1 juli 2020

Till hantverkets lov

Statens hantverksinstitut inrättades år 1937. Institutets uppgifter var bland annat att ”öka skickligheten för yrkesverksamma inom hantverk genom att anordna kurser och föreläsningar samt tillhandahålla ändamålsenliga verkstads- och övningslokaler. Till institutets uppgifter hörde även att bygga upp ett centralt yrkesbibliotek.” Detta enligt Wikipedia. Verksamhetsmålen övertogs av Statens institut för företagsutveckling år 1970, då Statens hantverksinstitut upphörde. Statens institut för företagsutveckling ingick senare i Statens Industriverk. Hantverksinstitutet fanns i en imposant tegelbyggnad i funkisstil, ritad av Robert Berghagen, högt belägen på Södermalm med utsikt över inloppet till Stockholm. I våra dagar är byggnaden hemvist för ett privat företag, Vittra AB.

Intill byggnaden finns två parker. Dels den lilla Cornelisparken, som består av en gräsmatta, några parkbänkar, en utsiktsplats och statyn som föreställer Cornelis Vreeswijk. Dels Glasbrukstäppan vid Sandbacksgatan. Också den är liten och ännu mer oansenlig. Många passerande torde inte ens reflektera över att det gröna avbrottet mellan husen är en park. Här finns tuktad grönska i form av klippta buxbomhäckar, några parkbänkar, terrasser, en liten paviljong, en stenlabyrint samt fontäner. Parken är skapad av Erik Glemme i slutet av 40-talet. I en av fontänerna finns sedan 1994 en liten skulptur, Midgårdsormen II av Mats Lodén. Många som går förbi lägger inte ens märke till den.



Det är däremot svårt att missa Hantverkstenen, en skulptur av granit av Edvin Öhrström (1906–94). Skulpturen är från 1952. Varför den kom till, om det var på beställning från institutet eller skulptörens egen idé, har jag inte funnit några uppgifter om, men att det finns ett samband mellan skulpturen och institutet är klart. Nu, när institutet är borta sedan länge, bör man känna till det om man vill veta varför skulpturen har hamnat just här, i en ganska undanskymd del av Söder.



Statyn avbildar hantverkare och deras verktyg. Den är väl värd en närmare granskning. Om att hantverk kan vara fysiskt betungande vittnar en figur placerad nära skulpturens topp, en kvinna som bär på något tungt.



I ett avsnitt är ett par män sysselsatta med en häst, och en av herrarna håller just på att byta hästskor.



I flera fall är det lite oklart vilka hantverk figurerna utövar. Två kvinnor i samma avsnitt verkar arbeta med textilier; det ser ut som om den ena lyfter arbetsmaterial av något slag och den andra sitter framför vad som kan vara en vävstol. (Detta hade varit lättare att se på ett foto taget i mulnare väder. Starkt solljus ger hårda skuggor som här.)





Vad de fryntliga gubbarna nedan håller på med är inte lätt att veta. 



Edvin Öhrström är en känd skulptör och hans verk finns i offentliga miljöer på många håll i landet. Hans mest kända verk i Stockholm är Kristall, vertikal accent i glas och stål från 1974. ”Pinnen” står vid Sergels torg, 37,5 meter hög. 

Och Öhrström är också en av våra mest kända glaskonstnärer vars föremål i dag kan betinga mycket höga priser. Föga förvånande att han på Hantverkstenen också tagit med en glasblåsare.



Hantverkstenen är inget turistmål och många stockholmare känner varken till statyn eller Glasbrukstäppan. Men området är värt ett besök, särskilt som även Cornelisparken, den idylliska Mäster Mikaels gata (döpt efter en bödel på 1600-talet) och en strålande utsikt över staden finns inom ett par minuters promenad.



26 juni 2020

En fin gammal bok om jazz


Då jag en gång i tiden började lyssna på jazzmusik var det inte den svängiga äldre jazzen som lockade utan den moderna, som hade ett rykte om sig att vara mera svårtillgänglig. Och vid den tiden räknade man den moderna jazzens födelse kring 1945, då en stil som kallades bebop dök upp – och jag tror den gränsen fortfarande gäller. Unga musiker anförda av altsaxofonisten Charlie Parker presenterade en jazz som samtiden ofta uppfattade som chockerande. En långt mer komplicerad harmonik och rytmik än publiken var van vid, nya originalkompositioner med en föga inställsam, knyckig melodik, oftast i uppdrivet tempo, som inte gick att dansa till. En jazz som gjorde anspråk på att vara konst, inte bara underhållning.

Ett par citat om Charlie Parker:

Ingen annan jazzmusiker har influerat så många. Efter hans död 1955 har nästan alla betydande jazzmusiker, oavsett instrument, modellerat sin musik efter hans, och ännu fler obetydliga har brukat hans musik som ett schema. Först under de allra senaste åren har krampen efter Parkers diktatur börjar släppa, hans formspråk börjar äntligen bli förbrukat och i stället upptäcker man hans hållning, uttryckskraften i hans sätt att spela.
    Charlie Parker blev en formalistisk diktator. Det är faktiskt genant att se hur en musik som är vidöppen för improvisation, troligen den mest subjektiva av alla uttrycksformer, kan låta sig förlamas av en enda musikers uppfinningar.
/…/

En improviserande musiker brukar stödja sin rytmiska balans på så enkla strukturer som möjligt. Parker avstod från tryggheten i en konventionell struktur, han hade kraft att hålla balansen genom halsbrytande och föränderliga strukturer, och den rytmiska driften laddade hans spel med elektricitet. Det har inte funnits någon annan jazzmusiker med ett så djärvt balanserat utspel och ändå en så hög rytmisk kompression i alla sina toner.



Citaten kommer från en artikel i Jazz bland annat, en liten volym med artiklar om jazz som Bonniers gav ut 1968. Författaren Ingmar Glanzelius var först själv jazzmusiker (saxofonist) och tydligen av högsta klass eftersom han spelade med den svenska jazzeliten och ibland även med amerikanska storheter som Lee Konitz och Stan Getz. Efter sin musikaliska verksamhet skrev han i stället om jazzmusik, med utblickar mot annan musik och konst.

Jazz bland annat innehåller texter från framförallt mitten av 60-talet, just den tid då jazzen höll på att frigöra sig från Charlie Parkers och bebopens formspråk. En tid av experimenterande, ifrågasättande. Ser vi tillbaka finns det ingen annan epok inom jazzen som varit så djärvt sökande som 60-talet då avantgardejazzen drev musiken in i en radikalism som är svår att överträffa. Nya speltekniker och instrumentklanger, musik byggd på skalor i stället för ackord, fri improvisation i mindre eller större grupper, allt mer tidskrävande format … Ett exempel på 60-talets avantgarde är John Coltranes LP-långa, kollektiva improvisation Ascension från 1965. Glanzelius skriver:

Musiken är fri från illusoriska knep. Där finns knappast några avsiktliga referenser till annan musik, inga klanger som påminner om andra, spelade för att ängsligt säkra en roll i traditionen, inga melodiska fragment som hälsar till annan musik för att betyga vördnad eller samhörighet. Den saknar vila och är bara anspänning, startar i ett gällt utgångsläge och förefaller omöjlig att utveckla, som hos Beckett, naket och närgånget.



Jazz band annat är intressant av flera skäl. Ett är att författaren stod mitt i förändringen och följde den på nära håll. Och detta var en tid av nyfikenhet och öppenhet. Och för Glanzelius finns alltid musiken i ett sammanhang, ett möte mellan musiker och lyssnare. ”För Glanzelius är all konstupplevelse ett samtal, och det förs på lika villkor för den som producerar och den som konsumerar: den som upplever har frihet att uppleva vad han vill. Det är kärnan i Glanzelius estetik: musiken måste användas. Glanzelius kliver över gränser, han gör jämförelser mellan musik och teater och han är den ende kritiker som lyckats föra jazzen in i debattens centrum.” Detta enligt bokens baksidestext. En tidstypisk och intressant hållning, men kanske av mindre relevans för oss som hör musiken långt senare och främst från skivinspelningar som låter likadana varenda gång man hör dem.

Ingmar Glanzelius skrev om amerikanska musiker som var omtalade och berömda under 60-talet och som sedan dess blivit till jazzhistoriska monument, som John Coltrane, Thelonius MonkSonny RollinsMiles DavisBill EvansOrnette Coleman och Keith Jarrett. Även när han skriver om svenska jazzmusiker fångar han in de namn som blivit bestående. En hel del av de musiker han tar upp har jag återkommande lyssnat till under många år. Och då kan hans artiklar ge intressanta infallsvinklar till lyssnandet. Som när han skriver om Sonny Rollins:

Sonny Rollins spjärnar fortfarande emot i kampen med sitt instrument och försöker medvetet bestämma sitt tonval. Han gestaltar sina detaljformer innan de når instrumentet. Grunden är ett traditionellt jazzmaterial, men han ställer sig mitt i konventionerna och luckrar upp dem inifrån genom att varva sångbara schabloner med instrumentala effekter och utbrott och genom att spela schablonerna staccato och med övertydlig, parodisk punktering av notvärdena. Det rytmiska drivmedlet består av formuleringar, och han ger dem en ny och vidare innebörd dels genom ironiska kontraster, dels genom att samtala med andra instrument.



Jazz bland annat är full med liknande karakteristiker som faktiskt fortfarande fungerar som nycklar till musiken, öppnar öronen. Därför har den här lilla boken blivit flitigt använd genom åren. Det är inte så att jag alltid håller med Glanzelius eller ens begriper vad han menar, men just uppslagsrikedomen, kunskapen, fantasin och hans träffsäkra stilistik gör det till minnesvärd jazzkritik.

Till sist några belysande rader om Miles Davis arbetsmetod (naturligtvis utan beaktande av Davis musik efter 60-talet). Jazz bland annat finns naturligtvis inte att köpa i dag. Men det finns bibliotek, och boken är en stimulerande följeslagare till musiken av några av den moderna jazzens största personligheter.



Sentimentala amerikanska standardmelodier är utgångspunkten för Miles Davis’ trumpetspel, melodier som ingår i den amerikanska sångtraditionen och ägs av alla. Med ganska små ingrepp gör han dem till sina.
 /…/ 
    Mer än de flesta spelar Dais i tystnaderna, i mellanrummen mellan insatserna. I denna låtsaslek ingår ett sken av svårighet, som när Louis Armstrong under en halv minut försöker nå det höga C som lyssnaren redan från början vet att han ska klara. Miles Davis väljer en motståndare som man vet att han kan besegra. Han har utvecklat spänningen mellan förväntan och uppfyllelse till en John Drake-jazz, ett musikaliskt orrspel, som är jazzens mest koketta och omöjligt att slingra sig ur om man är medveten om dess förutsättningar: utgångsmaterialets sentimentalitet.
    Han gör nämligen materialet fräscht genom att reducera det. I ”My Funny Valentine” antyder han melodin genom få toner, men inte dem som är mest karakteristiska för melodin vi känner. I stället spelar han några av de betydelselösa mellantonerna och lämnar åt lyssnaren att fylla i med inre allsång. Där uppstår ett sug som är hans sensualism, de långa pauserna blir inte vilan efter en ansträngning utan en uppladdning, en retning till nya ansträngningar.

21 juni 2020

Ett berg i Europa

Det finns berg och berg. Det finns väldiga, mörka, formlösa och knaggliga monster till berg som ser hotfulla och avskräckande ut. Och det finns berg som är så elegant formade att de tillför jordskorpan oväntade skönhetsvärden och ofelbart blir populära som amatörmålningar och vykort. Japanska Fuji är ett sådant berg, avbildat ett oräkneligt antal gånger. Kilimanjaro i Tanzania når kanske inte upp till Fujis skönhet men är ändå en anslående, mäktig symbol för Afrika. Matterhorn vid den schweizisk-italienska gränsen är en av Europas mest avbildade toppar. Spetsigare mot skyn, stoltare i formen än de flesta. Ytterligare ett berg som gärna avbildas. På nätet finns det massvis med bilder av de nämnda topparna.

Mindre känd men imponerande i sin storslagenhet är Pico, som likt Fuji och Kilimanjaro är en vulkan, men inte lika hög som någon av dem. Med 2 351 meters höjd över havet – som ligger just intill vid ön med samma namn som berget – är den ett par hundra meter högre än de högsta topparna i Sverige. Pico är högst i Portugal. Det är ett vackert berg men med en oregelbundenhet i toppen – det ser ut som om någon forntida jätte tagit ett grepp om toppen och vridit om den.




Azorerna är en ögrupp som består av nio befolkade öar och en del mindre, obebodda skär. Till en början fanns inget folk på öarna och de började befolkas av portugiser i början av 1400-talet. Med läget i Atlanten 150 mil väster om Lissabon blev ögruppen en knutpunkt för sjöfarten över Atlanten. Alla öarna är resultat av vulkanisk aktivitet och geologiskt är de unga. Den östligaste av öarna, Santa Maria, är äldst, cirka åtta miljoner år. Pico med sin mäktiga vulkan är yngst av de nio öarna och har funnits i mindre än 300 000 år. 

Ön är näst störst till ytan av de azoriska öarna med 447 kvadratkilometer, motsvarande ungefär en tredjedel av Öland. Huvudön São Miguel har mer än dubbla ytan. Pico är till folkmängden bara den fjärde med knappt 15 000 invånare. Stora delar av ön är täckt av svart stelnad lava, varför den har kallats ”den svarta ön” (Ilha preta). Pico saknar, till skillnad från São Miguel, Terceira och Faial, samhällen med stadskaraktär. Huvudorterna Lajes och Maddalena ger mera intryck av stora lugna byar, den förstnämnda en gång ett centrum för den livsfarliga valfångsten, numera förbjuden, som kan studeras på ett valfångstmuseum på platsen.



Pico domineras förstås av det mäktiga berget. Av öns fåtaliga turister är det ännu färre som vill göra en vandring upp till toppen. Men det är möjligt att göra det för den som har riktigt bra kondition, gott om tid och tålamod och dessutom uppmärksamhet nog för att undvika förrädiska ojämnheter i den knaggliga vulkanstenen. Dock måste man ha en lokal guide med sig under utflykten. Blotta tanken på träningsvärk i flera dagar efter vandringen torde vara nog för att avskräcka de förnuftiga.



Det har varit svårt att odla på Pico. Den hårda och kantiga vulkanstenen är motspänstig. Men människor har i många länder valt att bosätta sig nära vulkaner eftersom jorden där är bördig när man väl lyckats tämja den, trots de risker som finns med en vulkan i närheten. På Pico känner sig folk inte direkt oroliga eftersom det ståtliga berget hade sitt senaste utbrott för jämnt trehundra år sedan. Det intressantaste exemplet på odlingar på Pico är vindistriktet i närheten av Maddalena. Det har förärats status av världsarv av Unesco. 



Picos vindistrikt mellan havet och berget är ett behagfullt, kuperat område som bjuder på fina utsikter. Ett stort antal stenmurar har anlagts för att ge nya vinplantor skydd för vinden. Sommartid blommar området med den azoriska florans många vackra växter. Vinet från detta distrikt anses vara det främsta från Azorerna, men det är inte lätt att konkurrera med andra vindistrikt i Portugal och deras bästa produkter. En klunk lokalt rödvin från Pico frestade mig inte ens att lägga namnet på minnet. Men det bästa vita vinet, som heter Terras de Lava (”lavajordar”), är friskt och smakrikt.



Pico ligger nära grannöarna São Jorge och Faial. Berget har därför en dominerande plats i många utsikter från dessa öar. På bilden nedan, där molnen bidragit med en dekorativ slöja över bergssluttningarna, ses Pico från byn Calheta på São Jorge. Ett av de fagraste bergen i Europa.




16 juni 2020

Cristina Brancos alter ego


Cristina BrancoEva. SPA. ****

Cristina Branco blev i slutet av 90-talet uppmärksammad för sin eleganta och lyriska uttolkning av fado. Under många år levererade hon fina exempel på modern fado i en egen och personlig stil, men började också vidga repertoaren. På sina senaste album sjunger hon inte fado alls, även om musiken ibland tematiskt och till uttrycket har vissa likheter med fadomusik. Snarast kan den beskrivas som en sofistikerad och omsorgsfull viskonst till genomarbetade och luftiga arrangemang. Länge har Cristina Branco presenterat album som är samlade kring ett tema.



Temat denna gång är lite udda. Eva är ett slags alter ego för sångerskan, funderingar kring en person som hon hade kunnat vara om hon inte var Cristina Branco. Hon presenterar henne som född 2006 men redan 34 år gammal vid födseln, det vill säga i Brancos ålder. Och hon föddes vid Louisiana, konstmuseet utanför Helsingör varifrån Cristina Branco säkerligen har fina minnen från någon konsert (museet har anordnat fadokonserter flera gånger). Den som nu väntar sig höra Cristina Branco sjunga på danska blir kanske ändå inte så överraskad av att hennes alter ego Eva behärskar portugisiska utmärkt.

Sångerskans tankar bakom skivan är intressanta att ta del av, men det är ändå musiken som får argumentera, inte idéerna bakom den. Här finns tio sånger som tillsammans varar drygt 36 minuter. Alla är nyskrivna. Branco har själv skrivit en text till Bernardo Coutos musik och för två av texterna svarar Pedro da Silva Martins, som tidigare har skrivit en hel del åt gruppen Deolinda (och även åt andra). Övriga upphovsmän är inte särskilt kända, unga musiker som fått och tagit chansen att skriva åt Cristina Branco. Kompet består av musiker som Cristina Branco har samarbetat med i flera år. Bernardo Couto spelar portugisisk gitarr, Bernardo Moreira kontrabas och Luís Figueiredo piano, hammondorgel och i några fall slagverk. Kompmusikerna deltar också som liten kör i ett par korta avsnitt. Alla är utomordentliga, rutinerade musiker och kompet klanderfritt.

Cristina Branco är en artist med stor integritet, och hon tycks inte ha haft några topplistor i synfältet när hon valde material. Det är få av sångerna som fastnar vid första lyssningen; jag uppskattade Delicadeza, den lätt ironiska Inferno do Céu och slutnumret Leva direkt, men flera av sångerna är inte bara obekanta för lyssnaren utan också lite motspänstiga och säkert även knepiga att sjunga. Maria är en sång med så pass obestämd melodik att det är tack vare sångerskans diktion och hennes rösts fina bärighet som en melodisk linje bildas. Jag tycker Cristina Brancos satsning på nytt material och nya upphovsmän och hennes vägran att åka snålskjuts på andra artisters framgång är mycket respektabla. Men, som sagt, de innebär en viss tröskel. 

Brancos tematiskt sammanhållna album med nytt material till samma komp innebär att hennes senare skivor (de närmast föregående är Menina 2016 och Branco 2018) är ganska lika varandra. Eva är ungefär av samma klass som de nämnda. Cristina Branco sjunger som vanligt omsorgsfullt och med kontroll över varje stavelse, musikaliskt och känsligt, och det är roligt att höra hennes lyriska sopranröst vad hon än sjunger. På denna skiva har hon avsevärd hjälp av arrangemangen, som är intelligenta och varierade. Alla musikerna svarar gemensamt för arrangemangen. En välgjord skiva i flera avseenden – men jag misstänker att jag inte kommer att återkomma till den lika ofta som till Cristina Brancos tidigare album Murmúrios (1999), Ulisses (2005), Live (2006) och Não Há Só Tangos em Paris  (2011).

Texterna till sångerna finns med, men i så liten teckenstorlek att även människor med normal syn bör använda förstoringsglas. Uppgifterna om musikerna är skriven med vit text på ljusgrå bakgrund, vilket ger minimal läsbarhet. De som utformar cd-omslag och -bilagor till ny fado visar ofta stor okunnighet om vad som är läsbart och lägger hinder i vägen genom hopplösa färgkombinationer. Det är inte musikernas fel, men om de hade önskat att vi lyssnare skulle titta närmare på texterna, så kunde de ha sett till att de gick att läsa utan förstoring.

11 juni 2020

Nynorsk läsövning. Fyra dikter av Tarjei Vesaas


Den norske författaren Tarjei Vesaas (1897–1970) har haft många läsare i vårt land. Han skrev prosa, dramatik och lyrik och är mest känd som romanförfattare. Några av de böcker som översatts till svenska är Huset i mörkretDet stora speletBlekplatsenIsslottetFåglarnaBroarna och Båten om kvällen. År 1964 fick han Nordiska rådets litteraturpris för Isslottet. Nyligen utkom Staffan Söderbloms nya, utmärkta översättning av Fåglarna, som jag nämnde i bloggen den 7 april i år. 

Vesaas var en fin, sparsmakad stilist med en exakt och känslig prosastil. Att han också var en bra poet är mindre bekant. De dikter som jag har tagit med här kommer från samlingarna Lykka for ferdesmenn från 1949 (de två första) och Løynde eldars land från 1953. Hans lyrik är ofta nära knuten till den norska miljön, naturen och landsbygdsbefolkningen, men där finns särskilt i senare samlingar en utblick mot världen och dess kriser. Han levde på den norska landsbygden men i ”atom-tider”. Dikterna här har jag hämtat från en pocketvolym från 1972, Dikt i samling (Gyldendals).



Tarjei Vesaas skrev på nynorska, som under slutet av 1800-talet blev en alternativ skriftspråksnorm baserad på västliga dialekter. Avsikten var att motverka det danska språkets inflytande i norskan genom att lyfta fram ålderdomliga och lantliga ord och former. Möjligen också att ge dem som använde dessa dialekter bättre chanser att hävda sig i samhället. För de flesta svenskar är nynorskan – som alltså trots namnet är ålderdomligare än bokmålet – mer bångstyrig, kantig, sträv och svårbegriplig än bokmålet som alltjämt är starkt dominerande. Men det har också, tycker jag, en sällsam poetisk pregnans. De flesta författare skriver på bokmål och Vesaas är den mest kände diktaren som valde nynorskan. Vilket inte var någon självklarhet eftersom han kom från Telemark i södra Norge, inte från väst.


Med det blir vegen bygd

All aning av draum
skal glide bort och gløymast,
men ikkje før steinane
snur seg i urene.

Eit hjarta utan kjærleik
skal finnast eingong,
men ikkje før elvane
renn oppover.

Ei hand som ikkje har bruk
for andre henner
er lite likeleg, 
og vi får aldri sjå det.



Barnet og kista

Hjarta i barnet sløser bort alt.
Kista i kråa gøymer det lel.

Kista i kråa syng for seg sjølv.
Barnet står framfor, storøygt og trylt.

Raudmåla lokket, stengt med sju lås.
Trollande lokket, snart spring det sund.

Barnet går sakte sju gonger rundt.
Songen i kista varer og er.

Hjarta i barnet skjelv i si tåg.
Aldri spring lokket. Evig er song.

Sju gonger sytti går barnet i kring.
Aldri spring lokket. Evig er draum.
  


Dei levande

Kvelden er ein haustkveld og kvesser sina knivar.
Stjernene blir høge og husa våre varme.
Nakne er vi skapte og natta er vår eiga.

Frosten bur i natta og telen bur i jorda.
Elden bur i menneske of skifter ikkje bustad.
Hjarte bur i natta mellom roser.




Innskriftene

Klårast lyser innskrifter
som det er eld i:
Sanninga om brorskap på jorda
står och lyser –
Lygna kring krigen blir skjerande avdekt.
Teiknet på alles ansvar
står òg i glod.

Klårast lyser innskriftene
i atom-tider
– som er frukt av neveslag gjennom tusen år.
Våre tusen uvennlege små gjerningar.
Alle har vi dyrka ei lita dødsens kjerne.

Klårast lyser innskriftene
som vi blundar for.
Dei les vi i mørkret
når vi skulle sova.


6 juni 2020

Ny fado på cd. Från Coimbra med kärlek


De Coimbra Com Amor. Fado ao Centro. ****

Fadon från Coimbra var för några år sedan lätt att uppfatta som en övervägande historisk tradition. En konservativ musik som levt i slutna akademiska miljöer i över hundra år, vars förgrundsgestalter sedan länge var borta. Men så bildades Fado ao Centro, ett kulturcentrum i Coimbra där man kan höra Coimbrafado dagligen och även, om man är intresserad, höra och se musikerna repetera. Fado ao Centro har inte bara blivit en mötesplats för Coimbras fadomusiker; man han också arrangerat konserter och turnéer utomlands och givit ut flera album som presenterar Coimbras fado som den låter i dag. Skivan De Coimbra Com Amor är det senaste tillskottet.



I dagens Coimbrafado är João Farinha den bäste sångaren. Kanske inte ännu riktigt i nivå med historiska sångare som António Menano, Fernando Machado Soares eller Luíz Goes, men han har en behaglig tenor och säker, sober sångteknik. Han är dessutom aktiv som upphovsman till både texter och musik. Farinha dominerar denna skiva där han är ensam solist i sju av de tjugo spåren och sjunger tillsammans med andra i ytterligare tre. De övriga sångartisterna heter Hugo Martins, Sérgio Pereira, André Lucas, José Branco och José Vilhena. De är klart svagare än Farinha men ändå hörvärda, särskilt Hugo Martins. Skivan innehåller enbart publikinspelningar från konserter i Lissabon, Porto och Coimbra. Sångarna åtföljs av bra gitarrister: Luís Barroso och Hugo Gamboias på portugisiska gitarrer, Luís Carlos Santos på spansk gitarr och Luís Pedro Madeira på basgitarr. På tre spår medverkar en kör med det behändiga namnet Coro dos Antigos Orfeonistas da Universidade de Coimbra. Ett för Coimbrafadon främmande inslag på några spår är närvaron av en stråkkvartett, Opus Quatro. Jag tycker de mjuka stråkklangerna är en tilltalande komplettering av ljudbilden med röster och gitarrer.

Det här är en bra skiva som introduktion till Coimbras fado. Det är vacker musik, men dominansen av långsamma, ofta vemodiga ballader kring kärlekstemat kan i större doser bli monoton. Här har man verkligen försökt bjuda på olika sidor av traditionen. De varierande rösterna och instrumentklangerna är en sak. Här finns flera nya kompositioner tillsammans med klassiska nummer, där förstås Augusto HilárioFado Hilário är oundviklig – Coimbrafadons mest berömda sång. Stora namn från förr finns med som upphovsmän, som sångarna Fernando Machado Soares och Edmundo de Bettencourt, trubaduren José Afonso, poeterna Manuel AlegreDavid Mourão-Ferreira och Fernando Pessoa… Här finns också prov på den lokala folkmusikens inflytande över Coimbras tradition i ett par robusta sånger i snabbt tempo. Och den politiska oppositionen mot diktaturen representeras både av José Afonso och den vackra sången Trova do Vento que Passa med Manuel Alegres ord och gitarristen António Portugals toner som under 60-talet fördes fram av oppositionsmannen Adriano Correia de Oliveira. Den akademiska miljön lyfts fram i ett par sånger där kören medverkar, och det handlar då om sorgsna känslor vid avskedet från universitetslivet.

Mer tillbakadragen på denna skiva är Coimbrafadons storslagna gitarrtradition med förgrundsgestalter som Artur Paredes och hans son Carlos Paredes, Portugals mest berömde gitarrist. Ingen av dem finns med som upphovsmän, men det gör däremot Artur Paredes far Gonçalo Paredes liksom João Bagão och, som sagt, António Portugal.

En bra skiva för den som vill lära känna dagens Coimbrafado – även om jag vidhåller att den märkligaste musiken från denna stad skapades tidigare och får sökas i andra utgåvor. Ibland gnäller jag över speltiden på nya album. Men inte här – 68 minuter är föredömligt generöst. Men det hade varit en fördel om sångtexterna hade funnits med.

1 juni 2020

Åter till Katarina kyrkogård

Denna vår och försommar är inte som andra. Alla tankar på utlandsresor får tänkas vid något senare tillfälle, när coronaviruset släpps sitt grepp i en obestämd framtid. Även resor inom landet blir omöjliga för de flesta. Till och ned förflyttningar inom hemstaden, i mitt fall Stockholm, kräver övervägande och planering, i alla fall om de rekommendationer om distansering som myndigheterna har givit ska följas. Vill man se något positivt i denna situation, så är det att möjligheterna att upptäcka den allra närmaste miljön, inom promenadavstånd, har ökat. 



På sådant avstånd från min bostad ligger Katarina kyrkogård. Den har jag besökt förr, men under coronatiden har det blivit oftare än normalt. Trafiken på närliggande gator är inte särskilt bullrig eller intensiv, men kyrkogården erbjuder ändå en rofylld och avskild miljö, ett andningshål. Här finns öppna, soliga ytor och tätare, grönare avsnitt ned mera växtlighet. Så här års visar blommorna upp sina färger med extra generositet och fåglarna tycks sjunga mer entusiastiskt än vanligt.



Den 31 mars 2016 skrev jag om Katarina kyrkogård i bloggen – och om de gravar med kända personligheter inom främst kultur och politik som vilar där. Tiden går, och fyra år senare har sådana gravar blivit flera. Varför vill man se kända personers gravar? Kändisvurm kanske. Men de är också en påminnelse om vad som hänt och bidrar till att personerna blir ihågkomna. Nog minns vi de tragiska omständigheterna kring utrikesminister Anna Lindhs död när vi ser hennes grav? Och Cornelis Vreeswijks sånger när vi passerar hans viloställe. Här är några av de tillskott som Katarina kyrkogård fått sedan sist.

Poeten och nobelpristagaren i litteratur (2011) Tomas Tranströmer (1931–2015) har fått en vacker viloplats med poetens namnteckning på gravstenen. Haikudikten i anslutning är av Tranströmer själv.





Med en lång rad böcker med prosa och poesi är Lars Gustafsson (1936–2016) en av de viktigaste svenska författarna under senare decennier. Han kom från Västerås, levde länge i USA men bodde i slutet av sitt liv på Södermalm.



Den folkkäre skådespelaren Gösta Ekman (1939–2017) har en minnessten utformad av hans hustru, konstnären Marie-Louise Ekman.



Ett stort namn inom klassisk musik var pianisten Hans Leygraf (1920–2011), vars grav delas av hans hustru.



Gustaf Sjökvist (1943–2015) är en annan musikalisk storhet som åtminstone i Stockholm är ihågkommen som körledare och organist knuten till Storkyrkan.



Per Ahlmark (1939–2018) är mest känd som ledare för folkpartiet under några år på 70-talet. Han var tidvis arbetsmarknadsminister och vice statsminister, livlig liberal debattör och även författare till flera diktsamlingar.



Jan O Karlsson (1939–2018) är en annan politiker, socialdemokrat som tjänstgjorde som bistånds- och migrationsminister några år på 00-talet.



Den populäre och skicklige skådespelaren Mikael Nyqvist (1960–2017) gick bort alltför tidigt. Det blommar vid hans grav, som med ett träkors ger ett lite provisoriskt intryck. Förmodligen kommer en riktig gravsten att sättas på plats så småningom.



Detsamma gäller för tonsättaren Sven-David Sandströms (1942–2019) grav. Ett av de stora namnen inom modern konstmusik.



I dessa exempel finns i kraftigt manlig övervikt, något som jag gissar är en tillfällighet. Lite jämnas den ut genom att Svenska Akademiens före detta ständige sekreterare, författaren Sara Danius (1962–2019) har fått sin plats, och där återstår en del att göra innan en riktig gravsten finns på plats.



Blommorna prunkar och fåglarna sjunger på den vackra kyrkogården i försommaren. En och annan passerande stannar till vid gravarna och minns.