17 februari 2020

De gröna portarnas stad


 
Först efter flera besök i Lissabon lägger jag märke till att de flesta portar till husen är gröna. Och av alla gröna portar är merparten mörkgröna. Den som vill se portar i andra färger, som brunt, blått eller grått, kommer definitivt att hitta dem, men först sedan en rad gröna portar passerats. I Lissabons äldre stadsdelar är uppskattningsvis 80 procent av portarna gröna.




Varför är det så? Det verkar inte särskilt troligt att lagstiftning eller lokala bestämmelser är orsaken. Varför skulle överheten ha intresse för folks portar när den uppenbart accepterar den färgglada raden av kakelfasader? Eller den vildvuxna arkitektoniska fantasin.




Inte heller torde grupptrycket ha spelat in. De ständiga variationerna i Lissabons arkitektur och färgsättning vittnar snarare om att folk försöker skilja sig så mycket som möjligt från grannarna än motsatsen.

Kanske är förklaringen så enkel som att den gröna färgen är billigare, lättare tillgänglig eller har ett rykte om sig att vara mera beständig, av bättre kvalitet helt enkelt.



Och man får inte glömma det mest självklara: slentrian. Samma slentrian som i våra nordliga trakter har fått folk att måla stugorna faluröda med vita knutar utan att någonsin reflektera över om inte stugorna skulle göra sig bättre i blått med rosa knutar.

En grön port i sällskap med en brun. Belém.


Lissabons gröna portar har inte satt några spår bland stadens souvenirer. Någon närmare undersökning ligger inte till grund för detta påstående, bara ett allmänt intryck av att inga gröna miniatyrdörrar trängs i stånden med små spårvagnar, kakelplattor eller keramikmuggar med ordet Lisboa skrivet på sidan. Frågan är om det finns någon annan som lagt märke till att Lissabons portar så ofta är gröna.



Svar finns som så ofta på Internet. Det är många som har observerat Lissabons gröna portar, tagit bilder och lagt ut dem på nätet. Någon erbjuder till och med en t-shirt med en grön port som motiv.

En butik för alla vänner av Tintin, Belém. Gröna portar förstås.


Söker jag på ”portas verdes Lisboa” dyker det upp en restaurang som heter så. På Tripadvisor får den ett hyggligt betyg och uppges vara i mellanläge prismässigt. Namnet är inte konstigare än att vi har Blå porten i Stockholm. Portas verdes har förmodligen gröna portar. Restaurangen har jag aldrig besökt och chansen att göra det i framtiden förefaller minimal med tanke på att den ligger på Rua Neves Costa 22 i området Carnide, långt ifrån Lissabons centrala delar, i höjd med flygplatsen och förorten Amadora.

En helt annan restaurang, denna i Alfama. Med gröna portar.



12 februari 2020

Landskapsmåleri på Bonniers konsthall (2)


I detta andra och avslutande bildsvep från utställningen Träden står ljust gröna som visas på Bonniers konsthall fram till och med den 29 mars tar jag med några bilder av samtida konstnärer. 

En av dem är Elisabeth Frieberg (1977) vars Untitled (Taos, Van Gogh, Monet No. 1) från 2014, som i likhet med flera andra av de samtida verken inte nödvändigtvis behöver uppfattas som landskapsmåleri. Men den stora målningen, nästan två meter bred och hög, är ett anslående blickfång.


Förr kunde konstnärer se på naturen som en källa till skönhet, rekreation, spänning, äventyr och kanske näringsfång baserat på naturrikedomar. Med tiden har ett par andra aspekter blivit oundvikliga: miljöförstöring och under senare tid klimatförändringar. I konsthallens presentation citerar jag:

Idag vet vi att klimatförändringar inte lämnar något landskap orört. Människans leverne och konsekventa åverkan är en fastgrodd del av miljön. Vi kan inte längre distansera oss och avbilda naturen på håll. Vad betyder det för fortsättningen av genren landskapsmåleri? Och framför allt, vad kan landskapsmåleri idag betyda för miljön den porträtterar? Med utställningen vill Bonniers Konsthall nå fram till frågor om vår historiska och samtida relation till naturen via den konsthistoriska genren landskapsmåleri. Mellan inslag av historiska verk samlas här samtida målare som på olika sätt tar sig an landskapsmåleriets tradition och riktar blicken mot naturen och miljön. Här finns möjlighet att möta samtidens försvinnande landskap och se dess uttryck. Ibland syns den pågående katastrofen tydligt. Ibland inte alls.

I Lars Lerins (1954) tre meter breda akvarell Skog 2 från 2019 vittnar de brända stammarna om de förödande skogsbränder som rasade 2014 och 2018. 


Miljö och klimat är ämnen som är oundvikliga när man talar om natur och miljö i våra dagar. I utställningen finns dessa ämnen belysta, men inte på något dominerande sätt. Det är mera en utställning om landskaps- och naturmåleri än om miljö- och klimatfrågor. Natur och landskap är inte samma sak, kan man reflektera inför vissa av verken. En del kan säkert betraktaren acceptera som naturmotiv men inte som ”landskap”. Vad sägs till exempel om dessa två verk av Olle Norås (1982), det översta utan titel, det andra med namnet I det heliga ljusets mörka sfär.




Gerhard Nordströms (1925–2019) Vallmoäng bejakar sommarstämningen och naturens skönhet i en målning.


Och hos Emma Hartman (1974) löses konturerna upp och går in i varandra så att motivet nästan blir abstrakt. Tavlan heter Murmur 9


Anders Sunna (1985) är ett slags samtida parallell till Nils Nilsson Skum som förekommer i det förra bildsvepet. En samisk konstnär och konsthantverkare med motiv från nordligaste Sverige. Denna målning heter Tre renar.


Jenny Carlsson (1984) målar färgrikt och expressivt i Ljusaste natt (nedtagen) och Spön, de två verken nedan. 



Till sist tre verk av Sara-Vide Ericson vars målningar är lätta att tycka om och bär fram sina stämningar med en nästan fotografisk exakthet. Titlarna på engelska: Beyond This PointVanishing Point respektive The Host













7 februari 2020

Landskapsmåleri på Bonniers konsthall (1)

Fram till och med den 29 mars visar Bonniers konsthall i Stockholm ”landskapsmåleri förr och nu” under rubriken Träden står ljust gröna, en rad från en dikt av Göran Sonnevi. Landskap och naturmotiv har förekommit länge i svenskt måleri men de fick ett uppsving under senare delen av 1800-talet med friluftsmåleriet, som inspirerades av kontinentala, särskilt nederländska och franska, konstnärers arbeten. Målarna satt eller stod med sina attiraljer ute i naturen. Att färg fanns tillgänglig i tuber, liksom kommunikationernas utbyggnad, var förutsättningar för detta landskapsmåleri. Julia Beck (1853–1935) valde många av sina motiv i närheten av den svenska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing utanför Paris. Bilden heter L’etang (Brume).


Så här inleds konsthallens presentation av utställningen:
Renodlade landskapsmålare avbildade förr en till synes orörd natur. Från första början fungerade naturen som en fond mot vilken gudar och hjältar representerades. Men en genre växte fram där endast naturen målades. Uttrycket ”landskap” betecknade denna konstart. Engelskans ”landscape” refererade ursprungligen till holländskt måleri där utsnitt av naturen avbildades. Av natur skapades således kultur. Människa och miljö särskildes och måleriet bidrog till att befästa gränsen. Landskapet blev en kuliss mot vilken människans konstnärliga skådespel utspelades.

På utställningen har man uppenbarligen inte försökt att få med så många konstnärer som möjligt, eller de allra mest berömda. Då skulle Bruno Liljefors ha varit ett självklart namn. I stället representeras flera av konstnärerna med flera verk. Till exempel Carl Fredrik Hill (1849–1911) vars Det ensamma trädet och Svarta granar finns att beskåda på utställningen. Båda verken målades 1878.




Med Nils Nilsson Skum (1872–1951) kommer vi närmare nutiden. Nilsson Skum var av samesläkt och skildrar i sina bilder den samiska befolkningen och naturen i den nordligaste delen av Sverige. Landskap med renhjord är från 1943.


Som Norrlandsmålare är Helmer Osslund (1866–1938) ännu mera känd. Sina motiv sökte denna mycket produktive konstnär främst bland Norrlands berg, skogar och vattendrag. Lapporten heter denna målning.


Albin Amelin (1902–1975) målade gärna praktfulla blomsterstilleben med mycket färg. Motivet Forslandskap som visas på utställningen skulle inte ha varit främmande för Osslund, men Amelins sätt att måla är helt annorlunda.


Med målare som Osslund och Amelin är vi inne i den moderna konst som nått status som bestående. En konstnär som Sigrid Hjertén (1885–1948) hör förstås också hit, och målningen som visas upp heter Bergskedjorna. Från 1933.


Lennart Rodhe (1916–2005) målade en liten tavla Skog 1944. Att den föreställer en skog är kanske inte helt självklart för alla betraktare.


När bilderna avbildas här kan man inte få någon uppfattning om deras verkliga storlek. Som alltid är det bäst att se konsten på plats. Både Helmer Osslund och Lennart Rodhes verk ovan är ganska små bilder, medan Amelin använder en större yta. Evert Lundquists (1904–94) Vågen från 1942–43 är också en stor bild, över en meter både på bredd och höjd.


Vera Nilsson (1888–1949) målade gärna landskap i en robust och kraftfull stil, inte helt olik Lundquists. Här är det ett Spanskt landskap (Coin) från 1919–20, nästan lika stor som Lundquists våg.


Mer rofylld och idyllisk är prins Eugens (1865–1947) Sädesfält mot Vättern från 1930. 


Spanskt landskap vid väg heter verket från 1916–17 av Ivan Aguéli (1868–1917). Också detta är en liten målning, inte mycket större än en A4-sida.


Till sist i detta bildsvep från utställningen Träden står ljust gröna ett verk av den skicklige landskapsmålaren Hugo Zuhr (1895–1971), Ångermanländskt landskap från 1942.


I nästa bildsvep från utställningen tar jag upp några av de verk av samtida konstnärer som visas. Hur ser nutida ögon på landskapet och naturen? 




2 februari 2020

Ny fado på cd. Matilde Cid

Matilde CidPuro. EGEAC/Museu do Fado. ****



En artist på skiva och samma artist inför publik kan ge mycket olika intryck. Inte minst inom fadon, där publiken i fadons traditionella lokaler – krogar, kaféer och barer – är placerad mycket nära musikerna, ofta bara någon eller några meter ifrån. Vissa sångartister låter i denna verklighet ungefär som de gör på skiva, men vanligare är att de ger ett starkare intryck i mötet med publiken. Stämningen blir förtätad och koncentrerad, och sångartisten kan stimuleras att ge lite extra med lyssnarna just intill – ungefär som ett idrottslag kan lyfta sig inför hemmapublik.

Skivinspelningarna har sina begränsningar, även man i inspelad form kan få fram ett resultat utan de missar och små skavanker som är svåra att helt undvika i det intima mötet med publiken. Matilde Cid sjunger med starkt utspel i form av gester och mimik, energi och inlevelse i orden. Det är roligt att se henne i vekligheten. Det är också roligt att höra hennes första album Puro, även om det visuella i hennes framträdanden inte kan förmedlas. Mycket av kraften och engagemanget i hennes musik finns ändå kvar i inspelningarna. Här är hon ovanlig i dagens fado. Den hon mest påminner om är nog  Carminho.



Sångerskan kommer från regionen Alentejo i södra Portugal och har sjungit för publik sedan hon var femton. Musik tycks ha varit en väsentlig del av hennes uppväxt. Fadon upptäckte honom genom att lyssna till sångerskan Maria Teresa de Noronha. Hennes förtrogenhet med fadons uttryck känns definitivt genuin. Hennes förmåga att skapa dynamiskt varierade melodislingor verkar självfallen, och med samma naturlighet ornamenterar hon betonade stavelser med små, snabba krusiduller. I skivans sånger, som mest rör kring kärlekstemat, sjunger hon med temperament och inlevelse. Rösten är rätt kraftig med en liten heshet. Det är inte röstens skönhet som imponerar utan dess uttrycksfullhet. Matilde Cid, som uppenbarligen har avvaktat med sin skivdebut, är helt enkelt en mycket skicklig fadosångerska.

Repertoaren på skivan består av traditionell fado och nya kompositioner i samma anda och stil, plus en gammal schlagerbetonad sång, O Amor É Louco. Skivan är jämn, men jag nämner ändå Nosso Fado (Fado Alfacinha) som exempel på hur en traditionell fado kan förmedlas med intensitet i vår tid. Det är inget experimentellt i denna musik, som siktar på fadotraditionens kärna och hittar den. Matilde Cid bidrar själv med tre sångtexter. 

Sångerskans vitalitet tycks ha smittat av sig på gitarristerna, som bidrar med ett ovanligt piggt och lyhört spel. Det är omväxlande Luís GuerreiroBruno Chaveiro eller Pedro Viana på portugisisk gitarr, Diogo ClementeRogério Ferreira eller Bernardo Viana på spansk gitarr samt Francisco Gaspar på basgitarr. Det finns mycket gott att säga om Matilde Cids utmärkta debutskiva. Men inte om speltiden på bara 31 minuter. 


28 januari 2020

Tove Alexandersson – äntligen!

I går mottog Tove Alexandersson Jerringpriset på den stora idrottsgalan. Med 207 000 röster var hon långt före närmaste konkurrenterna, skidåkaren Stina Nilsson och diskuskastaren Daniel Ståhl. Lite tidigare hade hon tilldelats Svenska Dagbladets bragdguld för 2019. Dessutom valdes hon till fjolårets bästa kvinnliga idrottare. Tove Alexandersson har tillhört världseliten i orientering och skidorientering i flera år och radat upp segrar, men hon har aldrig vunnit någon av dessa utmärkelser förut. Så plötsligt får hon alla tre. Välförtjänt och välkommet. 



Jag tror det flesta har en känsla för de sporter som de utövade – eller tvingades utöva – som barn och ungdomar. I den skola jag gick för länge sedan fanns det ganska bra plats för idrott. Det var sporter som inte krävde så dyr utrustning och som alla kunde delta i. Utöver vanlig gymnastik var det vintertid längdskidor, skridskor, ishockey eller bandy, under snöfria årstider fotboll, fri idrott, någon gång handboll eller basket. Samt orientering. Gymnastiklärarna på den tiden tycktes finna ett särskilt nöje i att se eleverna irra omkring i skogen på jakt efter små rödvita tyglappar, gömda på de mest besynnerliga ställen. Få har rört sig så långsamt och klumpigt i skogen som jag. Ännu färre har missat så många kontroller. Min totala inkompetens på området ledde i alla fall till en respekt för dem som kan hitta fram i skogen, och göra det snabbt och klyftigt.

Orientering kräver mycket av sina utövare. Man måste vara snabb och uthållig. Man måste ha erfarenhet för att till exempel känna till vilket slags terräng som tillåter en snabb framfart. Förmågan att välja rätt väg fram till målet, liksom att närma sig det utan missöden och felbedömningar, kräver en viss klurighet. Dagens Nyheters Johan Croneman beskriver det träffande i en krönika den 17 augusti 2019.

Har man någon gång försökt hänga på en elitorienterare i skogen så får man ett helt nytt perspektiv på både löpning och orientering.
    Man måste helt enkelt vara av en alldeles särskild sort för att klara av att ta sig fram i en inte sällan helvetiskt motsträvig kuperad terräng; snår, skog, sten, sankmark, höjdskillnader.
    Och tappar man koncentrationen och kluddar med kartan, om så bara för några sekunder – så är den dagen förstörd. Ett enda litet tokigt vägval blir förödande.

De är i denna svåra sport som 27-åriga Tove Alexandersson är en suverän mästare som tagit över tronen sedan den tidigare så dominerande schweiziskan Simone Niggli dragit sig tillbaka. Världscupen har hon vunnit sex år i rad. Fem VM-guld i orientering och vintervarianten skidorientering talar sitt tydliga språk.

Man kan invända att orientering är en liten sport utan större konkurrens, där det alltså skulle vara ganska lätt att vinna VM-guld. Det intrycket kan man få på grund av den knapphändiga mediebevakningen. Som i sin tur troligen beror på att det är först under den allra sista tiden som orientering med hjälp av modern elektronik blivit en spännande tv-sport där man kan följa de tävlandes framfart i terrängen, deras inbördes positioner, vägval och ödesdigra misstag. Under sändningarna från VM framgick med all tydlighet att framstående orienterare finns i de flesta europeiska länder, samt i vissa länder i Nordamerika, Asien och Australien. De allra bästa nationerna är ungefär desamma som i längdskidåkning eller skidskytte. Och frågan är om inte orientering är en minst lika stor sport. De som tar medaljer i VM-orientering är förstklassiga idrottare. Allra bäst, och i särklass, är den energiska och sympatiska Tove Alexandersson. Som förhoppningsvis ser sina utmärkelser som en uppmuntran att fortsätta som oöverträffad skogsvarelse.

23 januari 2020

Ny fado på cd. Florbela Espanca

Florbela EspancaO Fado. Seven Muses. ***1/2

Florbela Espanca (1894–1930) är en av Portugals mest betydande poeter, uppmärksammad allt mer efter sin tidiga död och fortfarande mycket läst. Många av hennes dikter har använts som texter i fadosånger, och detta har förlaget Seven Muses tagit fasta på i denna utgåva som kommer till 125-årsminnet av poetens födelse. Den ser ut som en liten bok med lite information om författaren samt samtliga sångtexter. Allt finns dessutom i översättning till engelska. Svenska läsare och lyssnare, som i allmänhet har lättare för engelska än portugisiska, har därför en möjlighet att ta till sig dikterna. Som har kärlek som genomgående tema, är känslosamma, direkta och lätta att uppskatta.



Av de arton inspelningarna har hälften hämtats från olika skivor, den äldsta (med Katia Guerreiro) från 2003. De övriga nio har tidigare inte funnits på skiva. Alla sångerna sjungs av kvinnor. Här finns några av dagens mest namnkunniga sångerskor inom fadon, ett fåtal som är praktiskt taget okända och några däremellan, det vill säga sångerskor som många känner till lokalt men som saknar en internationell ryktbarhet. För de starkaste inslagen på den här skivan svarar, enligt min mening, etablerade sångerskor som Cuca RosetaJoana AmendoeiraAna Laíns och Gisela João. Gitarristerna varierar och är genomgående kompetenta.

Nu är den här skivan ingen uppvisning, varken i vokal klang eller sångteknik. Mestadels är sångerna lågmälda och innerliga och vänder sig mot orden vars innebörder tolkas nyanserat och eftersinnande. Därför kan även sångerskor med begränsade resurser hävda sig, som till exempel den inte särskilt röststarka  Débora Rodrigues. Eller  Cristiana Águas eller Ana Rita Prada. Anmärkningsvärt är också det inledande spåret med den normalt så energiska  Joana Melo, här nedtonad och uppmärksamt lyssnande.

Som helhet en trevlig skiva, särskilt lämpad för den som intresserar sig för fadomusikens förening av ton och förstklassig poesi.

18 januari 2020

Den bästa nyutgivna fadon på cd under 2019

Som vanligt vid denna tid på året gör jag en genomgång av de bästa skivorna med fadomusik som utkommit under föregående år eller som jag kommenterat i bloggen då. Listan bygger inte på några objektiva kriterier – hur nu sådana skulle se ut – utan enbart på mina egna uppfattningar. Enstaka nya skivor kan ha fallit utanför mitt synfält, men sannolikt har jag fått med det mesta av det bästa som kom ut under ett år som inte var särskilt märkligt när det gäller nyutgiven fado. Snarare mediokert.

I listan finns skivor med nyutgiven fado, inte samlingar med äldre material. Dock ska sägas att albumet på plats 8 till hälften innehåller återutgivningar från 2000-talet, till hälften nyinspelningar. Jag har tidigare beskrivit skivorna i bloggen och i stället för att upprepa mina omdömen ger jag hänvisningar till de aktuella datumen. Ett fåtal av årets bästa skivor är så pass nya att jag inte ännu tagit upp dem i bloggen.

Alla topplistor börjar bakifrån. Denna är inget undantag.

10.  Carlos LeitãoCasa Vazia. Montepio. ***
Uttrycksfull sångare med en fado av traditionellt snitt. Skivan kommenterades den 3 januari 2020.



9.José da CâmaraEstrelas-guia. Sony Music. ***
En veteran som behållit sin entusiasm och levererar en trevlig skiva. Även denna presenterades den 3 januari 2020.



8. Florbela EspancaO Fado. Seven Muses. ***1/2
En av Portugals ledande poeter vars dikter ofta blir fadotexter. Den enda antologin på listan kommenterar jag i bloggen inom kort.



7. Pedro MoutinhoUm Fado ao Contrário. EGEAC/Museu do Fado. ***1/2
En av fadons bästa sångare med en lite annorlunda skiva, men Pedro Moutinho är ändå lätt att känna igen. Se bloggen den 26 april 2019.



6. Gaspar VarelaGaspar. EGEAC/Museu do fado. ****
Mycket ung musiker som låter oväntat mogen och rutinerad. Presenterades den 9 juni 2019.



5. Isabelinha.Canta João Ferreira-Rosa. TEJ. ****
En mindre känd sångerska i en överraskande lyckad produktion. 15 september 2019.



4. Francisco Salvação BarretoHoras da Vida.EGEAC/Museu do Fado. ****
Övertygande debutskiva där sångaren har stöd av ett förstklassigt komp. 16 april 2019.



3. Matilde CidPuro. EGEAC/Museu do Fado. ****
Här anar man ett av fadons framtida stora namn i energisk, uttrycksfull musik. Ännu inte kommenterad i bloggen.



2. Aldina DuarteRoubados. Sony Music. ****1/2
Rutinerade Aldina Duarte överraskar med att inte sjunga traditionell fado. En presentation av skivan fanns i bloggen den 13 januari 2020.



1. Camané/Mário LaginhaAqui Esta-se Sossegado. Parlophone. *****
Ett förtjänstfullt samarbete mellan en ledande sångare och en intressant pianist. Den bästa fadoskivan från 2019 får också snart en kommentar i bloggen.