César Vallejo

I FiB:s Lyrikklubbs så kallade Lilla serie gavs år 1974 ut en samling av den peruanske poeten César Vallejo, en av Sydamerikas stora författare men vid den tiden föga känd i Sverige. Boken, eller snarare häftet, är innehållsrik trots det begränsade formatet. Dikterna i översättning av Marianne Sandels och Pierre Zekeli tycker jag fortfarande är fascinerande. Ur det intressanta förordet av Artur Lundkvist citerar jag:

César Vallejo (1892–1938) är Latinamerikas kanske egendomligaste diktare. Hemlös och olycklig under sin levnad har han efter döden blivit något av en legend: något av martyr och helgon såväl som poetisk och social revolutionär. Han har fått många dyrkare, men knappast någon egentlig efterföljare: därtill är hans diktning alltför personlig, framsprungen direkt ur hans hårda livsöde och hans lidande.

Vallejo kom från en småstad i norra Peru, han var delvis av indiansk härstamning, och i rasklyvnaden har många velat se orsaken till hans olycka, hans obotliga främlingskap.  Men mycket kan också ha berott på hans omplantering från en stagnerad, gammaldags tillvaro till storstaden och den moderna civilisationen. Han tycks från början ha burit på ett tragiskt tungsinne som gärna slog över i våldsamt revolterande. Efter studier i Lima var han någon tid lärare innan han på falska anklagelser avtjänade ett fängelsestraff. Därefter kastade han sig in i ett hårt bohemliv som illa förenade sig med hans bräckliga hälsa.

Med två diktsamlingar bakom sig lämnade han för alltid sitt hemland 1923 och övergav till synes även sin diktning. Han levde mestadels i Paris, men tidvis också i Sovjetunionen och Spanien. Han ägnade sig något år journalistik, led ofta verklig nöd och drogs med en allt svårare tuberkulos, tills han dog i Paris våren 1938. Han efterlämnade ett par samlingar dikter som senare utgavs: Poemas humanos (Mänskliga dikter) och España, aparta de mí este cáliz … (Spanien, gånge denna kalk ifrån mig …)

Så långt Artur Lundkvist. Det finns mycket mer att läsa om César Vallejo på nätet, till exempel här:

http://varldslitteratur.se/person/césar-vallejo

Och här, på engelska:

http://www.poets.org/poetsorg/poet/césar-vallejo

* * *

Raseriet

Raseriet som bryter ner människan till barn,

som bryter ner barnet till likvärdiga fåglar,

och fågeln, slutligen, till små, små ägg;

den fattiges raseri

har en olja mot två vinäger.

Raseriet som bryter ner trädet till blad,

bladen till ojämna knoppar

och knopparna till teleskopiska rännor;

den fattiges raseri

har två floder mot många hav.

Raseriet som bryter ner det goda till tvivel,

tvivlet till tre likadana bågar

och bågen sedan till oväntade gravar;

den fattiges raseri

har ett stål mot två dolkar.

Raseriet som bryter ner själen till en kropp,

kroppen i många olika delar

och delarna till åttondes tankar;

den fattiges raseri

har en väsentlig eld mot två kratrar.

* * *

Dikt att läsas och sjungas

Jag vet att det finns en människa

som letar efter mig i sin hand, dag och natt,

och som hittar mig varje ögonblick i sina skor.

Vet hon inte att natten ligger begraven

med sporrar bakom köket?

Jag vet att det finns en människa

som är sammansatt av mina delar

och som blir fullständig när min gestalt

rider bort på sin bestämda lilla sten.

Vet hon inte att pengarna hon betalt

för sitt porträtt inte kommer tillbaka

till hennes skrin?

Jag känner dagen,

men solen har undflytt mig!

Jag känner den universella akt hon utövade i sängen

med främmande mod och detta ljumma vatten, vars

ytliga upprepning är en mina.

Denna människa är kanske så pass liten

att hennes egna fötter trampar på henne?

En katt är gränsen mellan henne och mig

helt nära intill sin vattenskål.

Jag ser henne i hörnen, hennes linne

öppnas och stängs framför en frågvis palm …

vad kan hon göra utom att byta gråt?

Men hon letar efter mig. Vilken historia!