17 november 2019

Besök på Nationalmuseum (3). 1700-tal

De målningar som avbildas i de två första inläggen om det renoverade Nationalmuseum är samtliga utförda av utländska konstnärer. Från 1700-talet visas däremot också många svenska verk. Det verkar alltså som om svenskt måleri får ett uppsving under det seklet, och flera konstnärer som fortfarande är välkända finns representerade på museet.



Till exempel Elias Martin (1739–1818), som kom från Stockholm och blev framgångsrik som målare av bland annat porträtt och landskap, många av dem akvareller. Martin tillbringade många år utomlands, först i Frankrike, senare i England, där han också hade framgång med flera utställningar och även verkade som lärare. Martin återvände till Stockholm 1780, blev medlem av Konstakademien och var inflytelserik i konstnärliga kretsar. Han var god vän till bland andra Bellman och Sergel. Men ålderdomen blev bekymmersam med vacklande ekonomi och sjukdom. 

Utsikt över Paris från kajen under Pont Neuf  heter denna landskapsmålning, som Elias Martin gjorde under sin vistelse i Paris, där han antogs till den franska konstakademien 1766.



Ett par år senare målades Ebenisterna, ett motiv från en hantverksmiljö. En ebenist är en finsnickare. Möjligen har ordet något med ebenholtz att göra. 



Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) har hämtat motivet från en betydligt förnämare miljö i målningen Publik spisning på Stockholms slott på nyårsdagen 1779. Vid bordet sitter kungen och drottningen med den kungliga familjen.



Alexander Roslin (1718–93) var tidens oöverträffade porträttmålare i Sverige, dessutom konstnären som rekommenderade Elias Martin till den franska konstakademien. Zoie Ghika, moldavisk prinsessa, heter målningen från 1777.



Målningar från olika tider kan ge intressanta besked om hur folk levde, till exempel hur de klädde sig, även om det oftast handlar om högreståndsmiljöer där det fanns beställare som kunde betala för konstnärernas arbete. Fransmannen François Boucher gjorde Modehandlerskan 1746 på beställning från Sverige, där målningen skulle tillfalla kronprinsessan Lovisa Ulrika. 



Som nämndes i det förra avsnittet är många av målningarna på Nationalmuseum glasade, vilket lätt leder till oönskade reflexer när man fotograferar dem. Stora och tunga ramar kan dessutom ge skuggor in bilderna, och det är ett skäl till att många av mina avbildningar är något beskurna i kanterna. Sedan kan ramen gå in i själva bilden, som i Antoine Watteus (1684–1721) berömda Kärlekslektionen. Även om man här inte får något perfekt intryck av rokokokonstverket kanske ändå bilden kan locka till ett besök på museet. Att se verken på plats är alltid att föredra.



Myter och legender är vanliga motiv i 1600- och 1700-talens konst. Som hos fransmannen François LeMoynes (1688–1737) Venus och Adonis avsked från 1729.



Italienskt, eller snarare venetianskt 1700-tal, representerar Giovanni Domencio Tiepolo (1727–1804) med Kristi frambärande i templet, Herdarnas tillbedjan från 1754.



Giovanni Domenico Tiepolo var son till den mer berömde Giambattista Tiepolo (1696–1770) vars Scipios ädelmod finns att se på Nationalmuseum. Den äldre Tiepolo har här ett historiskt motiv, och han använde också ofta religiösa motiv och är rikligt företrädd i kyrkor och på museer i Venedig.



Ung kärlek i myternas värld kan beskådas i Amor och Psyche från 1767, av en fransk konstnär med det krångliga förnamnet Louis-Jean-François och efternamnet Lagrenée den äldre (1725–1805).



En familjescen i enkel, rustik miljö avbildas i Den självuppoffrande fadern av fransmannen Jacques Sablet (1749–1803). Fadern i fråga har just tappats på blod och köpt bröd till familjen för den ersättning han fått som blodgivare. Han framställs här som ett moraliskt föredöme, allt enligt museets information.



Bildsvepet från 1700-talet avslutas med en amerikansk målning, Gilbert Stuarts (1755–1828) porträtt Mrs. Blades och hennes dotter. Stuart var amerikan men verkade även i Skottland och England, och denna målning kom till under hans vistelse i England.



Efter 1700-talet kom 1800-talet, i nästa bildsvep från Nationalmuseum.


12 november 2019

Tereza Tarouca har avlidit

Fadosångerskan Tereza Tarouca avled den 11 november, 77 år gammal. Hon föddes i Lissabon 1942 och tillhör kretsen av fadomusiker med en aristokratisk bakgrund, kusin till sångaren Frei Hermano da Câmara och även släkt med aristokratins främsta sångartist Maria Teresa de Noronha. Tarouca började sjunga som barn, uppträdde i välgörenhetssammanhang redan i början av 50-talet och spelade in sin första skiva 1962. 60- och 70-talen blev hennes mest framgångsrika och aktiva tid, senare framträdde hon mera sporadiskt. Hon uppträdde mest i Portugal men gjorde också utlandsframträdanden i Danmark, Belgien, Spanien, USA och Brasilien.


Tereza Tarouca har en utpräglat traditionell framtoning och sjöng mest traditionell fado, gärna sånger av Alfredo Marceneiro och Joaquim Campos. I textvalet var hon ambitiös, och hon sägs vara den första fadoartist som sjungit dikter av Fernando Pessoa. Rösten är skarp, energisk och genomträngande. Som förebild för yngre sångerskor kommer hon att bli ihågkommen länge än. Här är ett par prov på hennes musik.


9 november 2019

Besök på Nationalmuseum (2). 1600-tal

Det har hänt en hel del med Nationalmuseum under den fleråriga renoveringen. Förr var de stora salarna ödsliga med målningar på väggarna och en öppen yta mitt i, ofta med en liten bänk där betraktarna kunde slå sig ned för att betrakta konsten i bekvämare ställning. Nu har rummens yta förtätats, mellanväggar har satts in så att mera konst kan exponeras. Besökarna har inte samma överblick men mer att se på i rummet, särskilt som måleriet har kompletterats med samtida föremål som keramik, möbler, statyer, lampor etc. Kombinationen av måleri och andra föremål ger omväxling, och kanske kan man som besökare lära lite mer om den aktuella tiden (och minnas att det som visas mest kommer ur mycket välbärgade hemmiljöer).



Varje sal har dessutom fått sin distinkta, mättade färg. Talar man redan nu om ”det blå rummet”, ” det gula rummet”? Färgerna har inte bara blivit intensivare på väggarna. Utan att veta det säkert får jag intrycket att många av konstverken omsorgsfullt har rengjorts. Färgerna lyser med en oväntad fräschör även på äldre konstverk.

Bilden av drottning Kristina är målad av holländaren David Beck (1621–56) vid tiden för hennes kröning 1650. Då hade hon redan styrt Sverige i praktiken under några år. Och fyra år senare lämnade hon hemlandet och begav sig till Rom.



Av 1600-talsmålarna på Nationalmuseum är förstås Rembrandt van Rijn (1606–69) den stora fixstjärnan. Utöver den berömda, stora Batavernas sammansvärjning, som inte är med i detta urval, finns flera verk av Rembrandt att beskåda. Simeon och Jesusbarnet är ett sent verk av målaren.



Rembrandt gjorde massvis med självporträtt. Därför finns klara besked om hur han såg ut vid olika åldrar. På en liten målning från 1930 kan vi se hur han såg ut som ung. Målningen är, liksom många andra som visas på Nationalmuseum, glasad, vilket ofelbart leder till att reflexer lätt uppstår. Som vanligt när det gäller avbildad konst från museum rekommenderas att konstverken beskådas på plats. Då kan betraktaren inte bara välja en fördelaktig vinkel utan också få en riktig uppfattning om verkens storlek.



Kökspigan eller Flicka i ett fönster väcker ett igenkännande bland många av museets besökare. Rembrandt målade henne 1651.



Både stadslandskap och natur finns med i holländske Gerrit Adriaensz Berckheydes (1638–98) ZijlpoortHaarlem från omkring 1670. Stadsporten finns inte längre kvar.



Målningen Lutspelerska från omkring 1610 tillskrivs flamländaren Hendrik van Steenwyck den yngre (cirka 1580–1640). 



Musikinstrument finns också med i Amor triumferande bland symboler för konst, vetenskap, krig från mitten av 1600-talet. Två konstnärer har utformat målningen. Flamländaren Thomas Willeboirts Bosschaert (1614–54) svarar för huvudkompositionen och Amorfiguren, medan symboldetaljerna tillskrivs Paul de Vos (1595–1678), också han flamländare.



En intressant interiör från ett förmöget flamländskt hem är målad av Frans Francken den yngre (1584–1651) och Cornelis de Vos (1584–1651). Det är kända målningar av Rubens som hänger på väggarna, varför målningen kallas Rubens salong.



Thomas Blanchet (1614/17–89) var en fransk konstnär som i målningen Cleobis och Biton från cirka 1650 sökte sig till antikens myter i sitt motivval.



Sist i detta urval med 1600-talskonst på Nationalmuseums väggar är spanjoren Francisco Zurbarans (1598–1664) Veronikas svetteduk. Ansiktet som avbildas ska tillhöra Jesus. En kvinna som hette Veronika ska under Jesus väg till Golgata ha torkat hans ansikte från svett och blod, och enligt legenden uppstod då den bild som Zurbaran målade.



1700-talet väntar i nästa avsnitt.

4 november 2019

Besök på Nationalmuseum (1). Skulptur och 1500-tal

Det har nu gått drygt ett år sedan Nationalmuseum öppnade efter en flerårig, mycket dyr renovering. Publiken har strömmat till, mer än fördubblad jämfört med Nationalmuseum före renoveringen. Den som kommer till platsen på Blasieholmen då museet öppnar klockan elva möts ofta av en lång kö av besökare. Men eftersom inträdet är kostnadsfritt – bara för specialutställningar tar man inträdesavgift – minskar kön snabbt. Att ett museum med så omfattande samlingar som Nationalmuseum är gratis betyder att besökarna kan titta in när andan faller på, titta på någon del av museet och undersöka andra avdelningar vid senare besök. Att museet nu också attraherar nya intresserade är en annan viktig konsekvens. Hur det blir i framtiden med inträdet är det ingen som vet. Lika bra att passa på.

Man kan börja, eller avsluta, med den lokal på bottenvåningen där museet har samlat ihop skulpturer i vit marmor. Skulpturerna är i klassisk stil men inte särskilt gamla, de flesta från 1800-talet. Bengt Erland Fogelberg (1786–1854) svarar för en Venus från 1838. 



Fogelberg, som en tid var elev till Johan Tobias Sergel, var en ledande skulptör under sin tid, intresserad av antik skulptur. De fornnordiska gudarna kunde också utgöra motiv, som Balder från 1844.



Jacob (Giacomo) Lundberg (1792–1893) blev så gammal att man nästan kan tvivla på uppgiften. Men den ska vara korrekt. Lundberg bosatte sig i Rom där han använde den italienska namnformen Giacomo. Skulpturen heter Flicka bärande vindruvor.



En annan Lundberg var konstprofessorn vid Konstakademien Johan Teodor Lundberg (1852–1926) vars I sorg för oss närmare nutiden. Den eleganta skulpturen ger också ett modernare intryck.



Danske Bertel Thorvaldsen (1770–1844) har gjort Dopängel från 1825. Thorvaldsen är ett stort namn i nordisk konst och har ett eget museum i Köpenhamn.



En vacker staty är Per Hasselbergs (1849–94) Snöklockan från 1883. Hasselberg har en rad verk i offentliga miljöer i Sverige. Originalet till Snöklockan står i Ronneby; statyn finns i flera kopior.



Vid sidan av skulpturer i helfigur finns i lokalen många byster föreställande mer eller mindre berömda personer. Som denna byst av Nils Ericson, gjord av Johannes Fritiof Kjellberg (1836–85). Ericson har ingenjör med stor betydelse för utbyggnaden av järnvägen under 1800-talet. En staty av Ericson finns också framför centralstationen i Stockholm. Kjellberg var professor och Kostakademien, en klassicist vars mest kända verk är Linnémonumentet i Humlegården i Stockholm.



Målningar ur Nationalmuseums samlingar kan avnjutas i ungefärlig kronologisk ordning. Man börjar då högst upp i byggnaden där konst från 1500-talet finns i en av salarna. En färgrik målning av flamländske Joachim Beuckelaer (1533–75), Köksscen med Jesus hos Marta och Maria (1565) vittnar om överflödande materiellt välstånd, i alla fall i form av mat.



Giuseppe Arcimboldo (1527–93) är konstnären som på ett överraskande modernt sätt leker med motiven, bland annat genom att måla ansikten sammansatta av grönsaker eller böcker. Här finns Kocken där bilden av ett lock som lyfts från ett fat med stekar blir något helt annat om bilden vänds upp och ned.



Nederländske Frans Floris (1519/20–70) målade en stor, livfull målning, Havsgudarnas högtid.




Frän Nederländerna var också Jan Sanders van Hermessen (ca 1500­–1575/79). Jungfru Maria med Jesusbarnet förenar, enlig museets information, vardaglig intimitet med kristen symbolik i ett nordeuropeiskt fantasilandskap.



Paolo Veronese (1528–88) är ett av de största namnen inom venetianskt renässansmåleri, men han var, som namnet antyder, ursprungligen från Verona. Venus sörjande Adonis heter målningen.



Venus avbildas naken även på Venus och Amor av en annan internationellt berömdhet, tyske Lukas Cranach den äldre (1472–1553). 



Samme konstnär får avsluta detta första bildsvep från Nationalmuseum. Nu är det porträtten av Martin Luther och hans hustru Katharina von Bora. En fortsättning med målningar från 1600-talet är att vänta i bloggen inom kort.




30 oktober 2019

Klassiska nedslag (30). Vad är det för speciellt med Mozart?

En kväll lyssnar jag gång på gång igenom Mozarts Ave verum corpus K. 618, komponerat några månader före tonsättarens död. Ett litet mirakel till körverk som tar mellan tre och fyra minuter i inspelningar och ett bevis för att ett storslaget verk inte behöver vara omfångsrikt. Återhållet, allvarligt och långsamt, med – inbillar jag mig – en varmt empatisk underström. Och en dynamisk struktur som ger musiken en levande puls, en andning. Hade jag i någon musikgissningstävling ombetts uppge tonsättarens namn så funnes bara ett möjligt.




Mozart hade en omfattande produktion, och det är klart att inte allt kan hålla samma höga halt. Barnmozart och tonårsmozart hade en del att lära, och lärde sig förbluffande snabbt. Och många Mozartverk, kanske ett hundratal, är liksom Ave verum corpus, så att säga utanför andra mästares kompetensområde. Vissa kunde förvisso i lyckliga stunder komponera lika vacker musik, men inte i Mozarts idiom. Inte med den typiska föreningen av klarhet, lätthet, sammansatthet – de svarta stråken under den avspända ytan, ovissheten om det är livsglädjen som hyllas eller mörkret som besvärjs. Pröva med pianokonserterna 20, 23 och 24, stråkkvintetterna i C-dur och g-moll, klarinettkonserten, Requiem, klarinettrion och klarinettkvintetten, Sinfonia concertante i Ess-dur för violin och viola, operorna Figaros bröllop och Don Juan, symfonierna 39, 40 och 41, serenaden för tretton blåsare ”Gran partita” … Allt detta, och mer, är musik som man umgås med i decennier utan att den mattas i lyster, inspiration eller gåtfullhet.

Hur uppfattar andra Mozart? På en sajt har författaren David Gordon sammanställt en rad citat om Mozart, utan att kunna verifiera deras autenticitet, vilket ju knappast låter sig göras. Musiker, konstnärer, författare, kritiker med flera uttalar sig. Det är synd att han inte ägnat större intresse åt kvinnors synpunkter i ärendet, men det är som det är, och i detta urval är åtminstone Wanda Landowska med.


Vid ett tillfälle i musikhistorien förenades alla motsatser och löstes alla spänningar. Det lysande tillfället var Mozart.
     Phil Goulding, 1921–98, amerikansk reporter


Ett fenomen som Mozart förblir något oförklarligt.
     Johann Wolfgang von Goethe, 1749–1832, tysk poet


Mozart är lycka innan den definieras.
     Arthur Miller, 1915–2005, amerikansk dramatiker


Det må vara så att när änglarna fullgör sin uppgift att prisa Gud, så spelar de bara Bach. Jag är emellertid säker på att när de umgås som vänner, så spelar de Mozart.
     Karl Barth, 1886–1968, schweizisk teolog


Mozart får en att tro på Gud för att det inte av en tillfällighet kan uppstå ett sådant fenomen som lämnar ifrån sig ett oerhört antal av ojämförliga mästerverk.
     Georg Solti, 1912–97, ungersk-brittisk dirigent


När vi lyssnar till Mozart kan vi inte tänka oss någon möjlig förbättring.
     Georg Szell, 1897–1970, ungersk dirigent



Inför Mozart förvandlas all ambition till hopplöshet.
     Charles Gounod, 1818–93, fransk tonsättare


Charles Gounod.



Mozart är den mest oåtkomliga av de stora mästarna.
     Arthur Schnabel, 1882–1951, österrikisk-amerikansk pianist


Det mest enastående geni höjde Mozart över alla mästare, i alla sekel och i all konst.
     Richard Wagner, 1813–83, tysk tonsättare


Om vi inte kan skriva med Mozarts sinne för skönhet, låt oss åtminstone försöka skriva med hans renhet.
     Johannes Brahms, 1833–97, tysk tonsättare


Johannes Brahms.



Mozart omfamnar hela fältet av musikaliskt skapande, men jag har bara klaviaturen i mitt stackars huvud.
     Frédéric Chopin, 1810–49, polsk tonsättare


Hos Bach, Beethoven och Wagner beundrar vi främst det mänskliga sinnets djup och energi, hos Mozart den gudomliga instinkten.
     Edvard Grieg, 1843–1907, norsk tonsättare


Mozarts verk må vara lätta att läsa, men de är svåra att tolka. Det minsta dammkorn förstör dem. De är klara, genomskinliga och lyckliga som våren och inte bara de gyttjiga pölar som ser djupa ut bara för att bottnen inte kan ses.
     Wanda Landowska, 1879–1959, polsk-amerikansk pianist och cembalist


Wanda Landowska.


Mozart ger inte lyssnaren tid att hämta andan, för så snart som man vill begrunda en vacker inspiration följer en annan, ännu mera strålande, som jagar bort den första, och detta fortsätter och fortsätter, så att man till slut inte kan hålla en enda av dessa sköna idéer i minnet.
     Karl Ditters von Dittersdorf, 1739–99, österrikisk tonsättare


Mozarts musik är svår att framföra. Hans avundsvärda klarhet kräver absolut renhet: minsta misstag framstår som svart på vitt. Det är musik där alla noter måste höras.
     Gabriel Fauré, 1845–1924, fransk tonsättare


Mozarts musik är det mystiska språket i ett fjärran andligt kungadöme vars accenter ekar i vårt inre och väcker ett högre, intensivt liv.
     E.T.A. Hoffman, 1776–1822, tysk författare och tonsättare


Tillsammans med pusslet ger Mozart lösningen.
     Ferruccio Busoni, 1866–1924 italiensk pianist och tonsättare


Mozart är den störste av alla tonsättare. Beethoven skapade sin musik, men Mozarts musik är av sådan renhet och skönhet att man känner att han bara hittade den – att den alltid har existerat som en del av universums inre skönhet som har väntat på att bli blottlagd.
     Albert Einstein, 1879–1955, tysk-amerikansk teoretisk fysiker


Albert Einstein.


Det finns tre ting i världen som jag älskar mest: havet, Hamlet och Don Juan.
     Gustave Flaubert, 1821–80, fransk författare


Mozart skrev allt med sådan lätthet och hastighet att det först kan tas för slarv eller brådska. Hans fantasi visade honom hela verket klart och livfullt så snart det var uttänkt. Bara sällan finns i hans noter förbättringar eller raderingar.
     Franz Niemetschek, 1766–1849, tjeckisk filosof och musikkritiker


Ge Mozart en saga och han skapar utan ansträngning ett odödligt mästerverk.
     Camille Saint-Saëns, 1835–1921, fransk tonsättare


Mozart kombinerar allvar, melankoli och tragisk intensitet i en storslagen lyrisk improvisation. Över den välver sig den större ande som är Mozarts – en anda av medkänsla, universell kärlek, även av lidande – en tidlös anda som tillhör alla åldrar.
     Leonard Bernstein, 1918–90, amerikansk dirigent och tonsättare


Leonard Bernstein.


Mozarts mentala handlag sviker aldrig. Han hänger sig aldrig till en enda känsla. Även i hans mest extatiska ögonblick är hans sinne smidigt, alert, i flykt. Han dyker ofelbart ner på sina bästa idéer som en rovfågel, och så snart som en idé är fångad, svävar han vidare igen med oförminskad kraft.
     Walter Turner, 1889–1946, australisk skribent och kritiker


Mozarts gåta är att ”mannen” vägrar bli en nyckel till lösningen. I döden, liksom i livet, gömmer han sig bakom sitt verk.
     Wolfgang Hildesheimer, 1916–91, tysk författare och dramatiker


Mozart är musikens Kristus.
     Pjotr Tjajkovskij, 1840–93, rysk tonsättare


Vilken bild av en bättre värld du gav oss, Mozart!
     Franz Schubert, 1797–1828, österrikisk tonsättare


Och här är Ave verum corpus med Berlinfilharmonikerna och dirigenten Ricardo Muti:



25 oktober 2019

Skulpturvandring på Artipelag

De flesta statyer trivs utomhus. I städerna finns statyer som står ute i regn och rusk, solsken och snöstorm, och de står där år efter år, decennium efter decennium. De har blivit en invand del av miljön, alltifrån ståtliga monument till gamla kungars eller statsmäns ära till modernistiska experiment eller statyer där barn leker i verkens vinklar och vrår.

Däremot är det ovanligt med statyer i naturen. År 2016 placerades några stora statyer av engelsmannen Tony Cragg ut på båda sidor av Djurgårdsbrunnskanalen i Stockholm. Det är populära promenadstråk. Mötet med konstverken i den ansade djurgårdsnaturen torde ha varit överraskande och uppfriskande för dem som vandrade sträckan. 

Ett av Tony Craggs verk, utställd 2016.


Året därpå fanns några statyer av Eva Hild på samma platser. 2018 följde verk av spanjoren Jaume Plensa. Om avsaknaden av statyer längs Djurgårdsbrunnskanalen i år betyder att idén nu har lämnats får framtiden avgöra. Det vore synd om den inte följdes upp.

Artipelag är en konst- och kulturanläggning utanför Gustavsberg i Värmdö kommun, belägen i typisk skärgårdsnatur med furuskog och hällmarksterräng, med Baggensfjärden i bakgrunden. 

Utsikt från Artipelag,


Artipelag har rymliga utställningslokaler samt restaurang. En av attraktionerna är en skulpturpromenad där man kan se statyer utplacerade i naturen. Vill man ha en karta och beskrivning av verken så får man betala 50 kronor.

Tre av statyerna finns direkt vid ingången till Artipelag. Joel Fischer är en amerikansk skulptör, född 1947, och upphovsman till Pollare.



Berlinde de Bruyckere kommer från Gent i Belgien, född 1964, och är upphovskvinna till skulpturen av ett sargat djur.



Maria Miesenberger kommer från Skåne och är verksam i Stockholm, född 1965. Hon är representerad med tre verk i promenaden. Här är en figur som lutar sig mot en trädstam.



Och uppe på byggnadens tak finns en annan, som beredd på ett språng ned på marken.



Klara Kristalova, född 1967, kommer från Prag och är verksam i Stockholm. Hennes eleganta Det som håller mig tillbaka bär mig vidare torde vara en av vandringens populärare skulpturer.



På den brygga där båten från Stockholm till Artipelag lägger till finns Lars Nilssons Pojke. Lars Nilsson föddes i Stockholm 1956.



Sammanlagt handlar det om ett tiotal skulpturer som man kan se under vandringen. Är det värt besväret? Ja, för all del, konst i förening med natur fungerar väl. Men tio skulpturer tycker jag är i minsta laget. En vandring kring tjugo eller tjugofem skulpturer hade varit en större attraktion, men vem vet, kanske kommer utställningen att byggas ut med tiden?