28 mars 2020

Ny fado på cd. Miguel Amaral och Yuri Reis

Miguel Amaral och Yuri ReisSaudade. Antena 2. ****

När fadomusiker vill förnya sig sker det ofta genom att man hämtar inspiration och element från annan musik. Det är sällan som resultaten blir av bestående värde. Klassiskt, jazz, rock och schlagers låter sig svårligen kombineras med fado, även om vissa lyckade undantag existerar. Det som brukar fungera bäst är folkmusik och brasiliansk musik – och i de fallen rör det sig om musik som är delar av det som skulle bli fado när musiken uppstod i Lissabon i början av 1800-talet.



På skivan Saudade – vars musik inte alls låter så vemodig och längtande som titeln antyder – möter vi ett portugisiskt-brasilianskt samarbete mellan Miguel Amaral, portugisisk gitarr, och Yuri Reis, spansk gitarr. Detta ska vara en syntes av fado och choro. Vad fado är torde inte ha gått någon förbi som följt denna blogg, men vad är choro? Wikipedia bidrar med en föklaring som jag citerar ur: ”an instrumental Brazilian popular music genre which originated in 19th century Rio de Janeiro. Despite its name, the music often has a fast and happy rhythm. It is characterized by virtuosity, improvisation and subtle modulations, and is full of syncopation and counterpoint. Choro is considered the first characteristically Brazilian genre of urban popular music.”

Upphovsmännen till de tolv numren är delvis stora namn ur fadons gitarrtradition som  José NunesJosé Fontes Rocha och Casimiro Ramos. Här finns också ett stycke av pianisten  Mário LaginhaFado Barocco,som i pianoversion finns med på den skiva som Laginha nyligen gav ut tillsammans med Camané och som jag skrev om i bloggen den 22 februari. Övriga upphovsmän är helt okända för mig, och jag förmodar att de är brasilianska kompositörer. Skivan är helt instrumental.

Det rör sig om en intim, nedtonad  och kammarmusikalisk konst, en förtroendefull musikalisk dialog mellan två skickliga gitarrister. Det är den portugisiska gitarren som med sin skarpa klang dominerar ljudbilden, men den spanska gitarrens mjuka och lyhörda stöd är lika nödvändigt. Musiken är föga publikfriande, snarare lite inåtvänd, och det är egentligen bara i slutnumret Fado Barocco som gitarristerna får spela ut hela sitt virtuosa register. Stämningen är övervägande mild och försonlig. Jag tror skivan fungerar lika bra som diskret bakgrundsmusik som den tål ett mera närgånget lyssnande. Jag tycker om den, medveten om att många fadolyssnare föredrar ett mera expansivt och dramatiskt utspel. Just anspråkslösheten är tilltalande, och det är intressant att ta del av det förfinade samspel som utvecklas mellan dessa två inte särskilt berömda musiker.

23 mars 2020

Tre dikter av Johannes Bobrowski

I min bokhylla finns ett litet häfte, Den samariska slätten, utgivet av FiB:s Lyrikklubb i den så kallade Lilla serien år 1975. Det innehåller dikter av Johannes Bobrowski (1917–65) i tolkning av Göran Hägg, som också har skrivit ett förord om författaren. Bobrowski var en tysk författare som levde i ett gränsland som befolkades av folkgrupper av olika ursprung. Ur författarlexikonet Alex.se hämtar jag några rader.

Johannes Bobrowski, som var son till en järnvägstjänsteman, tillbringade sin barndom i den lilla staden Tilsit i dåvarande Ostpreussen (numera Sovetsk i den ryska exklaven Kaliningrad), alldeles vid gränsen till Litauen, samt på sina morföräldrars bondgård i Litauen. Hans barndomsvärld, vid eller på bägge sidor om en gräns, där fler olika folkslag levde tillsammans – judar, polacker, litauer, zigenare, ryssar och tyskar – var något som kom att prägla hans framtida diktning. 1928 flyttade familjen till Köningsberg, en stad känd för sina litterära och musikaliska associationer. Kontrasten mellan det patriarkala och instängda bylivet och hamnstadens rika kulturella atmosfär blev en grundläggande erfarenhet för Bobrowski. De konsthistoriska studier som han 1938 hade påbörjat i Berlin avbröts när han blev inkallad till den tyska armen. Från 1939 till 1945 var han soldat, främst på östfronten. Följande fyra år tillbringade han som rysk krigsfånge och det var i ett försök att skildra det ryska landskapet som han började skriva poesi. Efter krigsfångenskapens slut i Sovjetunionen slog han sig ner i Östberlin.

Bobrowskis dikter är värda att återkomma till. Exemplen här är från den lilla volymen från FiB:s Lyrikklubb.




Litauiska sånger

Om natten är jag en buske
med djurögon, ett träd om dagen,
ett vatten i middagsskuggan
och under solen gräset.
Eller om aftonen
en kyrka på berget, där den käraste
går ut och in, som en vit präst,
oh sjunger sånger.

Världen igenom
älskar jag honom, månstrålen
måste jag vara kring dörren,
kring huset i granarnas dunkel.

En gång flyger jag upp
med lövfåglarnas ordstäv,
sent på året, när hjärtat
är ett vitt hagelkorn.



Sångsvanen

Herdesånger 
i fjärran
på vågen av blod,
han känner er:
sångsvanen, som kommer hit upp
med gul näbb
och följer den uppsprickande
isen. Vi hör honom dunkelt,
vi mötte herdarna,
över myrmarkerna sov
björkskogens vindar. Tyst
var vårt tal,
en eld,
nedsjunken mot natten.

Floder, som ni är
skall vi vara i det blåsande
året, på sommarens källbotten,
och lyssna: sångsvanen flyger bort,
och den sorgliga sången
om Igors härfärd genljuder,
sjungen från tornen
i vit,
pustande luft.

(Igors härfärd syftar på ett fornryskt hjältekväde. Min anm.)


Kloster vid Novgorod

Ström, tung,
som luftdragen piskar, åldrig,
den djupa slättens 
andar talar i regnet
utför stränderna. Gäddan
står under vassen.

På den vita muren
ljusets klockklang,
över taken sjunker
nattens hungertäcke, genomborrat
av tigande fåglar.

Dörrar, tomma, den steniga
stigen, på det övervuxna trappsteget
gubben md den vita hjässan,
när sången stiger i det genljudande
valvet, vinden vandrar genom
kopparporten, försilvrad stiger
gäddan med stela fenor
mot ytan.



18 mars 2020

Ny fado på cd. Inês Duarte

Inês DuarteSer. SPA. ***

Inês Duarte är en ung fadosångerska som presenterade sig med skivan Este Fado (iPlay) för åtta år sedan. Den är inte särskilt märkvärdig, men jag tilltalades av sångerskans frasering, som var mjuk och avspänd, lite åt det jazziga hållet, vilket är ovanligt inom fadon. Hennes frasering är den främsta tillgången även på denna nya skiva. Hon sjunger ledigt och förnöjsamt. Den som anser att fado är en vemodig och smärtsam musik hittar inga argument på denna skiva, tvärtom finns här en godmodig och lycklig ton i merparten av de tolv numren. Men Inês Duartes röstklang är inte anmärkningsvärd; hon är en hygglig sångerska men långt ifrån någon av de bästa i dagens fado.



Det finns en del positivt att säga om albumet. Kompmusikerna är utmärkta. Här möter vi från fadon välrenommerade namn som Bernardo Couto och Ângelo Freire på portugisisk gitarr, Diogo Clemente på spansk gitarr och Marino de Freitas på basgitarr. Även de andra kompmusikerna – på slagverk, accordeon, klarinett och piano – är kompetenta. Arrangemangen är återhållna och smakfulla. Här ska särskilt nämnas pianisten Valter Rolo, som har komponerat flera av numren och är producent och musikalisk ledare. Texterna, som rör sig kring känslor, jaget och omvärlden och vardagsfilosofiska iakttagelser, är i två fall av den produktive Tiago Torres da Silva och – med ett undantag – i övrigt av Cátia Oliveira. Det rör sig alltså om en skiva med enbart originalmaterial, inga standardnummer. Jag tycker bäst om de mest nedtonade numren i långsamt tempo, som A Vids É Bela och Valsa dos Corações Errantes.

Sammanfattningsvis: en skiva som är långtifrån omistligt, men gjord med kompetens och säkert handlag.


13 mars 2020

Fadoboken snart borta

I maj 2013 utkom boken Fado – en vägvisare till musiken och musikerna. Om jag hade fått boken utgiven av ett vanligt bokförlag hade den reats bort året därpå och sedan varit omöjlig att få tag på, utom möjligen på något antikvariat. (En bok om ett så udda ämne som fado hade knappast blivit framgångsrik nog att komma igen som pocketvolym.) Nu gav jag i stället ut boken i egen regi genom GML Förlag. Och därifrån har man kunnat beställa den genom åren, liksom från välsorterade nätbokhandlare som Bokus och Adlibris.



En bok som ges ut på detta sätt kan inte räkna med att bli särskilt omskriven. Den fick få men mycket bra recensioner i ett par musiktidskrifter och uppmärksammades i ett radioinslag i P2. Bibliotekstjänsts recensent Morgan Palmqvist skrev så pass positivt att åtskilliga bibliotek köpte in boken:

Ulf Bergqvist har här författat det första svenska standardverket om den portugisiska fadomusiken. Fado är de vemodiga sångerna som framförs ackompanjerade av bland annat den typiska tonen från den s.k. fadogitarren, ett mångsträngat instrument som vanligtvis spelas mycket virtuost. Fadon är en folklig stadsmusik som uppstod i fattiga kvarter i Lissabon men som sedan spridit sig både geografiskt och klassmässigt. Bergqvist går igenom historien, geografin, viktiga begrepp och hur musikgenren utvecklats. Han tar fram skillnader, artister från förr och nu och inte minst lyfter han lyssningsvärda cd- och dvd-skivor. Som författaren är recensent av fadomusik i tidskriften Lira besitter han självklart aktuella kunskaper om fadon inte bara som historisk företeelse. Uppenbart ligger det en djup kärlek till fadon bakom denna bok, samtidigt som stringens, överskådlighet och detaljinformation lämnar föga i övrigt att önska. Som sagt, ett verkligt standardverk.

Men tiden går och det är dags att ta bort boken. Nästan allt som rör fadons äldre historia och den allmänna beskrivningen av musiken är fortfarande giltigt, men inom nyare fado har det hänt så mycket att bokens beskrivning känns lite förlegad. Av de många artister som presenteras i boken har några slutat eller glömts bort, och en rad nya artister som är viktiga i dagens musik hade inte ens framträtt då den skrevs. Så den är inte längre riktigt aktuell. Därför tar jag bort boken om några veckor.
Ny upplaga? Det är mycket osäkert. Det var mycket roligt och givande att skriva boken, och de intervjuer jag gjorde med olika sångartister har givit fina kontakter i Lissabons fadokretsar. Men en ny upplaga skulle också innebära mycket arbete och – dessvärre – en del kostnader genom investeringar ibland annat dataprogram och tryckning. Så varken jag eller någon annan vet om det finns en ny upplaga om några år. Dock kommer jag att fortsätta att informera om fado i bloggen framöver.

8 mars 2020

Fyra dikter av Li Tai-Po

Li Tai-Po, även känd som Li Bai, var en kinesisk poet som levde 701–762, under Tang-dynastin. Han är fortfarande ett av de största namnen i kinesisk poesi och tillskrivs över tusen dikter, men i många fall är det tveksamt om han verkligen är upphovsmannen. Han var en fantasifull diktare med ett livfullt bildspråk påverkat av daoismen. I Sverige har han kallats för ”Kinas Bellman”, detta inte bara för ett åskådligt och spontant bildspråk utan mest för hans förkärlek för starka drycker, något som avspeglas i många av hans dikter. De exempel som finns med här är hämtade ur den stora antologin Lyrik ur världslitteraturen (Gleerups 1965). Vid floden Jo-Yeh är tolkad av Erik Blomberg, de övriga av Sven Collberg.




Vid floden Jo-Yeh

Unga flickor plockar näckrosor vid flodstranden.
Dolda i bambusnåret leker de och ropar.
Vattnet speglar deras dräkter som ger sin doft åt vinden.
Vem är ryttaren som stannar sin häst på vägen och lyssnar?
En av flickorna har tappat sina blommor
och står med handen tryckt mot det bultande hjärtat.
Henne ansikte skiftar färg.
Men bambusnåret döljer hennes rodnad.



Dansen på molnet

När till min jadeflöjt sångerna jag sjöng,
blev det för mänskorna ett mörkrets lån.
De mötte mina sånger blott med hån.
Då lyfte jag min flöjt till himlarundan.

I molnets milda glöd gick gudarna i dansen.
Mänskor, som såg de dansande, vek undan lycksaliga.
Och deras jubel steg likt stjärneglansen,
när till min jadeflöjt sångerna jag sjöng.


  
I vårens tid

Om livet blott är drömmars återsken –
skall jag slå pannan blodig? Nej, i alla
dar vill jag nu berusa mig och falla
i sömn vid pelaren på druckna ben.

Jag lyfter blicken – vaken med en gång.
En fågel sjunger genom blomstersnåret.
Jag frågar vilken tid vi har på året.
Den svarar: det är vår och fågelsång.

Uppskakad gråter jag. Vad ger mig ro?
Jag fyller bägarn. Drick, min mun! Och så:
sjunga tills månen blänker i det blå.
Och glömma måne, sång och Li Tai-Po.

                


Den eviga dikten

Skrivtecken målar jag här ensam. Som en sjö
går bambuns böljor. Daggens pärlhalsband faller till marken.
Jag kastar verser på de vita pappersarken,
likt plommonblomster strödda över snö.

Hur länge dröjer apelsinens dofter i en kvinnas
armhåla kvar? Hur länge blommar under soldagshettan snö?
Men dikten som jag tecknar ner skall alltid finnas,
skall aldrig, aldrig dö.

                

3 mars 2020

Ny fado på cd. Lina och Raül Refree

LinaLina_ Raül Refree.Uguru.

Lina är samma sångerska som på sina två tidigare skivor kallade sig Carolina och före skivdebuten var känd som Lina Rodrigues. På sitt nya album samarbetar hon med den spanske musikern Raül Refree, som svarar för arrangemangen och spelar alla instrument, som till större delen består av syntar och diverse elektroniska instrument. 



Inför denna kombination kan man fråga sig om det fortfarande rör sig om fado, och Lina svarar genom att sjunga ett knippe mycket välkända nummer som GaivotaFoi DeusBarco NegroMedoMaldiçãoAve Maria Fadista och några till – sånger som sjöngs och gjordes kända av Amália Rodrigues och som finns i många andra versioner med olika artister. Just detta år, då Amália Rodrigues har sitt hundraårsminne, får vi räkna med att hennes sånger används särskilt flitigt, även om hon sätter sin prägel på andra sångartisters repertoar varje år.

På sin Facebooksida har Lina lagt ut en del utländska reaktioner på skivan, som en översvallande recension i Dagens Nyheter och en uppskattande sådan i The Guardian. Av reaktionerna att döma verkar det som om man uppfattat kombinationen av fado och elektroniska instrument som något fullständigt nytt och banbrytande. Jag tänker snarare på de fadosånger till synt som Dulce Pontes gjorde redan i början av 90-talet och den skiva från 2004 med den tidstypiska titeln fado.pt som gjordes av sångerskan Liana (ej att förväxla med Lina) till elektoniska klanger. Sådana är ovanliga i fado, men det finns ytterligare exempel. Att få tycks känna till dem beror på att experimenten inte var särskilt framgångsrika eller stilbildande. 

Med dessa äldre jämförelser i åtanke vill jag ge Lina och Refree en eloge för att de är kompromisslösa och djärva. Detta är inte en inställsam musik som siktar mot topplistorna. Den försöker inte bli rockmusik och är inte ett uns påverkad av 80- och 90-talens trendiga syntpop. Snarare kan man tänka på radikala 1900-talstonsättare som Karlheinz Stockhausen eller György Ligeti. Refree skapar en fond som är stram, nästan asketisk, och uppenbarligen är han mer intresserad av susande, brusande eller dovt ihållande klanger än konsonanta ackord. Stämningen kan kännas ödesmättad, kylig, industriell, opersonlig. Ett ljudlandskap där rösten är ensam.

En attraktiv sida med fado – och särskilt modern fado där den portugisiska gitarren har en mer solistisk roll – är det intrikata samspelet mellan röst och gitarr. Som bäst kan det vittna och en lyhördhet och timing liknande den i en skicklig jazzgrupp. Att ett känsligt samspel inte måste bygga på gitarrer visar Camané och pianisten Mário Laginha på den nya skiva som jag presenterade i bloggen den 22 februari. Men här saknas ett sådant samspel.

”Vanlig” fado har en tydlig rytmisk puls, som normalt hanteras av den spanska gitarren, eventuellt med komplettering av bas. På denna finns ingen rytmisk markering, bakgrunden är mera svävande och eterisk. Flera av melodierna, som Alberto Janes Foi Deus eller den brasilianska Barco Negro, är så starka att de är lätta att känna igen, medan ett par andra, som Alfredo MarceneiroMaldição och Fado Menor, låter lite sargade av arrangemangen. Texterna är normalt så viktiga för sångartisterna att de nästan alltid biläggs nya fadoalbum, men här finns inga texter med. (Eftersom det är så välkända nummer så kan texterna lätt hittas på nätet i de flesta fall.)

Lina sjunger på Clube de Fado, Lissabon 2019.


Lina, född 1984, har en ganska kort karriär bakom sig men är redan en av de bästa sångerskorna på fadoscenen. Hennes tidiga skivor är utmärkta, men hon kommer bäst till sin rätt möte med en lyssnande publik. Hennes kommunikation med publiken leder ofta till ett intensivt lyriskt uttryck som det är en upplevelse att ta del av. På detta album sjunger hon, tycker jag, med känsla, nerv och närvaro, övertygande utifrån de givna förutsättningarna. Experiment i musik kan vara uppfriskande, men som lyssnare känner jag ingen förpliktelse att uppskatta alla sådana. Skivan är för udda för att jämföras med andra nya fadoalbum, varför jag avstår från det vanliga omdömet med asterisker. Fortfarande uppfattar jag hennes första album från 2014 som hennes bästa, och där finns också ett lyhört samspel med andra musiker, främst den lysande Bernardo Couto på portugisisk gitarr.