August Strindberg, Esplanadsystemet

 

Georges-Eugène Haussmann (1809–91) var en fransk stadsplanerare som förknippas med ombyggnaden av Paris under senare hälften av 1800-talet. Gamla förfallna, trånga och osunda kvarter skulle ersättas av luft och ljus i form av parker och breda boulevarder. Haussmann hade ett avgörande inflytande över Paris utformning, men tanken på öppna, breda paradgator fick många resultat även i andra europeiska städer. I Stockholm har vi esplanader som Valhallavägen, Karlavägen, Ringvägen, Drottningholmsvägen med flera. Haussmanns vision om en renare och sundare stad blev inte helt realiserad, men han kan förstås inte klandras för att boulevarderna under 1900-talet blev fyllda av bilkaravaner som spydde ut avgaser och förvandlade Paris vita byggnader till ljusgrå.

När August Strindberg (1849–1912) år 1883 publicerade dikten Esplanadsystemet var han inspirerad av Haussmanns stadsplaneidéer. Men Strindberg ville också röja upp i ett förlegat och unket konservativt tänkande med nationalism och klassklyftor. Dikten skrevs under Strindbergs radikala period då han publicerade flera verk med en klart samhällskritisk tendens. Till exempel Det nya riket från 1882. Dikten Esplanadsystemet tål att läsas även i vår tid. Bilderna här har egentligen inget med avenyer att göra; de är från byggen av ett sjukhus och ett bostadsområde på Södermalm i Stockholm 2019.

 

Där gamla kåkar stodo tätt 
och skymde ljuset för varandra, 
dit sågs en dag med stång och spett 
en skara ungfolk muntert vandra.

     Och snart i sky 
     stod damm och boss, 
     då plank och läkt 
     de bröto loss.

     Det ruttna trät, 
     så torrt som snus, 
     det virvlar om 
     med kalk och grus.

     Och hackan högg 
     och stången bröt 
     och väggen föll 
     för kraftig stöt.

     Och skrapan rev 
     och tången nöp, 
     att taket föll 
     och skorsten stöp.

     Från kåk till kåk 
     man sig beger, 
     från syll till ås, 
     allt brytes ner.

En gammal man går där förbi 
och ser med häpnad hur man river. 
Han stannar; tyckes ledsen bli, 
när bland ruinerna han kliver.

”Vad skall ni bygga här, min vän? 
Skall här bli nya Villastaden?” 
”Här skall ej byggas upp igen! 
Här röjes blott för Esplanaden!”

”Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? – Det är förskräckligt –” 
”Här rivs för att få luft och ljus; 
är kanske inte det tillräckligt?” 

 

 

1700-tal på Jamtli, Östersund

Som framgått av blogginlägg från den 31 augusti och 5 september 2019 är friluftsmuseet Jamtli i Östersund nu filial till Nationalmuseum där objekt ur dess samlingar visas. Den gången gällde det nordisk konst från decennierna kring 1900. För närvarande visas en utställning som heter 1700-tal Sverige och Europa och som belyser strömningar inom 1700-talets konst och hur Sverige påverkades av kontinentens konst. Utställningen visas fram till den 11 april nästa år. I den nya konsthallen finns inte bara bildkonst från epoken utan också andra föremål som möbler, porslin, miniatyrporträtt med mera.

Sverige påverkades av och kommunicerade med kontinenten inom konsten, men också inom andra kulturområden. Exempelvis uppträdde en italiensk sångerska, Teresa Vendoni, på den unga Stockholmsoperan i slutet av seklet. Det är Karl Fredrik von Breda (1759–1818) som målat henne på scenen.

Breda gjorde också porträttet av skådespelaren Joseph Sauze Desguillon.

Bilderna i detta inlägg är fotograferade med en vanlig mobiltelefon och bör, som alltid, helst ses i verkligheten. En del av dem är något beskurna i kanterna, bland annat för att eliminera skuggor från ramarna. Att ljuset över vissa av bilderna är något ojämnt beror på belysningen i lokalen.

En porträttgrupp från slutet av 1760-talet är tillskriven Georg Desmarées (1697–1776). Det främmande namnet till trots var han svensk. Vilka som avbildas på bilden är okänt.

1700-talets måleri är för många inte lika intressant som senare tiders. Här finns inte mycket till landskapsmotiv och 1800-talets friluftsmåleri låg en bit fram i tiden. Desto flera porträtt, och de som porträtterades var folk som kunde betala tidens främsta konstnärer, det vill säga individer ur överklassen. Det finns förstås ändå skäl att uppmärksamma den överlägsna hantverksskickligheten hos en konstnär som Alexander Roslin (1718–93), som gjorde porträttet som möjligen förställer Madame Deshanges när han var i Paris.

Carl Gustaf Pilo (1714–93), samtida med Roslin, målade den danska drottningen Caroline Mathilde omkring 1770.

Per Krafft den yngre (1777–1863) målade porträttet av en historisk person, den bysantinske generalen Belisarius som levde på 500-talet. Även Krafft var utbildad och verksam i Paris.

Det är en kraftig manlig dominans bland de visade konstnärerna. Inte så konstigt eftersom få kvinnor målade på den tiden. Men en ledande porträttör i Paris förnäma kretsar var Elisabeth Louise Vigée-Lebrun (1755–1842) som kom till Stockholm under 1780-talet. Porträttet föreställer en prinsessa som hette Auguste Friederike.

Utöver porträtten av överheten förekom bilder av tjänstefolk som är betydelsefulla som dokumentation om hur folk såg ut och klädde sig. Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) var en av seklets främsta svenska målare. I målningen Jungfru köper en kärleksvisa har han avbildat en piga. (Det ljusa fältet till höger beror på belysningen i lokalen.)

Hilleström svarar också för en imponerande bild från hovlivet, Lektyr på Drottningholm. Den ryska kejsarinnan Kararina den Stora står i centrum och en läsande man presenterar en hyllningsdikt av Voltaire till henne.

Även barn kunde vara motiv. Per Krafft den äldre (1724–93) gjorde Läsande gosse 1758. Krafft tillhörde också de konstnärer som vistades i Paris. Där tog han lektioner för Roslin.

Motiv från antiken visas också i samlingen som ställs ut på Jamtli. Bénigne Gangeraux (1756­–95) har gjort Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna. Konstnären var fransman och verksam i Italien, har inte så mycket med Sverige att göra. Men just denna målning köptes av Gustaf III när han besökte konstnärens ateljé.

Priamus begär Hektors lik av Akilles har också hämtat motivet från antikens litteratur, i det här fallet Homeros Iliaden. Konstnären är Louis Masreliez (1748­–1810) som hade en fransk pappa men själv var svensk, ofta i kontakt med Frankrike och Italien. Målningen är ofullbordad men anslående ändå.

Som sagt: landskap tillhör inte det vanligaste i 1700-talets måleri, inte heller stadsbilder. Men Elias Martin (1739–1818) var en av dem som ibland sökte sina motiv i naturen. Han vistades två längre perioder i England. Denna bild, ett landskap från Mistley Hall i Essex, gjordes 1772, under Martins första besök i England.

Finns det någon stad som är så mycket avbildad som Venedig? Johan Richter (1665–1745) gav sin bild från San Giorgo Maggiore år 1715.

På utställningen finns också en hel del mindre och mer anspråkslösa verk i form av akvareller, tuschlaveringar och teckningar. De är också roliga att ta del av. Något säger mig att den berömde skulptören Johan Tobias Sergel (1740–1814) hade en viss humor. Överst Sevenbom rakar sig, nedtill Middag hos Friedrich August Internari, Sachsens sändebud och hans hustru jämte den landsflyktige polacken Jan Potocki.

Till sist en bild ur hemmiljö, En katt och två hundar sovande i en soffa, av Jean Eric Rehn (1717–93).

Konstutställningen kan med fördel kombineras med en promenad på det sevärda Jamtliområdet, fullt av kulturhistoriska byggnader och utsikt över Storsjön.

Besök på Nationalmuseum (3). 1700-tal

De målningar som avbildas i de två första inläggen om det renoverade Nationalmuseum är samtliga utförda av utländska konstnärer. Från 1700-talet visas däremot också många svenska verk. Det verkar alltså som om svenskt måleri får ett uppsving under det seklet, och flera konstnärer som fortfarande är välkända finns representerade på museet.

Till exempel Elias Martin (1739–1818), som kom från Stockholm och blev framgångsrik som målare av bland annat porträtt och landskap, många av dem akvareller. Martin tillbringade många år utomlands, först i Frankrike, senare i England, där han också hade framgång med flera utställningar och även verkade som lärare. Martin återvände till Stockholm 1780, blev medlem av Konstakademien och var inflytelserik i konstnärliga kretsar. Han var god vän till bland andra Bellman och Sergel. Men ålderdomen blev bekymmersam med vacklande ekonomi och sjukdom. 

Utsikt över Paris från kajen under Pont Neuf  heter denna landskapsmålning, som Elias Martin gjorde under sin vistelse i Paris, där han antogs till den franska konstakademien 1766.

Ett par år senare målades Ebenisterna, ett motiv från en hantverksmiljö. En ebenist är en finsnickare. Möjligen har ordet något med ebenholtz att göra. 

Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) har hämtat motivet från en betydligt förnämare miljö i målningen Publik spisning på Stockholms slott på nyårsdagen 1779. Vid bordet sitter kungen och drottningen med den kungliga familjen.

Alexander Roslin (1718–93) var tidens oöverträffade porträttmålare i Sverige, dessutom konstnären som rekommenderade Elias Martin till den franska konstakademien. Zoie Ghika, moldavisk prinsessa, heter målningen från 1777.

Målningar från olika tider kan ge intressanta besked om hur folk levde, till exempel hur de klädde sig, även om det oftast handlar om högreståndsmiljöer där det fanns beställare som kunde betala för konstnärernas arbete. Fransmannen François Boucher gjorde Modehandlerskan 1746 på beställning från Sverige, där målningen skulle tillfalla kronprinsessan Lovisa Ulrika. 

Som nämndes i det förra avsnittet är många av målningarna på Nationalmuseum glasade, vilket lätt leder till oönskade reflexer när man fotograferar dem. Stora och tunga ramar kan dessutom ge skuggor in bilderna, och det är ett skäl till att många av mina avbildningar är något beskurna i kanterna. Sedan kan ramen gå in i själva bilden, som i Antoine Watteus (1684–1721) berömda Kärlekslektionen. Även om man här inte får något perfekt intryck av rokokokonstverket kanske ändå bilden kan locka till ett besök på museet. Att se verken på plats är alltid att föredra.

Myter och legender är vanliga motiv i 1600- och 1700-talens konst. Som hos fransmannen François LeMoynes (1688–1737) Venus och Adonis avsked från 1729.

Italienskt, eller snarare venetianskt 1700-tal, representerar Giovanni Domencio Tiepolo (1727–1804) med Kristi frambärande i templet, Herdarnas tillbedjan från 1754.

Giovanni Domenico Tiepolo var son till den mer berömde Giambattista Tiepolo (1696–1770) vars Scipios ädelmod finns att se på Nationalmuseum. Den äldre Tiepolo har här ett historiskt motiv, och han använde också ofta religiösa motiv och är rikligt företrädd i kyrkor och på museer i Venedig.

Ung kärlek i myternas värld kan beskådas i Amor och Psyche från 1767, av en fransk konstnär med det krångliga förnamnet Louis-Jean-François och efternamnet Lagrenée den äldre (1725–1805).

En familjescen i enkel, rustik miljö avbildas i Den självuppoffrande fadern av fransmannen Jacques Sablet (1749–1803). Fadern i fråga har just tappats på blod och köpt bröd till familjen för den ersättning han fått som blodgivare. Han framställs här som ett moraliskt föredöme, allt enligt museets information.

Bildsvepet från 1700-talet avslutas med en amerikansk målning, Gilbert Stuarts (1755–1828) porträtt Mrs. Blades och hennes dotter. Stuart var amerikan men verkade även i Skottland och England, och denna målning kom till under hans vistelse i England.

Efter 1700-talet kom 1800-talet, i nästa bildsvep från Nationalmuseum.

Superidrottaren Eric Lemming

För fem år sedan publicerade Dagens Nyheter en lista på de 150 främsta svenska idrottarna genom tiderna. Den toppades av Björn Borg, Zlatan Ibrahimović och Jan-Ove Waldner. En sådan lista kan man inte publicera utan att det uppstår debatt. Alla har sina favoritsporter och gillar vissa utövare av dem mer än andra. Exempelvis är en person som delar mitt ointresse för golf säkert överens med mig om att Annika Sörenstams fjärdeplats på listan, före folkkära profiler som Ingemar Stenmark (5), Carolina Klüft (6) och Sixten Jernberg (11), var lite konstig. En livlig diskussion uppstod också kring listan och enskilda idrottares placeringar. 

Påfallande många av de listade idrottarna är ganska nya. En del är fortfarande verksamma, som Sarah Sjöström, vars fyrtiondeplats skulle vara en förolämpning efter ytterligare fem framgångsrika år. En del hade avslutat sina karriärer nyligen, som Anja Pärson (12). Den stora majoriteten av idrottare på listan minns åtminstone medelålders och äldre från många spännande tv-sändningar. Av de klassiska namnen från tiden före direktsänd tv är det naturligtvis svårt att förbise löparen Gunder Hägg (14) eller konståkaren Gillis Grafström (22). 

Uppmärksamheten kring nyare idrottare kan inte bara förklaras av den mediala utvecklingen, utan också av att det finns många flera idrotter nu än i början av 1900-talet, och flera grenar inom varje idrott. I den mån som resultat är jämförbara mellan olika tider, så brukar resultaten för det mesta bli bättre ju närmare nutiden man kommer. Bättre träningsmetoder, hårdare konkurrens, större ekonomiska resurser och inte minst teknik- och materialförbättringar sätter sina spår. Allt detta gynnar senare tiders idrottare och missgynnar de äldre. Och äldst på DN:s lista, på plats 57, inklämd mellan skidåkaren Johan Olsson och cyklisten Bernt Johansson, är Eric Lemming.

I dag finns de förmodligen många idrottsintresserade som aldrig har hört talas om Eric Lemming. Andra känner igen honom som en gammal spjutkastare. Och det var han. Vid olympiska spelen i Aten 1906, där spjutkastning fanns med för första gången, tog han guld. På hemsidan för en förening som kallar sig Götiska förbundet skriver Jan-Erik Friberg detta om Lemmings framträdande under spelen:

Arrangörerna hade gjort en markering vid 40 meter, längre skulle ingen kunna kasta trodde de och där stod också funktionärerna placerade. I sitt första kast vräkte Eric Lemming iväg spjutet, det susade genom luften, åskådarna häpnade och panik uppstod bland funktionärerna, som flydde, och den grekiske kungen tog skydd i sin loge. Kastet mätte 53,43 och han vann guld med sitt första kast, drygt 8 meter före närmaste medtävlare.

Eric Lemming tog hand om guldet även vid olympiska spelen i London 1908 och Stockholm 1912. I London vann han faktiskt två guldmedaljer i spjut. Vid denna tid var inte reglerna för olika grenar fixerade, och i London tävlade man i spjut både med fattning i mitten av spjutet och med valfri fattning. I en del sammanhang räknade man sammanlagda kast med höger och vänster hand. Samt ”bästa hand”, det vill säga det som gäller i våra dagar. Lemming satte massvis med rekord, både sammanlagt och med bästa hand, och nådde som längst 62,32 med bästa hand. Han blev den förste i världen att kasta över 50 och 60 meter. Hans världsrekord från 1912 stod sig i sju år. Eric Lemming kompletterade sina fyra OS-guld med tio SM-guld samt tre SM-silver i spjut.

När Eric Lemming avbildades var det oftast tillsammans med sitt spjut, och det är därför lätt att glömma bort att han var skicklig även i andra grenar. 1906 tog han OS-brons i kulstötning, dessutom sex SM-guld, sex SM-silver och ett SM-brons i kula år 1902–18. Hans bästa resultat blev 24,33 (sammanlagt). Kula och diskus är två grenar som många idrottare har kunnat kombinera. Så också Eric Lemming. Här har han dock inga olympiska meriter, men väl tre SM-guld, tre SM-silver och två SM-brons. Hans bästa resultat blev 76,60 (sammanlagt). I släggkastning tog han fem SM-guld, sex SM-silver och tre SM-brons. Hans bästa resultat blev 46,81 (1911).

Eric Lemmings olympiska medaljskörd omfattade också två andra bronsmedaljer från Aten 1906. Dels i dragkamp, dels i den underliga sporten femkamp, bestående av stående längd (det vill säga utan ansats), diskus i antikstil, spjut, löpning 192 meter (!) samt brottning. Tiokamp introducerades som gren i fri idrott vid Stockholmsolympiaden 1912 och Lemming skulle säkert haft en bra chans om han hade ställt upp där, för varken löpning eller hopp var honom främmande. Vid OS i Paris 1900 hoppade han 5,50 i längdhopp och kom tolva med det. Vid samma OS hoppade han 1,70 i höjdhopp och kom fyra. Han fick ett SM-silver i höjdhopp 1902. I OS 1906 kom han trettonde i trestegshopp.

Ingen gren har gynnats så mycket av teknik- och materialutveckling som det svårbemästrade stavhoppet. Eric Lemming vann SM 1899 med höjden 2,90, ett resultat som numera ligger en bra bit under inledningshöjden i en elittävling. Men han var bäst i Sverige. Och när han hoppade 3,00 i OS i Paris blev han sexa.

Eric Lemming var född 1880 i Göteborg och visade redan som barn talang inom idrotten. Han tävlade under sin aktiva tid för klubbarna Majorna, IS Lyckans Soldater och Örgryte IS. Han hade en framgångsrik civil karriär som slutade med att han blev direktör vid Systembolaget. Där ville man inte bli förknippad med idrott, och Lemming fick då uppträda under pseudonymen Erik Otto. Men då låg den viktiga delen av hans karriär bakom honom. Han hade en lång idrottskarriär, som avslutades då han var i 45-årsåldern. Han avled inte långt senare, 50 år gammal, i sviterna efter spanska sjukan.

Eric Lemming var en på sin tid mycket berömd och uppskattad idrottsman som betydde mycket för att popularisera fri idrott. Han var en utåtriktad personlighet som hade lätt att entusiasmera andra. Redan från barndomen visade han en fallenhet för musik, och han blev omtalad som en mycket skicklig pianist. Han anses ha haft ett utomäktenskapligt barn som med tiden blev en berömdhet: skådespelaren Georg Rydeberg.

Vid OS i Aten 1906 fick Eric Lemming en utmärkelse som lyckligtvis inte längre utdelas vid olympiska spel – som ”spelens ståtligaste idrottsman”. Detta har säkert inte haft den minsta betydelse när Dagens Nyheter utsåg honom till nummer 57 i svensk idrottshistoria.

Klassiska nedslag (29). Juan Arriaga, stråkkvartetter

Den som skaffat många skivor genom åren märker så småningom att en del av dem sällan eller aldrig tas fram ur skivhyllan för att avnjutas på nytt. Man kan till och med glömma bort att man en gång skaffat dem. När jag nyligen bestämde mig för att lyssna igenom några av musikhistoriens viktigaste stråkkvartetter kom jag att tänka på en skiva som jag skaffade för många år sedan, med de tre stråkkvartetter som komponerades av Juan Crisóstomo de Arriaga (1806­–26). De kan visserligen inte räknas in bland de viktigaste verken inom denna kategori, men jag mindes dem som attraktiv och välkomponerad musik. Och så låter den även vid en förnyad kontakt.

Inspelningen på skivmärket Ensayo är gjord av ensemblen Rasoumovsky Quartet bestående av Simon Standage och Pauline Scott, violiner, Simon Whistler, viola, och Joanna Milholland, cello. Namnen antyder att medlemmarna är engelska eller amerikanska. Då jag köpte skivan var Arriagas kvartetter svåra att finna i inspelningar. Nu finns det – trots att många tror att skivinspelningar är på tillbakagång – åtskilliga fler att välja på. Man kan förstås också lyssna på Arriagas musik på Youtube och Spotify.

De tre stråkkvartetterna var de enda verk av Arriaga som tonsättaren fick utgivna under livstiden (1824). I övrigt komponerade han en hörvärd symfoni, operan Los Esclavos Felices med en livfull uvertyr, kyrkomusik och kammarmusik. Arriaga kom från Rigoitia nära Bilbao i norra Spanien, var en brådmogen begåvning som studerade vid Pariskonservatoriet från 1821. Han studerade musikteori och komposition och spelade violin. Efter sin tidiga död i tuberkulos vid 19 års ålder glömdes han bort och återupptäcktes i slutet av 1800-talet. Sedan dess har han nått en berömmelse långt utanför Spaniens gränser.

På grund av sin tidigt utvecklade begåvning har Arriaga kallats ”den spanske Mozart”. Detta är inte helt välförtjänt eftersom Mozart vid 19 år ålder hade komponerat många fler värdefulla stycken än vad Arriaga hann med. Men jämförelsen har ändå en poäng. Wikipedia beskriver Arriagas kvartetter: ”De befinner sig stilistiskt mellan Haydn och Mozart, men man anar samtidigt klanger från den unge Beethoven.” Och när man lyssnar till musiken går associationerna lätt åt det wienklassiska hållet. Arriaga delar med de nämnda tonsättarna det lediga tekniska handlaget, känslan för form och struktur och den musikantiska glädjen.

Med sådana tonsättare som inspirationskällor kan man lära sig mycket, men finns det något utrymme kvar för personligt uttryck? Wikipedia säger om detta: ”Därigenom hittade Arriaga fram till ett eget tonspråk, som i kombination med en stränghet i formen (användning av kontrapunkt) kan karakteriseras som elegant, lätt och melodiöst.”

Vill man beskriva en personlig stil i Arriagas kvartetter så ligger det nära till hands att framhäva det lätta, soliga melodiska flödet. Att jag uppfattar melodiken som sydlig kan bero på att jag vet att tonsättaren var spanjor. Typiskt är också förstaviolinens framträdande roll. Arriaga var ju själv violinist och hade förmodligen en särskild känsla för instrumentets möjligheter. De tre kvartetterna i d-moll, a-dur och ess-dur är så jämna att det är svårt att se någon som överlägsen de andra. Men om jag tvingades välja, så skulle jag välja den tredje.

Det var roligt att återknyta bekantskapen med denna inspirerade och lättillgängliga kvartettmusik. Juan Crisóstomo de Arriaga förtjänar sin plats i skivhyllan, och hans kvartetter kan ses som så kallade minor classics. Inte banbrytande, men definitivt värda att stanna till vid.

Jenny Nyström

Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm har under några månader haft en utställning kring Jenny Nyström. Den upphör den 17 februari, så intresserade har ytterligare några dagar att se den. För mig var den sevärd, om än inte omistlig.

Jenny Nyström (1854–1946) kom från Kalmar. Trots att familjen flyttade från Kalmar till Göteborg när hon bara var sex år är det Kalmar som bäst har vårdat minnet av konstnären. Länsmuseet i staden har de mest omfattande samlingarna av hennes verk och den mest fullständiga dokumentationen. Jenny Nyström gick på Valands konstskola i Göteborg, sedan på Konstakademien i Stockholm, där hon bosatte sig. Under sina åtta år vid Konstakademien vann hon ett par priser vilka förutom pengar innebar möjligheten att resa till Paris, som i och med impressionismens genomslag blivit den mest lockande konstmetropolen, ett självklart mål för svenska talanger som ville lära det nya. Nyström lyckades bra i Paris och fick ställa ut på stadens ledande salonger. När hon återkom till Stockholm var hon ett namn, lite av en berömdhet.

Hennes ställning i konsthistorien är svår att precisera, främst av två skäl. Hon var kvinna, och de som hävdar att kvinnliga konstnärer under hennes tid undervärderades har säkerligen rätt. Utställningen Ljusets magi på Waldemarsudde för tre år sedan tycker jag vittnar om detta (jag skrev om den i bloggen den 14 februari 2016). Medan det var manliga konstnärers verk som placerades på museer och användes som offentlig utsmyckning, fann kvinnornas arbeten sina platser i privata hem, fjärran från den offentliga uppmärksamheten. Därför är de privata ägarna också av stor betydelse när man ställer samman en utställning som den på Sven-Harrys.

Ateljéinteriör. Oljemålning.

Jenny Nyström var en duktig målare, särskilt av porträtt. Tre målningar på utställningen som avbildar en ung kvinna, Dagmar, som var sonen Kurts fästmö, är exempel på fint porträttmåleri. (Det stora självporträttet på utställningen, överst här med Vasaparkens snö i bakgrunden, är en avbildning av originalet som finns i Kalmar.) Jag har också i andra sammanhang sett mycket kompetent utförda målningar av Nyström, inte bara porträtt utan också landskap. Hon levde mitt i en tid då nya modernistiska riktningar påverkade konsten – men inte hennes måleri, som förblev sig ganska likartat genom åren.

Och här har vi den andra anledningen. Hon började redan under sina studieår göra illustrationer till tidningar och böcker, och det arbetet värderades inte lika högt som målarkonsten. Hon nämndes som illustratör, inte främst som konstnär. Och det är i rollen som illustratör som hon fick sin stora publik. Även om hennes måleri har förblivit förbisett, så har hennes illustrationer spritts till den grad att så gott som alla känner till henne. Däremot är det inte alla som är medvetna om hennes enorma produktion. Hon beräknas ha illustrerat trettio böcker i genomsnitt, mest barnböcker, varje år under sin verksamma tid. Hon illustrerade många tidningar och medverkade då även som grafisk formgivare med egenhändigt komponerade teckensnitt. Hon utformade massvis med jul-, nyårs- och påskkort. Och så finns alla bilderna från sommar- och vintermiljöer där barn har huvudrollerna, samt interiörer från hem. Allt detta lämnade lite tid över att utveckla måleriet. 

Att hon gjorde så mycket illustrationsarbete förklaras av hennes försörjningsbörda. Mannen Daniel Stoopendaal studerade till läkare men klarade inte studierna och blev, tidvis sjuklig, försörjd av sin hustru. Även sonen försökte bli läkare och misslyckades också. Jenny Nyström strävade efter – och lyckades – trygga sonens ekonomi under resten av hans liv. Efter moderns död hade även fadern flyttat till familjen. Men ett hembiträde dessutom, i en fyrarummare på Tegnérgatan i Stockholm, krävdes mycket arbete och återkommande stora uppdrag. Jenny Nyströms flit, energi och arbetsdisciplin är imponerande. Det är också lätt att se att hon var en mycket driven, hantverksskicklig illustratör vars originalbilder – för det mesta akvareller eller gouacher – är eftertraktade och högt värderade på konstauktioner. Som person var hon envis och siktade högt, med ambitionen att bli en ”fin dam”. Fastän hennes man aldrig blev läkare kallade hon sig gärna ”doktorinnan”.

Under hennes livstid skedde en väldig omflyttning från land till stad, och den är märkbar i hennes motiv. Nyström var verksam under lång tid då samhället också genomgick andra förändringar. Det avspeglas i hennes bilder, till exempel de många tomtarna, som först tar sig fram i vagn och senare gärna åker tåg, bil eller flygplan. Tidens gång märks också i kläder och inredningar. Däremot var Jenny Nyström inte någon utpräglad samhällsskildrare, åtminstone inte någon kritisk sådan. Hennes publik var borgerlig eller högborgerlig, hon målade och tecknade inte trashankar, industriarbetare eller politiska agitatorer.

På sommarbilderna lyser solen, under vintern är snön gnistrande ren, i hemmen brinner en brasa och kastar ett trivsamt och varmt ljus över personerna. Jenny Nyströms gammaldags, idylliska motiv, som kan locka fram ljusa barndomsminnen hos betraktaren, hör förstås till genren. Men trots konstnärens odiskutabla noggrannhet och hantverkskunnighet kan mängden av idylliska bilder bli sötaktig i överkant. Man blir lite mätt på idyllen. Även om konstnärens humor ibland är ett uppfriskande inslag.

För de flesta tror jag Jenny Nyström är känd för sina tomtar. I folktron var tomten förr inte särskilt sympatisk – en vresig, krävande och gnidig gestalt. Inte heller Jenny Nyströms första tomtar var särskilt gemytliga. Men så småningom växer bilden fram av den godmodiga, vänliga tomten, alltid med röd mössa, oftast åtföljd av sina nissar. Hur Jenny Nyström än värderas som konstnär kan ingen ta ifrån henne att hon skapade tomten som vi känner honom.

Det är klart att tomten har bråda dagar kring julen. På den bild som får avsluta detta bildsvep kan vi se att tomten blivit modern nog att outsourca sina tjänster när de blivit för betungande. En björn har fått hoppa in, kanske inhyrd från ett bemanningsföretag?