20 juni 2018

Lars Lerin på Liljevalchs (1)

Under sommaren, fram till den 9 september, ställer Lars Lerin ut ett hundratal akvareller på Liljevachs konsthall på Djurgården i Stockholm. En skribent i Dagens Nyheter trodde att detta skulle bli Liljevalchs mest besökta utställning genom tiderna. Hur det blir med det återstår att se, men hans förmodan verkar inte orealistisk. Lars Lerin hyllas av kritiker och konstkännare och har dessutom en folklig popularitet som ingen annan nutida konstnär. Hans chosefria värmländska personlighet, som exponerats mycket i teve, bidrar till denna popularitet, men det grudläggande är förstås Lerins fantastiska kompetens som akvarellmålare.



Viss trängsel kunde alltså befaras då jag besökte utställningen i början av juni. Över en halvtimme före konsthallens öppnande fanns redan en kö på 15–20 meter. Men den hade inte vuxit nämnvärt då konsthallen öppnade vid tio. Det fanns gott om plats inne i salarna, och det var ingen svårighet att forografera akvarellerna. Här och i kommande avsnitt finns några bilder. Det ska som alltid sägas att det är bättre att se konstverken i verkligheten, framför allt på grund av deras storlek. Några av bilderna är lite beskurna, och jag har också plockat fram detaljer på några ställen.



Akvareller ser vi ofta som något mera anspråkslöst än oljemålningar: mindre till formatet, återhållna i ambitionsnivå. Men här är Lars Lerin inte blygsam. Målningarna är omsorgsfullt utarbetade med fint detaljarbete och stora, övergripande former. De är i vissa fall så stora att de rejäla ark som Lerin målar på inte förslår utan måste fogas samman med tydliga skarvar. Utställningen har Lerin utarbetat tillsammans med Liljevalchs Mårten Castenfors, som också har skrivit de texter som åtföljer utställningens olika avdelningar. 



Utställningen är upplagd kring olika teman i Lerins konst. I en sal finns bilder av fåglar, i ett annat värmländsk natur, ett tredje innehåller reseintryck, och så vidare. 



Färgglada och idylliska bilder har lämnats utanför, och utställningen domineras av allvarliga, ofta stillsamma bilder. I ett rum visas mindre akvareller med människor som motiv; annars är det slående hur ofta bilderna saknar mänskliga inslag. De är ofta ödsliga, lite olycksbådande, det är lätt att uppfatta en känsla av ensamhet, isolering och tomhet. Bildernas titlar är för det mesta rätt intetsägande. En bild från ett kontor heter ”Kontor”, en av en korridor heter ”Korridor” och så vidare. 

Nu behöver Lars Lerins bilder inga namn, och inte heller några beskrivningar. Det är lätt att inse hans hantverksskicklighet och fängslas av stämningen i bilderna. Men jag tycker Mårten Castenfors korta texter är intressanta och träffsäkra. Så här skriver han om Lerins avbildningar av fåglar.



I glasmontrar, på tråd och bakom galler uppstoppade och levande småfåglar på rad. I akvarell en hyllning till vardagsfåglar med igenkännbara arter som inbördes bildar färg- och formrytmer. Lars Lerins pensel, pigment och vatten finner ett stillat liv utan kvitter och flax. En parad av vacker förgänglighet i akvarell som för oss återkallar minnen av ett instängt och dammigt naturmuseum eller en skolsal i väntan på lärarens förmaning.



En avdelning av utställningen innehåller bilder på obefolkade rum. Opersonliga, lite sterila påminner de om bilder som man kan se i hotellinformation när man söker rum på internetsajter. Eller lokaler som står tomma sedan människorna som brukar finnas där har gått därifrån. Castenfors skriver:

Vi klickar dagligen fram bostadssajten Hemmet i en längtan efter något annat, något mer. Vi drömmer oss bort till ett annat liv. Lars Lerins akvareller återger vår tomhet. I fokus avskalade nordiska hem som är till förväxling lika. Samma soffa, säng, bord och stol. Samma arrangerade blomma och skål. Svalt och stilenligt. Ensamt. Vi klickar vidare på datorn, men i Lerins akvareller fastnar den välpolerade ytan som ett dokument över vår egen vilsna tid.






Jag återkommer med ytterligare ett inlägg kring utställningen. Då med bilder från krigets Syrien och arkiv fyllda med böcker, pärmar, mappar etc. Samt min speciella favorit: ett amerikanskt bostadshus med scener inspirerade av film.



16 juni 2018

Två dikter av Brecht


Bertolt Brecht (1898–1956) är en av 1900-talets tongivande författare, särskilt inom teatern med verk som Tolvskillingsoperan (1928), Staden Mahagonnys uppgång och fall (1930), Den goda människan i Sezuan (1940) med flera. Brecht var kommunist, vilket han inte försökte dölja i sina starkt politiska dramer. Distanseringseffekter – att åhörarna inte identifierar sig alltför starkt med rollfigurerna utan bibehåller en kritisk distans till det som utspelas – har varit vägledande också för många efterföljande dramatiker. Under 1900-talets första decennier var det många författare som liksom Brecht hade stora förhoppningar kring kommunismen, en ideologi som då inte hade utprovats så länge och inte i så många länder. Frågan om hur Brecht hade ställt sig i dag, med åtskilliga facit i hand, kan förstås inte besvaras. 

Brecht var också lyriker, och jag tycker att hans dikter, i alla fall det fåtal jag har läst, fortfarande förtjänar sin publik. De här två exemplen är hämtade från volymen Tysk lyrik, en antologi i urval av Sven Lindner, Svalans lyrikklubb, Bonniers 1971. Dåliga tider för lyrik är översatt att Arnold Ljungdal, Lösningen av Herbert Grevenius.




Dåliga tider för lyrik

Ack jag vet ju: det är
bara den lycklige som blir älskad. Hans röst
hör man gärna. Hans ansikte är vackert.

Det förkympta trädet på bakgården
kan skylla på dålig jordmån men de som går förbi
kommer inte desto mindre, och med rätt,
att kalla det förkrympt.

Sundets båtar och lustiga segel
ser jag inte, vad jag ser är fiskarnas
tunga svårskötta nät.
Varför envisas jag att tala om
den fyrtioåriga hjälpkvinnans andnöd:
flickornas bröst
är lika varma som förr.

Ett rim bland mina strofer
skulle i dag förefalla mig som övermod.

I mitt inre brottas
glädjen över blommande äppelträd
med avskyn för plankstrykarens tal.
Men det är bara den senare känslan
som driver mig till skrivbordet.



Lösningen

Efter upproret den 17 juni
lät sekreteraren i författarförbundet
utdela flygblad i Stalinallén
på vilka stod att läsa, att folket
förverkat regeringens förtroende
och endast genom fördubblat arbete
kunde återerövra det. Vore det då
trots allt inte enklare, att regeringen
upplöste folket och
valde ett annat.



12 juni 2018

Gulbenkianmuseet, Lissabon. Moderna samlingen (3)


När man kommer in i den moderna avdelningen i Gulbenkianmuseet i Lissabon, har köpt sin entrébiljett och går rakt fram, hamnar man i en stor sal som domineras av skulpturer. Här finns portugisisk skulpturkonst från 1900-talet i stor mängd, alltifrån bronsstatyer med anknytning till 1800-talets skulptur till nästintill samtida experiment i olika material och storlek. Lokalen har stora fönster mot den omgivande parken och släpper in mycket ljus. Vid fotograferingstillfället, en dag i januari i år, sken solen från en klar himmel, något som man uppskattar i januari även om det inte är till fördel vid fotografering. Statyer fångade i motljus blir mindre detaljrika än i mera murrigt väder. Så betraktaren av dessa bilder får använda fantasin och föreställa sig att statyerna är mera anslående i verkligheten.

Vi börjar med en bronsskulptur av António August da Costa Mota (1862–1930) som heter Bernadim Ribeiro från 1907. Ribeiro var poet och författare under renässansen, död 1552.



Välsignad är ditt skötes frukt från 1922 heter följande vackra skulptur. Konstnären heter Canto da Maya (1890–1981), en av Portugals ledande skulptörer under 1900-talet, från den azoriska ön São Miguel.



Flicka med sorgsna ögon är av Álvaro de Brée (1903–62) och gjord 1941. de Brée var också en betydande portugisisk skulptör, tidvis verksam i Frankrike.



Den stora gräshoppan av Germaine Richier (1904–59) kan föra tankarna till schweizaren Alberto Giacomettis långsmala figurer och är från 1946. Bilden är ännu ett exempel på att strakt solljus inte är lämpligt när man fotograferar en bronsskulptur.



Lite lättare då med en skulptur i rödmålat trä. Röd torso heter verket från 1971 av Hein Semke (1899­–1995). Semke kom från Hamburg men levde större delen av sitt liv i Lissabon.



Röd är också denna staty utan namn av José Rodrigues (1936). Verket är från 1968.



Betydligt yngre är Rui Chafes, född 1966, som bidrar med Svan IV (sista kortet, dö med mig) från 1993–94. Chafes, från Lissabon, är med sina stora skulpturer av järn och stål en av Portugals mest kända konstnärer och har ställt ut i andra länder som Belgien, Frankrike, Spanien och Brasilien.



Nästa verk torde en hel del museibesökare bli något förundrade över. Steg är namnet på den låga ”skulpturen” från 1995 av Lucia Nogueira (1950–98). Hon gjorde också installationer, videoarbeten och teckningar.



Lite frågande är säkert också en och annan inför Objekt – dörr från 1975 av Ana Vieira (1940–2016). Skulptören kom ursprungligen från Coimbra.



Mannen och jag var goda vänner heter av någon anledning denna skulptur från 1971 av Alfredo Queiroz Ribeiro (1939–74), som också var målare och universitetsprofessor. Han kom från Moçambique och bosatte sig i Porto.



Nu en återgång till en äldre stil. Besegrad av livet från 1922 kan tyckas vara en lyckad titel på denna skulptur av en gestalt som uppenbarligen är nedslagen intill förtvivlad. Leopoldo de Almeida (1898–1974) kom från Lissabon och var en av de viktigaste portugisiska skulptörerna under 1900-talet. Han medverkade också i det så kallade Sjöfartsmonumentet i Belém i Lissabon.




Till sist David Halls (1937–2014) Låda från 1965. En skulptur som jag avbildar från två håll. Konstnären är engelsman och särskilt känd för att ha utvecklat video till en konstform.



8 juni 2018

Gulbenkianmuseet, Lissabon. Moderna samlingen (2)


Här fortsätter presentationen av några verk som kan ses på Gulbenkianmuseets moderna avdelning. I detta avsnitt är flera verk av lite äldre datum än de som fanns med i det tidigare inlägget, dessutom mindre i formatet.

De portugisiska konstnärer vars arbeten visas i den moderna samlingen är rätt okända i Sverige. Utifrån kan det vara svårt att avgöra vilka konstnärer som är viktigast. En gissning att den märklige, tidigt bortgångne Amadeo de Sousa-Cardoso (1887–1918) har en speciell ställning i portugisisk konsthistoria verkar emellertid befogad. Jag skrev tidigare – den 1 febuari 2017 – i bloggen om en separatutställning med hans verk på Museu do Chiado i Lissabon. Sousa-Cardoso är också rikligt representead på Gulbenkianmuseet. Här är två mindre bilder.




Målningarna ovan saknar titel, vilket är vanligt för Sousa-Cardosos arbeten. Men här finns också bilder med namn. Som Före tjurfäktningen från 1912.




En mera intetsägande titel är En studie från året därpå.



Så till några andra konstnärer. Teckningen nedan, Ung portugisiska, är odaterad och signerad Milly Possoz (1888–1967).


En avdelning i den moderna samlingen rymmmer verk i mindre format: akvareller, teckningar, affischer, bokomslag och liknande. Denna bild från 1973, Marracuenes seger, är gjord av Eduardo Batarda (1943) och har drag av karikatyr. Marracuene är en stad i Moçambique där en revolt och ett slag mellan portugiser och lokalbefolkning ägde rum 1895.




Mário Eloy (1900–51) gjorde 1925 porträttet av arkitekten José Pacheco.


Ett år yngre är detta porträtt gjort av Lino António (1898–1974). Målningen saknar namn.



Francis Smith (1881–1961) har målat gatubilden från 1931. Även detta verk saknar namn.



José Escada (1934–80), har jag tidigare tagit upp i bloggen (11 januari 2017). Han arbetade med olika tekniker och material. Detta arbete i järn monterat på trä är från 1974.



I ett avlutande inlägg från Gulbenkianmuseets modena samling tar jag upp några av de skulpturer som finns att se där.


4 juni 2018

Försommarvandring


Stockholm är en ganska platt stad. Det betyder att utsikten från de få höjder som ändå finns sällan skyms av andra höjder. Utsikten från Mariaberget är imponerande en vacker försommardag som den 3 juni i år, även om berget mera är som en kulle. Här kan man ta en kort promenad mellan, exempelvis, Zinkensdamms t-station och Bastugatan i närheten av Maria kyrka och Mariatorget. Det är ett populärt stråk, men en sommarmorgon som denna är det glest med folk. Av dem som går där tycks de flesta ha sällskap av en hund i koppel.

Från Zinkensdamm är det inte många steg till Skinnarviksparken, som så här års är grön, blommande och fylld med fågelsång. Här finns en av stadens vackraste skulpturer, Arne Jones Progression.



Från parken tar man sig lätt på en stig och uppför några trappor till Skinnarviksberget, som är en av Stockholms bästa utsiktspunkter. Till skillnad från den populära utsikten vid Fjällgatan, också på Söder men på andra sidan Slussen, i Katarina församling, går det inte att ta sig med bil fram till utsikten. Bergknallen är heller inte särskilt tillrättalagd för besökare. Ingen glasskiosk, inget café. Uppe på toppen har man en vidsträckt utsikt över Kungsholmen, Västerbron, Marieberg med tidningshusen och in mot Mälaren.



Fortsätter man österut passerar man ett bostadsområde med både äldre stugor och nyare bostadshus. 



Efter bron över Torkel Knutssonsgatan börjar, som en tvärgata till Bastugatan, Monteliusvägen. Den gör egentligen inte skäl för benämningen väg – inga bilar kan köra här och inte heller cyklister ska försöka. Gående klarar sig bättre på den smala stigen och uppför trapporna, med eller utan hundar.

Uppe på Monteliusvägen har man en fin utsikt över flera stadsdelar. Kungsholmen förstås, med Norr Mälarstrand i förgrunden.



Stadshuset är en av stadens mest fotgraferade byggnader och här en gång till. Det omdiskuterade Stockholm Waterfront ligger strax intill – alltför nära enligt mångas uppfattning.



Och Riddarholmen med af Chapman liggande vid kaj. 














Gamla stan intill till höger om Riddarholmen var denna morgon så innesluten i motljus och skugga att jag avslutar med en annan bild. Från Monteliusvägen går man snabbt till Mariatorget, som rymmer en av Stockholms mest imponerande fontänskulpturer. Anders Wisslers Tors fiske, som kom på plats 1903.



Hela promenaden tar inte många minuter. Den förtjänar att göras om vädret är rätt. Det är lätt att nå de platser som jag har nämnt här. Man kan naturligtvis också gå den åt andra hållet och i så fall börja vid Slussen eller Mariatorget.


31 maj 2018

Gulbenkianmuseet, Lissabon. Moderna samlingen (1)


Gulbenkianmuseet, Museu Calouste Gulbenkian, är det mest kända museet i Lissabon, beläget i ett parkområde lite utanför centrum på några metrostationers avstånd. Egentligen är det två museer, ett för äldre konst och andra objekt – antika fynd, möbler, silver- och guldsmide, ur etc. – och ett för modern konst, det vill säga konst från och med början av 1900-talet. Museidelen med äldre föremål är mer internationell med konstverk och andra objekt från många länder. Det är förmodligen den del av Gulbenkianmuseet som imponerar mest på besökarna. Jag skrev om den i bloggen den 6 augusti 2017. Men den moderna museidelen är också intressant. Här förekommer ofta separatutställningar i stil med den samlingsutställning med verk av konstnären José Escada som jag presenterade i bloggen den 11 januari 2017. 

Men då jag senast besökte det moderna Gulbenkianmuseet visade man permanentutställningen, som ger en tämligen utförlig bild av modern portugisisk konst. För den som har måttliga kunskaper om konst är de flesta namnen okända, men konstverken kan förstås vara intressanta ändå. De konstriktningar som präglat 1900-talets internationella konst sätter sina avtryck även i portugisisk konst, och man kan följa dem i utställningen. Detta och följande blogginlägg är bildsvep från den moderna avdelningen av Gulbenkianmuseet. Naturligtvis är bara ett fåtal av alla verk som kan ses på museet med här. Bilderna är ofta en aning beskurna i kanterna, bland annat för att eliminera skuggningar fråm ramarna.

Vi börjar med en utsikt. Emmerico Nunes (1888–1968) heter konstnären som förmedlat denna bild från New York i Brooklyn, N.Y., en oljemålning från 1939.


Lissabon är en kuperad stad med många vackra utsiktsplatser. En utsikt över floden Tejo är målad av Paulo Ferreira (1911–99), Tejo sedd från Santa Catarina från 1935.


Från ungefär samma tid, 1937, är oljemålningen Familj av Sarah Affonso (1899–1983). Ett verk med en egendomlig stämning.


Kidnappningen av Mário de Sá Carneiro heter en färgstark målning i expressionistisk stil, signerad Mário Cesariny (1923–2006). Men i anslutning till målningen finns också namnet Maria Helena Vieira da Silva (1908–92), en internationellt mera namnkunnig konstnär som var verksam i Frankrike, Portugal och Brasilien. Hur detta hänger ihop är oklart. Ett samarbete mellan två konstnärer? En bearbetning som den ena gjort av ett verk av den andra? Verket är daterat 1972.


Ytterligare en kidnappning, denna gång i surrealistisk still, visas på målningen Kidnappning i ett obefolkat landskap av António Pedro (1909–66). Oljemålningen är från 1947. För en svensk betraktare är det lätt att komma att tänka på de målningar som skapades av konstnärer i den samtida så kallade Halmstadgruppen.


Popkonsten har säkert varit en inspirationskälla för Nikias Skapinakis (1931), som 1974 gjorde oljemålningen Möte mellan Natália Correia, Fernanda Botelha och Maria João Pires. De tre kvinnorna är inte vilka som helst. Correia och Bothelha är båda författare, Pires en av världens ledande konsertpianister.


En stor och mäktig målning som drar blickarna till sig är Biskop av Jorge Pinheiro (1931). Konstnären kommer från Coimbra och målningen är från 1981.


Din kropps hemska tystnad heter nästa verk, av António Palolo (1946–2000). Men med sina klara, ljusa färger ger målningen från 1966 ett gladare intryck än dess namn.


Med de fyra sista bilderna i detta avsnitt kommer vi närmare nutiden. Vítor Pomar (1949) gjorde denna svartvita komposition utan namn 1982. 


Namnlös är också denna stora bild från 2000 av Marta Soares (1973). 



De tre flickorna är från 1999. Konstnären heter Luísa Correia Pereira (1945–2009). I det här fallet kan titeln behövas – att det handlar om tre flickor är kanske inte uppenbart för alla.



Däremot saknas namn på Pedro Casqueiros (1959) bild i rött och vitt från 1993. Den får avsluta bildsvepet här. I kommande inlägg finns ytterligare några bilder som visas i den permanenta utställningen på Gulbenkianmuseets moderna avdelning. Då flyttar vi oss lite tillbaka i tiden, till tidigare skeden under 1900-talet.