19 juli 2019

Superidrottaren Eric Lemming

För fem år sedan publicerade Dagens Nyheter en lista på de 150 främsta svenska idrottarna genom tiderna. Den toppades av Björn Borg, Zlatan Ibrahimović och Jan-Ove Waldner. En sådan lista kan man inte publicera utan att det uppstår debatt. Alla har sina favoritsporter och gillar vissa utövare av dem mer än andra. Exempelvis är en person som delar mitt ointresse för golf säkert överens med mig om att Annika Sörenstams fjärdeplats på listan, före folkkära profiler som Ingemar Stenmark (5), Carolina Klüft (6) och Sixten Jernberg (11), var lite konstig. En livlig diskussion uppstod också kring listan och enskilda idrottares placeringar. 

Påfallande många av de listade idrottarna är ganska nya. En del är fortfarande verksamma, som Sarah Sjöström, vars fyrtiondeplats skulle vara en förolämpning efter ytterligare fem framgångsrika år. En del hade avslutat sina karriärer nyligen, som Anja Pärson (12). Den stora majoriteten av idrottare på listan minns åtminstone medelålders och äldre från många spännande tv-sändningar. Av de klassiska namnen från tiden före direktsänd tv är det naturligtvis svårt att förbise löparen Gunder Hägg (14) eller konståkaren Gillis Grafström (22). 

Uppmärksamheten kring nyare idrottare kan inte bara förklaras av den mediala utvecklingen, utan också av att det finns många flera idrotter nu än i början av 1900-talet, och flera grenar inom varje idrott. I den mån som resultat är jämförbara mellan olika tider, så brukar resultaten för det mesta bli bättre ju närmare nutiden man kommer. Bättre träningsmetoder, hårdare konkurrens, större ekonomiska resurser och inte minst teknik- och materialförbättringar sätter sina spår. Allt detta gynnar senare tiders idrottare och missgynnar de äldre. Och äldst på DN:s lista, på plats 57, inklämd mellan skidåkaren Johan Olsson och cyklisten Bernt Johansson, är Eric Lemming.



I dag finns de förmodligen många idrottsintresserade som aldrig har hört talas om Eric Lemming. Andra känner igen honom som en gammal spjutkastare. Och det var han. Vid olympiska spelen i Aten 1906, där spjutkastning fanns med för första gången, tog han guld. På hemsidan för en förening som kallar sig Götiska förbundet skriver Jan-Erik Friberg detta om Lemmings framträdande under spelen:

Arrangörerna hade gjort en markering vid 40 meter, längre skulle ingen kunna kasta trodde de och där stod också funktionärerna placerade. I sitt första kast vräkte Eric Lemming iväg spjutet, det susade genom luften, åskådarna häpnade och panik uppstod bland funktionärerna, som flydde, och den grekiske kungen tog skydd i sin loge. Kastet mätte 53,43 och han vann guld med sitt första kast, drygt 8 meter före närmaste medtävlare.

Eric Lemming tog hand om guldet även vid olympiska spelen i London 1908 och Stockholm 1912. I London vann han faktiskt två guldmedaljer i spjut. Vid denna tid var inte reglerna för olika grenar fixerade, och i London tävlade man i spjut både med fattning i mitten av spjutet och med valfri fattning. I en del sammanhang räknade man sammanlagda kast med höger och vänster hand. Samt ”bästa hand”, det vill säga det som gäller i våra dagar. Lemming satte massvis med rekord, både sammanlagt och med bästa hand, och nådde som längst 62,32 med bästa hand. Han blev den förste i världen att kasta över 50 och 60 meter. Hans världsrekord från 1912 stod sig i sju år. Eric Lemming kompletterade sina fyra OS-guld med tio SM-guld samt tre SM-silver i spjut.


När Eric Lemming avbildades var det oftast tillsammans med sitt spjut, och det är därför lätt att glömma bort att han var skicklig även i andra grenar. 1906 tog han OS-brons i kulstötning, dessutom sex SM-guld, sex SM-silver och ett SM-brons i kula år 1902–18. Hans bästa resultat blev 24,33 (sammanlagt). Kula och diskus är två grenar som många idrottare har kunnat kombinera. Så också Eric Lemming. Här har han dock inga olympiska meriter, men väl tre SM-guld, tre SM-silver och två SM-brons. Hans bästa resultat blev 76,60 (sammanlagt). I släggkastning tog han fem SM-guld, sex SM-silver och tre SM-brons. Hans bästa resultat blev 46,81 (1911).

Eric Lemmings olympiska medaljskörd omfattade också två andra bronsmedaljer från Aten 1906. Dels i dragkamp, dels i den underliga sporten femkamp, bestående av stående längd (det vill säga utan ansats), diskus i antikstil, spjut, löpning 192 meter (!) samt brottning. Tiokamp introducerades som gren i fri idrott vid Stockholmsolympiaden 1912 och Lemming skulle säkert haft en bra chans om han hade ställt upp där, för varken löpning eller hopp var honom främmande. Vid OS i Paris 1900 hoppade han 5,50 i längdhopp och kom tolva med det. Vid samma OS hoppade han 1,70 i höjdhopp och kom fyra. Han fick ett SM-silver i höjdhopp 1902. I OS 1906 kom han trettonde i trestegshopp.

Ingen gren har gynnats så mycket av teknik- och materialutveckling som det svårbemästrade stavhoppet. Eric Lemming vann SM 1899 med höjden 2,90, ett resultat som numera ligger en bra bit under inledningshöjden i en elittävling. Men han var bäst i Sverige. Och när han hoppade 3,00 i OS i Paris blev han sexa.

Eric Lemming var född 1880 i Göteborg och visade redan som barn talang inom idrotten. Han tävlade under sin aktiva tid för klubbarna Majorna, IS Lyckans Soldater och Örgryte IS. Han hade en framgångsrik civil karriär som slutade med att han blev direktör vid Systembolaget. Där ville man inte bli förknippad med idrott, och Lemming fick då uppträda under pseudonymen Erik Otto. Men då låg den viktiga delen av hans karriär bakom honom. Han hade en lång idrottskarriär, som avslutades då han var i 45-årsåldern. Han avled inte långt senare, 50 år gammal, i sviterna efter spanska sjukan.


Eric Lemming var en på sin tid mycket berömd och uppskattad idrottsman som betydde mycket för att popularisera fri idrott. Han var en utåtriktad personlighet som hade lätt att entusiasmera andra. Redan från barndomen visade han en fallenhet för musik, och han blev omtalad som en mycket skicklig pianist. Han anses ha haft ett utomäktenskapligt barn som med tiden blev en berömdhet: skådespelaren Georg Rydeberg.

Vid OS i Aten 1906 fick Eric Lemming en utmärkelse som lyckligtvis inte längre utdelas vid olympiska spel – som ”spelens ståtligaste idrottsman”. Detta har säkert inte haft den minsta betydelse när Dagens Nyheter utsåg honom till nummer 57 i svensk idrottshistoria.

14 juli 2019

Grez-sur-Loing på Waldemarsudde (2)

Som framgått av det tidigare bildsvepet sökte konstnärerna som samlades i Grez-sur-Loing i Frankrike gärna sina motiv vid vattendrag. Som det tyckts ha funnits gott om i trakten. Det gäller i högsta grad Julia Beck (1853–1935). Sjöar, åar, gölar, dammar, kanaler och floder var hennes återkommande motiv, och inte bara vattenytan utan även växligheten omkring och i vattnet. Vi möter dem under olika årstider, tider på dagen och ljusförhållanden. Här är en målning som heter Grez par Nemours (Seine et Marne).



Typiska för Julia Becks måleri är också Flodlandskap från Montcourt och Vid kanalen, Grez/ Floden Loing med pråm, båda från första hälften av 1880-talet.



Julia Beck var född i Stockholm och utbildades på bland annat Konstakademin. Hon studerade sedan i Frankrike och bosatte sig där 1883. Resten av sitt liv bodde hon i Frankrike där hon avled, men höll kontakten med Sverige och kolleger som Jenny Nyström och Eva Bonnier. I Grez vistades hon 1882–84. Julia Becks tid i Frankrike beskrivs i svenskt kvinnobiografiskt lexikon, se https://skbl.se/sv/artikel/JuliaBeck



Målningen ovan heter Flodlandskap. Jag citerar här tre stycken ur den längre artikel som finns på adressen ovan.

Det är särskilt det franska flodlandskapet som gestaltats i Julia Becks omfångsrika men idag spridda produktion. Hon målade skimrande vattenspeglar i romantiskt grådis som reflekterade den lummiga grönskans träd och buskar och ibland fåglar (som i Korpträsket, 1884), men sällan människor. Det är naturen och hur landskapet präglas av ljusets förändringar under dygnets och årets olika faser som är i fokus och tar färg av skiftande meditativa och vemodiga stämningar. I förgrunden kan bladverk och vassruggar påminna om den då aktuella japanska och kinesiska kalligrafin och efterhand skvallrar de breda penseldragen och den rena koloriten även om Claude Monets och impressionismens inflytande. 
Julia Beck var ofta på resande fot, ibland hem till Stockholm. Från 1888 valde hon emellertid att bosätta sig för gott i den lilla staden Vaucresson ett par mil väster om Paris. Det var antagligen inget svårt val. Den parisiska konstmarknaden var fortsatt fördelaktig och de franska kritikerna välvilligt inställda till skandinavisk konst. Därifrån hade hon via järnvägsnätet nära till attraktiva motiv och intresserade beställare både i Frankrike och i städerna Gent och Brügge i Belgien, där hon också uppehöll sig för kortare målarperioder.
Julia Becks konstnärskap var under hennes livstid mycket uppskattat i Frankrike. Hennes karriär kulminerade då hon 1934 tilldelades Hederslegionen. Då hade hon för övrigt redan belönats med en lång rad medaljer på utställningar i Paris och utomlands. Samtidigt kom den svenska konstpolitiken under perioden alltmer att präglas av nepotism. Julia Beck hörde exempelvis till dem som inte fick ställa ut i den svenska paviljongen på Världsutställningen i Paris år 1900. Detta kan ha varit en bidragande orsak till att hon fallit i glömska. Först på 2010-talet har utställningar och forskning börjat uppmärksamma hennes måleri.

Flodlandskapet från Moncourt återkommer i en annan målning som visas i utställningen Grez-sur-Loing – Konst och relationer.



Julia Beck bildade aldrig en egen familj. Hennes framgångar i Frankrike medförde att hon kunde försörja sig på sitt måleri. Enligt uppgift var hon den första kvinnliga konstnären i Sverige som lyckades med detta. Målningen nedan heter Oktobermorgon (Flodlandskap från Grez).


Det är naturbilder i vattniga miljöer som Julia Beck har blivit särskilt känd för, men hon kunde också annat. Kvinnoporträttet nedan, Damporträtt, Paris, kan möjligen vara ett självporträtt.

I Grez-sur-Loing vistades också Carl Larsson (1853–1919), och på den aktuella utställningen visas bland annat några akvareller av honom. Denna heter Gubben och nyplanteringen.


Vill man se hur Carl Larsson såg ut när han arbetade kan en liten bild av Bruno Liljefors (1860–1939), Porträtt av Carl Larsson, Grez, vara till hjälp.

Julia Becks kollega Eva Bonnier (1857–1909) finns också med på utställningen. Målningen nedan heter Vår i trädgården och är från 1886.


Karl Nordströms (1855–1923) Havrefält, Grez från 1885 är intressant genom sitt perspektiv. Det är som om konstnären hade krupit ner i fältet och bara nätt och jämnt ser himlen.



Popplar i vatten heter målningen av kanadensaren William Blair Bruce (1859–1906).

Till sist en stor och anslående målning vars närvaro på denna utställning om Grez-sur-Loing verkar något gåtfull. Ludvig Frid (1855–1909) var smålänning och sökte de flesta av sina motiv i hemlandskapet. Kvällsstämning vid Emån påminner om att stämningsfulla naturmotiv inte behöver sökas utomlands.




9 juli 2019

Grez-sur-Loing på Waldemarsudde (1)

Grez-sur-Loing är en by i Frankrike, belägen några mil söder om Paris. Här bor cirka 1 400 personer enligt Wikipedia och byn var sannolikt ännu mindre i slutet av 1800-talet när den blev en samlingsplats för konstnärer från olika håll i Europa, främst från Skandinavien och Storbritannien. Målarna hämtade många motiv från Grez, mest från naturen, men också från befolkningen och stadsbilden. Att döma av konstverken hade platsen en del skönhetsintryck att ge, men egentligen var nog Grez-sur-Loing inte så olik andra byar i denna del av Frankrike. Landskapet omkring var ett flackt jordbrukslandskap med en del vattendrag.

Många konstnärer vistades kortare eller längre tid i Grez-sur-Loing. De flesta av Skagenmålarna, Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson hör till dem liksom författaren och konstnären August Strindberg, författaren Robert Louis Stevenson och den brittiske kompositören Frederick Delius. Att Grez-sur-Loing blev en lockande plats för konstnärer berodde inte i första hand på själva byn utan på närvaron av så många andra konstnärer. Så orten blev en mötesplats också för diskussioner bland och influenser från konstnärer i slutet av 1800-talet, liksom för personliga relationer. 



Detta har Waldemarsudde i Stockholm tagit fasta på i den utställning som nu visas med verk av konstnärer verksamma i Grez-sur-Loing. Utställningen är öppen till den 15 augusti. I sin presentation på nätet skriver museet bland annat:

Ett stort antal konstnärer, författare och musiker från olika delar av världen möttes i Grez på slutet av 1800-talet. I byn inspirerades de av varandra både konstnärligt och på personliga plan. Socialt fungerade Grez som en plattform för konstnärsgemenskaper, men också för vänskaps- och kärleksrelationer inom och över nationsgränserna. Till de senare hör t.ex. äktenskapen mellan William Blair Bruce och Carolina Benedicks samt mellan Francis Brooks Chadwick och Emma Löwstädt. De nationsöverskridande sambanden till trots, har Grez-kolonin i äldre svensk konsthistorieskrivning, och i utställningssammanhang på hemmaplan, framförallt beskrivits som en inhemsk angelägenhet. I den senare forskningen som lyfts fram i den här utställningen tecknas en helt annan bild av hur konstnärer från olika länder levde och verkade i samförstånd sida vid sida i byn.
Utställningen Grez-sur-Loing – Konst och relationer  är den första i sitt slag i Sverige att beskriva den franska byn Grez som en internationell mötesplats för svenska, övriga skandinaviska och anglosaxiska konstnärer. I fokus för presentation är de många intressanta konstverk som tillkom i Grez från och med det sena 1870-talet till början av 1890-talet. Utställningen innehåller över 100 verk i olika material och tekniker med motiv från platsen och dess vackra omgivningar. 
Detta är en mycket sevärd utställning med lättillgänglig konst. I slutet av 1800-talet formulerades impressionismen, och ett inflytande därifrån är skönjbart i en del av verken, medan andra är mera robust realistiska. Som vanligt när jag visar bilder från ett museum eller en utställning gäller att konstverken kommer bäst till sin rätt i verkligheten. Av fotona här får man ingen uppfattning om hur de fungerar i rummet eller tillsammans med de valda ramarna. Naturligtvis får den som tittar i bloggen inte heller rätt intryck av målningarnas storlek. Här och där är bilderna något beskurna i kanterna, bland annat för att undvika skuggor från ramarna. 


De två första bilderna i detta svep är gjorda av Oscar Törnå (1842–94), en konstnär som kom från Östergötland. Den översta bilden kallas Flodlandskap, den andra Landskap från Grez-sur-Loing.

I Grez-sur-Loing finns en gammal stenbro som avbildades av flera konstnärer. Julia Beck (1853–1935) svarar för en liten målning där bron ses snett från sidan.



Och visst är det samma bro som här fångats ur en annan vinkel av Karl Nordström (1855–1923) i Gamla bron i Grez. Nordström är ett stort namn i svenskt landskapsmåleri och kom från Tjörn.


I vattendragen kring Grez-sur-Loing kunde man tydligen fiska, eller i alla fall försöka, enligt den lilla målningen Metande pojke i landskap av Emma Löfstädt-Chadwick (1855–1932). Hon köpte tillsammans med sin man Francis Brooks Chadwick Pension Chevillon i Grez-sur-Loing som blev en samlingsplats för de svenska konstnärerna där.


Frank O’Meara (1853–88) var en irländsk konstnär vars måleri är tydligt påverkat av impressionismen. Hus i Grez heter den översta av dessa två bilder, Flicka med slända den nedre.



Hugo Birger (1854­–87) är fortfarande ett betydande namn i det sena 1800-talets svenska konst. Han kom från Stockholm. Trädgård i Barbizon heter denna målning. Barbizon, som ligger nära och lite norr om Grez-sur-Loing, närmare Paris, var en viktig ort för franskt landskapsmåleri under 1800-talet. Den så kallade Barbizonskolan med målare som Camille Corot, Jean-François Millet och François Daubigny hade inflytande över utvecklingen även utomlands.





William Blair Bruce (1859–1906) var från Canada och hamnade så småningom i Sverige där han avled i Stockholm. Även han förknippas med Barbizonskolan, men denna målning från 1890 heter Grez.



Grönska, ljus och sommarstämning förmedlas i den lilla målningen Vid strandkanten, Grez av Gerda Roosval-Kallstenius (1864–1939).



Det är lätt att få intrycket att det mest är sommar i Grez-sur-Loing. En målning som Anshelm Schultzbergs (1862–1945) Första snön i aftonsol – Grez 1889 påminner om att så inte var fallet. Schultzberg var född i Falun.



Grez var en liten by, men där fanns avsnitt med stadskaraktär. Åtminstone om man ska döma av Christian Kroghs (1852–1925) Gata i Grez. Krogh var norrman och räknas till Skagenmålarna eftersom han ofta vistades i Skagen.


Inte bara landskapet väckte konstnärernas intresse i Grez. Det finns även studier av ortens invånare. Exemplet här är Gamma gumma i Grez från 1883 av Ivar Nyberg (1855–1925). Nyberg kom från Vänersborg.


Av konstnärerna som visas på utställningen Grez-sur-Loing – Konst och relationer är Julia Beck den som ger det starkaste intrycket för min del. Det kan delvis bero på att ganska många av hennes bilder visas upp, men lika mycket på att hennes stil och motivval är personliga. Några prov på Julia Becks konst, samt några verk av andra konstnärer, kommer i ett följande inlägg.

4 juli 2019

Två dikter av Vilhelm Ekelund



Jag diktar för ingen

Jag diktar för ingen – 
för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.

    Ur Havets stjärna (1906)




Staden

I detta buller kom min själ till stillsam ro,
i detta larmet var det något trött och pinat i mig som fick vila,
något alltför vaksamt lyssnande, som för första gången sov.
Jag hörde icke mer såsom förr min egen stämma,
jag hörde icke mer såsom förr mitt blods sus.
Min själ såg ej mer så ängsligt fast i sitt eget öga,
min själ gick ut och vilade i andras sorgsna ögon
och var glad att sörja med dem alla.
Och när dunklet kom om kvällen med frid åt trötta anleten,
syntes mig stjärnorna ej mer de samma,
i deras ljus oh stillhet över dunkla mänskofyllda gränder
såg jag broderliga tysta blickar: låt oss gå tillsamman,
se, i alla ögon, se: du själv –
bröder, bröder alla på vår dunkla resa.

    Ur In candidum (1905)


Vilhelm Ekelunds samlade dikter inns tillgängliga på nätet. Se
https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/vilhelm_ekelund_1.pdf
och
https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/vilhelm_ekelund_2.pdf

29 juni 2019

Filipe Raposo – inspiration vid pianot

Filipe RaposoØcre. Lugre Records 2019.

Den första gången jag hörde pianisten Filipe Raposos namn var på en fadokonsert i Stockholm där han medverkade som tillfällig gäst i ett par nummer. Han har samarbetat med fadomusiker också i andra sammanhang. På Ana Laíns senaste album Portucalis (2017) är han såväl kompositör till som medverkande pianist på ett av de vackraste spåren, As Fontes. Han medverkar också på, och har producerat, Pedro Moutinhos senaste album Um Fado ao Contrário (2019). Dessa skivor har jag tidigare tagit upp bloggen den 20 december 2017 respektive den 26 april 2019. Men Filipe Raposos egen musik har inget med fado att göra – åtminstone inte som den låter på den nyutgivna skivan Øcre.


Av skivans tolv stycken svarar Filipe Raposo för fem. De övriga är arrangemang, ganska fria sådana, av andras musik. Här finns en arabisk melodi, två folkmelodier från norra Portugal och en från Azorerna samt arrangemang av tre klassiska stycken. Blombos Cave uppges basera sig på något ur Johann Sebastian BachJohannespassion och väcker inget igenkännande hos mig beroende på min bristande bekantskap med detta Bachverk. Bach talar tydligare i den saraband ur en av hans engelska sviter som avslutar skivan, respektfullt, enkelt och sobert spelad. I Oblivion Soave, ett arrangemang av en aria ur Claudio Monteverdis sista opera Poppeas kröning från 1642, medverkar sångerskan Rita Maria. Hon sjunger inte alls som en operasångerska, men jag tycker hon frilägger det sensuella draget i Monteverdis musik. Mästaren själv, som ansåg att ”experiment är absolut nödvändiga för all musik”, skulle säkert inte ha invänt.

Skivans undertitel är Trilogia das cores Vol. 1. Enligt en internetnotis betyder detta att den är ett resultat av en ”artistic reflection on the influence of three colours in art”. Färgen som gäller här är rött och vi kan i fortsättningen vänta skivor som utgår från svart och vitt och därmed fullbordar trilogin. (Varför skivan heter Øcre och inte Ocre, som är det portugisiska ordet för ockra, har jag ingen aning om.) 

Tanken att färg och musik har med varandra att göra är förstås inte ny, och den tänktes mest utförligt och djuplodande av Alexandr Skrjabin och satte sin prägel på mycket av hans musik. Filipe Raposo ger i den tillhörande texten andra referenser som en bakgrund till musiken, som bibeln, GoetheJosé Afonso med flera. Redan titlarna antyder ett intresse för myter, riter och folktro. Allt sådant kan vara av bra att veta för den som tänker skriva en avhandling om Filipe Raposo och även för den som vill veta varför musiken låter som den låter eller vad avsikten med den är. Men aldrig så många förklaringar kan inte rädda musik som är tråkig, och vacker musik – som jag tycker denna skiva är full av – klarar sig på egen hand. Så jag har valt den bekvämare utvägen, att lyssna på Øcre utan att läsa på i förväg.


Bortsett från Monteverdispåret innehåller skivan enbart pianosolon. Filipe Raposo spelar med behaglig klang tekniskt helt obesvärat. Han är utan tvekan en mycket skicklig pianist. Musiken låter avspänd och omedelbar, som om den var improviserad, och jag tror att improvisation är ett viktigt element, men förmodligen med motiv och strukturer som är uttänkta på förhand. I grund är tonen lyrisk, men här finns också starkare, ibland synkoperade, ”jazziga” partier. Skivans kanske mest lättillgängliga spår, Mefistófeles, är så genomgående. Det är väl varierad musik, aldrig monoton, både modern och samtida. Men Raposo är inte modern genom förkärlek för dissonanser eller annorlunda speltekniker som kluster eller spel direkt på strängarna. Det är tonal musik med ett lugnt, naturligt och ofta elegant flöde.

Men inte så lätt att beskriva. När jag hör den kan jag komma att tänka på klassiska tonsättare som Claude Debussy och Alexandr Skrjabin eller romantiker med sinne för det folkloristiska som Edvard Grieg och Enrique Granados. Eller stora jazzpianister som Lennie Tristano eller Bill Evans. Detta kan vara en tillfällighet, Raposo kanske inte ens har lyssnat på deras musik, vem vet? Mest av allt påminns jag om Keith Jarretts berömda soloimprovisationer som började med den i Köln 1975. Men Jarrett improviserade gärna i en halvtimme, medan Filipe Raposo rör sig i behändigare format, på denna skiva som mest kring sju minuter. På så sätt undviker han tröttande upprepningar och andra longörer.

Det finns, tycker jag, ett lite sökande och inåtvänt drag i några av styckena, något som inte alls ställer sig i vägen mellan musiker och lyssnare. Det är musik med integritet och allvar, men på ett milt och smakfullt sätt. Skivan är mycket jämn. Jag har med glädje lyssnat igenom den från början till slut flera gånger och kommer att återkomma till den längre fram. Samtidigt som jag ser fram emot de återstående delarna av trilogin.


24 juni 2019

Parkliv

Det är samma sak varje år. Så snart som temperaturen går upp mot 25 grader och solen skiner från himlen kommer folk ut från sina lägenheter och samlas i parkerna. Där finns under andra årstider med mera normala svenska temperaturer annars bara enstaka personer som kan korsa parken för att finna en genväg till sitt mål eller strosa omkring för att ge sin hund, och även sig själv, lite motion. Under vintern är parkerna nästan öde med islager på gångstigarna och snödrivor på öppna ytor. Men de första riktiga sommardagarna kan parkerna likna populära stränder i medelhavsområdet.

De här bilderna är från Lilla Blecktornsparken på Södermalm. Den ligger mellan Ringvägen och bostäderna i Blecktornsområdet på vars andra sida Stora Blecktornsparken breder ut sig över ett lite större område. Lilla Blecktornsparken har servering, bordtennisbord, tennisbanor och en plaskdamm som den aktuella dagen är full av glada badande barn. Här finns också en gräsplan som ger utrymme för många att sola eller ha picknick.





Visst är solen och värmen lockande. Men frågan är om inte också själva trängseln bidrar till att dra ut folk från sina hem. Finns det någon nedärvd, eller kanske förvärvad, kunskap i hjärnan på Söderborna som säger att om man vill se andra människor, då ska man bege sig till Lilla Blecktornsparken, eller möjligen till det närbelägna, lika trånga Nytorget?

Nytorget,


Något tidigare passerar jag en annan park på Söder, Tengdahlsparken, som ligger vid Barnängens bostadsområde, nedanför Vitabergsparken. Det tar kanske tio tolv minuter att promenera mellan de två parkerna. Tendahlsparken är en lugn oas med uppvuxna ekar, parkbänkar och matbord, plaskdamm och en generöst tilltagen gräsplan. Och samtidigt som folk invaderar Lilla Blecktornsparken ser Tengdahlsparken ut så här. Så kanske finns det något attraktivt i själva trängseln eftersom det är valet som övertygar så många fler.






19 juni 2019

Mystiska, märkliga, magiska Meteora

Meteora är ett komplex av klosterbyggnader, uppförda på topparna av höga klippor i regionen Thessalien i Grekland, i närheten av den lilla staden Kalambaka. Det största av klostren, Stora Meteoron, är också det mest tillgängliga. Hit kommer och går bussarna med besökare under hela tiden som klostret är öppet, från nio på morgonen till tre på eftermiddagen. Ja, mest tillgängligt, men den som vill se klostret på insidan får räkna med många tröttsamma trappsteg och köande.



Grekland är ett enastående turistland med ett överflöd av betagande natur, underbara öar och stränder liksom en historia som vittnar om landet som Europas vagga inom kultur, vetenskap och filosofi. Men Meteora har inget med antikens Grekland att göra. För ungefär tusen år sedan slog sig folk ner i områdets många grottor, eremiter och religiösa tänkare. En liten kyrka uppfördes på 1100-talet och det första klostret började byggas på 1300-talet. Klosterlivet var som mest aktivt fram till 1600-talet, och under mellantiden uppfördes de övriga klostren. Sammanlagt är de medeltida munkklostren sex stycken.

Jag kom till Meteora från den charmiga, vackert belägna småstaden Parga, på fastlandet med öar som Korfu, Lefkas, Kefalonia, Ithaka och Paxos i närheten. Turbussen behövde ungefär tre och en halv timme i vardera riktningen, och då är förmodligen Parga den turistort som är närmast belägen. Dagsutflykter till klostren ordnas ända från Aten. De ligger avlägset och otillgängligt, vilket är ett skäl till att de blev en tillflyktsort för folk som kände sig hotade av politiska och religiösa konflikter under medeltiden. 



Man reser genom regionen Epirus, som till ytan är något mindre än Skåne, med cirka 350 000 invånare varav en knapp tredjedel finns i universitetsstaden Ioannina. Landskapet är storslaget med många höga gröna berg, tack vare riklig nederbörd under vintern. Små byar finns på sluttningarna och i dalgångar här och där, men landskapet ger på många håll ett lika ödsligt som mäktigt intryck. Ännu i början av juni låg snön kvar på en del toppar. Slänter och vägkanter lyste gulaktiga av blommande ginst. Äldre smala och snirkliga vägar har under senare år kompletterats med bredare, som på många ställen löper genom långa tunnlar.




Man ska alltså också in i regionen Thessalien, som är ungefär en och en halv gång så vidsträckt som Epirus, med dubbla folkmängden och huvudorten Larissa som är något större än Ioannina. Thessalien har slätter lämpliga för odling, men bergen reser sig runt slättlandskapet. Bergen i denna del av norra Grekland är breda och lugna. När man närmar sig Meteora dyker bergsformationer av ett annat slag upp. De branta, dramatiska klipporna kan likna modernistiska, nonfigurativa skulpturer. Eller möjligen skulpturer från en åldrig, exotisk kultur.



Att se klosterkomplexet i den omgivande naturen är en upplevelse. Meteora är en av Greklands, för att inte säga Europas, stora attraktioner. Att skarorna av besökare ännu är av hanterbar kvantitet och att Kalambaka inte har förvandlats till en hotellstad beror nog på en kombination av det otillgängliga läget och de begränsade öppettiderna. Den som kommer till området förundras över de märkliga byggnaderna och framförallt deras placering i naturen. Särskilt två frågor väcks.



För det första: varför har man över huvud taget byggt kloster, inklusive kyrkolokaler, så högt? Även i vårt land har kyrkor ofta anlagts i dominerande lägen, högt i bebyggelsen, lätt synliga. I Grekland finns det förstås gott om kyrkor inne i städerna, men också lite utanför bebyggelsen, gärna i svårtillgängliga lägen på höjder. Som om kyrkobesökaren måste bevisa sitt religiösa nit med ansträngningen att ta sig till lokalen. Men för att ta sig in i Meteoras byggnader under medeltiden torde religiös hängivenhet inte ha räckt till. 



Synpunkten att högt belägna anläggningar är lättare att försvara kanske också har spelat in. Den fientligt sinnade styrka som funderat på en attack mot dessa kloster har säkert insett det omöjliga omgående. Och klostren har nu oförstörda funnits på plats i hundratals år. 



Om man inom den grekisk-ortodoxa kyrkan anser att Gud bor i himlen är klostren förstås ett sätt att komma närmare – men det finns faktiskt gott om ännu högre berg i trakten. Det isolerade höga läget sägs också vara lämpligt för kontemplation och tänkande. Och visst, munkarna fick vara i fred. Anläggningen var förr mycket mera välbefolkad än i våra dagar. I det största klostret levde som mest tvåhundra personer – i dag bara fem.



För det andra: hur kunde man bygga så högt? Den väg och de trappor som gör det möjligt för besökare att ta sig in i Stora Meteoron byggdes under 1900-talet. Tidigare fanns varken det ena eller det andra. Enligt uppgift ska de tidiga invånarna ha tagit sig upp med stegar och rep. På det sättet ska de ha fört upp alla de förnödenheter om behövdes för att leva där. Samt allt byggnadsmaterial som krävdes för att uppföra alla byggnaderna. Jag ställer mig lite tvivlande till uppgiften om stegar. Vissa byggnader ligger nästan hundra meter ovanför det omgivande landskapet. Fanns det så långa stegar under medeltiden? Det måste ha varit livsfarligt att använda dem, om de fanns.




Det sägs att det var munkarna själva som byggde klostren. Det förefaller inte orimligt att de hade hjälp – frivillig eller påtvingad – av arbetare och jordbrukare. Och bygget tog tid, från tidigt 1300-tal till sent 1500-tal. De personer som lyckats ta sig upp lade under lång tid ner ett imponerande arbete med att dra upp korgar med material för att färdigställa klostren. Den kompetens de besatt inom arkitektur och byggnadsteknik är också anmärkningsvärd.

Klostren i Meteora finns sedan 1988 med på UNESCO:s lista över världsarv. Kulturella världsarv som Meteora måste hållas intakta, skötas om och vårdas. Av människor. Se på den mindre klippan på bilden nedan. Inga vägar, trappor eller hissar. Ytterligare en fråga: hur tar sig personalen till jobbet?



Det finns mycket att läsa om Meteora på nätet för den som önskar ytterligare information. Här hoppas jag att bildsvepet från Meteora och naturen omkring talar för sig själva. Mystiskt, märkligt och magiskt lär Meteora förbli.