Tove Alexandersson – äntligen!

I går mottog Tove Alexandersson Jerringpriset på den stora idrottsgalan. Med 207 000 röster var hon långt före närmaste konkurrenterna, skidåkaren Stina Nilsson och diskuskastaren Daniel Ståhl. Lite tidigare hade hon tilldelats Svenska Dagbladets bragdguld för 2019. Dessutom valdes hon till fjolårets bästa kvinnliga idrottare. Tove Alexandersson har tillhört världseliten i orientering och skidorientering i flera år och radat upp segrar, men hon har aldrig vunnit någon av dessa utmärkelser förut. Så plötsligt får hon alla tre. Välförtjänt och välkommet. 

Jag tror det flesta har en känsla för de sporter som de utövade – eller tvingades utöva – som barn och ungdomar. I den skola jag gick för länge sedan fanns det ganska bra plats för idrott. Det var sporter som inte krävde så dyr utrustning och som alla kunde delta i. Utöver vanlig gymnastik var det vintertid längdskidor, skridskor, ishockey eller bandy, under snöfria årstider fotboll, fri idrott, någon gång handboll eller basket. Samt orientering. Gymnastiklärarna på den tiden tycktes finna ett särskilt nöje i att se eleverna irra omkring i skogen på jakt efter små rödvita tyglappar, gömda på de mest besynnerliga ställen. Få har rört sig så långsamt och klumpigt i skogen som jag. Ännu färre har missat så många kontroller. Min totala inkompetens på området ledde i alla fall till en respekt för dem som kan hitta fram i skogen, och göra det snabbt och klyftigt.

Orientering kräver mycket av sina utövare. Man måste vara snabb och uthållig. Man måste ha erfarenhet för att till exempel känna till vilket slags terräng som tillåter en snabb framfart. Förmågan att välja rätt väg fram till målet, liksom att närma sig det utan missöden och felbedömningar, kräver en viss klurighet. Dagens Nyheters Johan Croneman beskriver det träffande i en krönika den 17 augusti 2019.

Har man någon gång försökt hänga på en elitorienterare i skogen så får man ett helt nytt perspektiv på både löpning och orientering.

    Man måste helt enkelt vara av en alldeles särskild sort för att klara av att ta sig fram i en inte sällan helvetiskt motsträvig kuperad terräng; snår, skog, sten, sankmark, höjdskillnader.

    Och tappar man koncentrationen och kluddar med kartan, om så bara för några sekunder – så är den dagen förstörd. Ett enda litet tokigt vägval blir förödande.

De är i denna svåra sport som 27-åriga Tove Alexandersson är en suverän mästare som tagit över tronen sedan den tidigare så dominerande schweiziskan Simone Niggli dragit sig tillbaka. Världscupen har hon vunnit sex år i rad. Fem VM-guld i orientering och vintervarianten skidorientering talar sitt tydliga språk.

Man kan invända att orientering är en liten sport utan större konkurrens, där det alltså skulle vara ganska lätt att vinna VM-guld. Det intrycket kan man få på grund av den knapphändiga mediebevakningen. Som i sin tur troligen beror på att det är först under den allra sista tiden som orientering med hjälp av modern elektronik blivit en spännande tv-sport där man kan följa de tävlandes framfart i terrängen, deras inbördes positioner, vägval och ödesdigra misstag. Under sändningarna från VM framgick med all tydlighet att framstående orienterare finns i de flesta europeiska länder, samt i vissa länder i Nordamerika, Asien och Australien. De allra bästa nationerna är ungefär desamma som i längdskidåkning eller skidskytte. Och frågan är om inte orientering är en minst lika stor sport. De som tar medaljer i VM-orientering är förstklassiga idrottare. Allra bäst, och i särklass, är den energiska och sympatiska Tove Alexandersson. Som förhoppningsvis ser sina utmärkelser som en uppmuntran att fortsätta som oöverträffad skogsvarelse.

Ny fado på cd. Florbela Espanca

Florbela Espanca. O Fado. Seven Muses. ***1/2

Florbela Espanca (1894–1930) är en av Portugals mest betydande poeter, uppmärksammad allt mer efter sin tidiga död och fortfarande mycket läst. Många av hennes dikter har använts som texter i fadosånger, och detta har förlaget Seven Muses tagit fasta på i denna utgåva som kommer till 125-årsminnet av poetens födelse. Den ser ut som en liten bok med lite information om författaren samt samtliga sångtexter. Allt finns dessutom i översättning till engelska. Svenska läsare och lyssnare, som i allmänhet har lättare för engelska än portugisiska, har därför en möjlighet att ta till sig dikterna. Som har kärlek som genomgående tema, är känslosamma, direkta och lätta att uppskatta.

Av de arton inspelningarna har hälften hämtats från olika skivor, den äldsta (med Katia Guerreiro) från 2003. De övriga nio har tidigare inte funnits på skiva. Alla sångerna sjungs av kvinnor. Här finns några av dagens mest namnkunniga sångerskor inom fadon, ett fåtal som är praktiskt taget okända och några däremellan, det vill säga sångerskor som många känner till lokalt men som saknar en internationell ryktbarhet. För de starkaste inslagen på den här skivan svarar, enligt min mening, etablerade sångerskor som Cuca Roseta, Joana Amendoeira, Ana Laíns och Gisela João. Gitarristerna varierar och är genomgående kompetenta.

Nu är den här skivan ingen uppvisning, varken i vokal klang eller sångteknik. Mestadels är sångerna lågmälda och innerliga och vänder sig mot orden vars innebörder tolkas nyanserat och eftersinnande. Därför kan även sångerskor med begränsade resurser hävda sig, som till exempel den inte särskilt röststarka  Débora Rodrigues. Eller  Cristiana Águas eller Ana Rita Prada. Anmärkningsvärt är också det inledande spåret med den normalt så energiska  Joana Melo, här nedtonad och uppmärksamt lyssnande.

Som helhet en trevlig skiva, särskilt lämpad för den som intresserar sig för fadomusikens förening av ton och förstklassig poesi.

Den bästa nyutgivna fadon på cd under 2019

Som vanligt vid denna tid på året gör jag en genomgång av de bästa skivorna med fadomusik som utkommit under föregående år eller som jag kommenterat i bloggen då. Listan bygger inte på några objektiva kriterier – hur nu sådana skulle se ut – utan enbart på mina egna uppfattningar. Enstaka nya skivor kan ha fallit utanför mitt synfält, men sannolikt har jag fått med det mesta av det bästa som kom ut under ett år som inte var särskilt märkligt när det gäller nyutgiven fado. Snarare mediokert.

I listan finns skivor med nyutgiven fado, inte samlingar med äldre material. Dock ska sägas att albumet på plats 8 till hälften innehåller återutgivningar från 2000-talet, till hälften nyinspelningar. Jag har tidigare beskrivit skivorna i bloggen och i stället för att upprepa mina omdömen ger jag hänvisningar till de aktuella datumen. Ett fåtal av årets bästa skivor är så pass nya att jag inte ännu tagit upp dem i bloggen.

Alla topplistor börjar bakifrån. Denna är inget undantag.

10.  Carlos Leitão. Casa Vazia. Montepio. ***

Uttrycksfull sångare med en fado av traditionellt snitt. Skivan kommenterades den 3 januari 2020.

9.José da Câmara. Estrelas-guia. Sony Music. ***

En veteran som behållit sin entusiasm och levererar en trevlig skiva. Även denna presenterades den 3 januari 2020.

8. Florbela Espanca. O Fado. Seven Muses. ***1/2

En av Portugals ledande poeter vars dikter ofta blir fadotexter. Den enda antologin på listan kommenterar jag i bloggen inom kort.

7. Pedro Moutinho. Um Fado ao Contrário. EGEAC/Museu do Fado. ***1/2

En av fadons bästa sångare med en lite annorlunda skiva, men Pedro Moutinho är ändå lätt att känna igen. Se bloggen den 26 april 2019.

6. Gaspar Varela. Gaspar. EGEAC/Museu do fado. ****

Mycket ung musiker som låter oväntat mogen och rutinerad. Presenterades den 9 juni 2019.

5. Isabelinha.Canta João Ferreira-Rosa. TEJ. ****

En mindre känd sångerska i en överraskande lyckad produktion. 15 september 2019.

4. Francisco Salvação Barreto. Horas da Vida.EGEAC/Museu do Fado. ****

Övertygande debutskiva där sångaren har stöd av ett förstklassigt komp. 16 april 2019.

3. Matilde Cid. Puro. EGEAC/Museu do Fado. ****

Här anar man ett av fadons framtida stora namn i energisk, uttrycksfull musik. Ännu inte kommenterad i bloggen.

2. Aldina Duarte. Roubados. Sony Music. ****1/2

Rutinerade Aldina Duarte överraskar med att inte sjunga traditionell fado. En presentation av skivan fanns i bloggen den 13 januari 2020.

1. Camané/Mário Laginha. Aqui Esta-se Sossegado. Parlophone. *****

Ett förtjänstfullt samarbete mellan en ledande sångare och en intressant pianist. Den bästa fadoskivan från 2019 får också snart en kommentar i bloggen. 

Ny fado på cd. Aldina Duarte

Aldina Duarte. Roubados. Sony Music ****1/2

Aldina Duarte säger att denna nya skiva egentligen borde ha varit hennes allra första. Och så är det: när artister framträder har de oftast inga som skriver material åt dem och själva inte vanan eller självförtroendet att göra det. Alltså sjunger de andra artisters sånger, framförallt de som Amália Rodrigues lanserat. Aldina Duarte har på en rad fina album gjort sig känd för att vara den traditionella fadons melodier trogen och i hög grad bidragit med nya texter. Men här sjunger hon sånger som andra har lanserat. Jag tror man kan uppfatta detta som en hyllning av dem: Tony de Matos, Carlos Ramos, Maria da Fé, Celeste Rodrigues, Beatriz da Conceição, Hermínia Silva, Amália Rodrigues, João Ferreira-Rosa, Lucília do Carmo, Tristão da Silva, Carlos do Carmo och Maria Teresa de Noronha. Alla stora namn i lite äldre fado. Delvis är det mycket välkända sånger, och materialet är överlag av god standard.

Titeln betyder ”stulna” eller ”rövade”. Men Aldina Duarte behöver inte känna något dåligt samvete för valet av sånger; att artister tar upp andras repertoar är mycket vanligt inom fadon och betraktas mera som en hedersbetygelse än som en förseelse. Dessutom är Aldina Duartes sångsätt så säreget att hon definitivt skapar sina egna versioner av dessa sånger. Ingen kan som Aldina Duarte sjunga fado med en underliggande dramatik och djup melankoli, och hennes fado är ofta laddad med känslor och sårbarhet. Därför blir hennes tolkningar av dessa sånger nyskapande. Exempelvis utvinner hon en helt annan stämning ur Praia de Outono än i originalet av Celeste Rodrigues, som sjunger den med ett värdigt lugn, medan det hos Aldina Duarte finns en underton av skälvande utsatthet. Med all respekt för de vackra melodierna i traditionell fado tycker jag att denna för Duarte nya repertoar ger en extra dimension både till sångerna och hennes fadokonst. Det vore väldigt intressant om hon ville ta upp den ”litterära” fado som Alain Oulman skapade med sina vackra melodier till fin poesi för Amália Rodrigues. Men just Oulman finns inte med bland upphovsmännen på skivan.

Paulo Parreira spelar portugisisk gitarr och Rogério Ferreira spansk gitarr. Detta är de musiker Aldina Duarte normalt kompas av på fadohuset Senhor Vinho, där hon sjungit i över femton år. Väl samspelta och skickliga alltså, men relativt tillbakadragna med ambitionen att ge sångerskan bästa stöd. Sånger i långsamt tempo eller mediumtempo passar sångerskan bäst och resultaten kan bli gripande och övertygande, som i de flesta inslagen här. Däremot passar snabba tempon hennes sångsätt sämre, som i Fado da Sina (Hermínia Silva) och Oiça Lá Ó Senhor Vinho (Amália Rodrigues). På skivans sista spår medverkar António Zambujo i en så nedtonad variant av Rosa Enjeitada (Maria Teresa de Noronha) att den nästan blir deklamatorisk. Den låter mest konstig och faller inte mig i smaken. Men som helhet och oftast är detta ett mycket starkt album som jag tycker vidgar bilden av Aldina Duartes fadopersonlighet.

Miguel Palma på Coleção Berardo

Coleção Berardo är ett stort museum för modern konst i Belém i Lissabon. Den permanenta utställningen är imponerande, men museet har alltid separata utställningar dessutom. En del av dem har jag tidigare skrivit om i bloggen. Utställningarna är förstås olika, men museet väjer inte för modern konst som kan uppfattas som provocerande, gåtfull eller obegriplig. Därför kan det vara värt att besöka museet även om man redan har sett den permanenta utställningen – det finns alltid något nytt och annorlunda i de tillfälliga.

Fram till mitten av januari visas på Coleção Berardo en stor utställning med verk av Miguel Palma, en konstnär som föddes i Lissabon 1964. När jag här visar bilder från utställningar brukar jag framhålla att verken alltid kommer bäst till sin rätt när man ser dem på plats, i deras reella format och där ljus och betraktningsvinklar kan varieras. Detta gäller i ännu högre grad för Miguel Palmas verk, som i flera fall är ljudliga eller/och rörliga, och varken ljud eller rörelser fångas i de stillsamma bilderna här. Konstverken är ett slags skulpturer, ofta mycket sammansatta med många detaljer och en blandning av material där trä, metall, plast och papper bara är några. Det är mera meccano än grekisk urna över dessa skulpturer. Konstnärens intresse för samtiden och dess teknik är påfallande. Europa 2000 heter detta verk från 1999, alltså långt före alla diskussioner om Brexit men med Balkankrigen i färskt minne.

Och Drömhus heter denna kombination från 2003.

Eller vad sägs om Flygande matta från 2005?

Naturligtvis är Miguel Palmas konst inte okommenterad. Utställningen heter (Still) Modern Discomfort och kan ses som konstnärens noteringar kring fenomen i vår samtid. Utställningens curator heter Miguel von Hafe Pérez och han har skrivit en rätt utförlig presentation av Palmas konst. Den finns översatt till engelska och kan naturligtvis översättas vidare till svenska. Men engelskan i presentationen är så pass utmanande att jag i stället citerar ur texten och låter detta bli en liten läsövning för bloggens eventuella läsare.

An unavoidable reference for Portuguese art at the turn of the twenty-first century, Miguel Palma is an artist who appropriates the narratives of a modernity that is constantly being questioned in order to better reflect on the present.

Miguel Palma is clearly fascinated by icons of classical modernity: the world of aviation, the motor car, architecture, nature (more or less domesticated), and technology in general. Here, however, these elements are continuously subjected to a conceptual migration, with the intervention of the artist demanding a vital hermeneutic densification. The appropriation of models, for example, compares them to a second-degree reality—the model essentially indicates the existence of another entity on another scale. However, the situations in which these are presented are situations that suspend the real, as if the objects’ excess of reality were to short-circuit, in a derisory game that makes the real become vertiginously polysemic and poetic. The artist’s creativity unfolds in a constructive impulse that evokes and questions concepts such as progress, degeneration, speed, and failure.

/…/

What Miguel Palma proposes in the form of artworks are considerations of a completely unique existential density. His curiosity and way of articulating different horizons of knowledge underline our capacity to reinvent ourselves, dissimulating the inexorable higher law—the victory of time over human finitude. As devices that enable a critical perspective on our recent past and our present, Miguel Palma’s statements confront us with the tensions experienced in the fragile equilibrium of our existence. In the candid words of the artist: “If the world was comfortable, I wouldn’t make art.”

Med dessa ord som bakgrund följer här ytterligare några bilder med Miguel Palmas verk från utställningen. Här är Oliofon från 2015.

Och Redan gjord från 2010.

1964–2044 heter en konstruktion med ett bildäck som långsamt roterar i rummet. Från 2004.

Maskin kallas en modell från 1993 av en maskin som dominerar de flesta stadsbilder.

Och en annan maskin heter Google Plane 1968–2008 från 2008.

Från 2007 är en mystisk konstruktion som kallas Bipolar.

Värde från 2002 består av en Chippendalestol, en låda av genomskinlig akryl och en sammetsduk.

Likheten med meccano, som åtminstone en äldre generation kan minnas som en populär leksak för barn med sinne för teknik och konstruktion, är slående i Ocidente från 2009.

Svarta änkan heter denna skulptur från 2012.

Till sist i detta bildsvep Lissabon–Rotterdam från 2001. Hur detta ska tolkas är, som alltid, upp till betraktaren. Miguel Palmas verk finns utställda i flera länder. Och även om utställningen på Coleção Berardo nu avslutas kommer det säkert att finnas möjligheter att ta del av hans konst i framtiden, i Lissabon eller på andra håll.

Ny fado på cd. José da Câmara, Pedro Calado, Carlos Leitão

José da Câmara. Estrelas-guia. Sony Music. ***

Då sångaren José da Câmara debuterade på skiva i slutet av 80-talet var han en av de första unga artisterna som tog upp fadomusiken efter dess långa svacka under 70- och 80-talen. Sedan dess har han fortsatt och nu, 52 år gammal, är han ett etablerat namn. På sin nya skiva låter han, förklarligt nog, som en äldre version av den unge sångaren för trettio år sedan. Med tiden har dessutom likheten med hans far tilltagit, Vicente da Câmara (1928–2016), som tillhör 60-talsgenerationens förgrundsgestalter och var verksam in i det sista. Det finns en likartad röstklang, ett karakteristiskt kort vibrato och en förkärlek för sånger i snabbt tempo.

Det här är en skiva med viss anspråkslöshet. José da Câmara har utgått från sin egen historia, sitt liv, sin släkt, sina vänner och de miljöer han känner för. Han sjunger rättframt och enkelt, men musiken känns personlig genom hans speciella röstklang och hans teman. Han sjunger tillgivet om sin mor, här finns en sång som lovordar vänskapen och en som berör hans rädsla. Staden Lissabon finns förstås också med. José da Câmara är med som upphovsman till både text och musik till flera av numren på en skiva som jag uppfattar som till övervägande del förnöjsam och harmonisk. Tre andra sångartister bidrar med inpass: Rodrigo, António Pinto Basto och Teresa da Câmara.

Luís Petisca spelar portugisisk gitarr, Armando Figueiredo spansk gitarr och Vasco Sousa basgitarr. Tillfälligtvis medverkar också Dinis Lavos och Diogo Quadros på portugisisk gitarr och Jaime Santos på spansk gitarr. Ganska många är alltså inblandade i denna produktion som är sympatisk och kompetent men långtifrån omistlig.

Pedro Calado. O Cante do Fado. EGEAC/Museu do Fado. **

Pedro Calado, som nu presenterar sig för en större publik, är av omslagsbilderna att döma en lång och kraftigt byggd man. Till en sådan gestalt passar en distinkt och stark röst, vilket han också har. Det är en bra röst, och jag tror Pedro Calado skulle välkomnas i vilken kyrkokör som helst, till och med om solist.

När han sjunger fado på denna skiva väljer han övervägande traditionell fado och några av de vanligaste melodierna i denna musik. Det är melodier som vana fadolyssnare har hört förut, med andra sångartister. Vackra melodier, men ska de fungera i kommunikationen med lyssnaren bör sångartisten visa ett personligt förhållningssätt till dem. Och det brukar ske med pauser, dynamiska kontraster, ornamenteringar och en närgången texttolkning. Pedro Calado sjunger emellertid de här melodierna rakt på, utan att musiken känns som ett personligt uttryck. Eftersom den traditionella fadons melodier ofta är rätt lika varandra dröjer det inte länge innan det börjar bli monotont, till och med en smula tråkigt. Normalt finns sångtexterna med i utgåvor med ny fado, men det saknas här. Jämförelser med andra tolkningar är förstås lätta att göra. Jag nämner bara Sotão de Amendoeira, en sång som finns i en gammal, enastående variant med Fernando Maurício – det är en avgrund mellan de två versionerna. Calado har däremot tillräckligt goda förutsättningar för att kunna bli en bra fadosångare med tiden.

Han kompas här av Henrique Leitão, portugisisk gitarr, Carlos Leitão, spansk gitarr, och Carlos Menezes, basgitarr och kontrabas. Det är skickliga musiker som gör sitt jobb, om än på ett oväntat diskret sätt som ställer rösten i förgrunden.

Carlos Leitão. Casa Vazia.Montepio. ***

Det är Carlos Leitão  som har tagit initiativet till Pedro Calados skiva, och just Carlos Leitão är en sångare som Calado skulle kunna lära sig av. Här finns uppmärksamheten om texten, det varierade uttrycket, det som förmedlar det där svårfångade och inexakta som vi lyssnare uppfattar som känsla. Texterna finns med, och Leitão svarar själv för flera av dem.

Han kompas förtjänstfullt av Henrique Leitão och Bruno Chaveiro på portugisisk gitarr, Luís Pontes, spansk gitarr, och Carlos Menezes på basgitarr och kontrabas. Carlos Leitão tillhör inte de allra bästa sångarna i dagens fado, men har en hygglig röst som används effektivt och uttrycksfullt i en fado som är rustik och rakt på sak. En musik som är förankrad i traditionen, utan att för den skull förefalla gammaldags. En musik på fadons mittfält där den trängs med mycket annan liknande fado som länge har sjungits och som säkerligen alltid kommer att finnas. Leitão sjunger gärna traditionell fado men har en modern framtoning i sitt repertoarval, där det ingår flera nyskrivna sånger, bland annat en av Marco Rodrigues. Han överraskar också med Soledad, en av Alain Oulmans mera förbisedda sånger. I denna och ytterligare en sång sjunger Leitão till piano (Júlio Resende), något som tycks bli allt vanligare bland artister i dag som vill förnya sig. 

Casa Vazia är en välgjord produktion med en sångare som har ett brett uttrycksregister och tar sin musik på allvar. Det är en musik som är lätt att respektera, även om det finns många mäktigare milstolpar i fadons värld.