De målningar som avbildas i de två första inläggen om det renoverade Nationalmuseum är samtliga utförda av utländska konstnärer. Från 1700-talet visas däremot också många svenska verk. Det verkar alltså som om svenskt måleri får ett uppsving under det seklet, och flera konstnärer som fortfarande är välkända finns representerade på museet.
Till exempel Elias Martin (1739–1818), som kom från Stockholm och blev framgångsrik som målare av bland annat porträtt och landskap, många av dem akvareller. Martin tillbringade många år utomlands, först i Frankrike, senare i England, där han också hade framgång med flera utställningar och även verkade som lärare. Martin återvände till Stockholm 1780, blev medlem av Konstakademien och var inflytelserik i konstnärliga kretsar. Han var god vän till bland andra Bellman och Sergel. Men ålderdomen blev bekymmersam med vacklande ekonomi och sjukdom.
Utsikt över Paris från kajen under Pont Neuf heter denna landskapsmålning, som Elias Martin gjorde under sin vistelse i Paris, där han antogs till den franska konstakademien 1766.
Ett par år senare målades Ebenisterna, ett motiv från en hantverksmiljö. En ebenist är en finsnickare. Möjligen har ordet något med ebenholtz att göra.
Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) har hämtat motivet från en betydligt förnämare miljö i målningen Publik spisning på Stockholms slott på nyårsdagen 1779. Vid bordet sitter kungen och drottningen med den kungliga familjen.
Alexander Roslin (1718–93) var tidens oöverträffade porträttmålare i Sverige, dessutom konstnären som rekommenderade Elias Martin till den franska konstakademien. Zoie Ghika, moldavisk prinsessa, heter målningen från 1777.
Målningar från olika tider kan ge intressanta besked om hur folk levde, till exempel hur de klädde sig, även om det oftast handlar om högreståndsmiljöer där det fanns beställare som kunde betala för konstnärernas arbete. Fransmannen François Boucher gjorde Modehandlerskan 1746 på beställning från Sverige, där målningen skulle tillfalla kronprinsessan Lovisa Ulrika.
Som nämndes i det förra avsnittet är många av målningarna på Nationalmuseum glasade, vilket lätt leder till oönskade reflexer när man fotograferar dem. Stora och tunga ramar kan dessutom ge skuggor in bilderna, och det är ett skäl till att många av mina avbildningar är något beskurna i kanterna. Sedan kan ramen gå in i själva bilden, som i Antoine Watteus (1684–1721) berömda Kärlekslektionen. Även om man här inte får något perfekt intryck av rokokokonstverket kanske ändå bilden kan locka till ett besök på museet. Att se verken på plats är alltid att föredra.
Myter och legender är vanliga motiv i 1600- och 1700-talens konst. Som hos fransmannen François LeMoynes (1688–1737) Venus och Adonis avsked från 1729.
Italienskt, eller snarare venetianskt 1700-tal, representerar Giovanni Domencio Tiepolo (1727–1804) med Kristi frambärande i templet, Herdarnas tillbedjan från 1754.
Giovanni Domenico Tiepolo var son till den mer berömde Giambattista Tiepolo (1696–1770) vars Scipios ädelmod finns att se på Nationalmuseum. Den äldre Tiepolo har här ett historiskt motiv, och han använde också ofta religiösa motiv och är rikligt företrädd i kyrkor och på museer i Venedig.
Ung kärlek i myternas värld kan beskådas i Amor och Psyche från 1767, av en fransk konstnär med det krångliga förnamnet Louis-Jean-François och efternamnet Lagrenée den äldre (1725–1805).
En familjescen i enkel, rustik miljö avbildas i Den självuppoffrande fadern av fransmannen Jacques Sablet (1749–1803). Fadern i fråga har just tappats på blod och köpt bröd till familjen för den ersättning han fått som blodgivare. Han framställs här som ett moraliskt föredöme, allt enligt museets information.
Bildsvepet från 1700-talet avslutas med en amerikansk målning, Gilbert Stuarts (1755–1828) porträtt Mrs. Blades och hennes dotter. Stuart var amerikan men verkade även i Skottland och England, och denna målning kom till under hans vistelse i England.
Efter 1700-talet kom 1800-talet, i nästa bildsvep från Nationalmuseum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar