I boken Porträtt
(Albert Bonniers Förlag 1949) finns Hasse Z:s skildringar av olika personer han
kom i kontakt med, kända och mindre kända. I noteringarna kring Hjalmar
Söderberg finns en del referenser som är svåra att förstå i dag – en påminnelse
om att texten är gammal. Jag tar ändå med den på grund av Söderbergs aktualitet
även för nutida läsare. Några förklaringar:
Wilhelm von
Braun (1813–60)
var en produktiv författare, huvudsakligen verksam som poet, ofta med humoristiska
eller satiriska alster.
Carl Laurin (1886–1940) var
konstkritiker och pedagog.
Henning Berger (1872–1924) var en författare
som möjligen fortfarande har läsare.
Gustaf Jansson (1866–1913) var också
författare, skildrare av bland annat Stockholms skärgård.
Harald Molander (1858–1900) var författare, teaterregissör
och teaterchef.
Figaro var en framgångsrik svensk
veckotidning. Georg Lundström, som gav
ut den 1888–1903, hade signaturen Jörgen.
Karl David kan möjligen syfta på Carl David af Wirsén (1842–1912), poet
och kontroversiell litteraturkritiker av konservativ läggning.
Stille &
Verner
syftar på ett företag som tillverkade medicinsk utrustning. Företaget finns
ännu kvar under namnet Stille AB med hemvist i Torshälla.
Ossian Elgström (1883–1950) var etnolog,
författare och konstnär.
Hjalmar Söderberg var stockholmare med en sådan förnäm
herres alla egenheter. Jag vet inte om han älskade sin stad – ordet passar nog
inte honom – men han stod ut med den, och han förstod att bättre och säkrare än
någon annan återge dess luft, dess ton och melodi.
Det finns ett
visst lynnesdrag som förenar stockholmarna och skiljer dem från övriga
landsmän. Det är en pojkaktighet i själen, ett glättigt barnasinne, som understundom
kan höja sig till humor. Där kan dölja sig mycket svårmod under det lynnet,
inte minst hos konstnärerna och författarna – ”Han I skådat hans skrivdon
dårar? En törntagg pennan och bläcket tårar” – klagade Wilhelm v. Braun, som
bara var från Västergötland.
Detta
stockholmska lynne av barn och gosse fanns hos Bellman och August Blanche, hos
Carl Larsson och Carl G. Laurin och hos Hjalmar Söderberg. Man fann det också
hos Henning Berger och Gustaf Jansson. Det lynnet och det sinnet tog sig
mångahanda uttryck i deras liv och konst.
Stockholm var
ingen stor stad på Söderbergs tid. Den gränsade i norr till S.H.T., i söder
till Pelikan, i öster till Anglais och i väster till Piperska muren. Utanför
låg landet, som hette Djurgårdsbrunn eller Lidingöbro, där man slog käglor och
åt sexa. Djurgården var ett godkänt annex till staden och uttalades
Hasselbacken. Utanför detta låg vild- och ödemarken, som någon gång passerades
på nattåg för att komma till städer som Malmö och Göteborg.
Skärgården
godtogs under sommaren, som bad- och fiskeplats, men Mälaren föraktades i
allmänhet för sitt söta vatten och sina lummiga stränder. Söderberg visade
ingen benägenhet för någondera. I Förvillelser
tar hjälten en sommardag till Utö. Han återvände besviken. Skärgården var en
kalops, kvickt men något vanvördigt uttryckt.
Förvillelser – med den boken fick Sverige
en ny författare. Det blev buller kring den. Harald Molander angrep den hårt
och skarpt för dess dekadans och osedlighet. Och så var succén klar. Osedlighet
– Söderberg utfäste en gång fem kronor till den som kunde ange vad ordet
innebar. Priset är alltjämt inte utdelat.
I nr 49 1891
av Jörgens Figaro lästes en dikt Débauche av signaturen Claude. Dikten
åtföljdes av ett handbrev:
Hr redaktör.
Jag tar mig friheten att sända er dessa versar med
anledning av den nobla och rationella uppmuntran Ni, själv sedlig, dock
konsekvent – till smakens förädling – visat all slags finare – finare
osedlighet.
Med utmärkt högaktning
Er Claude
t.f. osedlig litteratör.
Dikten är inte översättning.
Jörgen gav bidraget denna efterskrift:
”Hm. Poemet
är charmant. Och liknar Karl Davids bättre tidigare. Men tänk om han lurar mig
och dikten är tryckt förut – någonstädes. Våga-vinna!”
Dikten var
original och författaren var Söderberg. Under signaturen ”Förf. till Débauche”
återkom han flera gånger i Figaro, bland annat med Långfredag, typiskt
Söderberg i stil och ton:
Det sitter en hund och tjuter
vid Jakobs kyrkas portal.
Han blandar sitt tjut med toner
en sorglig passionskoral.
Söderberg kom till Stockholm från Kristianstad. Han
blev Tuppy i Svenska Dagbladet. Och han blev Hjalle, om vilken det alltid
berättades något nytt i vänkretsen. Carl Laurin kunde det mesta och bästa.
Liksom det var Hjalle var det också ofta Verner på den tiden. Verner, det var
Heidenstam, vilket man kanske till och med nu kan förstå. ”Verner är i stan!
Har du träffat Verner?” – ”I går sa Verner till mig –”
Henning
Berger, som var en rätt spydig herre, satt på Operabaren och undrade:
– Verner, Verner – vad är det för en Verner? Är det
Stille & Verner?
– Om man blundar så kommer det, sade Söderberg om
inspirationen. Det kan hända. Men Söderberg tog det inte, när det kom. Han lät
det vara och väntade tills det kom igen, bättre och klarare. Om det kom.
Man talade om
hans lättja. När arbetar en författare? Inte alltid när han skriver. Det är det
mekaniska. Stängt taget arbetar han jämt, medvetet och omedvetet. Men Söderberg
förvandlade inte allt sitt arbete i böcker. Han kom inte med en bok om året,
inte ens vartannat. Och ändå lever hans få böcker då tjogtals succéer blivit
lik som tittar från antikvariatens hyllor. Men skämtade med Söderbergs lättja.
Jag minns en middag hos Bonniers. Söderberg var bjuden men kunde inte komma.
Han hade vrickat en hand. Naturligtvis kom repliken:
– Har han försökt skriva någonting?
Historien om det söderbergska honoraret på
Söndags-Nisse är berättad och förvanskad många gånger. I sin riktiga form låter
den så här:
På
redaktörens fråga om honoraret svarade Söderberg:
– Bidraget kostar 5 kr. men namnet kostar 95 kr.,
vilket ju är rätt billigt.
Författaren
fick sitt honorar, men historien har en fortsättning som inte berättats.
Söderberg ville ha 100 kr. till som enskild försträckning. Så mycket pengar
hade inte redaktören. Han funderade, och slutligen kom han med en lösning:
– Jag har ett honorar att hämta hos Bonniers för ett
bidrag till deras månadshäfte. Jag hade tänkt 50 kr. men varför inte lika gärna
100?
– Ja, varför inte det, sade Söderberg. Låt oss inte
vara knussliga. Låt oss genast gå dit!
Vi gick till
Bonniers, som då regerade på Mästersamuelsgatan. Jag gick in i lejonkulan,
medan Söderberg väntade i den lilla tamburen, där det på väggen hängde en
spegel och vid den, i kedjor, en kam och en borste. Kammen bytte Ossian
Elgström vid ett senare tillfälle ut mot en revolver med sex skott såsom
varande lämpligare för refuserade författare.
Nå, jag
begärde mitt honorar, kr. 100. Vållade en bestämd och energisk protest från
bokförläggare Karl Otto själv. Så höga honorar betalade man inte för sådana
bidrag. Jag tänkte på Söderberg i tamburen och vidhöll mitt yrkande. Samma
bestämda vägran. Två söner tillkallades. Familjeråd hölls. Ivrig men vänskaplig
diskussion. Mitt i denna öppnas plötsligt dörren på glänt och Söderberg sticker
in sitt huvud och ropar med hög röst:
– Ge honom pengarna! Det är jag som
ska ha dom!
Pengarna kom.
Och så småningom även till mig.
Det har skrivits många vackra ord om Hjalmar
Söderberg, den utmärkte författaren, mästaren i stil och språk. Han var något
ännu mer och ännu bättre: en god och rättrådig människa.