12 augusti 2018

Wisława Szymborska: Glädjen att skriva




Vart springer det skrivna rådjuret genom den skrivna skogen?
Ska det dricka ur den skrivna källan
som speglar dess mule likt en kopia?
Varför lyfter det huvudet, hör det någonting?
Det står på fyra ben, lånade från sanningen,
och spetsar öronen under mina fingrar.
Tystnad – det ordet prasslar också över papperet
och för åt sidan
de av ordet ”skog” föranledda grenarna.

Över det vita papperet lurar de på språnget,
bokstäverna som kan hamna fel,
de ansättande meningarna,
från vilka ingen räddning finns.

I bläckdroppen finns en betydande reserv
av jägare med spejande blickar,
redo att rusa ner för den branta pennan,
omringa rådjuret och lägga an.

De glömmer att det här inte är livet.
Andra lagar råder här, svart på vitt.
Ett ögonblick varar så länge som jag vill,
det låter sig uppdelas i mindre evigheter
fulla av kulor hejdade i flykten.
För evigt händer, om jag så befaller, ingenting.
Utan min vilja kan inget löv falla
eller grässtrå krökas under hovens punkt.

Finns det alltså en värld
vars självständiga öde jag styr?
En tid som jag binder med skrivtecknens bojor?
En tillvaro ständigt på mina order?

Glädjen att skriva.
Möjligheten att föreviga.
Hämnden från en dödlig hand.



Wisława Szymborska levde 1923–2012 och tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Dikten Glädjen att skriva ingår i samlingen Glad som få från 1967. I översättning av Anders Bodegård ingår den i Dikter 1945­–2002, utgiven av FiB:s Lyrikklubb 2003, som pocket 2016.




1 augusti 2018

Celeste Rodrigues har avlidit

Fadosångerskan Celeste Rodrigues har i dag avlidit, 95 år gammal. Hon var yngre syster till fadons största sångerska Amália Rodrigues (1920–99) och omnämndes ofta som ”Amálias syster”, men hon var också en enastående sångerska i sig. Hon levde ett långt och innehållsrikt liv, från början under mycket fattiga förhållanden, och blev professionell sångerska 1951, med många skivinspelningar under 50- till 70-tal. Under 50-talet öppnade hon en fadorestaurang, A Viela, tillsammans med sin man, men den stängdes efter några år. Hon var tidvis bosatt i USA.



Celeste Rodrigues musik är lugn, enkel, känslosam och har en stark förankring i lokalmiljön. Var och en kan genom hennes inspelningar höra att hennes röst har en tilltalande fyllig klang och framför allt en mycket god bärighet. Det är svårt att tänka sig vackrare fadosång än den som Celeste Rodrigues presterade när hon var som bäst. Röstens fina bärighet och den varma känslan i sin sång behöll Celeste Rodrigues under sina sista år. Hon gjorde sitt sista album Fado Celeste 2007 men medverkade på andra artisters skivor och i ett par antologier senare än så. Under sin sista tid uppträdde hon flitigt på konserter och på fadohus som Mesa de Frades och Fado Menor i Lissabon.

Att Celeste Rodrigues var en person med stort intresse för människor fick jag själv erfara under ett besök på Mesa de Frades i januari i år (bilden ovan är från det tillfället). Efter sitt framträdande satte hon sig vid vårt bord och småpratade på mycket bra engelska. Till vår förvåning visade hon också att hon hade lärt en del fraser på svenska – detta under ett arbete i resebyråbranschen en gång i tiden. ”Jag kan lite på danska och finska också”, lade hon till. Hon var vänlig, humoristisk och sympatisk.

I en intervju nyligen sade Celeste Rodrigues att hon trodde att hon skulle sjunga fado tills hon fyllde hundra. Så blev det nu inte. Men hon kommer att ihågkommas som en av de största fadosångerskorna och hennes musik kommer att glädja många även i framtiden.

Här är några smakprov på hennes musik från 50-, 60- och 70-talen.





10 juli 2018

Sommarlov!

På midsommarafton inträffade den typiska svenska sommaren med mörka moln, skurar och kylande vindar. Då, i början av sommaren, hade vi redan genomgått en sommarlång värmeperiod med nästan oavbrutet solsken och bara lätta fjädermoln på himlen. Och så har det fortsatt på andra sidan midsommar.



Alla är förstås medvetna om nackdelarna med torkan och den strålande sommaren: skogsbränder, sinande brunnar, minskande skördar och så vidare. Men man kan inte göra mycket åt saken, så varför inte uppskatta tillståndet?

Det blir mycket tid utomhus. Strosande i staden, gärna i parker och vid vattendrag. En kopp kaffe på en uteservering. En bok i handen, läsning på en parkbänk. Glasskonsumtion på rekordnivå. Värmen sprider sig också inomhus, öpnna förnster ger ingen svalka ens nattetid. För den som inte behöver arbeta inställer sig en känsla av vila, nästan letargi. Det blir inte lika lockande att sitta vid datorn med någon syssla som till exempel att skriva nya bloggtexter.



Denna behagliga slöhet tycks ha spritt sig även till bloggens normala, mycket begränsade läsarkrets. Ovanligt få har besökt bloggen de senaste veckorna, fullt förståeligt. Därför tar nu bloggen ett kort sommarlov. Den som ändå vill hitta något att läsa där har över 600 gamla inlägg att ta del av. Och sommarlovet blir nog ganska kort, någon eller ett par veckor, delvis beroende på vädret. 

I stället för att sitta framför datorn kan vi titta på enstaka förbiglidande moln, blommor eller fåglar. Och lägga grunden till minnet av en sommar som kanske aldrig kommer att upprepas.





6 juli 2018

Bilder ur minnesdimman

Mörtsjön, Täby.

I denna blogg har jag publicerat många egna foton. Det har gått bra; här finns ingen redaktör, ingen nämnd som avgör vad som är av tillräckligt bra kvalitet. 

Söder Mälarstrand från Riddarholmen.


Nu tas mera foton än någonsin. Efter digitalkamerans genombrott behövde man inte längre bry sig om någon film och dess volymbegränsningar. Man tar så många bilder man vill och slänger de misslyckade. Mängden tagna bilder har ökat ytterligare sedan kameror byggdes in i mobiltelefoner. Och nu är det också lätt att sprida sina bilder till andra via sociala medier eller i en blogg som denna. Allt detta påverkar förstås vårt sätt att förhålla oss till bilder. 



Genom åren har jag avverkat sju åtta digitalkameror. Bilderna i detta inlägg är tagna med den allra första, inköpt 2001. Den hette Nikon Coolpix någonting. För sin tid var det en ganska fin kamera, en liten silvrig sak med tre megapixel och möjligheter att zooma fem gånger, medan de flesta andra kompakta digitalkameror då hade en eller två megapixel. Bilderna blev alltså jämförelsevis skarpa även om man förstorade dem till A4-format. Nu har alla digitalkameror, även de som ingår i mobiler, så många bildpunkter att det inte har något betydelse för skärpan. Bilderna blir skarpa även om de förstoras till A3-format, förutsatt att ljuset är bra och skakningsoskärpa undviks när man tar bilden.

Söder Mälarstrand.


Många tycker om att se bilder från det gamla Stockholm. Man kan jämföra med hur det ser ut på samma platser nu, vilka byggnader som ersatts av nya eller byggts om, hur kläderna som folk bär har förändrats, eller bilmodellerna, eller bussar och spårvagnar. De här bilderna är femton år gamla, tagna en novemberdag 2003. Inte särskilt länge sedan, och så mycket har inte hänt på de här platserna. Och detaljerna försvinner i dimman.

af Chapman, Skeppsholmen.


Dimma ger bra förutsättningar för bilder. Är man ute i naturen, som alltid är lite oförklarlig, så ter den sig ännu mera gåtfull. Vilka hemligheter gömmer sig i töcknet? Var det dimma de dagar då folktron befolkade berättelserna med älvor, huldror och andra mytiska varelser?

Mörtsjön, Täby.


Också det vardagliga synerna i staden blir förvandlade. Det är som om staden blir lite främmande, som om man vandrade omkring i en obekant miljö. Som om en välbekant gata plötsligt rymmer möjligheten att leda någon annanstans eller en byggnads konturer mjukas upp och omformas. Så med dimman kan vi se staden på ett annat sätt, som om vi inte var vana vid den och ännu inte är alla hemligheter på spåren.

Västerbron?






2 juli 2018

Tavlan på väggen: Elias Martin, Milton och hans två döttrar

Relief på Elias Martins gravsten


Elias Martin (1739–1818) är en av de mest betydande konstnärerna i Sverige under 1700-talet. Han fick tidigt en konstnärlig utbildning och for 1766 på en studieresa till Paris, där han studerade vidare för franska målare. Men Martin trivdes inte med den franska klassicismens stilideal och flyttade till London efter ett par år. I England stannade han ända till 1780, och han blev framgångsrik både som utövande konstnär, inte minst inom akvarelltekniken, och som pedagog. Ett tecken på hans framgång var att han blev associerad medlem i Royal Academy. Efter återkomsten till Stockholm blev han också med i Konstakademin och var flitigt verksam som lärare och konstnär, delvis på uppdrag av hovet. Han var en framträdande personlighet i kulturlivet och vän till både Bellman och Sergel. Men under sin ålderdom led han av både ekonomiska bekymmer och ögonproblem. Han är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Elias Martin var en produktiv konstnär som arbetade med flera tekniker: oljemålningar, akvareller, tuschlaveringar, gravyrer. Han målade porträtt, till exempel av Bellman, en mängd landskap, långt innan friluftsmåleriet blev på modet i mitten av 1800-talet, och genrebilder (det brukar vara människor men inte porträtt eller bibliska ämnen, utan motiv av typ ”lekande barn”, ”hos frisören” eller ”skördefest på landet”). Den lilla bilden, mindre än en A4-sida i format, av Milton och hans döttrar, är en tuschlavering från Martins tid i England. Han har signerat den ”E. Martin” och skrivit titeln ”Milton and his two daughters”. Men den är inte daterad. 



Vem var Milton och varför avbildade Elias Martin honom? Det vet vi inte. Kanske var det ett beställningsarbete. Personerna är fint tecknade, men den ena flickans högerarm ser underlig ut. Är den så kort eller håller hon armen på ett besynnerligt sätt? Eller har konstnären slarvat? Milton är sysselsatt med ett arbete som kräver papper, penna och bläck, assisterad av sina döttrar. Vad han gör är oklart. Kanske är han en kunglig ämbetsman, en skatteindrivare, tulltjänsteman, sekreterare? Vem vet?

28 juni 2018

Wisława Szymborska: Löken




Löken är något annat den.
Den har inget innandöme.
Löken är sig själv tvärs igenom,
till högsta graden av lökighet.
Lökaktig till det yttre,
lökaktig ända ner i roten
skulle den kunna se in i sig själv
utan att förfäras.

I oss så mycket främmande och vilt
som knappast ens täcks av huden,
ett invärtes inferno finns i oss,
en våldsam anatomi,
men i löken bara lök,
inga tillkrånglade tarmar.
Den är flerfaldigt naken,
innerst inne sig lik.

Löken är ett samstämmigt vara,
en lyckad skapelse är löken.
I den ena helt enkel den andra,
i den större ryms den mindre
och i nästa följande,
dvs. den tredje och den fjärde.
En centripetal fuga.
Ett eko komponerat till en kör.

Löken, den förstår jag:
Världens mest välskapta mage.
Den omger sig själv med glorior
till sin egen ära.
Inuti oss – fetter, nerver, ådror,
slem och sekret.
Och vi förvägras
perfektionens idioti.



Wisława Szymborska levde 1923–2012 och tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Dikten Löken ingår i samlingen Otal från 1976. I översättning av Anders Bodegård ingår den i Dikter 1945­–2002, utgiven av FiB:s Lyrikklubb 2003, som pocket 2016.


24 juni 2018

Lars Lerin på Liljevalchs (2)

I den samling av akvareller som Lars Lerin ställer ut på Liljevalchs konsthall i sommar och fram till den 9 september finns en stor målning av ett bostadshus. Man drar slutsatsen att det är en amerikansk storstadsmiljö, detta utifrån liknande miljöer som skildrats i filmer och teveserier. 



Lägenheterna är upplysta och där inne finns människor i olika aktiviteter. De ser ut att vara hämtade från gamla amerikanska filmer, figurerna kan erinra av bilderna på de filmstjärnekort som barn samlade på då Lars Lerin och jag själv, liksom många i publiken, var små. Liljevalchs Mårten Castenfors, som skrivit korta karakteriserande texter om utställningens olika avdelningar, menar att bilden är inspirerad av Hitchkockfilmen Fönstret åt gården, där huvudpersonen iakttar hur ett mord begås i en lägenhet mittemot. Så kan det vara. Men inspirationen skulle lika gärna kunna vara äldre amerikansk film i största allmänhet. Den här scenen – en brudgum som bär sin hustru över tröskeln efter vigseln – har filmats åtskilliga gånger.


Personerna som syns genom fönstren är inte tecknade med knivskarpa drag, men de påminner ändå om välkända skådespelare som Cary Grant, Esther Williams, James Stewart, Rita Hayworth och så vidare. Är det inte Marilyn Monroe som visar upp sig här?


Det är lätt att stanna till ett tag vid en målning som denna, studera alla detaljer. Detsamma kan sägas om den enorma målning som visar material i ett arkiv: böcker, pärmar, mappar, rapporter, anteckningsböcker etc. Här ger den lilla bilden i bloggen ett mycket blekt intryck av verket – meter efter meter av arkivmaterial. Tanken på vilket otroligt arbete som ligger bakom den väldiga målningen uppstår omedelbart.



Uställningens största avdelning ägnas bilder från krigets Syrien, som Lerin inte själv har upplevt utan som de flesta andra tagit del av genom teve-nyheterna. 



Folktomma radas de förstörda städerna upp. Mårten Castengren skriver:

I fokus utbombad fasa och mörker. Städer raserade bortom allt förnuft. Krigets vanvett. Det går inte en dag utan att vi ser overkliga bilder som hastigt flimrar förbi i tv-rutan. Vi noterar förödelsen i Syrien, men den är allför stor, så vi stänger av och går vidare. Lars Lerin år oss att åter se. Han fäster fasan i akvarellens flyktiga medium. Han gör förödelsen skrämmande men också vacker. Genom sin oöverträffade teknik tvingar han oss att stanna upp och genom sin konst får han oss att åter bli varse det vi vill förtränga.





Avslutningsvis en bild av det som först möter besökaren: Lars Lerins fotografier som täcker en hel vägg. Bilder av hundar och katter, de flesta fotograferade i Sydamerika. Enkla, omedelbara bilder, fångade i ögonblicken. Mycket finns att titta på i denna konsthall i sommar.