om Anna Achmatova på internet, till exempel här:

Och boken Ett poem utan hjälte inleds av ett intressant förord om författaren av Hans Björkegren. Det är en av de där böckerna som redan är gammal men som aldrig tycks åldras. En bok att återkomma till många gånger. Vilket jag hoppas att de här smakpoven på Hans Björkegrens tolkningar av poeten vittnar om.


Kärleken

Än ringlar den sig som en orm,
ett trolldomsnystan vid hjärtat,
än kuttrar den dagen lång
likt duvan vid förnsterluckan,

än gnistrar den rimfrostvit
och skymtar i lövkojans dvala.
Men hemligen vill den förjaga
all glädje och sinnesfrid.

Så milt och ljuvt kan den snyfta
i smäktande stråkmusik.
Förskräckt kan jag skymta den i
ett leende hos en okänd.
(1911)

* * * * *
                
Svart ligger havsträdgårdsvägen.
De gula lyktorna lyser svagt.
Jag är mycket lugn. Men helst
vill jag slippa tala om honom.
Trofaste, käre, vi skall bli vänner …
och vandra och kyssas och åldras …
Som snöstjärnor skall de lätta
månaderna flyga över oss.
(1914)

* * * * *
                
Ingen lysnar till sånger mer.
Den varslade tiden är inne.
Du, den sista, världen är inte längre
underbar. Krossa inte mitt hjärta.

Alldeles nyss var du fri som
svalan på sin flykt om morgonen.
Plötsligt var du en svulten tiggerska
Som knackar på främmande dörrar.
(1917)

* * * * *               

När en människa dör
förvandlas hennes porträtt.
Blicken blir annorlunda. Läpparna
ler ett annat leende.
Jag märkte det när jag återvände
från en poets begravning.
Sedan dess har jag ofta studerat det
och fått min känsla bekräftad.
(1940)
               






16 juni 2016

Höjdpunkter inom fadon (15). Camané, Estranho Fulgor (2001)

Camané, eller Carlos Manuel Moutinho, som han egentligen heter, är den viktigaste manlige sångaren som framträtt inom fadon sedan 1990. Detta är ett påstående som få torde ifrågasätta. Camané har framträtt i över tjugo år och vid det här laget utgivit tio album med fado. Som artist slår han vakt om traditionell fado men har också lanserat ett stort antal nyskrivna sånger. Estranho Fulgor är en traditionell fado, Fado Franklin (sextilhas) av Franklin Godinho, med text av Pedro Homem de Mello, vars dikter använts mycket i fadon.



Deu-me Deus bodas vermelhas
E palavras como abelhas
Esquecendo-se de mim.
Deu-me a paz de alguns minutos
E palavras como frutos
Esquecendo-se de mim.

Deu-me as ideias formosas
E palavras como rosas,
Esquecendo-se de mim.
Deu-me a voz que persuade
Muito mais do que a verdade
Esquecendo-se de mim.

Mas um dia, veio a dor
Veio o castigo sem fim
Veio esse estranho fulgor
Apartando o bem do mal
E vi que Deus afinal
Já se lembrava de mim...


På inspelningen kompad Camané av José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Paulo Paz, kontrabas. Och inspelningen finns här:

Gud gav mig ett rött bröllop

och ord som bin,

men han glömde bort mig.

Han gav mig några minuters frid
och ord som frukter,
men han glömde bort mig.

Han gav mig storslagna idéer

och ord som rosor,

men han glömde bort mig.

Han gav mig en röst som övertygar
mycket mer än sanningen,
men han glömde bort mig.

Men en dag kom smärtan,

och bestraffning utan slut

och ett konstigt skimmer

som skilde det goda från det onda.
Och jag insåg att till slut
hade Gud äntligen kommit ihåg mig.