17 mars 2019

Central Park (1): djur och människor

Stora städer ska ha parker. Gärna stora parker, och många. Små städer bör också ha parker, men är staden liten är avståndet till den riktiga naturen överkomligt och behovet av parkens mera tuktade natur mindre. I storstaden erbjuder parkerna allt detta som är motsatsen till storstadspulsen: lägre ljudnivå, mindre trängsel och jäkt, bättre luft, grönska och avskildhet. 



I Stockholm har vi gott om parker, de flesta små men andningshål likafullt. Större parkområden – som Hagaparken, Djurgården, Tantolunden, Långholmen och Gärdet – ligger i innerstans utkant som en antydd kontakt med landsbygden och vildmarken. I en mycket mera vidsträckt stad som London ligger de berömda parkerna – ”the lungs of London” – som gröna oaser inne i stadsbebyggelsen. London har länge varit ett av svenskarnas främsta turistmål. De flesta känner därför till Londons populära parker, som Regents Park, Green Park, St. James’s Park och särskilt Hyde Park/Kensington Gardens, som inte bara är stor utan också belägen i anslutning till många turisthotell. Hyde Park är 2,5 kvadratkilometer. Londonturister kan vittna om att parken ger möjlighet till långa promenader på avstånd från trafikbruset.

På en karta över New Yorks centrala stadsdel Manhattan är de gröna ytorna inte många. Den största är Central Park, som anlades i mitten av 1800-talet för att ge en undanflykt undan den täta och höga stadsbebyggelsen runtom. Under årens lopp har parken genomgått många förändringar. I dag är den en viktig del av centrala New York och föranleder 40 miljoner besök årligen. Central Park är 3,4 kvadratkilometer och alltså betydligt mera vidsträckt än Londons Hyde Park, men ändå en liten del av Manhattan, som är nästan 59 kvadratkilometer. Jag har bara varit i New York en gång men tillbringade då en hel del tid i olika delar av parken. Det är en omväxlande, vacker park.



Här finns ett litet zoo i den södra, mest besökta delen. 



Djur som inte behöver befinna sig i burar eller bakom stängsel söker sig också till parken.




Särskilt under helgerna befinner sig mycket folk i parken. Central Park är förstås ett populärt strövområde, och utöver de flanörer som promenerar omkring eller sitter på kaféer och restauranger finns musiker, dansare, levande statyer och andra talanger som visar upp vad de kan.



Om man vill kan man ta sig en roddtur i en av parkens sjöar.



Här finns också dammen dit man kan ta med sin modellbåt som samsas med andra.



Öppna fält inbjuder till bollsporter eller annan idrott.



Folklivet är en del av charmen med Central Park, men också parken med dess varierande landskapsbilder är en sevärdhet. Mer om parkens landskap i kommande avsnitt.


11 mars 2019

Paus från fadon: Mafalda Arnauth och Maria Ana Bobone

Det är inte ovanligt att artister som blivit kända inom fadon prövar på annan musik emellanåt. Tidigare har jag skrivit i bloggen om Carminhos brasilianska utflykt med musik av Tom Jobim (21 december 2016), Cristina Brancos sofistikerade viskonst med nyskrivna sånger på skivan Branco (12 april 2018) och Cuca Rosetas julskiva från förra året (21 november 2018). Att man tillfälligt lämnar fadon faller sig naturligt för artister som vill utvecklas, lära något nytt eller tillämpa lärdomar från fadopraktiken i annan musik. Här tar jag upp två ytterligare två exempel, Mafalda Arnauths Terra da Luz (Parlophone) och Maria Ana Bobones Smooth (K Branca Music). Båda skivorna utkom 2015 och kan vara svåra eller omöjliga att få tag på i handeln, men Bobones finns på Spotify och Arnauths i olika Youtubefiler.




Varken Anauth eller Bobone är uppvuxna med fadon. Mafalda Arnauth kom i kontakt med den under sin studietid, Bobone genom att fadosångaren João Braga hörde henne och bjöd in henne att medverka på en av hans konserter. Kanske ligger det närmare till hands att pröva på annan musik än fado för artister som inte har med den sedan barnsben. Båda sångerskorna tillhör emellertid de främsta och mest personliga artisterna i den nya fado som kommit fram sedan 90-talet. Mafalda Arnauth har hela sin verksamhet svarat för mycket av sitt material, både som textförfattare och kompositör, och har därför inte varit särskilt beroende av standardrepertoar. Maria Ana Bonone spelar piano och ackompanjerar gärna sig själv. Unikt i dagens fado.

Musiken på Mafalda Arnauths Terra da Luz är svår att hänföra till en genre. Det är som sagt inte fado. Det är heller inte pop eller jazz. Eftersom hon sjunger på portugisiska (utom i en sång med en egen text på spanska) vänder hon sig tydligen till en inhemsk publik. Hon är själv upphovskvinna till text eller/och musik till de flesta av skivans sånger. Hon ackompanjeras av en liten ensemble med gitarrer, piano, accordeon och slagverk. Arrangemangen är smakfulla och musikerna spelar utmärkt, men Mafalda Arnauths distinkta, lätt igenkännliga röst är musikens centrum. Hon har som så ofta en känsla för poetiska och lite drömska stämningar, och hon sjunger eftertänksamt, lite dröjande i de tolv sångerna. Påfallande är sångerskans avspända handlag. Jag tycker den här skivan är trevlig. Den närmar sig populärmusiken utan att vara inställsam eller publikfriande. Melodierna fastnar inte direkt – ingen av dem skulle hävda sig i Eurovision Song Contest, till exempel – utan kräver förnyat lyssnande, vilket jag tycker de förtjänar.

Mafalda Arnauth.




År 2012 gav Maria Ana Bobone ut skivan Fado & Piano (Kb) med egna arrangemang samt pianokomp till en rad fados. Samma roll har hon på Smooth, men här är repertoaren en annan. Sångerskan sjunger genomgående på engelska till eget komp och några andra musiker, som Eurico Machado på olika slags gitarrer och Rodrigo Serrão, bas med mera. Tillsammans med Bobone har dessa två också deltagit som upphovsmän till de flesta sångerna, det rör sig alltså om nya sånger, inte standardnummer. Liksom på Arnauths skiva är arrangemangen lyckade. Och även här är det sången som är bärande. Maria Ana Bobone är en mycket bra sångerska med en vacker röst, fin känsla för detaljer och uppenbar musikalitet. Ibland låter det lite jazzigt, utan att vara jazz. Henne framtoning är sober intill elegant, även när hon sjunger fado. Jämförd med Mafalda Arnauths Terra da Luz är materialet lättare att ta till sig, och åtminstone sånger som My Wings och Morning Smile borde ha haft sin chans att nå en stor publik, men om så verkligen skedde är mig obekant.

Maria Ana Bobone.


Båda de här skivorna är lyckade utflykter från fadon, och jag lyssnar med nöje på dem, om än inte särskilt ofta. Och jag hoppas att båda sångerskorna stannar kvar inom fadon. Bevisen för att de kan bidra på ett intressant sätt där är uppenbara och talrika.


6 mars 2019

Tillbaka till Kellgren

När jag en gång i tiden gick i gymnasiet läste vi hela böcker i svenskämnet. Klassiker. Delar av vår nationallitteratur. Klassen plöjde igenom romaner som Love Almqvists Det går an, August Strindbergs Hemsöborna, Selma Lagerlöfs Jerusalem (båda delarna) och Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping. Dessutom Tine av Herman Bang, på danska. Och den nitiske lektor Nilsson som jag hade i svenska i gymnasiet var också noga med att ta upp de viktiga poeterna genom historien, med många exempel att läsa.

Jag tror det fanns två syften med detta arbete. Först att vi skulle få en hygglig översikt över den svenska litteraturen och några av de viktigaste författarna. Jag kan säkert tacka lektor Nilsson för att jag ännu har ett hum om var författare som Lenngren, Stagnelius, Atterbom, Heidenstam, Levertin och andra hör hemma, tids- och genremässigt. Vad man har för nytta av sådana kunskaper är mera dunkelt, men lite allmänbildning är alltid på sin plats.

Det andra syftet var förmodligen att vi skulle upptäcka litteraturens och läsningens värde: att de var spännande, roligt, stimulerande och lärorikt att läsa. Här tror jag inte skolan lyckades alls. Jag har visserligen återvänt till Strindberg, Lagerlöf, Bergman och Almqvist, men det tog många år innan så skedde, och aldrig till Herman Bang. Och troligen för att den första läsningen var förbunden med tvång. Vi fick inte välja vilken bok vi läste, eller i vilket tempo. Och med läsningen följde uppgiften att komma fram till vissa etablerade uppfattningar om verken: deras komposition, filosofiska eller idémässiga budskap, betydelse i litteraturhistorien, person- eller miljöskildring och liknande. Läsningen var inget nöje utan en uppgift för att komma fram till en redan formulerad åsikt. Det fanns ett facit. Därför var det mycket tråkigare att läsa de nämnda böckerna än de stora ryska författares verk som jag upptäckte vid samma tid – men Dostojevskij, Tjechov, Turgenjev och Gorkij var inte ens nämnda i läromedlen.

Ungefär samma sak med poesin. Vi ägnade Esaias Tegnérs versioner av Svea ett par veckor – utan att poetens och biskopens åsikter i Finlandsfrågan blev särskilt intressanta. Att sätta in litteraturen i olika sammanhang – idéhistoriska, politiska, ekonomiska, estetiska – är en väsentlig uppgift för litteraturvetenskapen och även för undervisningen om litteratur. Men alltför många och vidlyftiga förklaringar kan också ställa sig i vägen för den spontana och direkta upplevelsen av verket. 

En dikt som Johan Henrik Kellgrens (1751–95) Den nya skapelsen kan det förvisso förklaras mycket om. Man kan till exempel diskutera om Kellgren här hämtat intryck från de tyska filosofer som formulerade förromantikens idéer. Kellgren var annars en förnuftets, saklighetens och måttfullhetens man, som under sitt korta liv som diktare, journalist, publicist och kritiker ständigt argumenterade för upplysningstidens idéer, baserade på Voltaires filosofi, och med polemisk eller satirisk udd vände sig mot vidskepelse och vantro. Den nya skapelsen tillkom sent i hans liv, och den samtida publik som mötte dikten blev säkerligen förvånad eller förbryllad eftersom dikten så tydligt vittnar om ett känslosammare, mera romantiskt sinne.

Med all litteraturhistoria lagd åt sidan talar Den nya skapelsen direkt till läsaren som den storslagna och kompromisslösa kärleksdikt den är. Visst, här finns några ord, former och vändningar som låter gammaldags. Men få dikter från 1700-talet har så lätt att tala till en nutida läsekrets. Så Den nya skapelsen ska läsas även i fortsättningen.



Den nya skapelsen
Inbillningens värld

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död –
kom så en fläkt ifrån det höga,
och ljus och liv i världen böd.

Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag som kändes,
en röst som till mitt hjärta bröt.

Kring jorden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.

Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen av en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.

Ej endast storhet och förmåga
och glans och rymd och rörelse;
ej blott i dalens djup det låga,
och endast höjd i klipporne;

Men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.

På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen
och skogen suckade om kval;

Och vrede var i havets vågor,
och ömhet uti källans sus,
och majestät i solens lågor,
och blygsamhet i månans ljus.

Hämnd gick att blixtens pilar vässa,
mod skakade orkanens arm,
och cedern lyftade en hjässa,
och blomman öppnade en barm.

O levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade dig, skönhet? – ingen
förutan den som älska vet.

För mig när du naturen målar
till himlar utav ljus och väl,
vad är du? – återbrutna strålar
av Hilmas bild uti min själ.

Hon är det i min själ, vars stämpel
till skapelsen förtjusning bär;
och jorden uppstod till ett tempel
där hon gudomligheten är.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt, och hennes
den friska glansen av din hy.

Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas
och västanfläkten har din gång.

Ej nog – du själva fasan gläder,
du fyller avgrundar med ljus;
du öknarne i blomster kläder,
och tjusar i ruiners grus.

Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr, och söker trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare;

Och frågar, i vad skepnad fattas,
att öm, och god och glad och mild
vår högsta dyrkan värdig skattas? –
Då visas han mig i din bild.

I kungars slott, i hov och städer,
jag ser bland tusende blott dig;
och när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.

Jag gick att visdomsdjupet spörja:
din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja;
men cittran lärde blott ditt namn.

Jag ville ärans höjder hinna,
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna,
och fann dem alla i din blick.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer;
i dina spår av minnet dragen,
jag endast dig i världen ser.

1 mars 2019

Den ungerska självmordssången

Under flera decennier har jag lyssnat till Billie Holidays musik. Inte regelbundet, men återkommande. Hon dog vid 44 års ålder 1959, efter ett kaotiskt liv där hennes narkotika- och alkoholmissbruk blev allt allvarligare. Hennes musik förändrades mycket under en relativt kort period. Den kompetente brittiske kriminalförfattaren Peter Robinsons hjälte, en polis som heter Alan Banks, har en ovanligt omväxlande och tolerant musiksmak, han lyssnar på det mesta från Brahms kammarmusik till rockmusikens ikoner. Och visst lyssnar han på Billie Holiday. Ur romanen Skuggan av tvivel citerar jag: ”Nu sjöng Billie Holiday Solitude med den hesa spritsträva rösten från slutet av karriären, den period som Banks var mest förtjust i, då varje sprucken ton lyfte fram allt hon upplevt och älskat och lidit för, men samtidigt allt som hon tagit sig igenom och övervunnit.”


Här är jag inte överens med Banks. Jag föredrar Billie Holidays musik innan den tydligt påverkats av hennes livsföring. Som allra bäst var hon kanske åren kring 1940, krigsåren, då hon sjöng med oöverträffad precision, musikalitet och elegant frasering. Förmågan att dramatisera, att gestalta även banala texter så att de framstår som små dramer, hade hon redan då.

År 1941 spelade hon in en sång som heter Gloomy Sunday. Den har blivit känd som ”den ungerska självmordssången”. Detta är en makaber historia vars detaljer jag har hämtat från Wikipedia.

Den ungerske pianisten och kompositören Rezsö Seress spelade 1933 in en sång, Vége a Világnak, till en text av László Jávor. Titeln betyder ”världens slut”. (Enligt en annan uppgift heter originalet Szomorú Vasárnap, ”dyster söndag”.) Seress var nedstämd för att han hade blivit övergiven av sin fästmö och hade svårt att få sin musik förlagd. När han skickade den nya sången till ett förlag några dagar senare fick han till svar att ”Gloomy Sunday har en udda men väldigt deprimerande melodi och rytm, och vi beklagar att vi inte kan använda den”. Men senare lyckades han få den utgiven.

Snart uppstod berättelser om hur folk hade tagit livet av sig efter att ha hört Gloomy Sunday. Dessa berättelser är vandringssägner, det vill säga fängslande historier och fördomar som folk gärna för vidare, ofta utan någon sanning som grund. Jag citerar här ur Wikipedias beskrivning:

I Berlin bad en ung man ett band att spela Gloomy Sunday. Efter att de spelat sången, gick han hem och sköt sig med en revolver.Vänner hade hört honom klaga över att han kände sig deprimerad på grund av en ny melodi som han inte kunde få ut ur sitt huvud.
    En vecka senare i samma stad hittades en kvinnlig ung affärsanställd, hängande från ett rep i sin lägenhet. Polisen som undersökte självmordet hittade en kopia av Gloomy Sunday i kvinnans sovrum.
    Två dagar efter den tragedin gasade en ung sekreterare i New York ihjäl sig. I hennes självmordsbrev önskade hon att Gloomy Sunday skulle spelas på hennes begravning. Några veckor senare tog en annan New York-bo livet av sig, 82 år gammal. Han hoppade från fönstret på sjunde våningen, där han bodde. Detta skedde efter att han spelat den ”dödliga” sången på sitt piano. 
    Tidningarna runt om i världen var snabba med att rapportera andra dödsfall som kopplades till Seress sång. En tidning skrev om en kvinna i norra London, som hade spelat Gloomy 78 gånger på full volym. Sången spelades om och om igen och till slut bröt sig grannarna in i hennes lägenhet. Där hittade de kvinnan död i sin stol efter att hon tagit en överdos av barbiturat. Månaderna gick och en strid ström av bisarra och oroande dödsfall som förknippades med Gloomy Sunday rapporterades. Sången förbjöds till slut att spelas på BBC. Reszö Seress, som hade gjort den kontroversiella sången, fick också uppleva den olyckliga effekten av Gloomy Sunday. Han skrev till sin före detta fästmö och bad om försoning. Men åtskilliga dagar senare fick han en chockerande nyhet från polisen. Hans före detta fästmö hade förgiftat sig. Bredvid henne låg en kopia av Gloomy Sunday. Rezsö Seress tog livet av sig 1968.

Rezsö Seress 1925. 
BBC hävde sitt förbud först år 2002, efter mer än 60 år. Billie Holidays inspelning användes flera gånger i en långfilm, Daniel Monzóns The Kovak Box från 2006, och filmen ska dessutom vara inspirerad av hennes inspelning. Den engelska översättningen är gjord av Sam M. Lewis och Desmond Carter. Om det är de som tillfogat den lite ljusare avslutningen är mig obekant. 

(Förbudet är egendomligt om man tänker på innehållet i många operor, en suggestiv konstart som i hög grad talar till känslorna. För i operor dör folk på löpande band, mord, självmord, våld och förräderi är många gånger huvudingredienser i en dramatisk handling. Men operaarior blir aldrig förbjudna att spelas på radio.)

Sunday is gloomy,
My hours are slumberless
Dearest the shadows
I live with are numberless
Little white flowers
Will never awaken you
Not where the black coach of
Sorrow has taken you
Angels have no thought
Of ever returning you
Would they be angry
If I thought of joining you?

Gloomy Sunday

Gloomy is Sunday,
With shadows I spend it all
My heart and I
Have decided to end it all
Soon there'll be candles
And prayers that are said I know
Let them not weep
Let them know that I'm glad to go
Death is no dream
For in death I'm caressin' you
With the last breath of my soul
I'll be blessin' you

Gloomy Sunday

Dreaming, I was only dreaming
I wake and I find you asleep
In the deep of my heart, dear
Darling I hope
That my dream never haunted you
My heart is tellin' you
How much I wanted you
Gloomy Sunday


Det finns många inspelningar av Gloomy Sunday, till exempel av Paul Whiteman, Mel Tormé, Ray Charles, Sarah Vaughan, Carmen McRae, Elvis Costello, Björk, Genesis, Kronoskvartetten och Marianne Faithfull. Ingen av dem är lika berömd som Billie Holidays. I dag har sångens rykte att vara farlig avtagit. Det är en fin inspelning vars morbida text kan tyckas obehaglig. 

Härmed är eventuella läsare varnade. Här är Billie Holidays inspelning från 1941.

Och kanske kan någon ha intresse av den ursprungliga, lika dystra ungerska versionen.


24 februari 2019

Klassiska nedslag (29). Juan Arriaga, stråkkvartetter

Den som skaffat många skivor genom åren märker så småningom att en del av dem sällan eller aldrig tas fram ur skivhyllan för att avnjutas på nytt. Man kan till och med glömma bort att man en gång skaffat dem. När jag nyligen bestämde mig för att lyssna igenom några av musikhistoriens viktigaste stråkkvartetter kom jag att tänka på en skiva som jag skaffade för många år sedan, med de tre stråkkvartetter som komponerades av Juan Crisóstomo de Arriaga (1806­–26). De kan visserligen inte räknas in bland de viktigaste verken inom denna kategori, men jag mindes dem som attraktiv och välkomponerad musik. Och så låter den även vid en förnyad kontakt.

Inspelningen på skivmärket Ensayo är gjord av ensemblen Rasoumovsky Quartet bestående av Simon Standage och Pauline Scott, violiner, Simon Whistler, viola, och Joanna Milholland, cello. Namnen antyder att medlemmarna är engelska eller amerikanska. Då jag köpte skivan var Arriagas kvartetter svåra att finna i inspelningar. Nu finns det – trots att många tror att skivinspelningar är på tillbakagång – åtskilliga fler att välja på. Man kan förstås också lyssna på Arriagas musik på Youtube och Spotify.


De tre stråkkvartetterna var de enda verk av Arriaga som tonsättaren fick utgivna under livstiden (1824). I övrigt komponerade han en hörvärd symfoni, operan Los Esclavos Felices med en livfull uvertyr, kyrkomusik och kammarmusik. Arriaga kom från Rigoitia nära Bilbao i norra Spanien, var en brådmogen begåvning som studerade vid Pariskonservatoriet från 1821. Han studerade musikteori och komposition och spelade violin. Efter sin tidiga död i tuberkulos vid 19 års ålder glömdes han bort och återupptäcktes i slutet av 1800-talet. Sedan dess har han nått en berömmelse långt utanför Spaniens gränser.

På grund av sin tidigt utvecklade begåvning har Arriaga kallats ”den spanske Mozart”. Detta är inte helt välförtjänt eftersom Mozart vid 19 år ålder hade komponerat många fler värdefulla stycken än vad Arriaga hann med. Men jämförelsen har ändå en poäng. Wikipedia beskriver Arriagas kvartetter: ”De befinner sig stilistiskt mellan Haydn och Mozart, men man anar samtidigt klanger från den unge Beethoven.” Och när man lyssnar till musiken går associationerna lätt åt det wienklassiska hållet. Arriaga delar med de nämnda tonsättarna det lediga tekniska handlaget, känslan för form och struktur och den musikantiska glädjen.

Med sådana tonsättare som inspirationskällor kan man lära sig mycket, men finns det något utrymme kvar för personligt uttryck? Wikipedia säger om detta: ”Därigenom hittade Arriaga fram till ett eget tonspråk, som i kombination med en stränghet i formen (användning av kontrapunkt) kan karakteriseras som elegant, lätt och melodiöst.”

Vill man beskriva en personlig stil i Arriagas kvartetter så ligger det nära till hands att framhäva det lätta, soliga melodiska flödet. Att jag uppfattar melodiken som sydlig kan bero på att jag vet att tonsättaren var spanjor. Typiskt är också förstaviolinens framträdande roll. Arriaga var ju själv violinist och hade förmodligen en särskild känsla för instrumentets möjligheter. De tre kvartetterna i d-moll, a-dur och ess-dur är så jämna att det är svårt att se någon som överlägsen de andra. Men om jag tvingades välja, så skulle jag välja den tredje.

Det var roligt att återknyta bekantskapen med denna inspirerade och lättillgängliga kvartettmusik. Juan Crisóstomo de Arriaga förtjänar sin plats i skivhyllan, och hans kvartetter kan ses som så kallade minor classics. Inte banbrytande, men definitivt värda att stanna till vid.



19 februari 2019

Cristina Branco vid spisen


Flera gånger tidigare har jag skrivit i bloggen om sångerskan Cristina Branco. Då har det alltid gällt hennes musik: konsertframträdanden i Sverige, nya album och en gång en intervju (17 februari 2015). Men nu handlar det om en bok – Roadcook (Zero a Oito 2018). Det är en liten kokbok, prydligt och tilltalande formgiven. Trots titeln är den enbart på portugisiska, och för någon med så begränsade kunskaper i språket som jag blir läsningen långsam och oupphörligt avbruten av slående i lexikon. Nu läser man knappast en kokbok från pärm till pärm utan använder de recept som är intressanta, så särskilt omfattande behöver läsningen inte bli. Och bilderna säger en hel del.


Boken inleds av några avsnitt där Cristina Branco berättar om sitt liv och sin sångkarriär, med viss tonvikt vid matvanor och hälsa. Det gör hon öppenhjärtigt och ärligt. En hel del är välbekant. Hon kommer från en lantlig miljö i Almeirim i regionen Ribatejo och sjöng under ungdomsåren med vänner och i familjekretsen, utan att ha några ambitioner att bli professionell sångerska. I stället siktade hon på att bli journalist. Hon lyssnade på jazz, bossa nova och populärmusik, och det var först sedan hennes farfar hade givit henne en skiva med Amália Rodigues som hon fängslades av fadon. Nu vet vi sedan länge att Cristina Branco har utformat en personlig uttolkning av fadon med lyrisk intensitet, omsorgsfull och finstämd, sober och sofistikerad. Samtidigt har hon inte varit rädd för att pröva på annan musik, som tango och chanson, och även strävat att utvidga fadons repertoar och uttryckssfär. Ingen annan av den så kallade nya fadons artister har lanserat så mycket ny repertoar som Cristina Branco. På sina senaste album har hon sett som sin uppgift att stimulera unga upphovsmän att skapa nya sånger, ibland tydligt inspirerade av fado, ibland inte.

När hennes andra album Murmúrios (L’empreinte digitale 1999) i Frankrike utsågs till årets bästa inom så kallad världsmusik inleddes en internationell karriär som ännu pågår. (Det är synd att skivan inte längre säljs, den är ännu en av hennes mest lyckade, vilket hon själv vidgår i den ovan nämnda intervjun.) Vardagen hemmavid byttes mot ett ständigt kringflackande mellan flygplatser, tågstationer, hotell och konsertsalar över hela Europa. Cristina Branco hade då ungefär hundra konserter om året, och hon har fortfarande ett mycket omfattande konsertprogram.

Cristina Branco på Fasching, Stockholm 2017.

Denna ambulerande tillvaro kan kanske jämföras med stora idrottsstjärnors, till exempel skidåkare som kuskar runt världen mellan världscupens och mästerskapens många lopp. Men medan en skidåkare kan ursäkta en mindre lyckad prestation med en formsvacka, vallningsmiss eller en släng av en förkylning, måste en scenartist av Cristina Brancos kaliber alltid prestera på topp och dessutom göra det med gott humör. Publik som betalar några hundra kronor för att höra henne skulle inte uppskatta en sångerska som är håglös, uppenbart nedstämd eller irriterad. Och publiken vill alltid höra att den är världens bästa och att det är särskilt roligt för sångerskan att besöka just deras stad. För en artist som Cristina Branco, som alltid har höga krav på sig själv, har detta hektiska liv med ständiga förväntningar varit ett komplicerat pussel där privat- och familjeliv inte alltid varit så lätta att infoga. Hon berättar om hur det var när hon turnerat i tre år.

När personer frågade mig om jag var lycklig, om jag mådde bra, svarade jag att jag hade det bra, men jag kände mig mycket trött … tröttheten var mitt motto, mitt nyckelord, och jag förstod aldrig varför.
  Jag visste att jag måste dra ner tempot i denna hejdlösa karriär, men jag visste inte hur! Jag älskade att sjunga, jag älskade att lära och upptäcka att världen hade många fler färger och ljud än de jag kände till, men jag var alltid sjuk, med huvudvärk, muskelvärk, snuva och allergier hela tiden … men, märkligt nog, gjorde allt detta att jag började ”se” efter många år i mörkret.

Cristina Brancos son Martim föddes 2003 och en dotter Maddalena 2008. Barnens ankomst påskyndade en bättre lösning än tillfälliga kosttillskott, och sångerskan fick den med hjälp av en läkare i Lissabon. Att kostvanorna spelar stor roll för välbefinnande och prestation är de flesta idrottare på elitnivå medvetna om, medan däremot musikvärldens stora inte direkt är kända för sitt sunda leverne (tänk på Elvis Presley och hans kaloribomber till mackor med bacon och jordnötssmör). Cristina Branco har utformat sin kokbok utifrån de insikter hon fick vid den här tiden. Det är mat för folk på språng, under resor, för dem med en stressad tillvaro där tider måste passas och prestationerna måste hållas på hög nivå. Samtidigt är det en samling recept som är ganska lätta att följa och som inte kräver stora resurser. Även den som lever ett lugnare, mindre kravfyllt liv kan ha utbyte av den.



Cristina Branco rekommenderar alkalisk (basisk) mat i motsats till sur mat. Detta med surheten behöver inte ha med smaken att göra, säger hon, utan mera hur födan fungerar i kroppen under matsmältningen. Här finns ett par intressanta listor. Dels sorterar hon en del mat efter hur sur eller alkalisk den är. Listan över sura, icke-rekommenderade matvaror innehåller sådant som de flesta tycker om att konsumera: kött, socker, mejerivaror, bröd, kaffe, alkohol, processad mat. I den bättre änden finns framför allt grönsaker. Här kan man också ta del av en lista över hur dessa födoämnen påverkar kroppen eller olika organ. Vilken vetenskaplig grund sångerskan har för sina påståenden har jag ingen aning om. Men hon är långtifrån den enda som påpekar att det kan vara nyttigt med ingefära, avokado, rödbetor, fänkål, spenat och broccoli. Dock är hon ingen fanatiker, och det är ingen frälsningslära hon predikar, mera sunt förnuft utifrån egna erfarenheter.

Roadcook är en liten kokbok. För novisen vid spisen ersätter den absolut inte Vår kokbok eller någon annan grundläggande kokbok som innehåller allt man behöver veta om matlagning. Men det är en trevlig, välillustrerad samling med rätt enkla recept varav många ser både nyttiga och smakliga ut. Och det är sympatiskt med en artist som öppet berättar om sina egna problem med maten under stressade förhållanden – och om lösningar som även andra kan ha nytta av.

Cristina Branco uppträder nästa gång i Sverige den 23 maj. Uppsala denna gång, i Uppsala Konsert & Kongress klockan 19.


14 februari 2019

José Manuel Barreto har avlidit



Fadosångaren José Manuel Barreto avled i går den 13 februari i Lissabon. Barreto var född i Barreiro (en ort på andra sidan floden Tejo) den 31 december 1943. Han sjöng fado i flera decennier men var aldrig professionell musiker utan arbetade som ingenjör vid ett stort kamera- och filmföretag. Under senare år var han mycket efterfrågad på Lissabons fadoställen, och han sjöng under sin sista tid återkommande på Mesa de Frades och Mascote da Atalaia. Under 2010-talet gjorde han två utomordentliga album, Fados (iPlay 2012) och Porta 313 (Egeac/Museu do Fado 2018).


José Manuel Barreto hade sin förankring i traditionell fado och sjöng med en mild, lyrisk baryton, omsorgsfullt och återhållet men med inlevelse och värme. Han hade en fin förmåga att fängsla en publik. Jag hörde honom flera gånger och minns särskilt det första mötet på Clube de Fado, då Barreto med auktoritet och värdighet fångade publikens uppmärksamhet fullständigt och höll den kvar en bra stund efter midnatt. Hans fado är genuin och direkt, djupt förbunden med Lissabon, äkta i varje ögonblick. Yngre musiker som inspirerats av honom kommer att minnas honom som en av de mest betydande uttolkarna av fado under senare år.