Nationalmuseum på Jamtli, Östersund (1)

Jamtli är ett friluftsmuseum i Östersund. Enklast beskrivs det som ett Skansen utan djur, tillkommet med samma strävan att bevara byggnader och föremål från bondesamhället när industrialiseringen med alla moderniteter trängde sig på. En viktig skillnad är att Skansen samlat objekt från hela landet, medan Jamtli är ett museum för Jämtland och Härjedalen. Här finns ändå mycket att se. Gårdar, stugor, förrådsbyggnader, en kyrka med tillhörande klockstapel, loft, härbren med mera är utspridda över ett område med vacker utsikt över Storsjön. 

Det är inte bara landsbygdens byggnader som beretts plats. Här finns också ett äldre stadskvarter, och ett tillskott är en bensinstation som ser ut som bensinstationer brukade se ut när jag var barn.

Intill Jamtli ligger en byggnad som förr hette Jämtlands läns museum, bland annat med en omfattande konstsamling. Sedan länge är Jamtli och museet sammanslagna under namnet Jamtli, och museet heter nu Gamla museet och lokalerna används för administration och förvaring. På Jamtli finns en ny stor konsthall, invigd 2018. Nytt är också samarbetet med Nationalmuseum, som i praktiken gör Jamtli till Nationalmuseums filial. Varje år ska Nationalmuseum här ställa ut konst från sina samlingar. Den utställning som nu visas fram till den 19 april 2020 heter Från gryning till skymning och visar nordisk konst från decennierna kring 1900.

Titeln ger mig omedelbart associationer till naturscenerier i olika ljus, men utställningen rymmer också så mycket annat: porträtt, bilder av människor i olika aktiviteter, bilder för barn, och så vidare. Den torrare undertiteln Nordisk konst kring sekelskiftet 1900 ger tydligare besked. Utställningen är en fin exposé över den tidens konst, med representativa verk av många av tidens mest välkända och stora konstnärer.

Vi börjar i naturen och en målning Utsikt över en sjö vid Ängelsberg i Västmanland av Olof Arborelius (1842­–1915). Ängelsberg är en liten ort i närheten av Fagersta. Arborelius kom från Dalarna och var främst känd som landskapsmålare.

Det var även Carl Trägårdh (1861–99), som kom från Skåne och vistades mycket i Tyskland och Frankrike. Landskap från Grez-sur-Loing är från 1889. Trägårdh var alltså knuten till den svenska konstnärskolonin i byn Grez-sur-Loing söder om Paris. Jag skrev om den i bloggen den 9 och 14 juli i år, i samband med en utställning på Waldemarsudde i Stockholm.

Hanna Pauli (1864–1940) svarar för en fin porträttmålning på utställningen. Studie till Vänner – Olga Björkegren-Fåhreus och Lisen Bonnier är från 1903.

Som alltid när jag avbildar konst från museer och utställningar ska framhållas att verken är bäst i verkligheten. Avbildningarna begränsar på flera sätt. Det är omöjligt att få en uppfattning om objektens verkliga storlek. I många fall är bilderna något beskurna i vissa kanter, bland annat för att undvika skuggor från ramarna. Och ljuset i lokalen kan spela spratt i form av att vissa partier ser ljusare eller mörkare än de är i verkligheten. Besökaren kan påverka intrycken genom att betrakta verken ur olika vinklar och på skiftande avstånd, men den möjligheten ges inte här. 

Bilder bakom glas erbjuder ett speciellt problem för den som vill fotografera dem. Reflexer från olika ljuskällor i glaset är oundvikliga, och i värsta fall kan även amatörfotografen avbildas som en grå skugga i fotot. Jag gjorde ändå ett försök att fotografera den glasade, betagande lilla bilden Dam som skriver brev av finländske Albert Edelfelt (1854–1905).

Ett annat fint porträtt är Elisabeth Keysers (1851–98) Självporträtt, som avbildar konstnären i arbete.

Frits Thaulow (1847–1906) är en av de mest kända norska konstnärerna under 1800-talet. Född i Kristiania (Oslo) tillbringade han mycket tid utomlands, i Frankrike, USA och Nederländerna. Den naturalistiskt orienterade konstnären sökte gärna motiv i hemlandet, som i Vid kusten, Jaeren, Norge, som han målade vid ett besök 1878.

Karl Nordström (1855–1923) var i Ovädersmoln från 1893 påverkad av fransmannen Paul Gaugain. Det stiliserade motivet är från Tjörn. Ovädersmolnen ser inte alltför hotfulla ut, och kanske är det den oroliga fågelsvärmen som lika mycket förebådar ovädret.

Typisk Zorn, kan man tänka vid åsynen av denna lilla målning Efter badet från 1895. Och visst är den av Anders Zorn (1860–1920). En av många nakna damer som tycks fångade i ögonblicket i hans måleri.

Carl Fredrik Hill (1949–1911) valde ett motiv, Blommande äppelträd, som var populärt bland svenska konstnärer som studerade och var verksamma i Frankrike. Målningen är från 1877.

Hugo Birger (1854–87) var stockholmare som i likhet med så många andra konstnärer begav sig till Paris, där han var framgångsrik och uppskattad. Målningen heter Konstnärens hustru och hans svägerska.

Dansken Michael Ancher (1849–1927) var en av Skagenmålarna. Det var även hans fru Anna Ancher, som här avbildas i Anna Ancher målar efter modell.

Den som funderar på hur många miljoner som hänger på Jamtlis väggar i Nationalmuseums utställning kan komma fram till ett svindlande belopp. August Strindberg (1849–1912) har en anslående, ganska stor målning Staden från 1902. Bara denna målning torde motsvara värdet av en lyxvilla i en Stockholmsförort – om den var till salu, vilket den inte är.

Strindbergs bild får avsluta detta bildsvep från utställningen Från gryning till skymning. Ytterligare några bilder därifrån i ett kommande inlägg.

De gamla vykorten (5). Schweiziska utflykter

Vi svenskar är vana vid att kunna röra oss fritt i naturen och glömmer lätt bort att detta inte är någon självklarhet utomlands. Allemansrätten är i allmänhet mer generös ju glesare ett område är befolkat. I Sverige och Finland är naturen tillgänglig, i ett tätbefolkat land som Nederländerna finns praktiskt taget ingen allemansrätt alls. 

Men även om allemansrätten ät obefintlig finns behovet av naturupplevelser. I länder där man inte kan röra sig fritt i naturen finns ofta platser som iordningsställts för utflykter med picknickbord, toaletter, kanske ett café eller en restaurang. Under de tre veckorna 1966 då jag var i Vevey, Schweiz, på en kurs och bodde i en familj, ingick ett par utflykter i kursavgiften, och familjen tog med mig på några andra utflykter till ställen med storslagen natur.

Solalex är en mycket liten by ett par tre mil sydost om Vevey. Den ser ut som på vykortet nedan. Eller såg ut så på 60-talet. Tydligen fanns det en liten butik på platsen. En butik med bland annat vykort till salu.

I kursen ingick en utflykt till Genève, som ligger i ena änden av Lac Léman, Genèvesjön. En ganska stor stad som var säte för Nationernas Förbund, en internationell organisation som bildades 1920 för att efter det första världskriget arbeta för fred och samarbete, det vill säga för att förhindra ett andra världskrig. Hur det gick med detta vet vi nu. NF upplöstes formellt 1946 för att ersättas av Förenta Nationerna, men upphörde helt att fungera vid krigsutbrottet 1939.

Ett besök vid NF:s huvudbyggnad, Nationernas palats, var den stora attraktionen vid utflykten. Den togs senare över av FN, utan att Schweiz var medlem. 

Genève i övrigt är säkerligen en vacker och välskött storstad, men den lämnade inga starkare intryck för personlig del. Flera gånger har jag besökt Schweiz sedan 1966, men ett återseende av Genève har aldrig känts aktuellt. Även om man kan se Mont Blanc från staden.

Familjen tog med mig till St. Bernard, som är ett bergspass i kantonen Valais vid gränsen till Italien. Det ligger 2 472 meter över havet och är en annan mycket liten by. 

Mest känd är den förstås för St. Bernardshunden. Landskapet omkring St. Bernard är mäktigt och imponerande, vilket jag tror de gamla vykorten ännu kan vittna om.

Min värdfamilj tyckte om att visa mig schweiziska berg. Och det finns gott om berg vid Col de Mosses i kantonen Vaud, nära Montreux. Col de Mosses är ett annat bergspass som ligger på 1 445 meters höjd över havet. Här fanns en linbana som var tillgänglig för allmänheten. Platsen är en välkänd vintersportort.

Det är också Zermatt, en liten ort på cirka 5 000 invånare i kantonen Valais. Zermatt har gott om hotell, restauranger och stugor som nyttjas av turisterna, som är flera gånger så många som invånarna. Zermatt ligger i ett svindlade vackert alplandskap med flera toppar som är över 4 000 meter, som Matterhorn (4 478 meter).

Matterhorn är inte vilket berg som helst. Det anses vara ett av de vackraste bergen i världen och tillhör de mest fotograferade. Till exempel för vykort.

Schweiz har utomordentligt väl utbyggda järnvägsförbindelser. Så är det nu och så var det på 60-talet. Med järnväg kan man inte bara ta sig till Zermatt utan dessutom därifrån upp på toppen Gorgnergrat på 3 089 meters höjd. Utsikten där uppifrån är ett bestående minne från denna utlandsresa.

Till sist ett kort med ostanknytning. Gruyère är en by i kantonen Fribourg som givit namn åt osten Gruyère. Osten tillverkas även i Frankrike. Om den ursprungligen kommer från byn Gruyère vill jag låta vara osagt, byn har knappast någon nackdel av att heta detsamma som osten. På bilden ser det ganska lugnt ut, i verkligheten strövar en hel del turister på huvudgatan, åtminstone under sommarmånaderna. Osten Gruyère är en av de mest namnkunniga och säljs i många länder. Den är lätt att få tag på i Sverige också. God och smakrik är den möjligen värd sitt höga pris. Lokalt är byn Gruyère också bekant för sina jordgubbar.

Ostbyn Gruyère får avsluta svepen med vykort från 60-talet.

Bloggen fyller sex år!

Den 23 augusti 2013 publicerades det första inlägget i denna blogg. Sedan har det blivit 682 stycken till. Sex år – så länge trodde jag inte bloggen skulle leva när jag en gång startade den. Skrivande har mer eller mindre varit en del av min yrkesverksamhet. Nu när den är över fortsätter skrivandet som blogginlägg, mera anspråkslöst och kravlöst. Bloggen hade naturligtvis varit stendöd om ingen hade visat intresse för den. Så jag gör som artister och idrottare: tackar publiken.

Hittills har bloggen haft 124876 besök. Av dem är 74583 från Sverige, 17437 från USA, 9017 från Ryssland, 3811 från Portugal, 3541 från Tyskland och 3128 från Ukraina. Rätt många besökare finns också i Finland, medan andra grannländer är mindre intresserade.

Den statistikfunktion som följer med bloggen visar också vilka inlägg som varit mest lästa – eller åtminstone besökta. Störst är antalet för inlägg som har kunnat läsas under en längre tid. Det verkar som om inlägg om litteratur, musei- och utställningsbesök och reseintryck har fallit läsarna i smaken lite extra. Länge var en artikel om författaren Hasse Z, från den 21 oktober 2013, mest läst, knappt följd av en om Fernando Pessoa, från den 9 oktober 2013.

Med tiden har dessa inlägg passerats av ett par andra. De mest lästa inläggen, som folk verkar komma tillbaka till hela tiden, är följande:

1. Vikingars visdom, 15 mars 2016, 1094 besök.

2. Knossos och den minoiska kulturen på Kreta, 12 juni 2015, 964.

3. Omläsningen (6). Hasse Z, 21 oktober 2013, 903.

4. Hjalmar Söderberg i citat, 9 juli 2015, 756.

5. Omläsningen (5). Fernando Pessoa, Dikter av Alberto Caeiro, 9 oktober 2013, 724.

6. Världens mest kända dikt? 25 februari 2014, 701.

7. Kortbesök på Göteborgs konstmuseum, 24 maj 2016, 687.

8. Besök i Antiken: Efesos, 10 juni 2014, 482.

9. Petter Bergman och musiken, 13 februari 2017, 451.

10. William Turner, 14 maj 2014, 443.

Ytterligare sexton blogginlägg har besökts mer än 300 gånger.

Joana Amendoeira sjöng på Skeppsbron

Den 14 augusti sjöng fadosångerskan Joana Amendoeira på Skeppsbron i Stockholm, detta som ett inslag i den Lusifoni-festival med artister från portugisiskspåkiga länder som var en del av Stockholms kulturfestival. Konsert utomhus alltså i centrala Stockholm, vad kan hända? Pladdrig publik, störande trafikbuller, ljud från andra scener som var igång i närheten samtidigt? Men ingenting av detta märktes. Framför scenen var publiken inte stor innan konserten började, men fler och fler tillkom och några hundratal kunde höra fadon från en scen med Kungliga slottet och Nationalmuseum på ömse sidor, med utsikt mot Skeppsholmen, Söder och Saltsjön. Och av publikens reaktioner att döma var den förtjust. Ett par regnskurar inramade konserten, men höll sig undan medan musiken framfördes.

Att detta blev en fin konsert var ingen överraskning. Jag har hört Joana Amendoeira från olika scener många gånger och hon har alltid varit hörvärd, men nu är hon bättre än någonsin, när hennes arbete med att nå fram till uttryck och en personlig sångstil har lett till resultat. Hon sjunger med en auktoritet och självkänsla som bottnar i många års praktik, därtill med mera kraft än tidigare. Att bli en fullfjädrad fadista tar tid. Att publiken var ganska obekant med fado torde hon ha insett, och hon höll sig övervägande till centrala nummer ur fadons standardrepertoar, traditionell fado och sånger som lanserats av Amália Rodrigues. Några exempel är Fado Menor, Fado Perseguição, Trago Fado nos Sentidos och Marcha do Centenário. Detta kompletterades med några nyare sånger som tagits fram just för henne och en långsam, återhållen sång som jag inte kände igen och misstänker kommer att ingå på hennes nästa, tionde skiva som kommer i höst. 

Det var roligt att Dagens Nyheter tog in en recension av konserten (16 augusti), skriven av en påläst journalist, Magnus Säll, som jag tror väl sammanfattar publikens upplevelse. Här är några citat:

Joana Amendoeira tar tag i de gamla sångerna och fyller de med så mycket passionerat uttryck att det nästan är chockartat. Efter första låten smattrar applåderna och en man bakom mig ropar högt ”Fadista!”. Som för att säga att det här är äkta vara.

Amendoeira har en vänlig, lite alldaglig utstrålning men rösten är storslagen, dramatisk. Vemodet glöder rakt igenom den femtio minuter korta konserten, ibland så starkt att jag ryser. När hon sjunger ”saudade” – betyder ungefär längtan och är helt centralt i fadon – gör hon det som om det vore första gången ordet hördes.

Hon kompas skickligt av två svartklädda herrar på den portugisiska päronformade gitarren och viola, stålsträngad gitarr. Men den här kvällen handlar allt om Amendoeiras krispigt klara sång. Hon gör motsättningar som traditionalist–förnyare helt överflödiga, bryter ner dem. Jag tänker att rösten sveper ut över strömmen och bär vidare till havs, ostoppbar.

Hemma i Lissabon.

De två svartklädda herrarnas namn nämndes inte i artikeln och inte heller i informationen om konserten. Men naturligtvis lyfte sångerskan fram dem. Båda tillhör de mest eftersökta gitarristerna i Lissabon i dag. Carlos Manuel Proença på spansk gitarr är rutinerad med massvis med skivinspelningar bakom sig tillsammans med ledande fadosångare som till exempel Camané och Pedro Moutinho. Sandro Costa på portugisisk gitarr är inte lika mångårig inom fadon men mycket livaktig på olika fadoscener i dag. Han är också en förstklassig gitarrist som hanterar instrumentala mellanspel med improvisatorisk lätthet. Tillsammans skapade dessa tre musiker en härlig konsert i den svenska sommarkvällen.

De gamla vykorten (4). Vevey, Lausanne med mera

När man förr reste sällan blev varje resa mera av ett äventyr, mindre av vana än senare. De enstaka resorna gav också fler pregnanta minnesbilder, och jag kan minnas detaljer från resor för decennier sedan vars motsvarigheter från senare resor har fallit bort i glömska. Min första riktiga utlandsresa – bortsett från en kort utflykt till Köpenhamn – är så här långt i efterhand full av minnen. Vykorten påminner om dem.

Det var i högsta grad en välorganiserad resa. På Stockholms central samlades en grupp ungdomar, klev på ett tåg och efter många timmar klev de av ett annat tåg, efter byten på vägen, vid järnvägsstationen i Vevey, Schweiz. Och den fanns på vykort.

Staden är belägen mellan Montreux och Lausanne i kantonen Vaud, invid Genèvesjön. Vevey har fortfarande bara omkring 20 000 invånare. Här låg och ligger huvudkontoret för den stora livsmedelskoncernen Nestlé (det stora huset nedtill i bilden nedan). Det är en livfull, trevlig stad med utsikt över höga alptoppar på andra sidan sjön. 

Här tillbringade vi tre veckor, boende hos schweiziska familjer och med ett par timmars språklektioner varje vardagsmorgon. En språkresa alltså. Ingenting som annars låg inom familjens planering eller budget, och resan hade inte varit möjlig utan hjälp av en generös släkting som hade varit mycket i Schweiz, tyckte om landet och ville att jag skulle åka dit.

 

Jag hamnade i La Tour-de-Peilz, en liten stad som ligger omedelbart intill Vevey, så pass nära att man lätt kunde promenera mellan orterna. Så här såg La Tour-de Peilz ut på 60-talet.

Min trevliga värdfamilj var mycket internationell, med två utflugna barn som bosatt sig i andra länder och en yngste son i min ålder som jag trivdes bra med, delvis på grund av gemensamt musikintresse, och ännu har kontakt med. Föräldrarna kom från olika länder och blandade obehindrat engelska och franska, till och med i samma mening. Jag gjorde mig lätt förstådd på engelska och med franskan blev det inte så mycket. Om jag minns rätt kortades morgonlektionerna ofta av på grund av det vackra vädret, alla ville gå och bada i den kommunala bassängen.

Under vår resa i Storbritannien 1970, som nämndes i det förra inlägget om vykort, inträffade fotbolls-VM i Mexiko. Vi hade ingen möjlighet att se Sveriges matcher mot Italien, Israel och Uruguay men ville veta vad som hände. När vi kom till ett bed & breakfast i Exeter frågade vi värden om han visste hur det gått mellan Sverige och Israel. Han visste inte, men ropade frågan vidare till sin fru som befann sig på övervåningen: ”Vet du hur det gick mellan Schweiz och Israel i fotbolls-VM?”

Utlänningars oförmåga att skilja på Sverige och Schweiz är besynnerlig. Visst finns det en namnlikhet. Vissa andra saker förenar också, som att båda är små, jämförelsevis välmående länder, kända för sin neutralitet, med storföretag som varit framgångsrika på en internationell marknad. Kanske beror sammanblandningen på att man helt enkelt inte är särskilt intresserade av länderna. Likheter finns, men skillnaderna är stora.

Vevey.

Schweiz är ett mycket vackert land med den fantastiska alpnaturen samlad på ganska begränsad yta, det vill säga det är lätt att nå de starka intrycken på kort tid och med goda kommunikationer. Låt oss för att undvika besvärande jämförelser säga att Sverige är mycket vackert på ett annat sätt.

Schweiz var på 60-talet välmående och välskött. Landskapet kunde likna en kuperad, omsorgsfullt ansad och städad trädgård. Det var inte brist på något och fattigdom och social nöd var inte synliga på ytan i denna franskspråkiga del av landet. I vissa delar av Schweiz, inte minst kring Genèvesjön, kunde man ana att förmöget folk hade hittat sina platser. Ett bekvämt, lugnt, tryggt liv med tillgång till allt de kunde önska. Också för den tillfällige besökaren var det lätt att bli förtjust. Den modernare synpunkten att Schweiz är dyrt reflekterade vi inte över eftersom allt väsentligt redan var betalt.

Men Schweiz hade några sidor som var svåra att förstå. 1966 hade inte kvinnor rösträtt mer än i ett fåtal av kantonerna. Rösträtt för kvinnor infördes först 1971 efter en folkomröstning där nästan hälften av de röstande tyckte kvinnlig rösträtt var onödigt. Och så var det den rigorösa schweiziska banksekretessen, känd från gamla deckare och filmer. Den fungerade som sparbössa inte bara åt förmögna som tjänat sina pengar på legitima sätt, utan även för kriminella och despoter från främmande länder som plundrat sina befolkningar. Trots internationell kritik var den schweiziska banksekretessen omutlig. Därtill den strikta neutraliteten. För att den inte skulle äventyras var Schweiz inte ens med i FN – förrän 2002. Lyckligtvis har både rösträtten och bankernas agerande ändrats sedan dess.

Intill Vevey ligger Montreux. Ungefär lika stor som Vevey med ett känt kasino och en jazzfestival är staden kanske lite finare i kanten, lite mera välbärgad och elegant, ett mondänt semestermål även i våra dagar. Vid Montreux ligger Chateau de Chillon, byggt huvudsakligen på 1200-talet och ett slott sällsynt lämpat som vykortsmotiv.

Jag åkte ett par gånger med lokaltåget till Lausanne, en av Schweiz större städer med (i dag) 130 000 invånare och säte för Internationella Olympiska Kommittén. Det var förvånande att en så pass liten stad hade tunnelbana, även om stationerna mellan kustorten Ouchy och centrum inte var särskilt många (metron har byggts ut sedan dess). Lausanne är en oerhört backig stad, trevlig och omväxlande men tröttande att promenera i på grund av alla de branta backarna.

Både min kursledning och värdfamiljen ordnade utflykter till andra delar av landet. Några vykort från utflykter i Schweiz kommer att avsluta den här serien blogginlägg inom kort.

Bem-vinda à Suécia e Estocolmo, Joana Amendoeira!

Onsdagen den 14 augusti sjunger Joana Amendoeira i Stockholm. Det sker i ett sammanhang som heter Lusofoni, en festival med artister från olika portugisiskspråkiga länder. Joana representerar förstås Portugal och fadomusiken. Konserten äger rum vid Skeppsbron, den börjar klockan 19 och inträdet är fritt.

Joana Amendoeira har varit i Sverige flera gånger tidigare och hon är mycket lätt att höra i Lissabon eftersom hon flitigt uppträder på olika fadoställen där, för närvarande Clube de Fado i Alfama och Mascote da Atalaia i Bairro Alto. 

Trots att sångerskan är ganska ung, född 1982, är hon sedan länge väletablerad på fadoscenen med massvis med konserter, turnéer och skivor bakom sig – ett tionde album väntas i höst. Hon har ett starkt intresse för och kunskap om fado och sjunger det mesta från allvarlig och melankolisk traditionell fado till muntra, svängiga marchas i snabbt tempo. I min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag 2013) beskriver jag hennes sångstil så här: ”Rösten är inte särskilt stark men har en behaglig varm klang och utomordentlig smidighet. Musiken är mjuk, vänlig och innerlig och hon är en charmerande scenpersonlighet utan divalater.”

Joana är välkommen till Stockholm och vi får hoppas att konserten inte kommer att störas av dåligt väder eller trafik.

De gamla vykorten (3). Europa

År 1955 ägde den första charterresan med flyg rum i Sverige då ett plan lyfte med Mallorca som mål. Tidigare hade några charterresor med buss ordnats. Oavsett färdmedel var den tidens charter mycket krångligare och mera tidsödande än vad vi är vana vid i dag. Det var en trög start för charterbolagen, och ännu på 60-talet var utlandsresor ovanliga för det stora flertalet svenskar. Att utvecklingen kom igång och så småningom tog fart hade den ökade allmänna välfärdsnivån och semesterlagstiftningen med tre veckors betald semester som förutsättningar.

Själv åkte jag utomlands bara en gång under 60-talet. Några vykort som inköptes under den resan kommer i följande, avslutade delar av denna lilla serie med gamla vykort. I samlingen finns ändå en del kort från Europa. Vänliga människor i bekantskapskretsen köpte dem åt mig. De fungerade som stimulans för fantasin och för egna resor.

Någon hade varit i Hamburg och köpt ett vykort som föreställde Jungfernstieg. Någon annan hade varit i Prag och tagit med sig en bild av ridskolans terrass (foto J. Hrouda). Och Petersplatsen i Rom fanns också med på ett vykort. 

Det finns lite människor i bilden från Prag. Men de är inte många, och platser som brukar vara fulla av folk i dagens verklighet är ganska ödsliga på gamla vykort. Städerna har blivit större, där finns mer folk, men ökande turistströmmar är en annan förklaring. Det är inte bara svenskarna som blivit ett resande folk.

Italien är ett spännande turistland, fullt av märklig konst, arkitektur och historiska minnen. Det framgrävda Pompeji måste ha fängslat den turist som kom dit på 60-talet. Denna byggnad kallas Faunhuset.

Men det var Spanien som blev det stora turistlandet när svenskarna började resa. Först Mallorca, sedan Kanarieöarna och orterna på den spanska solkusten. När Lasse Åberg gjorde den fortfarande ganska roliga filmen Sällskapsresan år 1980 var Spanien och Kanarieöarna som resmål säkert inget svårt val. Men den här bilden är från Torremolinos.

Och Spanien har också sina historiska och kulturella attraktioner. Här Alhambra i Granada.

En trevlig och vacker storstad är Málaga i södra Spanien. Här en vy över hamnen som den såg ut en gång.

För mitt tonåriga sinne fanns det inget europeiskt land som var mer lockade än Island. Tydligen hade vi någon bekant som hade varit där och tagit med några vykort till mig. Thingvellir, platsen där islänningarna samlades till sitt första riksmöte, Alltinget, år 930, ser nog inte så annorlunda ut i våra dagar.

Sjön Mývatn ligger på norra Island, nära småstäderna Akureyri och Húsavik. Sjön är berömd för sitt fågelliv och blev utvald till ett av Unescos världsarv redan 1977. Numera kan man löpa maraton runt sjön i en tävling som arrangerats sedan 2000. På 60-talet var det säkert lite lugnare kring sjön.

Reykjavík ser modernt ut på detta kort. De är egentligen bara bilarna som visar att det är för några decennier sedan.

Vulkanen Askja ligger inte så långt från Mývatn. Det är en av Islands största vulkaner. År 1961 hade den ett utbrott och bilden är från det tillfället.

Min andra utlandsresa gick till England och norra Wales. Sällskapet var en kompis som var välsignad med både körkort och en Peugeot. Vi stannade i privata hem som skyltade med ”bed & breakfast”. Standardpriset år 1970 var 21 shilling sex pence per person och natt i dubbelrum. Hotell av motsvarande standard kostade mer än det dubbla. Det var en rolig resa som gav många minnen. Den började med båtresan mellan Göteborg och Immingham på östkusten. Vi åkte redan första dagen genom England och förvånades över hur slitet och fattigt det såg ut på många ställen i det engelska industribältet, i städer som Barnsley och Scunthorpe. Så hade det inte sett ut på de brittiska serier som sändes på svensk tv.

Wales var grönt, lummigt, naturskönt och vänligt. Det lokala språket, kymriska, hördes överallt i de mindre orterna. Vi noterade de stora skillnaderna mellan ebb och flod i walesiska kustområden. Här är staden Llandudno.

Byn med Europas längsta ortnamn besökte vi inte. Vykortet fick räcka. Ett avslutande h fick inte plats då kortet skannades.

Vi fortsatte till södra England och for genom Dartmoorheden till Devon och Exeter. I Torquay kunde vi ha stannat till på Fawlty Towers, men eftersom den berömda tv-serien inte hade spelats in ännu var hotellet obekant. I stället en bild från Exeter, den öppna platsen framför katedralen.

På hemvägen stannade vi till i Stratford. Att detta är William Shakespeares stad var inte att ta miste på, för namnet syntes överallt. 

Stratford var idylliskt och välvårdat. En kväll gick vi på teatern, kortet nedan. Just den dagen spelades Hamlet. Det är en ganska lång pjäs som verkar ännu längre om man ser den från ståplats.

I de två avslutande avsnitten några vykort från min första riktiga utlandsresa 1966.