29 december 2019

Decemberfado i Lissabon



I Lissabon är december den regnigaste månaden. Då faller det mer än dubbelt så mycket nederbörd som i Stockholm, i genomsnitt. Den stockholmare som reser till Lissabon i december kan alltså säga farväl till det behagligt torra för att möta regn och fukt i Lissabon. I genomsnitt. Men man kan också ha tur och uppleva oväntad vårvärme och solsken. Under mina två veckor i Lissabon denna december kunde ett par lätta skurar den sista dagen inte förjaga intrycket av en tilltalande vårkänsla. Perfekt promenadväder, och den generösa mängden dagsljus gjorde sitt till.

December är lågsäsong för turismen i Lissabon, vilket betyder attraktiva priser på många hotell och mindre trängsel än annars vid populära turistmål. Däremot innebär det inte att det saknas turister. Lissabon har under senare år blivit ett allt populärare resmål, med en högsäsong från april till oktober, och jag var långtifrån ensam som besökare under denna december. Särskilt franska och spanska hör man ofta i stadens centrala delar. Men, som sagt, trängseln är mindre, och vill man höra fado märks skillnaden i att fadoställena inte har lika stor beläggning som under högsäsong. Det är alltså lättare att få bord, men utbudet är ungefär detsamma som vanligt. Man stänger inte igen fadoställena under lågsäsong. Och det finns alltid mycket fado att höra i Lissabon, av varierande klass. Jag skrev lite mera i bloggen om att lyssna på fado i Lissabon den 11 april i år – lite allmänt hållna reflektioner.

Efter många Lissabonbesök vet jag vart jag ska gå för att höra bra fado, men samtidigt finns också nya ställen att upptäcka. Jag inledde min vistelse denna resa med Muralha Tapas e Vinhos, en liten restaurang några meter från fadomuseet i stadsdelen Alfama. Normalt är detta en helt vanlig restaurang utan fado, men varannan vecka uppträder här den fina sångerskan Tânia Oleiro med en inbjuden sångarkollega, denna dag Pedro Galveias. Tânia har en vacker ljus röst och sjunger lyriskt och känsligt och i vissa lägen tämligen svagt, varför en liten lokal som denna och en uppmärksam begränsad publik passar henne bäst. Galveias är en mera robust uttolkare av fadon, med en kraftig röst, god inlevelse och rättfram sångstil. 




Restaurangen får plats med kanske 25–30 personer i publiken, men denna kväll infann sig som mest tolv personer. Och det är verkligen ett tecken på lågsäsong. De utmärkta, rutinerade gitarristerna Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, och Pedro Pinhal, spansk gitarr, har sällan haft en så liten publik. Musikaliskt var denna kväll lyckad, och även de tapas och viner som ingick gjorde avgiften på 25 euro högst rimlig.

Clube de Fado är en restaurang som i flera decennier drivits förtjänstfullt av gitarristen Mário Pacheco. Men nu har Pacheco, 66 år, skaffat sig en hygglig pension genom att sälja sin restaurang. Han ersätts som gitarrist av unge Ângelo Freire, en briljant musiker som spelar de flesta kvällar. De nya ägarna är företaget FadoandFood Group, som redan har krogarna TimpanasCafé Luso och Adega Machado av vilka den sistnämnda håller god klass tack vare duktiga sångartister. Hur det går med Clube de Fado får framtiden avgöra. De två gånger jag besökte krogen under december hade inget väsentligt hänt, musik och mat var på sedvanlig hög nivå och meny och priser oförändrade. Kan krogen ha kvar sina skickliga musiker och sin rutinerade och kunniga personal kan den förhoppningsvis behålla sitt goda rykte. Prisnivån är hög med varmrätter på mellan 25 och 35 euro, men det finns dyrare fadokrogar som inte lever upp till samma standard.


Lina.

Första kvällen framträdde sågartisterna Célia LeiriaSandra CorreiaRodrigo Costa Félix och Lina till komp av Ângelo Freire, portugisisk gitarr, Flávio Cardoso, spansk gitarr, och Paulo Paz, kontrabas. De tre förstnämnda sångartisterna är kompetenta och hörvärda röster inom en traditionellt orienterad, enkel och direkt fado. Lina är samma sångerska som förut kallade sig Carolina och ännu tidigare Lina Rodrigues. Hon är en av dagens bästa sångerskor inom fadon med två bra skivor bakom sig. Men skivorna säger lite om hennes musik, som får extra dimensioner och innerlighet vid en publikkontakt som på krogen. Lina har lätt att fånga publikens uppmärksamhet och hon bibehåller den med sitt intensiva, lyriska uttryck, sitt kroppsspråk och sin personliga utstrålning. 

Maria Ana Bobone.

Rodrigo Costa Félix och Sandra Correia medverkade även den andra kvällen, då Ângelo Freire ersattes på portugisisk gitarr av den lika skicklige Arménio de Melo. I övrigt sångerskorna Maria Ana Bobone och Maria Emília (Reis). Bobone är en musikalisk, elegant sångerska med vacker röst och avsevärd scenrutin, alltid rolig att höra. Men det var Maria Emília som mer än någon annan gjorde denna kväll minnesvärd. Hon är ung, 24 år, men har redan sjungit på Clube de Fado i flera år och jag har hört henne tidigare flera gånger. Och det är häpnadsväckande vilken utveckling mot större självförtroende, starkare uttryck och kommunikativ förmåga hon har genomgått. Det finns redan en stjärnstatus kring denna unga sångerska.

Maria Emília.

Det normala är att fadokrogar drivs av – och genom tiderna skötts av – sångartister eller gitarrister. När företag tar över skulle man kunna tro att ”marknaden” monopoliseras, men det som händer är att nya, ofta mindre ställen dyker upp och lockar till sig intressanta musiker. Tyvärr hann jag under denna resa inte med nya fadohuset O Corrido i Alfama som drivs av sångerskan Cláudia Duarte och hennes man, gitarristen Filipe Rebelo, så det får bli en annan gång. Men tillsammans med en annan fadoentusiast besökte jag nya Fado ao Carmo i Chiado, en liten krog med plats för 30–35 personer. Det ska tilläggas att den erbjöd en avsmakningsmeny vars innehåll man blev mätt av och nöjd med för 35 euro, men då ingick ingen dryck i priset.

Ana Rita Prada.

Där skulle vi höra den lovande unga sångerskan Joana Almeida, som dock inte dök upp. Ersättaren, Ana Rita Prada, var ingen besvikelse när hon framträdde med António Martins, portugisisk gitarr, och Diogo de Castro, spansk gitarr. Prada finns med på en skiva från 2012 med tonåriga fadomusiker och var då, enligt min mening, den mest begåvade sångerskan. Ett par av hennes kolleger på skivan har varit betydligt företagsammare på den lokala fadoscenen och framträtt rätt mycket, medan det har varit tystare kring Ana Rita Prada. Därför var det roligt att konstatera att hon behållit och utvecklat sin talang. Den unga sångerskan har en fin röst med god bärighet och är förtrogen med fadons frasering, ornamenteringar och texttolkning. Jag tror att hon kan bli ett betydande namn med tiden. 

Den lilla, enkla krogen Mascote da Atalaia i Bairro Alto har blivit ett favoritställe som jag besökte tre gånger denna resa, vid ett av tillfällena med två vänner från Amsterdam. I texten från den 11 april beskrev jag Mascote da Atalaia och det som sades då gäller fortfarande, så jag hänvisar dit för upplysningar om krogen. Nu uppträdde sångartisterna Joana AmendoeiraAna Laíns och Pedro Moutinho, alla med Miguel Costa på spansk gitarr, medan den portugisiska gitarren hanterades av respektive André DiasHugo Reis och Sandro Costa

Ana Laíns.



Alla tre sångartisterna tillhör de väletablerade i dagens fado, med stor erfarenhet såväl av enkla scener i stil med denna som konsertscener och utlandsturnéer. Alla tre hade sällskap av amatörsångare som bidrog med ett par tre sånger vardera, och på de två timmarna som varje pass består av hann de annonserade sångarna med att sjunga ungefär åtta sånger. Att december är lågsäsong märks om man kommer tidigt; då är lokalen nästan tom, och det tar en stund innan den fylls, även med kända namn som dragplåster.

Pedro Moutinho.


Även om den märkliga lokalen Pavilhão Chinês och Real Fado i Principe Real skrev jag den 11 april. Nu hörde vi här Joana Amendoeira tillsammans med fenomenale Luís Guerreiro på portugisisk gitarr och Bernardo Saldanha på spansk gitarr. Joana gjorde ett trevligt program med omväxlande fado i form av traditionella melodier, äldre standardnummer och ett par glada marchas, som vanligt i charmerande vänlig och konversabel ton. Och att vi tre besökare från Sverige och Nederländerna fick sällskap av ett mindre gäng portugiser var tur – det är lite konstigt när så framstående musiker får uppträda för en publik som inte kan fylla en liten lokal som denna ens till hälften.

Joana Amendoeira.

Fadokvällarna denna gång fick sin avslutning på Mesa de Frades i Alfama, utan tvekan ett av de bästa ställena för fado i Lissabon, och ett av de mest originella. Musiken börjar sent, denna kväll kvart över elva, och fortsätter fram till två eller tre. Mat, dryck och musik under en kväll kostar 60 euro, och då brukar det bli mycket musik. Menyn är begränsad men maten är bra. Den aktuella kvällen, en lördag, skulle Ana Sofia Varela sjunga, men hon hade förhinder och återigen blev det en ersättare som faktiskt visade sig minst lika intressant som den annonserade artisten. Matilde Cid var en ny bekantskap men inte helt okänd eftersom hon i dagarna givit ut sin första skiva. Sångerskan sjöng till fint komp av António Cardoso, portugisisk gitarr, och Carlos Manuel Proença, spansk gitarr. Hon har en ganska stark röst med en antydan till heshet, sjunger dramatiskt, med intensivt uttryck och livligt kroppsspråk och kommer att bli en betydande röst inom dagens fado, i den mån hon inte redan är det. Hon är ung, gissningsvis kring 30. Åren då man lär sig och hittar ett personligt uttryck har hon troligen bakom sig, och det är sällan man kan höra en ny sångerska som redan verkar hemmastadd och trygg i fadon och dess uttryck. Matilde Cid sjöng tre gånger under natten och vid sidan av henne framträdde flera andra sångartister, vilket är det vanliga på Mesa de Frades. De flesta skulle jag beskriva som amatörsångare, men inte särskilt långt från en professionell nivå, alla faktiskt fängslande att ta del av. De presenterar sig aldrig till namnen och i vissa fall vet inte ens restaurangens personal vad de heter. Jag lyckades ändå uppfatta namnet på en habil sångerska med bra röst, Inês de Vasconcellos, kanske för att denna unga sångerska inte är direkt blygsam med att framhålla sina förtjänster i fadogrupper på Facebook.


Matilde Cid.

Det finns självfallet mycket mera fado att höra i Lissabon under en tvåveckorsperiod. Jag har valt ställen där jag bedömt chansen att hitta bra fado som god, vilket leder till återbesök på ställen som är välbekanta från förr. Men de platser som var nya under denna resa, Muralha Tapas e Vinhos och Fado ao Carmo, var goda val och kan bli aktuella för nya besök i framtiden.





22 december 2019

Fadons ursprung och tidigaste historia (4)


Maria Severa
Hur kunde den brasilianska dansmusiken till spansk gitarr förvandlas till den allvarliga och känslosamma konsertmusiken fado, till både portugisisk och spansk gitarr? Det är här som fadomusikens första stora personlighet träder in.
Maria Severa Onofriana (1820–46) är fadons mest legendariska namn. Som sådant ”behövs” hon för att fästa musiken i ett avlägset förflutet, som ett ankare som ger den bottenkänning i historien. Under resten av 1800-talet finns det inte en enda musiker som kommer i närheten av hennes ryktbarhet, trots att rätt många är kända till namnen.

Hon kom från Madragoa, där hennes mor drev en liten taverna, och de slog sig ner i Mouraria efter att först ha bott en tid i Bairro Alto. I Mouraria bodde de först på Rua da Amendoeira innan Maria Severa flyttade in i ett litet hus vid Rua do Capelão. Hon var prostituerad, av zigensk börd, och sjöng och spelade portugisisk gitarr. I området blev hon snart bekant som en begåvad sångerska.

Maria Severa enligt en anonym artist, slutet av 1800-talet.


Med Severa blev fadon en musik att uppmärksamt lyssna till, en konsertmusik, låt vara att konsertlokalerna var kaféer och enkla tavernor. Detta skedde förstås inte över en natt; på sina håll dansade man fado länge under 1800-talet.

Vad Severa betydde för uppförandepraxis – den mörka klädseln, den svarta sjalen som sångerskor även i vår tid brukar svepa kring sig, det seriösa och värdiga uppträdandet – är mera oklart. Men dessa visuella attribut hade fadon med sig då den började spridas till större grupper via olika medier decennierna kring sekelskiftet 1900.

Historieskrivare tycker om att framhålla Severa som oerhört vacker, men det finns också uppgifter som nämner henne som mera alldaglig, antingen lite rultig till figuren eller direkt magerlagd. De första bilderna av henne gjordes långt efter hennes död och är inte så pålitliga vittnesbörd.

Maria Severas gata i Mouraria,


Redan år 1848 skrevs den första sången om Severa, Fado da Severa, och den har följts av många andra. Hon var ämnet för den första portugisiska ljudfilmen A Severasom spelades in i Paris åren 1930–31 av regissören Leitão de Barros. I filmen lanserade sångerskan Dina Teresa Novo Fado da Severa, även kallad Rua do Capelão, skriven av Júlio Dantas (text) och Frederico de Freitas (musik), en sång som fortfarande sjungs av många fadistas. (Hon sjunger också en Velho Fado da Severa av samma upphovsmän, men den sången har inte vunnit samma anklang hos senare tiders sångartister.) Filmen bygger på teaterpjäsen A Severa av Júlio Dantas (1876–1962) från år 1901. Tidigare samma år gav han ut en roman med samma namn som pjäsen baseras på. År 1909 användes detta stoff till operetten A Severa av André Brun, med musik av Filipe Duarte, där huvudrollen spelades av den nya stjärnan Júlia Mendes (1885–1911). Pjäsen A Severa uppfördes i Lissabon år 1955 med Amália Rodrigues i Severas roll. Ytterligare en påminnelse om hennes betydelse är fadohuset A Severa i Bairro Alto liksom det nedlagda Retiro da Severa där Amália Rodrigues debuterade år 1939.


Amália Rodrigues som Severa 1955.


Anknytningen till aristokratin
Maria Severa blev förälskad i en man som hette Francisco de Paula Portugal e Castro (1817–65), kallad Conde de Vimioso (conde betyder greve), en aristokrat som var känd som tjurfäktare. Vimioso var knappast typisk för sin samhällsgrupp, utan mera en av de bohemiska aristokrater som gillade musik och rörde sig utanför sina sociala kretsar. Han bodde i ett palats vid Campo Grande, en bra bit från Mouraria. Kärlekshistorien mellan Severa och Vimioso blev mycket omskvallrad i Lissabons aristokrati, en skandal i societeten. Det är känt att Vimioso tog med sig sångerskan till tjurfäktningar och att han bjöd hem henne för att tillsammans med sina vänner njuta av hennes sång. Historien mellan Severa och Vimioso blev emellertid inte varaktig. Enligt Júlio Dantas var det Severa som bröt med aristokraten. Om detta uttrycker hon sig så här i Dantas roman.

Om jag ville så skulle jag återvända. Men jag vill inte, jag kan inte. Jag ger inte upp min frihet för någon. Jag älskar solen, min självständighet, att bestämma själv, att inte vara någons fånge, att inte vara skyldig någon något, fri som vinden, fri att älska den jag vill, att skratta och gråta när det passar mig … För att livet är sådant! Men jag älskar honom verkligen, Tia Macheta.

Ordet tia betyder faster eller moster. Tia Macheta var en äldre kvinna som figurerar i Dantas roman (men inte i pjäsen) i en förmedlande roll. Det var exempelvis Tia Macheta som berättade för Severas mor Ana Gertrudes, kallad Barbuda, om kärlekshistorien mellan sångerskan och Vimioso. Severa hade henne som en förtrogen som kunde bistå med goda råd och livsefarenhet. Det är möjligt att Tia Macheta också sjöng och förmedlade en ålderdomlig stadskultur till den första stora fadistan. Sångerskan Berta Cardoso lanserade 1961 sången Tia Macheta av Linhares Barbosa (text) och Manuel Soares (musik).

Det är i mycket Júlio Dantas verk som har skapat bilden av Maria Severa och hennes tid, även om många andra också har skrivit om henne. Ytterligare ett namn bör nämnas. Konstnären José Malhoa (1855–1933) har med den berömda målningen O Fado i naturalistisk stil från år 1910 givit eftervärlden en konkret bild att associera med tidig fadomusik, men Malhoa har inte påstått att det är Severa han avbildat. Målningen kan i original beskådas på Fadomuseet i Lissabon. Det är konstnären som åsyftas i sången Fado Malhoa av José Galhardo (text) och Frederico Valério (musik) som Amália Rodrigues lanserade i en kortfilm år 1947.

Malhoas O Fado, här något beskuren till vänster.

Maria Severa avled 26 år gammal. Dödsorsaken föredrar jag att kalla okänd eftersom olika källor anger en rad oförenliga förklaringar. Under hennes livstid var fadon praktiskt taget okänd utanför sin ursprungsmiljö och en snäv aristokratisk krets. Det skulle dröja ett par tre decennier innan den fick möta en större publik och grundlade sin ställning som Lissabons folkliga populärmusik.

18 december 2019

Fadons ursprung och tidigaste historia (3)


Den keltiska själen
På en skiva som sångerskan Joana Amendoeira gav ut år 2010 finns en ny sång med namnet A Alma Celta do Fado, skriven av Pedro Assis Coimbra (text) och Pedro Amendoeira (musik). Den keltiska själen i fadon alltså. Detta har inget med Skottland eller Irland att göra. Då keltiska folk spred sig över stora delar av Europa för uppemot tvåtusen år sedan, kom de också att besätta större delen av den iberiska halvön. Kelterna blandades med övriga folkgrupper – främst iberer, romare och germaner – och är en del av den portugisiska nationaliteten. Starkast är det keltiska inslaget i norra delen av landet. Av någon anledning har kelterna enligt en populär uppfattning sedan länge förknippats med musik och poesi.

Gatubild från Mouraria.



Den höviska traditionen och balladen
Om traditionella ballader har haft betydelse för fadon finns det olika uppfattningar. Detta är inte samma sak som de lantliga folksångerna, utan en musik och diktning som går tillbaka till den höviska trubadurmusiken under medeltiden, en högreståndskultur. Här nämns en sorts kärlekssånger, cantigas de amor, som en möjlig föregångare till fadons kärlekssånger. De sånger som kvinnor sjöng kallades cantigas de amigos. Detta är också titeln på en skiva med gamla dikter som spelades in av sångerskorna Amália Rodrigues och Natália Correia samt poeten Ary dos Santos år 1971. Musiken, av José Fontes Rocha, anknyter till den höviska balladen. Av ursprunglig musik till cantigas finns bara tretton melodier bevarade. Balladen omhuldades särskilt inom aristokratin och vid universitetet i Coimbra.

Den musikaliska påverkan dessa cantigas kan ha haft är svår att påvisa. Trubadur- och trovärsånger – som vi numera hör som rekonstruktioner för att notsystemet då musiken kom till på sin höjd var rudimentärt – har inte många likheter med fadon, utom möjligen Coimbras fado. Men en del menar att fadon kan ha tagit över versformer från denna diktning, till exempel den fyrradiga strof som kallas quadraoch som var fundamental i fadon redan från början. Men likartade fyrradingar förekommer i poesi från många områden, däribland grekisk, romersk och kinesisk poesi som är mycket äldre än trubadur- och balladdiktningen.

Det finns också en uppfattning om att trubadurdiktningen hade förbindelser med samtida arabisk poesi, att ett utbyte däremellan ägde rum hundratals år innan det fanns en musik som kallades fado. Frågan är om det har med fadon att göra.

Kakelfasad från Avenida.



Övriga inflytanden
Fadon har påverkats av annan musik under lång tid, vilket är lätt att höra på inspelningar från exempelvis 50- och 60-tal, där tongångar från schlager, jazz, pop, chanson och tango dyker upp då och då. I dag förekommer dessutom inslag från brasiliansk musik, rock och klassisk musik, och längre tillbaka i tiden har fadon påverkats av operett- och teatermusik, kanske även den spanska komiska operan och operetten, zarzuela. Men då handlar det om inflytanden när fadon väl var etablerad.
Men vad, utöver det redan nämnda, kan mer ha bidragit vid den tid då den kom till?
De kringvandrande blinda sångare och musiker som får så framträdande plats i José Alberto Sardinhas bok om fadons ursprung är inte så ofta närvarande i texterna. Desto vanligare är ordet cigano, som betyder zigenare. Kort sagt: det vimlar av dem i fadons texter.

Zigenarna, eller romerna, kom ursprungligen från det område som nu är Indien och Pakistan. Mellan det och Iberiska halvön ligger de muslimska länderna i Västasien och Nordafrika. Flamencon anses vara påverkad av arabisk musik, och den utövas i stor utsträckning av romer. Här finns alltså ytterligare en tråd att dra i för den som vill reda ut den komplicerade härvan om fadons ursprung: den eventuella anknytningen till Indien och Pakistan.

Musikens miljö
Fadomusikens miljö var först Lissabons fattiga stadsdelar. Den framfördes i gränder och på torg, på samlingsplatser som kaféer och matställen. Bordellerna var talrika. Prostitutionen var utbredd i de trångbodda stadsdelarna, och där förekom mycket drogmissbruk och kriminalitet i form av bondfångeri, stölder och rån. Sjukdomar och tidvis svält drabbade människorna i den smutsiga miljön. Befolkningen bestod av sjömän, fiskare, hantverkare, arbetare, invandrare, återvändare från Brasilien, prostituerade, arbetslösa ... De inom fadon vanliga känslorna av frustration, längtan hem eller bort, förlorade möjligheter och utanförskap låter sig väl förklaras av den trasproletariatmiljö som Alfama, Mouraria och de andra gamla stadsdelarna utgjorde under början av 1800-talet. Detta var en stadsmiljö utan hopp. Fadon var en rännstenens musik.

I dessa stadsdelar levde inte bara de fattiga, utan också, på en mer privilegierad nivå, många ur Lissabons aristokrati som inte kände sig hemma bland, och inte kunde identifiera sig med, den starkt framväxande borgerligheten. De kunde röra sig obehindrat bland försäljare, sjömän, hantverkare, arbetare, musiker och inte minst prostituerade. Kärlekshistorier mellan aristokrater och prostituerade kvinnor, som ibland kunde uppträda som sångerskor i gränder och gathörn och på bordeller, var enligt äldre sångtexter inte ovanliga. Det är möjligt att de ger en romantiserat idyllisk bild av förhållandet mellan över- och underklass. Det geografiska avståndet mellan dem var obetydligt, men socialt fanns strikta gränser. Att så åtskilda samhällsklasser vistades i samma geografiska rum fick betydelse för fadons fortsatta existens. Det var tidigt en allmän uppfattning att fadon inte enbart var de fattigas musik, utan också anammades av en del aristokratiska släkter.

En tredje kategori som tidigt kom i kontakt med fadon var folk inom fria eller konstnärliga verksamheter: skådespelare, författare, journalister, konstnärer och studenter. Fadons rykte som de kreativa bohemernas musik grundlades redan på 1800-talet.

Ordet fadista förekommer sedan senare hälften av 1700-talet, det vill säga innan ordet fado förknippades med musik. De tidigaste fadistas var fattiga lissabonbor som levde en asocial tillvaro på samhällets botten. Även om alla dessa inte var kriminella försörjde sig många som tjuvar, hallickar eller bondfångare. De kunde vara våldsamma och ansågs vara farliga. Detta rykte fick till följd att människor från borgerskapet helst höll sig borta från de kvarter där fadon kunde höras, särskilt under de mörka timmarna. Samtidigt är det ont om vittnesbörd om att de aristokrater som redan levde där råkade illa ut. Indirekt var det dessa fadistas som bidrog till uppkomsten av tryggare miljöer där musiken framfördes när den började spridas, teatern och fadohusen. En del av dem kanske sysslade med musik eller dans, men beteckningen fadista kommer sig av den ödestro som präglade deras tillvaro och som senare kommit att förknippas med hela fadokulturen.

Sedan lång tid tillbaka är en fadista en fredligare och mer sympatisk gestalt: en musiker som utövar fado. Ordet är detsamma för kvinnor och män.

13 december 2019

Fadons ursprung och tidigaste historia (2)

Afrikanskt och europeiskt i fadon
Ordet fado är gammalt i språket, men användes före sekelskiftet 1800 aldrig i samband med musik. Sådana omnämnanden förekommer först under början av det nya seklet, både i brasilianska och portugisiska källor. När ordet fado då syftade på musik avsågs en dans som utövades av svarta brasilianska dansare. Med tiden omvandlades dansen till sång. Enligt en annan uppfattning var fado redan från början sånger, men sånger som man gärna dansade till. Den modernare innebörden av ordet fado, att det var en vokal konsertmusik att lyssna till, etablerades tämligen tidigt, under den andra fjärdedelen eller åtminstone andra tredjedelen av 1800-talet.
Att fadon består av både något afro-brasilianskt och något europeiskt går i dag knappast att ifrågasätta. Men vad i fadon kommer från respektive håll? I sin bok om fadons historia sammanfattar Rui Vieira Nery det så här:

Från Afrika kom den synkoperade rytmen, mönstret av på varandra följande improvisationer över en stadig melodisk bas, variationen av en melodisk linje i växelspel mellan röst och ackompanjemang, växlingen av utrop och gensvar mellan en solist och de övriga, de gungande rörelserna och höftsvängningarna och det rytmiska stampet av hälarna. Från Europa kom formen för 1700-talets urbana sånger, dominansen av fyrradiga strofer i redondilha maior-metern (det vill säga verser med sju stavelser intill den sista betonade stavelsen) och användningen av en harmonik som byggde på den enkla växlingen av grundläggande harmoniska funktioner som tonika och dominant. Portugisiska och afrikanska kulturella traditioner hade smaken för sentimentala sånger gemensam, sånger om uttryckte känslor av saknad och längtan /…/

Många brasilianska lunduns från slutet av 1700-talet finns nedtecknade i noter, men det saknas när det gäller fado som ”befann sig i sin brasilianska fas”, för att citera Nery. Men enligt utländska resenärer och andra observatörer fanns det karakteristiska drag i denna fado som förband den med lundum. När nyskrivna fadosånger först publicerades år 1852 fanns det även i dem många drag från lunduns som förblivit oförändrade. Några av sångerna var till och med försedda med anvisningen em tempo de lundum.

Havets musik
Av yrkesgrupper nämns i texterna ofta sjömän, särskilt i äldre sånger. Den förste som ägnade fadons historia en presentation i bokform, Pinto de Carvalho i História do Fado(1903), menade att sjömän hade fört den brasilianska lundum till Portugal och utvecklat musiken till fado när de praktiserade den under långa sjöresor. Den uttryckte deras hemlängtan, rytmerna skulle vara en musikalisk återspegling av vågornas rörelser. Vilken sjömännens insats är i fadons tidiga utveckling är emellertid oklart. Många betonar musikens maritima anknytning och att sjömännens visor är ett av de element som ingår. Den fado som förknippades med sjömän under 1800-talet, fado marinheiro, spreds i Lissabon och blev en förebild även för mera jordbundna fadistas.

Man kan spekulera i om sjömännen kom i kontakt med den angloiriska balladtraditionen som därmed kommit med som en krydda i musiken. Portugal har genom tiderna haft mycket starka band till England genom sjöfart, handel och politik.

Kakelfasad i Alfama.



Morerna och det arabiska inflytandet
I Lissabons stadsbild är det moriska närvarande i stadsbyggnaden i Alfama och i de många fasaderna med vackra mönster i kakel, ett arv från den moriska tiden som också tagits om hand av den kristna kulturen. Dessa kakelarbeten kallas för azulejos. Ett par reseguider upplyser om att ordet kommer från arabiskans al-zulayj, polerad sten. Den blå färgen – azulpå portugisiska – dominerar i det kakel som avbildar något konkret, som helgon, fartyg eller historiska motiv, och som hör samman med den kristna kulturen. De mera abstrakta mönster som bottnar i den moriska kulturen kan ha vilka färger som helst.

Morerna var kända för musik och dans. En brittisk skildrare av portugisisk historia, David Birmingham, skriver:

Långt efter det att Portugals styre hade övergått från muslimskt till kristet, var moriska dansare inbjudna att uppträda vid stora offentliga ceremonier. Ett muslimskt arv kan kanske ännu upptäckas i den fängslande folkmusiken i Alfamakvarteren i Lissabon. De vindlande muslimska gränderna som finns kvar i dag är i stort sett likadana som då morerna besegrades av engelska korsfarare år 1147.

Vad som är ”moriskt” i musiken i våra dagar är svårt att peka ut. Vissa anser att fadons svårmodiga, längtande ton är morernas speciella bidrag. Det ska nämnas att morerna efter fördrivningen från Lissabon befann sig i andra delar av landet i åratal. Deras musik kan ha utövat sin påverkan via folkmusik i exempelvis Alentejo som tagit upp element från den moriska musiken.

Det ornamenterade sångsättet, så vanligt inom fadon, påminner om arabesker, slingrande, melismatiska melodilinjer, som förekommer i folkmusik och populärmusik i medelhavsområdet och ibland även hos klassiska tonsättare, exempelvis Claude Debussy, som med arabesker ger musiken ett drag av orientalism. Rikligt ornamenterade melodilinjer är särskilt vanliga bland sångartister som kommer från södra Portugal. Sångtekniska likheter mellan fadosångare och nordafrikanska eller arabiska artister är ett vägande argument för dem som ser det arabiska inslaget i fadon som betydande.

Gatubild från Alfama.


Alla är dock inte lika övertygade. Pinto de Carvalho avvisade tanken på att fadon skulle ha ett inslag av arabiskt ursprung. Det gjorde även Ernesto Vieira i sitt arbete Diccionário Musicalfrån år 1890. Redan då hade uppfattningen spritt sig att fadon skulle ha ett moriskt ursprung. Vieira menar att det saknas belägg. Fadon fanns bara i Lissabons och Coimbras stadsområden, den var okänd i ytterområdena och även på den landsbygd där morernas inflytande var störst och deras traditioner ännu levde kvar. De formella likheterna mellan den arabiska poesin och fadons är obetydliga eller obefintliga. Vieira kan inte heller finna någon historisk dokumentation för släktskapen.

Andra har bidragit med en annan synpunkt: om nu fadon är morisk, varför hamnade den i Lissabon och inte alls i Spanien, där det moriska inflytandet var ännu mer djupgående?

De muslimska länderna i Nordafrika har befunnit sig nära Portugal hela tiden. Om det finns ett inflytande från deras musikkulturer, så kan det mycket väl ha ägt rum långt efter den moriska ockupationen, som då portugiserna genom sjöfärder och handel kom i kontakt med dem. Ett intressant modernt experiment är sångerskan Anabela Duartes försök att understryka ett arabiskt drag i fadon på skivan Lisbunah(1987). Det yttrar sig främst i kraftigt ornamenterade melodilinjer, en lucker, upplöst rytm och ett lite friare förhållande till tidsvärden än normalt. Det är dock inte ens där lika närvarande som i den spanska flamencon.

8 december 2019

Fadons ursprung och tidigaste historia (1)

Detta och följande inlägg under rubriken Fadons ursprung och tidigaste historia är hämtade från boken Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag 2013). Ett fåtal mindre ändringar i texten har genomförts i blogginläggen. Även bildmaterialet skiljer sig från bokens.

***

Fado är en förening av olika musiktraditoner. Ur mötet mellan dem uppkom något nytt där de enskilda beståndsdelarna inte kan tydligt urskiljas. Fastän de ingredienser som skulle ingå till dels kom utifrån, från områden bortom havet, blev slutprodukten en musik som setts som ett unikt uttryck för portugisisk mentalitet – ”de mest portugisiska av sångerna från mitt land”, som Artur Ribeiro säger i O Fado deSer Fadista. Men exakt vilka influenserna är, och i vilka proportioner, har tidvis varit kontroversiellt.

Ingen enda sanning
År 2010 gav akademikern José Alberto Sardinha ut en diger och välillustrerad bok, A Origem do Fado, grundad på 20 års studier av folkmusik från hela landet. Sardinha menar att en stor del av fadons ursprung finns i de sånger, romances (romanceiros), som förmedlats mellan landets olika delar av kringvandrande blinda musiker. Det vill säga: fadons ursprung är mest en portugisisk historia. Boken innehåller så många bilder på sådana blinda musiker att man inte behöver betvivla deras existens. Då den publicerades dröjde det inte länge innan Sardinhas metoder, resonemang och slutsatser blev totalt underkända av fadoexperten Rui Vieira Nery, författare till standardverket Para uma História do Fado (2004).

Jag nämner detta för att peka på att det finns divergerande åsikter om fadons ursprung och att åsikterna ibland hävdas med bestämda tonfall. Och det är en komplicerad fråga. Kulturella impulser från skiftande regioner och sociala skikt under lång tid har mötts i fadon. Det är verkligen inte lätt att säga vad som har påverkat vad och i vilken mån.

Gränd i Mouraria.

Två av de inflytanden som brukar nämnas, de höviska och moriska kulturerna, hade sin aktualitet på portugisisk mark under medeltiden. Är det verkligen möjligt att dessa kunnat påverka en musiktradition som föddes 700 år senare? I båda fallen var det kulturer som dominerades av en social och ekonomisk elit, vilket sannerligen inte gäller fadon när den uppstod. Ibland åberopas likheter mellan fadon och annan musik som tecken på en släktskap eller påverkan, till exempel då någon tycker sig finna en motsvarighet till fadons saudade i annan musik. Den som är tillräckligt insatt kan säkert påvisa liknande känslouttryck även i exempelvis gammal kinesisk, persisk eller indiansk musik och poesi, för att nämna tre kulturer som aldrig hävdas som fadons urkällor. Även om det inte finns en exakt överensstämmelse mellan saudadekänslan och annan musiks vemod, längtan och ödestro, finns det likheter i andra folkmusiktraditioner. Och sådana betyder inte att fadon är påverkad av dem utan snarare att människor är sig lika överallt.

Av de olika teorierna om fadons ursprung är det egentligen bara de om det afro-brasilianska inflytandet och om den inhemska folkmusiktraditionen som kan beläggas med handfast dokumentation. Andra idéer som har förts fram har uppfattats som plausibla, upprepats, förts vidare och förvandlats till vad som liknar obestridliga sanningar.

Att en del av uppfattningarna inte går att bevisa behöver självfallet inte innebära att de är helt felaktiga. Här redovisar jag de vanligaste teorierna om vilka kulturella inflytanden som skapade fadon.

Brasilien och Afrika
Brasilien var Portugals koloni i drygt 300 år, och det var utnyttjandet av Brasiliens rikedomar i form av metaller, diamanter, kryddor och plantagegrödor som låg till grund för Lissabons rykte som en välmående och lycklig stad. De bredare lagren av folket hade ingen större glädje av rikedomarna, som mestadels togs om hand av kungahus och aristokrati och slösades bort på lyxkonsumtion, donationer till kyrkor och kloster och liknande. Hemvändande portugisiska adelsmän, som hade drivit plantager och gruvor i Brasilien, tog med sig slavarbetare som fick tjänstgöra i förmögna portugisiska hem. När markisen de Pombal år 1761 förbjöd slaveri i Portugal (men inte i kolonierna) var det för att få ett slut på denna trafik. Han tyckte slavarna gjorde större nytta som arbetskraft i Brasilien, där slaveriet inte förbjöds förrän år 1888. Inflödet av mörkhyade brasilianare till Lissabon fortsatte emellertid. De flesta av dem bosatte sig i de fattiga stadsdelarna som senare blivit kända som fadons hembygd.

Lissabon har länge haft en svart befolkning. I mitten av 1500-talet, då staden hade cirka 100 000 invånare, var ungefär en tiondel av dem svarta slavar. Då slaveriet hade förbjudits sjönk den andelen, men det har funnits tusentals invånare i Lissabon med rötterna i Afrika eller Brasilien sedan århundraden.

Slavhandeln hade gamla anor i Portugal. Redan i samband med de första stora sjöfärderna på 1400-talet importerades slavar till landet från Afrika, och de blev med tiden uppblandade med den inhemska befolkningen. De slavar som fördes till Brasilien som arbetskraft kom huvudsakligen från Angola och Kongo; slavar från Moçambique skeppades till den portugisiska kolonin Goa på Indiens västkust.
Omfattningen av slavhandeln var enorm. Exakta siffror saknas, men olika uppskattningar talar om att mellan tre och fyra miljoner slavar transporterades över havet från Afrika till Brasilien. I samband med napoleonkrigen flyttade kungahuset, hovet och tusentals personer inom aristokratin till Brasilien. Där upprättades ett exilhov och en exilregering, så under några få år var Portugal snarare en brasiliansk koloni än tvärtom. År 1821 återvände styret till Portugal och året därpå förklarade sig Brasilien självständigt. Tusentals människors återkomst till Lissabon innebar att staden öppnades för intryck från Brasilien.

Rossiotorget i centrala Lissabon,


Att den brasiliansk-afrikanska invandringen till Lissabon har haft sin betydelse för fadons utveckling är i dag en allmän uppfattning. Invandrarna tog förstås med sig sin musik. Här nämns dels två danser, fofa och lundum, som uppfördes i stadens gränder till ackompanjemang av spansk gitarr, musik som utmärktes av synkoperade rytmer men inte gick i särskilt snabbt tempo. Dels modinha, en sång i långsamt tempo med sentimentalt eller tragiskt innehåll, som kan ha haft ett brasilianskt ursprung men också finns i portugisiska källor sedan 1700-talet. Sångerna sjöngs inom aristokratin och till och med vid hovet, men spreds också bland bredare grupper av stadsbefolkningen. I förnämare kretsar kunde flera instrument ackompanjera modinhan, vanligast var cembalo. I mera folkliga sammanhang var det den spanska gitarren som användes. Varken danserna eller modinhan lyckades behålla sin popularitet när fadon hade vunnit spridning decennierna kring och efter mitten av 1800-talet.

Afrikansk musik kan ha haft ett inflytande utan att ta omvägen över Brasilien. Kolonierna i Afrika – Angola, Moçambique, Portugisiska Guinea (nu Guinea-Bissau), Kap Verde samt São Tomé och Principe – var gamla och banden till Portugal har genom historien varit starka. Många ledande musiker har inte bara besökt kolonierna för att framträda utan även tjänstgjort där under längre perioder, exempelvis som militärer eller statstjänstemän.

Lantarbetarnas musik
År 1755, då Lissabon drabbades av jordbävningen, tsunamin och en serie våldsamma bränder, hade staden ungefär 200 000 invånare. Enligt olika uppskattningar omkom mellan 10 000 och 100 000 personer i Lissabon. 85 procent av byggnaderna i staden blev förstörda, helt eller delvis.

Katastrofen innebar att Lissabon blev en mindre stad, men under början av 1800-talet ökade befolkningen igen, och det mycket kraftigt. År 1821 hade staden 220 000 invånare, och ökningen var störst i de fattigaste stadsdelarna på kullarna. Det var dit som lantarbetare sökte sig när de flydde undan den utbredda arbetslösheten på landsbygden under tiden kring och efter sekelskiftet 1800. I första hand kom de från Alentejo i söder och öster och Ribatejo i nordöst. Och inflyttningen fortsatte längre fram i tiden.

De nyanlända tog med sig sin musik till staden – lantliga folksånger, musik som brukats vid festligheter som bröllop och skördefester, religiös musik, kärlekssånger och visor knutna till olika yrkesgrupper. Denna inhemska folkmusiktradition är en väsentlig del av det som skulle bli fadon. Det finns exempelvis stora likheter mellan folksånger från de allra nordligaste delarna av Portugal och Fado Corrido, både musikaliskt och berättartekniskt.

3 december 2019

Tavlan på väggen: Evert Lundquist, Rosa skyar

Evert Lundquist (1904–94) tillhör de stora namnen inom svensk 1900-talskonst. En produktiv – och ibland ojämn – konstnär med karakteristiska grovhuggna motiv som verktyg, möbler, arbetsredskap, gestalter, interiörer eller landskap. Lundquist målade inga knivskarpa linjer och var generös med färgen, som ligger i tjocka, ojämna lager i hans verk. Bilden Rosa skyar nedan är typisk i sin färgskala. Lundquist använde förvisso många färger, men hade en förkärlek för jordigt gulbrunt och ockra.

Rosa skyar är ingen stor målning, ungefär lika stor som ett A3-ark. Dem är ett fint exempel på att även målningar i litet format kan ge ett mäktigt, monumentalt intryck. Tyvärr saknas uppgift om bildens tillkomsttid.