10 december 2018

Ny fado på cd. Katia Guerrero och Mariza

Katia Guerreiro och Mariza tillhör sedan länge fixstjärnorna på fadohimlen. De har en del gemensamt. De tillhör samma generation, Mariza är född 1973 och Katia Guerreiro tre år senare. De har givit ut en rad skivor, turnerat mycket och har båda en avsevärd publik utomlands. De är faktiskt båda födda i Afrika, Mariza i Moçambique och Katia Guerreiro i Sydafrika, och uppvuxna i Portugal, Mariza i Lissabon, Katia Guerreiro på Azorerna. Och de har nyligen kommit med nya skivor.

Det finns förstås också skillnader. Katia Guerreiro har på en rad album varit trogen traditionell fado och nyare kompositioner kring typiska fadoteman, med fadons typiska instrumentering och uttryck. Mariza kan också lämnat fina resultat inom denna musik, men hon har även anknutit till afrikanskt och latinamerikanskt i sin musik, naturligt nog eftersom hon har släktband till dessa världsdelar. Och hon har närmat sig en bredare, internationell populärmusik, något som fått konservativa fadolyssnare av misslynt muttra om ”pop-fado”. Men kanske har hon därigenom vunnit nya lyssnare till fadon.


Katia GuerreiroSempre. Egeac/Museu do Fado. ****1/2

Skivtitlar som Tudo ou Nada (”Allt eller inget”, 2005) och Até ao Fim (”Ända till slutet”, 2014) vittnar liksom den nya Sempre (”Alltid”) om hängivenhet, och den gäller till stor del själva fadon, som sångerskan uttrycker sin kärlek till i en kort prolog och epilog på det nya albumet.


På tidiga skivor hade Katia Guerreiros röst en hård och kantig klang i starka lägen. Den har hon med tiden arbetat bort, och hon sjunger numera mjukare och mer nyansrikt, men med bibehållen förmåga att sjunga starkt där det behövs. Hennes engagemang för text och ton är tydligt, och det finns få artister inom fadon som når en så stark uttrycksfullhet, även på detaljnivå, som Guerreiro. Detta kommer till pass i fina tolkningar av två av fadons mest nyttjade melodier, Fado Menor, som här heter Tristeza Velha, och Alfredo MarceneiroFado Bailado, här Brado. I övrigt sjunger Katia Guerreiro ett knippe sånger i varierande tempon. Några är traditionella fados, andra nyskrivna sånger, däribland fyra stycken med texter av Manuela de Freitas. En sång av Helder Moutinho (text) och PauloValentim (musik) heter Distante, och den sjunger Katia Guerreiro a capella. Djärvt: det gör inte den som tvivlar på sin förmåga. 

Skivan är jämn. Till det fina resultatet bidrar kompmusikerna, som är några av de bästa man kan finna i dag. Pedro de Castro eller/och Luís Guerreiro spelar portugisisk gitarr, João Veiga eller André Ramos spansk gitarr och Francisco Gaspar basgitarr. 

Sångartister brukar anse att det bästa de gjort är det de gjort senast. Så Katia Guerreiro tycker nog att detta är hennes bästa album. Jag tycker snarare att det är ungefär på samma nivå som hennes närmast föregående. Och då är det ett av de allra bästa som kommit ut 2018.


MarizaMariza. Warner Music. ****

Mariza är åtminstone i Sverige det största namnet inom ny fado, och hon är det i första hand på grund av sin egen förmåga. Men skicklig marknadsföring och det faktum att hennes debutskiva Fado em Mim från 2001 uppmärksammades ordentligt i Storbritannien har också spelat in. Hon har sedan givit ut en rad skivor varav jag alltid haft en svaghet för den tredje, Transparente från 2005. På den skivan svarade brasilianaren Jaques Morelenbaum för smakfulla arrangemang. Han medverkar även på den nya skivan, men enbart som cellist i ett nummer.


På scenen uppträder Mariza ofta med slagverk i kompet, och så är det också på flera av spåren på denna skiva. Klaver i form av synt förekommer också liksom ett par andra instrument. I annan musik än fado kan slagverk vara motiverat, men i fadon är det normalt gitarrerna som får ansvaret för rytmen. Slagverk i standardnummer som É Mentira och Fado Errado tränger undan gitarrerna, vilket är oekonomiskt om man har tillgång till så fina musiker som José Manuel Neto, portugisisk gitarr, och Pedro Jóia, spansk gitarr. É Mentira sjungs också av den nya sångerskan Maria Emília på hennes debutalbum, och för mig vinner nykomlingens entusiasm och energi. På Fado Errado medverkar veteranen Maria da Fé, som inte längre sjunger på sin fadokrog Sr. Vinho i Lissabon. Men hennes insats här visar att hon fortfarande kan sjunga med auktoritet.

Om instrumenteringen ibland kan tyda på att sångerskan vill närma sig en internationell populärmusik, så finns det flera inslag som pekar i närmast motsatt riktning. De flesta av numren är nyskrivna, och följaktligen ovana för lyssnarna. Här finns sånger som är dämpade, återhållna och lite inåtvända och där även kompet är tillbakadraget. Quem me Dera är en trevlig melodi som skulle ha varit ännu mera tilltalande utan synten som dyker upp på slutet. Diogo Clemente har komponerat Por Tanto te Amar till en text av Carolina Deslandes, ett poetiskt stycke både i ord och ton. Och skivans allra bästa inslag är Jorge FernandoQuebranto. Det är inte bara en vacker melodi, utan också en påminnelse om vilken suverän sångerska Mariza är i sina bästa stunder – inte bara med kraft och sångteknik, utan också med sinne för det finstilta, för struktur och dynamik. 

För min del fortsätter Transparente att vara Marizas bästa album. Den nya utgåvan är lite ojämn. Men topparna sträcker sig högt. 



5 december 2018

Museu nacional de arte antiga, Lissabon (2)

Samlingarna på Museu nacional de arte antiga i Lissabon innehåller mest äldre portugisisk konst och konsthantverk. Detta är okänd mark för de flesta svenskar, inklusive mig själv. Och det kan vara fascinerande att se verk av konstnärer som man aldrig hört talas om, verk som är snarlika dem som konsthistoriens stora affischnamn står bakom. Och de stora namnen i äldre konst är ofta fransmän, italienare eller holländare. Alla tre nationaliteterna finns med i den samling av utländsk äldre konst som också finns på museet.

Ingenting av det man kan se på museet är nyare än bilden nedan. Efter alla tavlor med bibliska motiv är vinterlandskapet målat av den franske realisten Gustave Courbet (1819–77) överraskande. Vinterlandskap som detta är knappast något som portugiser i allmänhet är vana vid; däremot kan snön ligga djup i delar av Frankrike.




Som italienare får vi betrakta Giambattista Tiepolo (1696–1770) även om hans Venedig var en egen stat när han levde och blev en del av Italien som införlivades sent, 1866. Tiepolo var en produktiv konstnär vars verk finns att se på många håll i Venedig. Han målade gärna religiösa motiv i en lätt och ”glad” stil där den ljusblå färgen ofta är framträdande. Men just den här målningen har titeln Konsternas triumf och är från 1730.



Religiösa motiv var inte heller främmande för holländaren Jacob Adrianszoon Backer (1608–51), men det finns inget religiöst med den oblyga damen som avbildas i målningen Kurtisan. Backer var en av Rembrandts elever.



En inomhusscen med personer i samspråk kan vi se i Konversation av en annan holländare från samma tid, Pieter de Hooch (1629–84). Upptill ser målningen ljusare ut än den egentligen är beroende på reflexer från lamporna i salen.





Philips Wouwerman (1619–68) var en holländsk målare, känd för sina bilder av hästar och ryttare. Återkomst från jakten från 1650 ger dessutom en naturbild.




Sankta Cecilia är musikens helgon, besjungen i ganska många klassiska kompositioner med Henry Purcells Cecilia-ode som ett exempel. Här ses hon med två änglar på en målning signerad italienaren Antiveduto Grammatica (1571–1626), ungefärligen samtida med tonsättaren Claudio Monteverdi. Målningen är från cirka 1620.




Från 1600-talet är också porträttet av en okänd kvinna målad av holländaren Pieter Nason (1612–88/90).



Sankt Jeronimo, eller Saint Jerome som han är mera känd som även i Sverige, var präst, teolog och historiker från Dalmatien kring år 400, mest känd för att ha översatt större delen av bibeln till latin. Han är också det helgon som givit namn åt det stora Jerónimoklostret i Belém i Lissabon. Här ser han lite trött eller bekymrad ut, avbildad av tysken Albrecht Dürer (1471–1528).



En stor triptyk av nederländske Hieronymus Bosch (cirka 1450–1516) bör ses i verkligheten eftersom de många detaljerna inte framgår av en så här liten avbildning. (Det gäller förstås för alla verken att de kommer bäst till sin rätt när man ser dem på plats.)




Till sist i detta urval i omvänd kronologisk ordning en storslagen målning, Jungfrun med barnet och helgon, av tyske Hans Holbein den äldre (1460/65–1524). Det är fler än jag som kan se de återkommande religiösa motiven som lite främmande, men få kan betrakta denna målning utan att imponeras över den fantastiska hantverksskickligheten. Därför även en detaljbild av en del av målningen.




Museets övriga samlingar av keramik, porslin, guld- och silversmide, möbler och konsthantverk förbigår jag här nästan helt, men med påpekandet att de är väl värda att ses. Till sist bara ett par kuriösa exempel. En violin av porslin, hur kan den låta? Och vem skulle vilja spela på ett instrument som går i bitar om man tappar det? Violinen är portugisisk fajans från 1800-talet.




Av de många sakerna i silver väljer jag ett fartyg. Här handlar det om portugisiskt silversmide från 1600-talet. Både violinen och fartyget är av okända upphovsmän.





30 november 2018

Museu nacional de arte antiga, Lissabon (1)

Museu nacional de arte antiga – Nationalmuseet för gammal konst – är väl inte det som den genomsnittlige besökaren i Lissabon prioriterar högst. Det mest kända konstmuseet med både äldre och moderna objekt är Gulbenkianmuseet, och den som föredrar modern konst kan välja det centralt belägna Museu do Chiado (portugisisk konst) eller Coleção Berardo i Belém (internationell konst). Museu nacional de arte antiga är i stället ett museum som kan komma ifråga när man redan har sett de övriga, eller för den som föredrar äldre konst. 



Det är emellertid ett fint och mycket sevärt museum, beläget i stadsdelen Santos i den västra delen av Lissabon. Buss 727 går från stadens centrum och har en hållplats vid museet, som på kort gångavstånd även har flera andra busslinjer, pendeltåg och spårvagn.

Museet rymmer äldre konst från medeltiden fram till 1800-talet, och det är äldre skeden som dominerar, framförallt renässans och barock. Museet har huvudsakligen portugisisk konst, men här finns också en intressant avdelning med verk från andra europeiska länder. Konst betyder i sammanhanget inte enbart måleri. Framförallt är museet rikt på skulpturer. Här finns också porslin och keramik, guld- och silversmide, möbler och konsthantverk. Till museet hör en trädgård med skulpturer och servering.




Äldre konst, särskilt från renässansen, innebär mest religiösa motiv. Landskapsmåleri förekommer knappast alls, och då ett landskap skymtar i en bild ser det mera ut som en park än som vild natur. Detta gäller förstås inte bara Portugal utan också andra länder i Europa.

En anonym konstnär får inleda detta bildsvep. Träskulpturen av evangelisten Johannes är från början av1300-talet.



Skulpturen av jungfrun och barnet är från slutet av 1400-talet och tillskrivs en konstnär från Coimbra, Gil Eanes. Också av trä.



Och här är samma motiv i Lissabonversion. Träskulpturen är samtida med den från Coimbra, men någon bestämd upphovsman kan inte knytas till den.



Vissa religiösa motiv återkommer hos konstnär efter konstnär i renässansens konst. Ett sådant är jungfru Maria bebådelse, ett annat Kristus sista måltid med lärjungarna. Ett tredje är de vise männens möte med Jesusbarnet. Som här hos en konstnär från Coimbra, Vicente Gil, verksam kring sekelskiftet 1500.



Samma motiv kan dyka upp långt efter renässansen. Här är en anslående målning från tiden kring år 1800.




Konstnären heter Domingos António de Sequeira (1768–1837) som tycks vara ett betydande namn från denna tid om man ska döma av att han har flera verk exponerade på muset. Som detta porträtt av vicomten av Santarém med familj från omkring 1813. Familjen tycks inte helt tillfreds med att vara modeller. Tvärtom ser personerna stela och avvaktande ut. 




Då är porträttet av konstnärens dotter Maria Benedicta Vitória de Sequeira, målat vid samma tid, mera avspänt.



Tillbaka till renässansens religiösa måleri. Bilden av Guds moder är tillskriven Jorge Afonso, verksam i början av 1500-talet.



Jungfru Marias bebådelse är som sagt ett standardmotiv i renässansen religiösa konst. Gregório Lopes levde cirka 1490–1550.



Denne Gregório Lopes var både produktiv och betydande i renässansmåleriet i Portugal, utbildad av den ovan nämnde Jorge Afonso. Han målade många altartavlor, och de sex bilderna nedan med bibliska motiv är avsedda att visas tillsammans.




En konstnär från Coimbra var Vasco Fernandes (cirka 1475–cirka 1542), en annan av de stora renässansmålarna från Portugal. Den dämpade och mörka färgskalan är typisk för konstnären. Återigen är det jungfru Maria som är motivet, här upplyft till himlen.



Från början av 1700-talet är denna relief av förgyllt trä, tillskriven konstnärerna António Gomes och Fiilipe Silva, verksamma i Porto. Motivet är instiftandet av nattvarden.



Som nämnts finns det också utländsk konst på Museu nacional de arte antiga. En del av de verken tas upp i ett kommande blogginlägg.





25 november 2018

Ny fado på cd. José Manuel Barreto, Teresinha Landeiro, Sara Correia, Pedro Galveias, Sandra Correia, Maria Emília


José Manuel BarretoPorta 313. Egeac/Museu do Fado ****

José Manuel Barreto har sjungit fado i flera decennier men varit professionell i rollen som ingenjör, inte som musiker. Med arbetslivet bakom sig är han mer efterfrågad än någonsin på Lissabons fadoscen. Och på goda grunder: han är en av de bästa manliga rösterna i dagen fado och en lika kunnig som erfaren uttolkare. Rösten är en fyllig och mjuk baryton, sångsättet eftertänksamt och återhållet. 


År 2012 gav José Manuel Barreto ut en skiva som sedan valdes (i Portugal) som årets bästa inom fadon. Detta nya album håller samma klass. Barreto kompas förtjänstfullt av Bruno Mira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Rodigo Serrão, kontrabas. Materialet domineras av traditionell fado. Skivan är jämn, men jag vill ändå lyfta fram det inledande spåret O Palhaço, som till melodin Fado Zeca vecklar ut sig i sex minuter. Ämnet är det klassiska ”den sorgsne clownen”, som måste hålla det muntra skenet uppe trots en rad personliga olyckor. Barreto har tidigare gjort en inspelning av den som kan hittas på Youtube; den nya är mildare och mera lyrisk men lika hörvärd.

För en sångare i 75-årsåldern är det inte en prioritet att skapa en karriär som för honom land och rike runt mot en internationell berömmelse. Musiken är tryggt förankrad i sin lokala miljö och traditionen och inte minst i José Manuel Barretos kompetens. Det är genuint, välgjort och fado i varje ögonblick.



Teresinha LandeiroNamoro. Sony Music ***

Teresinha Landeiro har efter livaktig verksamhet på fadohus i Lissabon blivit en respekterad sångerska inom fadon, trots sin ringa ålder, hon är 22 år. Det är roligt att höra henne i verkligheten eftersom hon har lätt att ta en publik och möts av entusiasm. Men fado i fadohusets intma miljö och fado på skiva är olika saker. De flesta fadosångare är mest till sin fördel i mötet med publiken. Teresinha Landeiro kompas här av musiker som hon är van vid från fadohuset Mesa de Frades, Pedro de Castro på portugisisk gitarr och André Ramos på spansk gitarr. Ramos ersätts på ett par spår av Jaime Santos. Dessutom basgitarristen Francisco Gaspar, i ett spår veteranen Joel Pina. De spelar bra men diskret.


Tersesinha Landeiros repertoar på skivan utgörs mest av traditionell fado, i de flesta fall till sångerskans egna texter. Hon sjunger starkt och kraftfullt och kan trycka till melodin med rejäl attack. På skiva gör det att musiken blir en aning massiv, och jag skulle föredra en mer varierad dynamik med fler pauser, lite andrum och vilopunkter. Landeiro sjunger gärna marchas (glada sånger förknippade med Lissabons folkfester), och en sång som den populära Noite de Santo António förtjänar ett lättare handlag. Landeiro sjunger också en av den traditionella fadons vackraste melodier, Carlos da Maias  Fado Perseguição, som här, med hennes egen text, blir Teus Olhos nos Meus. Det låter uppmärksamt och genomtänkt, men melodin är inspelad ett otal gånger till olika texter och inte bara Amália Rodrigues version från 1945 är överlägsen. Överlag föredrar jag de långsamma numren på denna cd. På plussidan hennes egna texter, på minussidan en speltid på bara 36 minuter.

Teresinha Landeiro är en lovande ung sångerska som säkert kan utvecklas vidare. Sin bästa produktion borde hon ha framför sig.



Sara CorreiaSara Correia.Universal ***

Sara Correia påminner om Teresinha Landeiro på flera sätt. Hon är också ung, 25 år, och har nått sin position på Lissabons fadohimmel genom flitigt musicerande på olika scener, främst fadohuset Fado em Si. Också Sara Correia är en kraftfull sångerska med ordentliga röstresurser som hon inte tvekar att nyttja; ser man henne sjunga verkar det märkligt att ett så starkt ljud kan strömma ur en så spensligt byggd sångerska. Men till skillnad från Teresinha har Sara Correia tidigare gjort en skiva. Det var under hennes tonår – unga artister har ofta bråttom till studion. Skivan gavs ut på lågprismärket Metro-Som. När hon nu återkommer är det på ett stort skivbolag.


Kompmusikerna på fadoskivor är nästan alltid kompetenta. Det gäller förstås också Ângelo Freire, portugisisk gitarr, och Diogo Clemente, spansk gitarr och basgitarr. Här förekommer också i ett fåtal spår slagverk och syntklanger, men ingetdera är särskilt påträngande. Men onödiga.  

Sara Correia sjunger gärna traditionell fado, och hennes skiva rymmer melodier av tunga namn ur fadohistorien som Miguel RamosJosé Fontes Rocha och José António Sabrosa. Skivans inledande nummer är ingen traditionell fado men väl ett standardnummer, Fado Português, en av de sånger som Alain Oulman komponerade åt Amália Rodrigues. Med sin energi är detta ett anslående nummer, och Sara Correia sjunger väl raktigenom. Jag ser samma svaghet med hennes skiva som Teresinha Landeiros – det skulle behövas en bättre dynamisk variation, mera av lätthet och återhämtning. Speltiden är också här måttlig, 39 minuter.

Sara Correia.

Det är sannolikt att Sara Correia kommer att bli en av de tongivande sångerskorna framöver. Den här skivan får vi se som ett steg på vägen. 



Pedro GalveiasPedro Galveias. Egen utgivning? ***1/2


Det var inte länge sedan (den 26 mars i år) som jag skrev om Pedro Galveias Rua do Meu Fado (SPA) i bloggen. Nu finns ännu en ny skiva, denna gång utan uppgift om skivbolag, varför jag förmodar att Pedro Galveias själv gett ut den. Han säljer den vid sina framtädanden. Ord om den förra skivan kan mycket väl upprepas som giltiga för den nya utgåvan. Så jag citerar mig själv:

”I dagens fado finns det åtskilliga manliga sångartister som litar till traditionen både vad gäller tolkning och repertoar. De experimenterar inte med konstiga nya instrument eller arrangemang, blandar inte sin fado med andra musikformer. De står för en enkel, robust fado som i hög grad utnyttjar traditionella melodier och som inte förändras särskilt mycket med tiden. Detta slags fado har sin givna plats på fadoställen i Lissabon och kommer sannolikt alltid att ha sin publik. Av dessa sångare är Pedro Galveias en av de bästa. 

Pedro Galveias är född 1972. Han har en röst med volym, kraft och auktoritet. Här finns också en viss kantighet, en sturighet som gör att musiken känns osofistikerad och rakt på sak. Galveias är en engagerad sångare och det är uppenbart att han tar orden på allvar och söker ett starkt uttryck.”

Pedro Galveias på Mascote da Atalaia.

Detta nya album är likt det förra, men sångaren kompas här av Fernando Silva, portugisisk gitarr, André Ramos, spansk gitarr, och Vasco Sousa, basgitarr. Silva har komponerat tre av numren; I övrigt håller sig Galveias till pålitliga upphovsmän ur fadohistorien som Miguel RamosNóbrega e Sousa och Alfredo Marceneiro. Allt är kompetent och rättframt. Att jag snålar lite med asteriskerna här beror på att jag jämför skivan med de övriga som tas upp i inlägget.



Sandra CorreiaAqui Existo. Egeac/Museu do Fado ***1/2

Det finns få sångarister som jag lika gärna hör uppträda som Sandra Correia (ej att förväxla med Sara Correia ovan, Sandra Correia är äldre och mer rutinerad). Hon sjunger på Clube de Fado i Lissabon. Sandra Correia har en förnämlig förmåga att nå publikkontakt, hennes uppträdande är allvarligt, värdigt och chosefritt. På hennes hemsida står några träffande ord: ”The first time we hear Sandra Correia, we feel ‘disturbed’. We don’t quite know what we are feeling, what is that power that drives us to tears, that touches us so deep. We only know that we want to feel it again.

Sandra has a bitter sweet voice, that she fits perfectly in each word she sings, translating the poet’s intention. Her voice serves the word, respects the musical staff, but follows her own path. Sandra is a performer!”


För en performer som Sandra Correia vars musik fungerar så väl inför publik, är det inte lätt att ta steget över till inspelningar. Mycket riktigt går musiken inte fram lika väl utan fadohusets speciella atmosfär och artistens kroppsspråk och mimik. Men hennes röst är det inget fel på. 

På skivan kompas hos fint av Ângelo Freire eller Mário Pacheco på portugisisk gitarr, Pedro Soares  eller Carlos Letão på spansk gitarr och Marino de Freitas på basgitarr. På ungefär hälften av spåren förekommer accordeon eller slagverk eller en liten stråkensemble. Inget av detta är direkt störande men heller inte något plus i kanten. Ovanligt och lovvärt är att Sandra Correia här inte förlitat sig på standardrepertoar, utan presenterar nya sånger komponerade av bland andra Amélia Muge, Mário Pacheco och Ângelo Freire. Allt faller dock inom fadons uttrycks- och temavärld med många känslosamma tonfall och mycket om kärlek, ensamhet, tystnad, smärta … Trots de känslosamma orden sjunger Correia sakligt och behärskat, men med värme. Men hennes röst saknar den lyskraft som är riktigt konkurrenskraftig på skivmarknaden, och detta album fungerar bäst som en påminnelse om de gånger man upplevt henne inför publik.



Maria EmíliaCasa de Fado. Edições Valentim de Carvalho ****

Maria Emília, först känd som Maria Emília Reis, är av samma generation som Teresinha Landeiro och Sara Correia, 23 år gammal. Hennes vokala resurser är inte överlägsna deras, men denna debutskiva är betydligt bättre än kollegernas nya album. En liten förklaring är det suveräna kompet med José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Daniel Pinto, basgitarr. Många års praktik har byggt upp en lyhördhet och ett samspel som är rena önskedrömmen för en sångartist.


Maria Emília har inte någon särskilt stark röst, och hon går in i sångerna lågmält, med en frasering som är lätt och luftig, med åtskilliga korta pauser mellan fraserna. Därigenom får hon möjligheter att variera inte bara dynamiken utan också tonfallen. Hon tolkar orden noggrant och sångerna rymmer en mångfald av nyanserade uttyck. I en sång som É Mentira kan hon trycka till nyckelorden ordentligt och blir temperamentsfull och ettrig. Sången är välkänd liksom de traditionella fados som dominerar skivan. Fado Menor blir här Agora och är urvalets största utmaning för sångerskan, som hanterar den säkert. Fina exempel på hennes känsla och musikalitet är också Um Dia Cheguei-me a Ti och Foi Deus Que Quis Assim. Lissabon får sin hyllning i den snabba Lisboa Bonita. Skivan är jämn och med två undantag är repertoaren central i fadon.

Maria Emilia på Clube de Fado.

Maria Emília sjunger Aconchego till Filipe Raposos sobra pianospel, med brasilianskt uttal. Inte helt intressant. Men den avslutade Minha Paz är ett vackert stycke där sångerskan kompas av stråkar som inte väjer för dissonanser. Spännande och ovanligt.

Casa de Fado är en av de bästa debutskivorna på länge. Sångerskan har jag hört flera gånger på Clube de Fado. Hon har varit bra men inte avslöjat hela sin talang – först på denna skiva framgår vidden av hennes begåvning.



21 november 2018

Julstämning med Cuca Roseta

Cuca Roseta gjorde en stark och uppmärksammad debut med ett fadoalbum 2011. Året därpå intervjuade jag henne för boken Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag) och hon lät då helt övertygad om att fadon var hennes musik. Men senare album har visat att Cuca Roseta närmat sig en bredare populärmusik. Hon står kvar på hemsidan för den fadokrog där hon förr uppträdde, men där kan vi inte längre höra henne. I stället presenterar hon sin musik med en kostsam show – storstilad underhållning långtifrån fadohusets förtätade möte mellan artist och lyssnare. Sångerskans utseende och uttalade modeintresse har säkert hjälpt henne mot stjärnstatusen. Frågan om hon är på väg bort från fadon får besvaras av framtiden. I så fall klarar sig fadon gott ändå med tanke på de många nya sångerskor som väntar i kulisserna.


Nu har Cuca Roseta gjort en skiva med julsånger, Luz de Natal (Sony Music). Den innehåller 19 nummer, fyra på engelska, resten på portugisiska. Här finns flera mycket välkända sånger med, och vill någon höra hur BjällerklangStilla natt eller O helga natt låter på portugisiska, så är detta en lämplig skiva. Cuca Roseta svarar för arrangemangen tillsammans med pianisten Rúben Alves. Dessa två medverkar genomgående, oftast med en mindre instrumentalensemble och i några fall en liten kör. Musiken har naturligtvis inget med fado att göra. Här finns inte ens den portugisiska gitarren med.

Hur ska man se på denna utgåva? Är det en kommersiell spekulation som vänder sig till den fantasilöse juklappsköpare som inte kan hitta på en annan present? Kanske. Blir det smörigt och sentimentalt? Ibland. Kommer skivan att blir en storsäljare? Mycket troligt.

Med detta sagt ska villigt erkännas att Cuca Roseta är en utmärkt sångerska med en behaglig, smidig sopran som hon hanterar med musikalitet. Hon har tidigare visat sig vara en kreativ artist som stått för både musik och text till sånger på tidigare skivor. Här svarar hon för de flesta av de portugisiska texterna samt en av melodierna. Hon har inga tekniska problem med materialet. Hon sjunger inte Schuberts Ave Maria, Bach-Gounods Ave Maria eller Adams O helga natt som en operastjärna skulle ha gjort det, men hon har funnit personliga lösningar som är smakfulla och stilsäkra, och med bibehållande av de små ornamenteringar som faller sig naturliga för en fadosångerska. Inte heller arrangemangen är så mycket att gnälla över; den lilla kören kunde kanske ha fått ledigt, men det mesta är gjort med god smak. 


Mot all förmodan tycker jag alltså om den här skivan och finner vissa av inslagen lite rörande. Jag får intrycket att Cuca Roseta lämnat all slentrian hemma och i stället närmat sig materialet med allvar, omsorg, värme och koncentration. Så om det ska vara en julskiva i år som inte enbart är klassisk musik, så blir det nog denna. Cuca Roseta har aldrig sjungit bättre än här.

17 november 2018

En spårvagnslinje återuppstår

Alla som har promenerat i centrala Lissabon har lagt märke till att det finns gott om spår i gatorna. Spårvagnsspår. Även där inga spårvagnar använder dem. Det har alltså funnits betydligt fler spårvagnar i verksamhet än nu. Fem linjer finns kvar: 12, 15, 18, 25 och 28, plus tre spårvagnar som fungerar som hissar uppför långa backar, utan stationer på vägen. Därför var det med viss förvåning jag konstaterade att en vagn med nummer 24 var på väg uppför en gata där normalt inga spårvagnar tar sig fram.



Nummer 24? Var vagnen felmärkt? Skulle jag under alla Lissabonbesök ha missat denna enda linje? Svaret gavs efter lite sökande på nätet. Linje 24 öppnade 1905 och kördes sedan i 90 år innan den lades ner för att biltrafiken hade ökat så mycket att spårvagnen inte kunde ta sig fram. Nu försöker man minska biltrafiken i centrala Lissabon (och lyckas väl så där) och ett inslag i denna strävan är att linje 24 väckts till liv igen. Efter 23 års uppehåll går spårvagn 24 igen. Den öppnade i april i år.

Den börjar vid Largo de Camões i stadsdelen Chiado, går norrut i utkanten av Bairro alto, via parken och utsiktspunkten São Pedro de Alcântara och genom stadsdelen Principe Real, som ser ganska trevlig ut. Där finns en fin park, ganska liten men ändå med plats för tre kaféer. 



Linjen kör förbi den sevärda botaniska trädgården och fram till trafikplatsen och metrostationen Rato. Sedan leder linjen förbi köpcentret Amoreiras och slutligen kommer man till Campolide, som inte är så mycket mer än en vändplan med modern bebyggelse omkring. Resan tar cirka 20 minuter. 

Botaniska trädgården.


Än så länge är det gott om plats på vagnarna som trafikerar linjen. Förmodligen finns det många boende i Lissabon som inte märkt att den öppnats. Är det något för besökaren? Tja, botaniska trädgården är värd ett besök. Amoreiras kan man komma till lättare med flera busslinjer. Det är inte troligt att linje 24-vagnarna kommer att bli lika fullpackade med turister som vagnarna på den mycket populära linje 28. Förhoppningsvis blir den inte heller lika lockande för ficktjuvar som agerar på spårvagnarna.


12 november 2018

Stockholmsbilder 2001–17 (4). Fågelstaden

Storstockholm – som brukar beskrivas som Stockholms län minus Norrtälje och Södertälje kommuner – har drygt två miljoner invånare. Det lär finnas ungefär lika många råttor. Men medan människorna går till sina skolor och jobb, sitter på restauranger och kaféer, kör bil, cyklar eller promenerar, tittar på teve eller lägger pussel eller leker med sina mobiltelefoner et cetera, så kan man fråga sig vad råttorna sysslar med. De märks inte särskilt mycket. Det är flera år sedan jag en kväll såg en stor råtta rusa över gatan. Bilden nedan från den 20 februari 2012 föreställer inte råttor, för nu handlar det om fåglar.



Hur många är fåglarna i staden? De tycks finnas överallt. Finkar, trastar och sparvar i parkerna, måsar, änder, svanar och gäss där det finns vatten i närheten, duvor, kråkor och skator lite varstans. Fåglarna är natur som tycks trivas bra i det onaturliga som en stad är. Till glädje för de flesta – för fåglar är betydligt populärare än råttor. Fiskmåsen är fotograferad den 4 juli 2006.



I den verkliga vildmarken där det finns få mänskliga varelser är fåglar och andra vilda djur mycket skyggare än i staden. Till exempel är det svårt att komma i närheten av gräsänder i glesbygden. I Stockholm är gräsänderna vana vid folk och litar på att den människa som närmar sig inte ämnar äta upp dem till middag. Och det är då man kommer nära som man ser att även gräsänder är vackra fåglar. Från 19 augusti 2006.




Passionerade ornitologer på jakt efter sällsyntheter har inte mycket att hämta i Stockholms fågelliv. Det sällsyntaste jag har sett här är storlom och nötskrika. Folk som kan resa land och rike runt inför möjligheten att se skymten av en rödspräcklig flamingoskrake eller en kortnäbbad ligustersångare får nöja sig med stadens vanliga silltrutar, björktrastar och kajor. Och det är här man kan komma dem nära. Som kråkan den 13 augusti 2010 och silltruten den 20 augusti 2004.




Jag avslutar med en av hägrarna vid Isbladskärret på Djurgården. Hägerkolonin började som rymlingar från Skansen. I stället för att fly ut till landet slog de sig ner i närheten. Tydligen hade de lärt sig trivas i stan – men med lite större frihet än i en djurpark. 15 maj 2013.