Sommarstiltje

Redan vid sjutiden på morgonen är det tjugo grader varmt ute. Sedan blir det varmare. Och att sitta vid datorn och svettas över nya bloggtexter tillhör inte det mest lockande. Det kommer förstås svalare dagar, men den lojhet som hör semestertiden till kommer att bestå ytterligare en tid. Jag märker på andra bloggare att de inte är alltför flitiga under denna tid. Det gäller även bloggläsarna. Sällan har jag haft så få besökare som under högsommaren. Så jag gör ett litet sommaruppehåll och återkommer i augusti, om ett par eller några veckor. 

Bloggens befintliga texter – 750 stycken – finns naturligtvis att tillgå under tiden, det är bara nytillskotten som uteblir en kortare tid. I stället kommer jag att sitta i parken intill och titta på rosorna som nu blommar som mest. 

Ny fado på cd. Cuca Roseta sjunger Amália Rodrigues

Cuca Roseta. Amália por Cuca Roseta. Sony Music. ***1/2

Sångerskan Cuca Roseta gjorde en övertygande skivdebut 2011. Där framträdde hon i några spår som begåvad upphovskvinna till både text och musik, och hon är en av de få artister på dagens fadoscen som skriver eget material i större omfattning – en del av hennes texter, jämte andra dikter, finns med i hennes debutbok Cem poemas de Cuca Roseta från 2019. 

På sina skivor har hon ibland närmat sig en bredare populärmusik, men på detta nya album med Amália Rodrigues sånger är hon förstås fast förankrad i fadon. Att fadons största artist föddes för hundra år sedan bör inte ha gått någon fadovän förbi, trots att coronapandemin har stoppat alla minneskonserter. Den 7 maj skrev jag i bloggen om en fin instrumental cd tillägnad Amália av gitarristen Custódio Castelo. Och kanske dyker det upp flera liknande hyllningar under året, vem vet?

Amália Rodrigues lanserade under sin långa karriär hundratals sånger, och det borde finnas goda möjligheter att lyfta fram intressanta alster ur sångerskans mindre kända repertoar. Men det har inte Cuca Roseta gjort. I stället satsar hon på att sjunga tio av Amálias mest kända sånger, välbekanta för de flesta fadolyssnare. Ett likartat val gjorde Custódio Castelo och tre av melodierna finns faktiskt med på båda skivorna. Därmed utsätter sig Cuca Roseta inte bara för jämförelsen med Amália Rodrigues normalt överlägsna versioner, utan också med andra artisters tolkningar av sångerna.

I sju av spåren kompas hon av gitarrer: Mário Pacheco eller Luís Guerreiro på portugisisk gitarr, Diogo Clemente på spansk gitarr och Marino de Freitas på basgitarr. De är rutinerade och pålitliga musiker som brukar göra ett bra jobb. Så även här. På tre spår kompas hon av Ruben Alves piano och på ett enbart av slagverk hanterat av Ivo Costa. Gitarrnumren fungerar oklanderligt, men med bara piano förloras den stadiga rytmiken som den spanska gitarren annars svarar för och sångerskan får jobba mera för att gjuta liv i sångerna. Överlag tycker jag Cuca Roseta lyckas rätt bra, men för mig finns det ett par tveksamma inslag.

Lágrima är en klassiker, men en ganska ung sådan eftersom Amália Rodrigues lanserade sången, till hennes egen text och gitarristen Carlos Gonçalves musik, först när hon var över 60 år gammal. Den är svårsjungen och jag tycker att den inte riktigt klarar att sträckas ut i nästan sex minuter, även om sångerskan sjunger intensivt till ett lite passivt pianokomp. Den brasilianska melodin Barco Negro, till text av David Mourão-Ferreira, kräver en rytmisk markering som normalt gitarristerna står för genom att slå på instrumenten. Med enbart slagverk som komp blir den rytmiska rörelse som leder fram till refrängen konstigt nog urholkad och sången låter ovanligt flack och monoton. Com Que Voz är en sorgsen dikt av nationalpoeten från 1500-talet, Luíz de Camões, till musik av Alain Oulman. Den finns även med på den skiva som Camané nyligen gjorde med pianisten Mário Laginha (se bloggen den 22 februari i år). Cuca Roseta har säkert en lika seriös ambition att tolka texten som Camané, men för mig vinner hans version, knappt men klart.

Här finns två pigga marchas, sånger förknippade med Lissabons folkfester, Marcha do Centenário och Marcha da Mouraria. Båda är komponerade av Raul Ferrão (albumtexten uppger felaktigt Frederico Valério för den senare). Cuca Roseta sjunger dem lättflytande och avspänt. Men just Frederico Valério var en av de mest begåvade sångkompositörer som Amália Rodrigues samarbetade med. Hans sånger Fado Malhoa (om konstnären José Malhoa) och Ai Mouraria är lika outslitliga som gamla, båda från 40-talet. Här, liksom i Alberto Janes Fadista Luoco, sjunger Cuca Roseta mycket bra, och det gäller också en högst anständig version av Alfredo Marceneiros Estranha Forma de Vida och den inledande vackra Vagamundo av Alain Oulman. Cuca Roseta har en slank sopran som i pressade lägen kan bli en aning gäll. Hon sjunger med en rikt varierad ornamentik som hon hanterar med stor musikalitet, och just detta sångsätt bidrar i hög grad till att göra sångerna levande för en ny publik. Fastän hon prövat på olika genrer i sin karriär tycker jag hon har en genuin fallenhet för fadons tolkningstradition, det är där hon mest hör hemma.

En ganska bra skiva. Borde den inte vara värd fyra asterisker? Nu finns samtliga sånger tillgängliga på Youtube i Amália Rodrigues egna inspelningar. Vem som helst kan höra dem där. De har i de flesta fall en helt annan skärpa, underliggande dramatik och intensivt uttryck – skillnaden är, kort sagt, mer än en asterisk. Jag tror att en poäng med denna utgåva är att rikta uppmärksamheten mot originalversionerna och att detta kan ha varit en avsikt även för Cuca Roseta, som uppger Amália Rodrigues som sin mest betydande förebild.

Tre prosadikter av Artur Rimbaud

Dessa prosastycken är, liksom dikterna i föregående blogginlägg, hämtade från Dikter och diamantprosa av Artur Rimbaud (FiBs Lyrikklubb 1965) i översättning av Helmer Lång.

Det är förvisso samma landskap

Det är förvisso samma landskap. Mina föräldrars lantliga hus detsamma: själva salen där dörrstyckena består av rödmålade herdescener, med vapen och lejon. För middagen finns en salong, med vaxljus och viner och lantliga paneler. Matbordet är mycket stort. Tjänsteflickorna! De är många, såvitt jag kan minnas. – Där fanns en av mina forna unga vänner, präst och klädd som präst; nu förstår jag: det var för att bli friare. Jag minns hans rum i purpur, med fönsterrutor av gult papper: och hans böcker, dolda, som hade legat i oceanens vatten!

För egen del var jag överlämnad åt mig själv, i detta oändliga lanthus: jag läste i köket, torkade smutsen av mina kläder inför gästerna vid konversationerna i salongen: hetsad ända till döden av sorlet från morgonens mjölk och det gångna seklets natt.

Jag befann mig i ett mycket mörkt rum: vad gjorde jag? En tjänsteflicka kom nära intill mig: jag kan säga att det var en liten hund: fastän hon var vacker och för mig ägde en outsäglig moderlig förnämhet: ren, uppenbar, alldeles förtjusande! Hon knep mig i armen.

Jag påminner mig inte ens hennes ansikte: lika lite som jag påminner mig hennes arm, vars hud jag rullade mellan mina två fingrar: inte heller hennes mun som min egen sög till sig likt en förtvivlad liten våg, som oavlåtligt spränger sig in i något. Jag vräkte henne baklänges i en korg med kuddar och segelduk, i ett mörkt hörn. Jag påminner mig inte längre mer än hennes vita spetsbyxor. – Sedan, o hopplöshet! suddades skiljevägen ut och blev till trädens skugga och jag försjönk i nattens ömma sorgsenhet.

Being beautious

Framför ett snöfält en högrest varelse av fulländad Skönhet. Dödsväsningar och virvlar av dov musik får den underbara kroppen att stiga, förstoras och skälva som en spöksyn; scharlakansröda och svarta sår lyser i den härliga huden. Livets egna färger mörknar, dansar, och upplöses omkring Visionen, över marken. Och rysningarna bryter fram och växer i styrka, och medan den ursinniga brygden av dessa fenomen laddas med de dödliga väsningarna och de hesa toner som världen, långt bakom oss, kastar mot vår moder av skönhet – så, viker hon undan, reser sig. Åh! Våra benknotor ikläder sig en ny, älskande kropp.

O det askfärgade ansiktet, skölden av hår, armarna av kristall! idealet som jag måste störta mig över tvärs genom vimlet av träd och lätt luft!

Stad

Jag är en flyktig och inte alltför missnöjd medborgare i en huvudstad som anses modern emedan alla kända stilar har undvikits i husens inre och yttre utsmyckning liksom i stadsplanen. Här skulle ni inte kunna peka på spåren av något vidskepelsens monument. Moralen och språket har inskränkts till sina enklaste uttryck, äntligen! Dessa millioner människor som inte har behov av att känna varandra, de uppfostras, utbildas och åldras så lika, att deras levnadslopp måste vara många gånger kortare än vad en tokig statistik räknar ut för kontinentens folk. Så ser jag från mitt fönster, genom den tjocka, eviga kolröken – våra skogars skugga, vår sommarnatt! – nya syner sväva fram, nya hämndegudinnor framför min lantgård som är mitt fosterland och hela mitt hjärta, för att allt här liknar den – Döden utan tårar, vår verksamme betjänt och uppassare, en förtvivlad Amor och en snygg Förbrytelse som gnäller i smutsen på gatan. 

Tre dikter av Artur Rimbaud

Den franske diktaren Artur Rimbaud (1854–91) har gått till historien som ett ungt, brådmoget poetiskt geni som blommade upp tidigt och vissnade i förtid. De två första dikterna här är skrivna av en sextonåring, den tredje är odaterad men troligen ett par tre år yngre. När Rimbaud övergav poesin vid tjugo års ålder hade han utgivit en bok, En tid i helvetet från 1873. Tillsammans med kolleger som Charles Baudelaire, Paul Verlaine och Stephane Mallarmé stod Rimbaud för en litteratur som i efterhand framstår som födelsen för symbolismen och modernismen inom poesin. Ur svenska Wikipedias utförliga text om poeten citerar jag:

Han anses synnerligen nyskapande och originell som poet. Tillsammans med den äldre Charles Baudelaire ses han som en viktig föregångare till den franska symbolismen på 1880-talet, men även till modernismens litteratur och enskilda internationella poeter under hela 1900-talet. Hans verk Les Illuminations blev när det kom ut 1886 ett viktigt tillskott i den inledande symbolistiska rörelsen. Genom verket blev han på kort tid ett stort namn i den samtida litteraturen, även om han själv hade lämnat det litterära livet. Omkring sekelskiftet var Rimbaud ett känt och uppmärksammat namn inom hela det europeiska kulturlivet, och i litteraturkretsar fortsatte såväl hans poesi som hans livsöde att attrahera. /,,,/ 

Ett viktigt och för den tiden nyskapande drag i Rimbauds poesi är hur det poetiska språket används som redskap för fantasin snarare än för att återge referenser och konventioner. Orden och språket är självständigt, och målet är att få dem att uttrycka någon form av ny, djup och hittills fördold sanning. I ett brev /,,,/ 1871, ett brev som inom Rimbaudforskningen ofta kallas för ”skådarbrevet”, skriver Rimbaud att diktaren måste göra sig ”skådande genom en lång, väldig och genomtänkt desorganisation av alla sinnen.”

Efter att ha dragit sig tillbaka från litteraturen levde Rimbaud ett dramatiskt och kringflackande liv på olika ställen i Europa, Afrika och Asien. Han livnärde sig bland annat som arbetsledare vid ett bygge, handelsresande och tolk. Den mystiska dikten Stockholm nedan skrevs flera år innan Rimbaud verkligen kom till den svenska huvudstaden, då som anställd vid en kringresande cirkus. I Sverige introducerades Rimbaud genom översättningar av Gunnar Elelöf på 30-talet.

Dikterna här kommer från volymen Dikter och diamantprosa i tolkning av Helmer Lång (FiBs Lyrikklubb 1965). I nästa blogginlägg finns ett par exempel på Rimbauds kortprosa ur samma volym.

I blåa sommarkvällar vill jag vandra mot

ett fält med mogen säd: i gräset vill jag stanna

och drömma när jag känner svalkan mot min fot.

Jag låter vindens strömmar bada hår och panna.

Jag vill i tystnad gå, jag tänker ingenting:

men i mitt hjärta skall en ändlös kärlek brinna.

Och i Naturen vill jag ströva länge kring

i fjärran, fjärran – lycklig där som med en kvinna.

Den sovande i dalen

En glänta: på de gröna gräsen stänker

bergbäcken sjungande sin spetsbrodyr

av silver, som en guldsköld solen blänker

och pärlskum i den lilla dalen yr.

Med nacken badande i lummig ljung,

med håret flytande i sol på ängen

och munnen öppen sover där en ung

soldat, blek, i den gröna sängen.

Han sover med sin fot bland liljor, smilar

som barnet gör i feber, där han vilar.

Han fryser: jord, ge honom skydd och tröst!

Till denna ynglings soliga alkover

når ingen doft. Med handen slapp han sover

i ro. Han har två röda skotthål i sitt bröst.

Stockholm

Al. Kämpe. Kristersson,

Kavallberg, Wolfenström,

– O Krakar! – Erlandsson,

– Kristusar! – Fatterström!

King, Jakob, Gotthardsson!

Ahl, Lydig, Wennerström!

Lamm, Mossberg, Eskilsson,

Carolus Kvick! – en Ström

av Gracer! Taggighet!

Skokräm, en oljig bit!

Mögliga bröd, med sprit!

Ni Blinda! – men vem vet? –

Poliser, Prinsar hemma!

– Hör kristlighetens stämma!

Till hantverkets lov

Statens hantverksinstitut inrättades år 1937. Institutets uppgifter var bland annat att ”öka skickligheten för yrkesverksamma inom hantverk genom att anordna kurser och föreläsningar samt tillhandahålla ändamålsenliga verkstads- och övningslokaler. Till institutets uppgifter hörde även att bygga upp ett centralt yrkesbibliotek.” Detta enligt Wikipedia. Verksamhetsmålen övertogs av Statens institut för företagsutveckling år 1970, då Statens hantverksinstitut upphörde. Statens institut för företagsutveckling ingick senare i Statens Industriverk. Hantverksinstitutet fanns i en imposant tegelbyggnad i funkisstil, ritad av Robert Berghagen, högt belägen på Södermalm med utsikt över inloppet till Stockholm. I våra dagar är byggnaden hemvist för ett privat företag, Vittra AB.

Intill byggnaden finns två parker. Dels den lilla Cornelisparken, som består av en gräsmatta, några parkbänkar, en utsiktsplats och statyn som föreställer Cornelis Vreeswijk. Dels Glasbrukstäppan vid Sandbacksgatan. Också den är liten och ännu mer oansenlig. Många passerande torde inte ens reflektera över att det gröna avbrottet mellan husen är en park. Här finns tuktad grönska i form av klippta buxbomhäckar, några parkbänkar, terrasser, en liten paviljong, en stenlabyrint samt fontäner. Parken är skapad av Erik Glemme i slutet av 40-talet. I en av fontänerna finns sedan 1994 en liten skulptur, Midgårdsormen II av Mats Lodén. Många som går förbi lägger inte ens märke till den.

Det är däremot svårt att missa Hantverkstenen, en skulptur av granit av Edvin Öhrström (1906–94). Skulpturen är från 1952. Varför den kom till, om det var på beställning från institutet eller skulptörens egen idé, har jag inte funnit några uppgifter om, men att det finns ett samband mellan skulpturen och institutet är klart. Nu, när institutet är borta sedan länge, bör man känna till det om man vill veta varför skulpturen har hamnat just här, i en ganska undanskymd del av Söder.

Statyn avbildar hantverkare och deras verktyg. Den är väl värd en närmare granskning. Om att hantverk kan vara fysiskt betungande vittnar en figur placerad nära skulpturens topp, en kvinna som bär på något tungt.

I ett avsnitt är ett par män sysselsatta med en häst, och en av herrarna håller just på att byta hästskor.

I flera fall är det lite oklart vilka hantverk figurerna utövar. Två kvinnor i samma avsnitt verkar arbeta med textilier; det ser ut som om den ena lyfter arbetsmaterial av något slag och den andra sitter framför vad som kan vara en vävstol. (Detta hade varit lättare att se på ett foto taget i mulnare väder. Starkt solljus ger hårda skuggor som här.)

Vad de fryntliga gubbarna nedan håller på med är inte lätt att veta. 

Edvin Öhrström är en känd skulptör och hans verk finns i offentliga miljöer på många håll i landet. Hans mest kända verk i Stockholm är Kristall, vertikal accent i glas och stål från 1974. ”Pinnen” står vid Sergels torg, 37,5 meter hög. 

Och Öhrström är också en av våra mest kända glaskonstnärer vars föremål i dag kan betinga mycket höga priser. Föga förvånande att han på Hantverkstenen också tagit med en glasblåsare.

Hantverkstenen är inget turistmål och många stockholmare känner varken till statyn eller Glasbrukstäppan. Men området är värt ett besök, särskilt som även Cornelisparken, den idylliska Mäster Mikaels gata (döpt efter en bödel på 1600-talet) och en strålande utsikt över staden finns inom ett par minuters promenad.