13 oktober 2018

Stockholmsbilder 2001–17 (1)

År 2001 skaffade jag min första digitalkamera. Den hette Nikon Coolpix någonting, en kompaktkamera med tre megapixel, vilket var ganska mycket på den tiden. Fotografering blev något annat. Nu slapp man tänka på att spara på film eller ängslas för att den skulle ta slut, det gick att ta så många bilder man önskade och sedan spara de som blev godtagbara och kassera resten. Hur digitalkamerans närvaro påverkade samlandet och förvaringen av bilder är en annan sak. Många ville ha sina bilder på papper och lämnade filerna till någon fotobutik för utskrift så att bilderna kunde monteras i album. Andra, som jag själv, nöjde sig med att se bilderna på bildskärmen eller, när det blev möjligt, på teveskärmen. 

Före digitalkameran tog jag bilder för att ha minnen från resor eller händelser i vän- och familjekretsen. Efter digitalkamerans inträde är det nästan likadant; jag har inte blivit en ivrigare amatörfotograf och går inte omkring med kamera i fickan för jämnan, bortsett från den kamera som ryms i en modern mobiltelefon. Men jag tittar faktiskt tillbaka på gamla bilder lite oftare än under papperstiden. Bilderna blir på något sätt intressantare om man kan se dem i bildskärmens eller teverutans format.

Utan några ambitioner att skildra Stockholm i bild har det ändå blivit många bilder från huvudstaden och dess omgivningar. En del tycker jag fortfarande om. Det kan vara ett intressant motiv, en tilltalande färgskala eller en lyckad komposition. Men också en dokumentation av ett minne som annars hade försvunnit. Här ska jag i några avsnitt lägga ut bilder som är tagna mellan 2001 och 2017 med en rad kompakta digitalkameror av märkena Nikon, Olympus, Sony och Panasonic samt i vissa nyare fall med kameran i Samsungmobilen.

För att prova min nya Nikon Coolpix åkte jag en höstdag 2001 till Skansen – där borde det finnas lämpliga motiv. På björnberget lufsade några björnar omkring. Till slut var det en björn som förbarmade sig över alla närvarande amatörfotografer och placerade sig mitt i den punkt där de diagonala linjerna i motivet möts – trädstammarna och linjerna i det höstliga lövverket bakom. Bilden är daterad den 15 oktober 2001.



Drygt ett år yngre, från den 5 december 2002, är bilden av en eks intrikata grenverk. Eken ifråga blev uppmärksammad i pressen några år senare när den skulle tas bort från sin plats på Oxenstiernsgatan framför tv-huset. Det ledde till protester och en liten demonstration av ekvänner ägde rum där. Men den kunde inte rädda eken. Så detta motiv kan inte längre beskådas. (Men det finns ju andra ekar.)



Mera framgångsrikt blev försöket att rädda almarna vid Karl XII:s torg år 1971. Almarna skulle tas bort för att bereda plats för den nya tunnelbanestationen vid Kungsträdgården. Massvis med stockholmare samlades vid almarna för att protestera, prominenta företrädare för kulturliv och politik höll tal, trubaduren Jan Hammarlund sjöng vid almarna dagarna i ända. Om elimineringen av almarna hade planerats tio år tidigare eller senare tror jag de hade försvunnit. Men just år 1971 var den stora cityregleringen, då två tunnelbanelinjer bands samman genom att Klarakvarteren revs för att ersättas av trista bankpalats och parkeringshus, i färskt minne hos stockholmarna som var trötta på den brutala omstöpningen av centrum. Så almarna blev en symbol för motståndet. Jag var själv nere vid almarna flera gånger dessa dagar. Det var god stämning, lite av folkfest. Och ännu står almarna kvar, och tunnelbanestationen blev som av ett under byggd ändå.

Den 10 juli 2017 såg almarna ut så här. Flera Stockholmsbilder i kommande inlägg.



8 oktober 2018

Bostadslyx i Stockholm

Staden förnyas. Nya byggnader, skapade utifrån vår tids arkitektoniska tänkande, eller brist på sådant, sällar sig till det invanda. Olika tidsåldrar lämnar sina avtryck i stadens bebyggelse, och så ska det vara. Ibland kan det hända att byggnadsplaner väcker allmänhetens motstånd, som i fallet med det omdiskuterade, guldskimrande Nobelhuset som planeras för Blasieholmen. Men oftare kommer byggnaderna på plats utan att diskuteras på förhand, åtminstone inte bland allmänheten. De bara finns där helt plötsligt. Under senare år har Stockholm försetts med anslående byggnader som Stockholm Waterfront och den nya musikhögskolan. Och nu är två ovanliga bostadshus på plats.



Av de två planerade Norra Tornen på båda sidorna om Torsgatan är det första, som kallas Innovationen, nu färdigbyggt. En del av lägenheterna har redan boende. Det andra huset, Helix, får vi vänta på ett par år till. Husen byggs för ett företag som heter Oscar Properties. Det beskriver projektet så här:

"Ett samtida arkitektoniskt verk och ett unikt bostadshus beläget i Vasastans mest visionära och expansiva kvarter. Ett landmärke som innebär att en ny era nu inleds för hur Stockholmarna har möjlighet att bo och leva. Norra Tornen kommer att bli innerstadens högsta bostadshus. Höjden är en del av byggnadernas karaktär och personlighet, men framförallt så ger den nya perspektiv – bokstavligen. Två bostadshus med 360 graders panoramautsikt över Stockholm talar för sig själv.



Sett utifrån står Norra Tornen stolt upprätta som en välkomnande port – en ny knutpunkt mellan bekanta Vasastan och den nya växande stadsdelen Hagastaden. Norra Tornen bjuder på en visuell upplevelse för alla Stockholmare och förbipasserande, men det är inifrån som byggnadens unika egenskaper verkligen blir tydliga. Från den generösa och levande lobbyn upp till de ljusa och rymliga bostäderna som svävar högt över staden. Här vaknar du till en vy som ger ordet utsikt en helt ny innebörd."



Tornen ska bli 125 respektive 104 meter höga och ha 36 och 32 våningar. De ligger vid Torsplan nära gränsen till Solna. Arkitekt är Reinier de Graaf vid nederländska Office for Metroplitan Architecture. Tornen planerades ursprungligen att bli 140 meter höga. Vägen fram till beslut om byggande har inte varit särskilt rak, och det är nog bäst så. Det ursprungliga förslaget till de två tornen kunde föra tankarna till, åtminstone för min del, kompakta och trista skrytbyggen i någon gammal kommunistisk diktatur. Det hus som nu står färdigt kan visserligen uppfattas som ett skrytbygge det också, men det ser betydligt intressantare ut. När båda tornen finns på plats kan de bli ett besöksmål, särskilt som butiker och restauranger ska komplettera lägenheterna.



Oscar Properties reklamtext ska man förstås ta med en nya salt. Man borde ha anlitat en språkgranskare – stockholmare stavas inte med versal i början. Det finns också andra besynnerligheter som att ordet utsikt får en ny innebörd … knappast ett relevant påstående för den som varit uppe i Kaknästornet eller Eiffeltornet. Eller för den som bor på någon av de lägre våningarna. Och att stockholmarna har möjlighet att bo och leva här är en sanning bara för den rikaste bråkdelen. För det handlar om lyxlägenheter. Men husen kan förstås vara intressanta att se även för de vanliga stockholmare och besökare som är utestängda av ekonomiska skäl. 

I en annan del av staden, intill den stora ödsliga gräsplan som kallas Gärdet och i anslutning till Frihamnen, ett av Stockholms tråkigaste områden med alla jättelika magasin och utbredda parkeringsplatser, ligger ett nytt hus som kallas 79&Park (det ligger på Sandhamnsgatan 79). Även lägenheterna i det huset säljs av Oscar Properties. Så här beskrivs det projektet i reklamtexten.

"Gärdesfälten breder ut sig från Sandhamnsgatan ner mot Valhallavägen och Östermalm. Precis här, på soligt sydvästläge, växer 79&Park upp. Ett bostadshus som ger nytt syre till Stockholms och Sveriges moderna arkitektur och erbjuder en boendemiljö som är urbant dynamisk och samtidigt naturnära stilla. Att bo här är att leva i samtidsarkitekturens allra främsta gestaltning. Ett hus som är helt sitt eget med unika lösningar och detaljer som utmanar bilden av ett modernt storstadsboende.




Ambitionen i alla Oscar Properties projekt är att addera värde – till de boende förstås, men också till staden och miljön runtomkring. 79&Park är en förlängning av parken – står du uppe på någon av takterrasserna blir upplevelsen att du bor mitt i grönskan. I stället för att låta taket vara en gömd och bortglömd yta har vi gjort det till en aktiv och central del av boendet. Möjligheten att ge alla boende tillgång till takterrass, dessutom med fri utsikt, gör huset extra sympatiskt. Det kommer att finnas balkonger och takterrasser som både är privata och gemensamma, men även utomhusytor som är öppna för allmänheten. Något som ger energi och skapar en känsla av samhörighet. 79&Park har alla förutsättningar för att bli ett nytt grönskande landmärke i Stockholms innerstad."



Ännu ett landmärke alltså, men betydligt diskretare än Norra Tornen. Byggnaden, som ritats av arkitektbyrån BIG (Bjarke Ingels Group) i Köpenhamn, är lika oregelbunden i konturerna som tornet vid Torsplan, men den fängslar mig mer med sin konstruktion i cederträ och glas. På taken växer träd, och grönskan är närvarande både i byggnaden och ”naturen” omkring. Jag fick syn på den under en tur med buss 76, en linje jag åker bara ett par tre gånger om året i denna del av staden, och jag minns den inte från någon tidigare resa med linjen. Det har alltså gått snabbt med byggnationen.



Nu har några boende flyttat in, men att det rör sig om en byggarbetsplats är fortfarande tydligt. När byggbråte, stängsel och plank städats undan och huset blivit fyllt med folk tror jag det kommer att te sig riktigt vackert. Träfasaden, grönskan och de oregelbundna formerna betyder mycket.



Inte heller denna byggnad har kommit till för att lösa Stockholms problem med lägenheter som vanligt folk har råd att bo i. En trerummare på första våningen kostar nästan nio miljoner. Större eller högre belägna lägenheter kostar mer än så. Försäljningen har gått trögt. Kanske blir 79&Park, när alla de 168 lägenheterna väl blivit sålda, inte bara ett hus att betrakta för dem som vill betrakta en vacker byggnad utan också för alla som vill se hur stadens miljonärer har det.


3 oktober 2018

Coimbras fado på Stockholmsbesök

Många affischer runtom i Stockholm annonserade ”Fado ao centro” på Musikaliska vid Nybrokajen 11 den 29 september. Det var annonserna snarare än sångaren João Farinhas berömmelse – för den är obefintlig i Sverige – som fyllde den ganska stora konsertlokalen med publik. Och stora delar av publiken torde ha mött musiken med förvåning. Den som hade läst informationen på Musikaliskas hemsida visste att det rörde sig om fado från Coimbra, men för de flesta i publiken var Coimbras fado något nytt, en musik som ofta liknar klassisk romans mer än ”vanlig” fado från Lissabon. Mig veterligt har Coimbras fado inte presenterats tidigare på någon konsert i Stockholm. (De viktigaste av skillnaderna mellan Coimbras och Lissabons fado tog jag upp när jag förvarnade om konserten i bloggen den 15 september.)

Förvåning alltså, men också uppskattning och positivt gensvar. João Farinha är en skicklig tenor med ett ”skolat” sångsätt och en behaglig röstklang som under konsertens första hälft var i massivaste laget på grund av hög ljudnivå, mera nyanserad i den andra avdelningen. Luis Barroso och Hugo Gambóias på portugisiska gitarrer och Luis Carlos Santos  på spansk gitarr är förstklassiga musiker i Coimbras gitarrtradition. 



Coimbras fado har funnits i cirka 150 år och levt i universitetsmiljön. Sångerna handlar om kärlek i serenader till åtrådda kvinnor, ofta med en vemodig och känslosam ton. Ett annat ämne är universitetslivet, och João Farinha sjöng två  avskedssånger från studenttillvaron. Liksom Lissabons fado är musiken gärna lokalpatriotisk, vilket João Farinha visade med tre nummer som besjöng staden Coimbra. Här fanns också inslag från lantlig folkmusik från Coimbras omgivningar liksom exempel på de samtidskommenterande och oppositionella sånger som speciellt förknippas med trubadurerna José Afonso och Adriano Correia de Oliveira från 60- och 70-talen. Som så ofta på fadokonserter var de instrumentala numren de som publiken uppskattade speciellt.  Stadens storslagna gitarrtradition med flera generationer gitarrmästare Paredes (GonçaloArtur och Carlos) lyftes fram i några nummer.

Coimbras fado är vacker musik som i större doser kan verka monoton, och därför var det ett nöje att ta del av ett program som visade fram flera sidor av traditionen, från det enkelt visartade till det anspråksfullt operamässiga. En fin variation, med utmärkta kommentarer på João Farinhas lediga engelska. Filmschlagern från 1947 Coimbra, även kallad April in Portugal, av Raul Ferrão (musik) och José Galhardo (text), blev ett självklart extranummer.

Coimbras fado har levt i en sluten, manlig miljö och framförts under tämligen ritualiserade former genom alla år. Det leder till konservatism och att musiken inte har förändrats särskilt mycket. Man är, liksom fadon i stort, i hög grad beroende av standardrepertoar. João Farinha sjöng mycket riktigt flera standardnummer, som Augusto Hilários  Fado Hilário och Manuel Alegres (text) och António Portugals (musik) Trova no Vento Que Passa. Men han står i dag mer än någon annan för en förnyelse av repertoaren, och flera helt nyskrivna sånger presenterades också. Här är det intressant att den samtidskommenterande hållning som i hög grad José Afonso förknippas med lever vidare i de nya sånger som João Farinha tagit fram. Att Coimbras fado börjat öppna sig alltmer mot omvärlden är väl också den här konsertturnén ett tecken på. Men jag skulle tro att det dröjer innan Coimbras musik visas upp från svenska scener igen.

29 september 2018

Wisława Szymborska: Somliga gillar poesi














Somliga –
alltså inte alla.
Inte ens de flesta, bara ett mindretal.
Om man inte räknar skolorna där de måste,
och poeterna själva,
så går det väl två sådana på tusen.

Gillar –
men gillar gör man också makaronibuljong,
man gillar komplimanger och blått,
man gillar sin gamla sjal,
man gillar att hålla på sitt,
man gillar att klappa hunden.

Poesi –
fast vad är poesi för nånting.
Månget vingligt svar
har getts på den frågan.
Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,
som i ett skyddande räcke.




Wisława Szymborska levde 1923–2012 och tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Dikten Somliga gillar poesi ingår i samlingen Människor på en bro från 1986. I översättning av Anders Bodegård ingår den i Dikter 1945­–2002, utgiven av FiB:s Lyrikklubb 2003, som pocket 2016.

24 september 2018

Fadon på krönet (4)

Politiken och fadon
Den öppenhet och det livaktiga åsiktsutbyte om fadon som hade kännetecknat den republikanska tiden fick ett tvärt slut då diktaturen tog över år 1926. Musiker, som tidigare hade kunnat framföra sin musik var, när och hur de ville, ställdes plötsligt inför begränsningar som helt förändrade deras situation. I och med att en sträng censur infördes fick musikerna nu uppträda offentligt på fadohus, teatrar och konserter endast om de hade en licens – ett slags legitimation – att visa upp för de kontrollanter som regimen sände ut. Den som hade en sådan licens framstod som professionell musiker, och klyftan mellan amatörer och professionella vidgades. Alla sångtexter som skulle sjungas måste först godkännas av censuren.

Maria Alice.


År 1929 gjorde den populära sångerskan Maria Alice en inspelning av en Fado Menor som börjar så här:
Por eu vender o meu corpo 
Olham p’ra mim com desdém. 
As ricas também se vendem 
E tudo lhes fica bem. 

För att jag säljer min kropp
ser de på mig med förakt.
De rika säljer sig också
och allt går bra för dem.

På de första fyra raderna talar texten (av Fernando Teles) om prostitution och kontrasten mellan rika och fattiga. Dessa teman förekommer ganska ofta. Censuren hade ingenting att invända mot inspelningen. Prostitution och fattigdom var legitima ämnen, åtminstone så länge som de beskrevs som enskilda olycksöden och inte som resultat av sociala orättvisor eller politiska åtgärder. De var företeelser som inte gick att censurera bort. Att förbjuda folk att sjunga om sådant som alla ändå kände till var meningslöst.

Den nya fascistiska regimen, Estado Novo  (begreppet avser tiden från år 1933, först kallades den Ditadura Nacional), var konservativ, strängt nationalistisk, romersk-katolsk, en hätsk motståndare till socialism och liberalism. Den blev starkt kritiserad av omvärlden för att den med våld upprätthöll Portugals ställning som kolonialmakt när andra länders kolonier hade avvecklats. I dess ideologi fanns drömmen om ett kolonialvälde med besittningar på alla kontinenter. Inrikes satte man kyrka, familj och konservativa värderingar i centrum och förde en brysk politik mot oppositionella. Idealen sökte man i det förflutna, och inställningen till moderniteter inom konst, musik, mode, dans med mera var klart negativ. En lång rad böcker förbjöds för att de var för politiskt frispråkiga eller utmanade regimens moralsyn. Yrkesförbud, fängelse och deporteringar blev en verklighet också för en del fadomusiker.

Censuren påverkade naturligtvis sångernas innehåll. I sin bok om fadons historia tar Rui Vieira Nery upp saken och skriver bland annat:
Men det var mot texter med oönskade politiska innebörder som censuren visade sig mest systematisk och effektiv, både genom direkta ingripanden mot dikter som utgavs och genom dess styrande inverkan. Det ledde till självcensur bland fadons textförfattare eller åtminstone till att de inte presenterade texter som de skrivit med ett avvikande politiskt innehåll eftersom de visste att de omedelbart skulle bli förbjudna och utsätta författarnas yrkesverksamhet för risker – för att inte tala om deras personliga säkerhet. Det stora antalet fados från tidigare decennier med arbetar-, republikanska eller socialistiska ämnen blev plötsligt tystade och detsamma hände dem som var riktade mot kyrkan.

Sångerna tog upp enskilda livsöden. De människor som skildras framstår som individer och som försonliga, nöjda med sin lott. De deltog inte i kollektiva handlingar för att förändra. Ämnen som emigration och krig behandlades utan politisk bakgrund. Fadon skildrade men tog inte ställning till sociala klyftor. Eftersom allt sådant var farligt att kommentera vände sig fadon i stället mot det förflutna. Det finns många sånger om det gamla Lissabon, om fadon förr och liknande. Verben esquecer (glömma), mentir (ljuga) och fingir (låtsas) är påfallande vanliga i denna musik som så ofta är nostalgisk och individuell. Så här långt efteråt, och i en helt annan situation, är det svårt att bedöma hur lyssnarna då uppfattade texterna. Fadon är rik på bilder och liknelser. Där kan gömma sig undermeningar och bibetydelser som vi inte så lätt ser nu.

Regimen gillade inte fadon och motarbetade musiken aktivt till en början. Diktaturer har, åtminstone på ett officiellt plan, ganska likartad musiksmak, oavsett vilken ideologi de åberopar. De tycker om det enkla, folkliga och medryckande, premierar positiva känslor, samhörighet, framtidstro, glädje och tålamod och gärna också hyllningar till det ledarskap som så skickligt skapar nationens lysande framtidsutsikter. Den sorgsna och ödesmättade fadon passade förstås inte in i en sådan modell.

Värre var dock fadons sociala bakgrund. Sprungen ur en utfattig miljö där prostitution och kriminalitet florerade tillskrevs också musiken något motbjudande. En så solkig musik dög inte som nationellt emblem. Det framgår till exempel av boken O Fado, Canção de Vencidos, som byggde på en serie föreläsningar i radio av Luís Moita, från år 1936. Författaren förknippar fadon och dess utövare med de sämsta sidorna i det portugisiska samhället och brännmärker musiken som smutsig, omoralisk och nedbrytande.

Det ska sägas att Moita inte var fadons enda kritiker. Negativa omdömen har funnits både tidigare och senare. Redan under 1800-talet hade fadon sina opponenter. Motiveringarna liknande ofta Moitas: på något sätt hade de dåliga sidorna av musikens underklassmiljö sipprat in i själva musiken och demoraliserat den, liksom dess utövare. Andra invändningar kunde handla om att den genom att innehålla främmande element inte var tillräckligt portugisisk, en nationalromantisk tanke. Eller att den var musikaliskt torftig i jämförelse med den lantliga folkvisan, att den var dyster eller deprimerande.

Sångaren och poeten Avelino de Sousa, som skrev flera revistas för teatern och sångtexter inom den socialistiska fadon, gav år 1912 ut pamfletten O Fado e os Seus Sensores  där han tar fadon i försvar.
Vad spelar det för roll att fadon förvanskas av skurkar och horor? Vad bevisar det? Helt enkelt att denna vackra sång sjungs av alla, från de lägsta till de högsta på den sociala skalan, och det är därför den har status av sång för hela nationen.

Hermínia Silva – flitigt verksam på teaterscenen.

Victor Machado, som år 1937 gav ut boken Ídolos do Fado, resonerar på ett likartat sätt i sin skrift, som kan ses som ett försvar gentemot Moitas anklagelser. Machado framhåller att fadon inte bara är arbetarklassens musik utan även aristokratins. Han betonar att fadistas inte är kriminella eller omoraliska utan hederliga människor som skapat sig sin försörjning genom hårt arbete och begåvning. Att de oftast har levt i en dålig miljö har inget att göra med den musik de skapar, enligt Machado. I sitt försvar citerar han åtskilliga författare, skådespelare och journalister och framhåller det genuint portugisiska i musiken.

Lika omöjligt som det var att censurera bort fattigdom och prostitution, lika lite kunde regimen förhindra fadons folkliga popularitet. I stället för att försöka förbjuda fadon eller föra kampanjer mot den, övergick man till att understödja sådan fado som gav ett positivt intryck av landet i omvärlden. Detta bör vi se i skenet av utvecklingen efter andra världskriget, då de flesta länder i Västeuropa hade fått parlamentarisk demokrati och ganska snart också en välståndsutveckling som länderna på Iberiska halvön fick vänta längre på. I större delen av Västeuropa såg man på Portugal som ett reaktionärt och vanstyrt land. Så många positiva bilder utöver skickliga fotbollsspelare, badorterna vid sydkusten och den vackra ön Madeira fanns inte. Uttrycket ”Portugals tre F” myntades för att bättra på landets rykte. De stod för fado, fotboll och Fátima (det vill säga religionen – Fátima är en by i mellersta Portugal där jungfru Maria ska ha återuppstått år 1917 och visat sig för några barn).

Trots de uppenbara nackdelarna för fadons musiker under diktaturen, blev musiken populärare än någonsin. Den fick ta plats i musiklivet. För även om regimen inte uppskattade fadon, tyckte man ännu mindre om det depraverande inflytande som kom från rockmusik, filmer, mode och annan ungdomskultur från främst USA. Att Coca-Cola inte tilläts bygga en fabrik i Portugal är ett uttryck för denna attityd. Vad man än kunde säga om fadon, den var i alla fall portugisisk. Och fadons allvarliga och värdiga fadistas var definitivt att föredra framför en höftvickande Elvis Presley.

Det var många musiker som beredvilligt ställde upp på villkoren. Det fungerade som en oskriven överenskommelse mellan de styrande och musikerna – de kunde fortsätta att försörja sig på sin musik under förutsättning att de inte använde den mot regimen eller gav en negativ bild av förhållandena i landet. Samstämmigheten var dock inte större än att alternativa texter som hånade regimen sjöngs på en del fadoställen när dess spioner hade givit sig av frampå nattkröken.

Risken för trakasserier av musiker med en öppet kritisk attityd var överhängande. För några av amatörmusikerna i Coimbra, som hade en civil professionell karriär att falla tillbaka på, låg det närmare till hands att uttrycka samhällskritik i musiken. Men det hände att även den karriären var i fara vid alltför stor frispråkighet. José Afonsos skivor förbjöds, men han tilläts inte heller utöva sitt yrke som lärare.

Det finns ändå några exempel från lissabonmusiken på konflikter mellan musiker och de styrande. En sångerska från Porto, Maria da Conceição, som hade vistats i Brasilien under flera år, spelade år 1958 in en brasiliansk sång, Mãe Preta, skriven av Caco Velho (text) och Piratini (musik). Sången handlar om slavhandeln i Afrika och utmålar slavhandlarna som grymma och våldsamma, medan den afrikanska moder som står i centrum representerar ömsinthet och medmänsklighet.

Man kan undra hur det kunde vara kontroversiellt att sjunga om slaveriet i ett land där det hade varit förbjudet under nästan 200 år. Men vid tiden var självständighetsrörelserna i Portugals afrikanska kolonier i sin linda, och kommunistpartiet hade tagit upp en befrielse av kolonierna på sitt program. Att i det läget framhålla kolonialmakten som brutal och den svarta modern som medkännande blev oacceptabelt.

Amália Rodrigues.

Det hör till saken att regimen i Portugal vinnlade sig om att framställa de portugisiska slavhandlarna som mer humana och mildare än andra länders, vilket historiker menar är nonsens. Sångtexten förbjöds och en ny skrevs av David Mourão-Ferreira, Barco Negro, och den nya versionen blev en av Amália Rodrigues största succéer. David Mourão-Ferreira var i likhet med en rad andra framstående poeter egentligen motståndare till regimen. Han blev själv censurerad när Amália Rodrigues år 1962 sjöng in hans dikt Abandono till musik av Alain Oulman. Sången börjar:
Por teu livre pensamento          
Foram-te longe encerrar,          
Tão longe que o pensamento     
Não te consegue alcançar. 
             
För din fria tanke
fängslades du långt borta,
så långt borta att tanken
inte längre kan nå dig.


Melodin kallas Fado Peniche efter det fängelse där politiskt oppositionella förvarades. Inspelningen förbjöds, och Amália Rodrigues kunde aldrig framföra sången från scenen. Hon hävdade själv, besynnerligt nog, att hon inte hade uppfattat ett politiskt innehåll, utan såg den som en kärlekssång.

Reaktionerna på demoleringen av stadsdelen Mouraria från 30-talet och framåt är det mest anmärkningsvärda exemplet på att motsättningar mellan styrande och befolkning kommer till uttryck i fadomusiken. Där finns ytterligare en förklaring till att man så ofta sjöng om det förflutna. Annars fanns det få direkta och uttalade konflikter. Men många musiker var motståndare till regimen. Det man främst led av var bristen på yttrandefrihet, den eviga censuren och övervakningen, riskerna i att kommentera samtidens avigsidor.

Flera kända musiker och poeter sympatiserade med kommunistpartiet eller var medlemmar där, exempelvis Ary dos Santos, Fernando Farinha och Carlos Paredes liksom coimbrasångarna José Afonso och Adriano Correia de Oliveira. Även kompositören Alain Oulman kan nämnas. Farinha var en av de sångartister som hade högst stjärnstatus och i mycket blev ett fadons ansikte utåt genom skivinspelningar och filmer. Hans åsikter kunde inte komma till musikaliskt uttryck förrän efter revolutionen år 1974, då han spelade in rent politiska fados som Camarada CatarinaMarcha do Jornal “Avante” och O Operário e a Camponesa.

Fadokännaren José Manuel Osório återger (i kommentarerna till cd-serien Todos os Fados) delar av ett obskyrt dokument från år 1939 där det hävdas att en del av Lissabons fadoställen – som Café Luso, Café Mondego, Solar da Alegria och Retiro da Severa – var infekterade av kommunistiska sammanslutningar. En del av dem som misstänkliggörs är gitarristerna Armandinho, Martinho d’Assunção, Casimiro och Miguel Ramos, sångaren Júlio Proença, poeterna Linhares Barbosa och Henrique Rego. Det fanns ett kommunistiskt motstånd mot regimen, men också, från dess sida, en propaganda mot allt oppositionellt och därmed närmast per definition kommunistiskt. Så sanningshalten är diskutabel.

Armandinho 1933 – misstänkt kommunist?

I efterhand kan det vara svårt att förstå den sympati som en del musiker hade för kommunistpartiet, PCP. Under sin ledare Álvaro Cunhal var det ett gammaldags, hårdfört kommunistparti som stödde Sovjetunionen i vått och torrt, till exempel vid ockupationen av Tjeckoslovakien år 1968. Om man i tankarna byter ut det styrande fascistpartiet i Portugal mot en kommunistisk regim, så är det svårt att föreställa sig att kontrollen, censuren och fängslandet av oppositionella och kritiker hade varit särskilt annorlunda. Att en del musiker ändå drogs till PCP har nog mest att göra med att det utgjorde en så tydlig opposition mot regimen och genom att vara förbjudet även fick en martyrroll. Troligen betydde olika vänsterradikala rörelser i Frankrike och andra länder också en del. När portugiserna i fria val fick avgöra (1975), fick PCP 12,46 procent av rösterna.

Hur var det då på den andra sidan? Jag känner inte till någon musiker inom fadon som öppet propagerat för diktaturen eller demonstrativt stött den. Men det är inget som man skryter om i efterhand. Det finns heller inga hyllningssånger inom fadon till regimen eller enskilda politiker.

Naturligtvis finns ändå musiker med konservativa värderingar, till exempel ett stöd för den sedan länge avskaffade monarkin. Detta är ett motiv som förekommer i flera sånger av João Ferreira-Rosa. Den populäre sångaren Nuno da Câmara Pereira blev aktiv efter revolutionen år 1974 i det lilla monarkistiska parti, PPM, som vill se en kung på tronen i Portugal och har till och med varit ordförande där. (Båda dessa tillhör fadons aristokratiska krets.) Och i sin bok om den nya fadon pekar Manuel Halpern ut en äldre sångare, João Braga, som fungerat som mentor och förebild för många yngre musiker, som politiskt konservativ. De flesta utövare genom alla tider har varit katoliker. Det är inte underligt att många av dem bejakar kyrkans och de kristna värderingarnas roll i samhället.

Nuno da Câmara Pereira.

Fado och politik är ett oundvikligt ämne på grund av de speciella förhållanden som rått i Portugal under 1900-talet. Fadon under diktaturen valde sällan politisk ståndpunkt. Musiken har berättat om avigsidorna i livet och i Lissabon men inte så ofta tagit ställning för att göra något åt dem. Den passivitet som är immanent i fadons ödestro, benägenheten att stoiskt acceptera det som sker och härda ut, gjorde att den fascistiska regimen aldrig kunde assimilera musiken och se den som sin. För musikerna var regimen något som de fick leva med, kort och gott. Med Rui Vieira Nerys ord tog fadon ”vara på den plats den var given och väntade på bättre tider”. Efter revolutionen var det begripligt att vissa såg med misstro på en musik som inte heller, mer än i undantagsfall, framstod som revolutionens röst.

Gåtan Amália Rodrigues
Amália Rodrigues var en person med mycket stark integritet. Under sina turnéer runtom i världen yttrade hon sig aldrig om det politiska tillståndet i hemlandet. Hon var mycket återhållsam också när det gällde privata förhållanden.

Efter revolutionen blev hon anklagad av delar av vänstern för att hon hade sjungit den populära sången Uma Casa Portuguesa, som ger ett idylliskt intryck av landet och dess befolkning, som förnöjd arbetar vidare utan att klaga trots förtryck, allmänt hårda tider och blodiga kolonialkrig i Afrika som kostade tusentals liv även bland unga portugiser. Att just Rodrigues kritiserades beror på hennes berömmelse. Det var inte hon som lanserade sången (utan den tidigare nämnda Maria da Conceição) och den sjungs av andra artister också. Hon blev också utsatt för andra anklagelser från den yttersta vänstern, som det direkt befängda påståendet att hon skulle ha varit angivare åt den politiska polisen.

Flera poeter vars dikter hon sjöng från 60-talet och framåt tillhörde vänsteropinionen. Efter revolutionen ställde sig sångerskan bakom den genom att ta upp José Afonsos Grândola, Vila Morena och redan år 1970 gjorde hon en inspelning av Manuel Alegres Trova do Vento Que Passa (i en ny tonsättning av Alain Oulman med andra strofer ur Alegres långa dikt än i António Portugals version) – sånger som symboliserade motståndet mot diktaturen. Hon sade själv att ”jag tänker aldrig på politik när jag sjunger fado. Jag har aldrig haft stöd av någon regering.”

Raul Nery, Amália Rodrigues och Santos Moreira.

Enligt en uppgift skulle sångerskan ha varit god vän med diktatorn António Salazar, och både hon och systern Celeste ska ha låtit tårarna flöda under hans begravning. Det är väl känt att Salazar avskydde fado, som han ansåg vara ”deprimerande” enligt vad han anförtrodde en fransk journalist, så det är svårt att förstå vad denna vänskap, om den nu existerade, kunde grunda sig på. En annan uppgift, från författaren José Saramago, säger att Amália Rodrigues i hemlighet donerade en del av sina gager till kommunistpartiet i Lissabon och till enskilda musiker som farit särskilt illa av bristen på yttrandefrihet.

19 september 2018

Fadon på krönet (3)

Aristokratins förnäma avskildhet
Sångaren Vicente da Câmara har sagt att den fördel han märkt av att vara av aristokratisk härkomst är det ekonomiska oberoendet. Och det är inte det sämsta. Aristokratins fadomusiker har till stor del, just på grund av den ekonomiska tryggheten, som amatörmusiker kunnat ägna sig åt den musik de verkligen varit intresserade av – och det är mestadels den traditionella fadon, folkmusiken. Några av dessa aristokratins fadistas, som sångaren och kompositören João do Carmo de Noronha (1878–1958) och poeten och kompositören Dom António de Bragança (1895–1964), har även blivit ihågkomna som upphovsmän. Sångerskan Maria Teresa de Noronha gjorde arrangemang av folkliga sånger och hennes man, gitarristen José António Sabrosa, komponerade sånger som liknar den traditionella fadons melodier och i några fall har infogats i den traditionella fadons melodiförråd. De har använts av många musiker, även sådana med en mycket mer proletär framtoning. Noronha kunde, tack vare sitt ekonomiska oberoende, avsluta sin karriär när hon märkte att rösten höll på att svikta.

Vicente da Câmara.

Det finns textmotiv som särskilt förknippas med aristokratins musiker. Mer än andra sjunger de om tjurfäktning, ridning och monarkin. Men det går inte att generalisera – aristokratins största namn Maria Teresa de Noronha tog aldrig upp dessa ämnen.

Aristokratins fadomusiker är så gott som alla släkt med varandra. Det tyder på att fadon inte har varit något allmänt intresse för denna samhällsgrupp utan snarare en angelägenhet för några få släkter, där entusiasmen för folkmusiken gått vidare mellan generationerna. Och så har det varit länge.

I dagens musikliv har de aristokratiska musikerna inte någon särställning, de möter samma publik på samma arenor och villkor som andra. Men förr var aristokratiska utövare verksamma i slutna miljöer. De utövade folkmusik där folket inte besvärade. De uppträdde inte på fadohus eller kaféer. De musicerade för varandra i sina egna lokaler. Därför hade en större publik tillgång till musiken endast om den spreds genom radio och på skiva. Det gäller i hög grad för Maria Teresa de Noronha, med sin höjdpunkt på 50- och 60-talen. Hon sjöng för fursteparet Rainier i Monaco i deras hem men gjorde endast ett fåtal offentliga konserter och sjöng på fadohus bara om hennes sällskap hyrde hela restaurangen för någon privat familjehögtid.

Men tidigt bidrog aristokratin med en arena för folkliga artister – välgörenhetskonserten. Framträdanden på sådana konserter blev ett sätt att komplettera inkomsterna från fadoställen, teatern och skivinspelningar. Sångerskor som de tidiga Maria do Carmo, Maria Emília Ferreira och Maria Silva uppträdde på scener som representerade vitt skilda sociala skikt.

Fadohusen
Kaféer och krogar var fadons miljö sedan den uppkom. På 30- och 40-talen, då krogarna fick en större publik, blev fadohus (casa de fado) ett begrepp. Då tillkom flera viktiga fadohus i Lissabon, men några är äldre än så. Krogarna, som oftast har drivits av musiker, anlitar professionella artister, men på en del uppträder även amatörer.

Bortsett från de allra största stjärnorna – i dag sådana som Mariza och Cristina Branco – som ständigt reser runt mellan (mest) utländska scener, kan man höra många välkända namn på fadohusen. Med undantag för perioder när de har ledigt, är på turné eller upptagna av andra projekt, sjunger och spelar de på sina krogar. För musikerna är fadohusen vardagen. Och dessutom skolan där de som mindre etablerade artister lär sig att möta en publik, samspela med andra musiker och bli bekanta med en repertoar. I dagens Lissabon kan vi på fadohusen höra de sångartister som kommer att bli de stora namnen i framtiden, sida vid sida med sina mera rutinerade kolleger.

Maria Emília (Reis) sjunger på Mascote da Atalaia.

De flesta krogar har en ansenlig historia med berömda grundare och viktiga musiker ur fadohistorien som uppträtt på samma golv som dagens musiker beträder. Sångare och instrumentalister står och sitter tätt på en öppen plats som bara i enstaka fall är rymlig nog att förtjäna kallas scen. Det är också vanligt att sångartisterna rör sig runt i lokalen och vänder sig åt skiftande håll under framträdandet.

På varje krog uppträder fyra fem sångartister, vanligen till samma ackompanjemang, under en kväll som börjar vid nio eller halv tio, ibland ännu senare, och sträcker sig framemot midnatt eller småtimmarna. Var och en sjunger några sånger och gästerna fortsätter sedan med sina måltider tills nästa sångartist dyker upp. Enklare ställen kan kompensera ett mindre antal sångartister med att de uppträder flera gånger under kvällen.

Restaurangerna tar inget inträde, men däremot får man räkna med att maten kostar minst det dubbla jämfört med en ordinär restaurang. Vissa ställen tar också en mindre avgift för musiken. Ibland finns en minimidebitering per gäst och kväll, kanske 40 euro på ett finare ställe och kring 20–30 på ett enklare. Gästerna brukar visa god disciplin, undviker att slamra med bestick och småprata när musikerna uppträder, och lyssnar med koncentration på musiken. Musiker och lyssnare befinner sig hela tiden så nära varandra att minsta skiftning i anletsdragen är synlig. Många kan vittna om de stunder av förtätning, atmosfär och gemenskap som kan uppstå på en fadokrog där goda musiker möter goda lyssnare kring musiken. Stämningen kan bli varm, vänlig och otvungen, man umgås utan någon strikt gräns mellan artister och publik.

Men fadohuset kan också bli en besvikelse om besökaren har högt uppskruvade förväntningar och kommer till ett ställe som vill locka turister med ett insmickrande program eller blir störd av pratglada besökare. Fadovänner har lätt att hamna i diskussioner om vilka fadohus som är turistfällor och vilka som är mera genuina. En del menar att alla fadohus mest är till för turister och att den Lissabons folkmusik som folket sysslar med får sökas på enklare kaféer och tavernor där amatörmusiker uppträder, ibland bara ett par kvällar i veckan. Det var möjligen sannare förr än nu, när turisters tips på resesajter på Internet har lockat nya besökare även till mera anspråkslösa ställen. Här avstår jag från andra rekommendationer än att den som vill uppleva musiken på ett fadohus faktiskt har en bra möjlighet under lågsäsong, då det dels är gott om plats, dels är en större andel inhemsk publik.

De flesta ligger i stadsdelarna Alfama och Bairro Alto. Musiken framförs akustiskt och består till stor del av traditionella fados till det vanliga gitarrkompet, kompletterade av några fado-canções som ibland är så välkända för lyssnarna att de bidrar med allsång, till exempel i populära sånger som Uma Casa Portuguesa eller Lisboa Menina e Moça. Även vad gäller inredning och matsedlar slår man vakt om det traditionella och lokala.

En del fadohus är direkt historiska, de finns inte längre. Man kan möta deras namn i litteraturen om fado eller se miljöerna i gamla filmer. Amália Rodrigues gestaltade sångerskan Ana Maria i filmen Fado, História de uma Cantadeira. Den första gången rollgestalten uppträdde offentligt var det på fadohuset Solar da Alegria, som sedan länge är borta. Själv debuterade sångerskan på Retiro da Severa, också det meningslöst att söka efter i dag.

Den som strövar omkring i Bairro Alto eller Alfama en kväll har ingen brist på fado. Här finns ett stort antal lokaler, alltifrån enkla ”hål i väggen-restauranger” med kanske sju åtta bord i ett rum stort som ett ordinärt svenskt vardagsrum, där kringvandrande musiker håller begreppet  fado vadio vid liv, till större etablissemang där artister kända från skiva, konserter och turnéer har sin dagliga gärning. Utbudet har ökat under senare år.



15 september 2018

Coimbras fado till Sverige

Det har funnits många tillfällen att höra fado på konserter i Sverige under senare år. Mest i Stockholm, men också andra städer. Göteborg, Malmö och Uppsala har haft flera fadobesök. Sångerskor som Cristina Branco, Mariza, Carminho, Ana Moura och Katia Guerreiro har återkommit flera gånger, och även manliga artister som Camané och António Zambujo har besökt vårt land. Det är den fado som har sitt ursprung i Lissabon som publiken vant sig vid. 

Däremot har mig veterligt aldrig universitetsstaden Coimbras fadotradition presenterats i Sverige. Förrän nu, när sångaren João Farinha kommer hit i sällskap med Luís Barroso och Hugo Gambóias, portugisiska gitarrer, samt Luís Carlos Santos, spansk gitarr. João Farinha är inte särskilt känd i Sverige eftersom Coimbramusiken så sällan uppmärksammas. Men han är förmodligen dess främsta sångare i dag och har gjort flera album. Musikerna kan höras i Stockholm på Musikaliska, Nybrokajen 11, den 29 september klockan 19.30.

Botaniska trädgården i Coimbra.


Det är alltså en lite udda och ovanlig fado som publiken kommer att möta under konserten. Den skiljer sig på flera sätt från Lissabons fado. Här är några skillnader.

* Coimbras fado, inspirerad av Lissabons men tämligen väsensskild, är en yngre tradition som fick fäste i universitetsstaden under senare hälften av 1800-talet.

* Sångarna är nästan alltid män. Enstaka sångerskor har tagit upp Coimbras fado, men de är i liten minoritet.

* Medan Lissabon tidigt fick fram ett stort antal professionella musiker har Coimbras fado huvudsakligen förblivit en amatörtradition.

Floden Mondego.


* Musiken är knuten till universitetet och dess utövare har civila yrken, ofta inom medelklass och övre medelklass. Flera av de klassiska namnen i Coimbras fado var läkare, andra jurister. Några av dem har även varit politiskt verksamma. Detta till skillnad från Lissabons fado, som mera är en arbetar- och underklassmusik från början.

* Sångsättet antyder en klassisk skolning, musiken för tankarna mera till romans och opera än till blues. De flesta sångare är tenorer, även João Farinha.

* Texterna är ofta melankoliska och handlar om kärlek, avsked och längtan. Livet vid universitetet och staden Coimbra och landsbygden omkring avhandlas också. Men en Coimbrasångare sjunger inte om Lissabon.

* Den portugisiska gitarren i Coimbra är något större än i Lissabon och har en djupare klang. Gitarrspelet är mera ackordiskt, mindre solistiskt än i Lissabon. Men Coimbras gitarrmusik är viktig och Portugals mest berömde gitarrist Carlos Paredes utgick från Coimbras fado.

Marknad i centrala Coimbra.









* Coimbras fado är mera lokal, mindre internationellt framgångsrik och har i hög grad levt vidare i föreningar och musikaliska sällskap.

* Musiken, med påverkan från klassisk tolkningstradition och folkmusik, är lätt att uppfatta som konservativ. Just João Farinha har bidragit med en viss förnyelse i form av nyskriven repertoar.

Konserten på Musikaliska heter Sim (”ja”), vilket också är namnet på João Farinhas nya album. I brist på bilder av honom illustrerar jag detta inlägg med ett par bilder från den vackra staden Coimbra vid floden Mondego.