Ny fado på cd. Sara Correia

 Sara Correia. Do Coração. Universal. ***1/2

 

Sara Correia är en av de unga sångerskor som många tror kommer att bli alltmer uppmärksammade under de närmaste åren. Hon är redan känd i fadokretsar efter många framträdanden på fadoställen i Lissabon. Bara 27 år gammal kommer hon redan med sin tredje cd. Och Do Coração är hennes bästa prestation hittills.

 

Hon samsas här med duktiga fadomusiker som förekommer på åtskilliga album under senare år. Ângelo Freire spelar portugisisk gitarr (på ett spår Bernardo Couto), Marino de Freitas är basist och Diogo Clemente spelar spansk gitarr och ett par andra instrument. De vanliga gitarrklangerna har kompletterats av andra som piano, accordeon och elektroniska instrument som synt och keyboard, men deras medverkan är ganska diskret och musiken behåller genomgående sin fadokänsla. Av de elva sångerna är tre traditionella fados med nya texter, resten mer eller mindre nyskrivet. Bland upphovsmännen finns Diogo Clemente, gitarristen Mário Pacheco och poeten Manuela de Freitas.

 

Sara Correia är en kraftfull och expressiv sångerska vars röststyrka är anmärkningsvärd. På den nya skivan tycker jag att hon också uttrycker sig med en större nyanseringsförmåga än tidigare. Hon är väl förtrogen med fadons uttryckssätt och sjunger med självförtroende och säkerhet, följsamt ackompanjerad av rutinerade musiker. Däremot är hennes röstklang inte enastående, och det finns en rad unga sångerskor – som Maria Emília, Matilde Cid, Joana Almeida och Beatriz Felício – som har lika goda möjligheter inom en framtida fado. Men Sara Correias nya album är genomarbetat och övertygande. Speltiden är 34 minuter, i snålaste laget.

 

Alla texter finns med, även i engelsk översättning. Att texterna skrivs med liten teckenstorlek i texthäftet är inte så konstigt, det ska ju rymmas i skivfodralet. Men att, som i ett par fall, trycka texten med tunna röda bokstäver på mörkblå bakgrund gör den oläslig även för ungdomliga ögon. Elementära kunskaper i läsbarhet tycks inte stå högt i kurs bland dem som formger fadons cd-omslag.

Nu är det 150 000

 

För några dagar hade min blogg besökts 150 000 gånger. De tog sju år. Mycket eller lite? Tja, en ordinär kändis- eller skallerbloggare skulle fnysa åt den siffran. Jag uppskattar att många tycks återkomma till bloggen, särskilt som antalet dagliga visiter har ökat långsamt men stadigt genom åren. Av uppgifterna om vad som läses, när det sker och varifrån läsarna kommer kan man dra vissa slutsatser.

 

Varför är det fler som tittar in i bloggen under vardagar än på helgerna? Det är svårt att förstå det på något annat sätt att folk gärna läser bloggar på arbetstid och har viktigare saker för sig på helgerna. Även under semestertider går antalet ner. Det är också tydligt att många återvänder till inlägg som funnits i bloggen i flera år, medan nya inlägg intresserar läsare måttligt till en början men ofta lockar fler efter en tid. 

 

De flesta som läser bloggen gör det från Sverige, kring 85 procent. Vissa andra länder har också återkommande läsare. Efter Sverige följer USA, Ryssland, Portugal, Tyskland, Ukraina, Frankrike och Polen. Av grannländerna är läsare i Finland mest intresserade. Ämnesmässigt verkar litteratur vara attraktivt, liksom presentationer av museer och utställningar. Även reseintryck lockar många läsare. Tydligt är också att långa blogginlägg med många bilder är mer uppmärksammade än korta. 

 

Hittills har jag lagt ut 760 inlägg. De mest lästa är följande, med datumangivelse.

 

1. Vikingars visdom, (15 mars 2016) 2203 besök.

2. Hjalmar Söderberg i citat (9 juli 2015) 1336.

3. Knossos och den minoiska kulturen (12 juni 2015) 1280.

4. Världens mest kända dikt? (25 februari 2014) 1121.

5. Omläsningen (6) Hasse Z (21 oktober 2013) 998.

6. Omläsningen (5) Fernando Pessoa, Dikter av Alberto Caeiro 

    (9 oktober 2013) 824.

7. Kortbesök på Göteborgs konstmuseum (24 maj 2016) 790.

8. William Turner (14 maj 2014) 550.

9. Besök i antiken: Efesos (10 juni 2014) 511.

10. Petter Bergman och musiken (13 februari 2017) 506.

 

Människorna på bilden ovan är inte mina bloggläsare. De symboliserar bara ett stort antal. Fotot togs 2012 under firandet av hundraårsminnet av olympiska spelen i Stockholm, innan bloggen hade öppnat. Folksamlingar av det här slaget känns onekligen historiska i en tid då man ska hålla ett par meters avstånd till andra.

Inblickar i den lusofona världen

 

En dag år 2002 ordnar några ungdomar på en av Cabo Verdes öar en fest på stranden. Anledningen: att indonesiska trupper dragit sig tillbaka från Timor-Leste (som förr kallades Östtimor). Varför intresserar sig folk i ett afrikanskt örike för vad som händer i ett annat litet örike i en annan världsdel, hundratals mil därifrån? Svaret är att de delar ett språk, portugisiska, och båda förvaltar delar av ett portugisiskt kulturarv, det lusofona. Vilket skapar en samhörighet. Detta enligt DN-journalisten Henrik Brandão Jönssons bok Där solen aldrig går ned (Natur och Kultur).

 

Alltsammans började med de stora sjöfärderna under 1400-talet. Våghalsiga portugisiska skeppare gav sig ut på Atlanten, stödda av den driftige prinsen Henrik Sjöfararen (1394–1460), som själv inte följde med på någon resa utan mera var initiativtagaren och entreprenören bakom dem. Man seglade längs Afrikas kust och utvecklade nya båttyper för att klara de besvärliga vattnen. Bartolomeu Dias (1450–1500) anförde en expedition som rundande Godahoppsudden 1488. Vasco da Gama (1460-talet–1524) fann sjövägen till Indien 1498. Pedro Álvares Cabral (1467/68–1520) följde i deras spår och vid sekelskiftet nådde han på vägen Brasilien, som han omedelbart gjorde anspråk på för Portugals räkning. Och Fernão de Magalhães (1480–1521) gjorde den första världsomseglingen 1518–22, men utan att själv komma tillbaka; han omkom i en strid med urbefolkningen på Filippinerna.

Statyn av Vasco da Gama finns
i Angra do Heroísmo
på den azoriska ön Terceira.

Avsikten med dessa färder var dels att lägga beslag på rikedomar att föra hem till Portugal, det vill säga till hovet och överklassen, dels att finna vägar att bedriva slavhandel utan muslimska mellanhänder. Djärvhet och nyfikenhet torde också ha bidragit till dessa farliga resor. I spåren av dem uppstod ett portugisiskt imperium med kolonier i tre världsdelar. Och solen gick aldrig ned i detta imperium.

 

De mörka sidorna av Portugals koloniala historia är en oerhört omfattande slavhandel och blodiga kolonialkrig. Varken det ena eller det andra har landet behövt stå till svars för eller be om ursäkt för i efterhand. Under fascisttiden i Portugal (1926–74) spred regimen myten att de portugisiska kolonialisterna var mildare och mer humana än exempelvis de franska eller brittiska, och den tycks ha levt kvar även efter Nejlikrevolutionen 1974 som befriade Portugal från diktaturen. Först nu, efter idoga påtryckningar från opinionsbildare, uppförs ett monument på en central plats i Lissabon för att hedra slaveriets offer.

 

I sin bok beskriver Brandão Jönsson sju av de områden som ingick i imperiet: Goa på Indiens västkust, Macau som numera är en del av Kina, Timor-Leste i Östasien, Angola och Moçambique i Afrika, Brasilien och Portugal. Naturligtvis är historien en viktig ingrediens i skildringen. Brandão Jönsson förlorar sig emellertid inte i detaljer eller statistik, utan berättar överskådligt, välskrivet och, såvitt jag kan bedöma, med gedigen kunskap. Historien ger en bakgrund till dagens situation i de olika områdena. Brandão Jönsson träffar spännande människor som har mycket att berätta, och skildringen ger ett lustfyllt intryck där dofter, ljudintryck och bilder förs fram med entusiasm och berättarglädje.

 

Författaren har valt att koppla ihop de sju områdena med de klassiska dödssynderna. Man kan tycka att det är ett lyckat grepp att föra samman spelhålan Macau med girighet, frosseri med det matglada, turistiska Goa, vällust med det lättsamma Moçambique med dess sexhandel för både kvinnor och män, samt vrede med våldets Angola. Brasilien förknippas med lättja, vilken kan förefalla något fördomsfullt. Men när man läser kapitlet om Brasilien framgår det att Brandão Jönsson är ute efter den lättja som kännetecknar den över- och medelklass i Rio de Janeiro som lever på de fattigas arbete, och att det dessutom finns en skillnad mellan det lättjefulla Rio och São Paulo, som är mera av en pliktens och flitens stad. Författaren är för övrigt bosatt i Rio sedan länge och har mycket intressant att säga om ett land präglat av enorma klassklyftor och kriminalitet – han har själv blivit rånad sex gånger i Rio.

 

Att sammanföra Timor-Leste med högmod och Portugal med avund är kanske inte lika träffsäkert. Man kan för övrigt beklaga att dödssynderna inte är tio stycken, för då hade Brandão Jönsson kunnat berätta om de tre gamla portugisiska kolonier som inte tas upp i boken: de afrikanska småstaterna Cabo Verde, Guinea-Bissau och São Tomé & Principe. Det kommer i en annan bok, enligt författaren, och jag önskar honom lycka till i jakten på ett förlag som vill satsa på en beskrivning av tre länder som är praktiskt taget okända för en svensk publik, utom för dem som åkt på charterresor till Cabo Verde.

 

Där solen aldrig går ned är en bra bok, flyhänt skriven, entusiastisk, personlig utan att vara alltför privat. Framför allt är den mycket lärorik, och innehållet är för de flesta läsare nya kunskapsfält, inte bara en fördjupning av något man redan känner till. Jag har varit i Portugal många gånger, men hade ytterst vaga begrepp om tillstånden i de gamla kolonierna. Så i denna bok kan man upptäcka åtskilligt. 

 

Brandão Jönssons egen fascination inför det portugisiska kulturområdet inleddes då han hamnade i Lissabon för att bevaka världsutställningen 1998. Han kom från en uppslitande avslutning av en kärlekshistoria och satt och deppade på ett kafé och tyckte att de andra kafébesökarna såg lika sorgsna ut. Undertiteln ”Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare” kan delvis förklaras av detta minne. Men här går mina hågkomster åt ett annat håll. Jag har besökt många kaféer i Portugal och inte tyckt att de andra besökarna verkat ledsnare än svenska kafégäster. Portugisernas rykte som sorgsna – om det verkligen existerar – är nog överdrivet och stämmer inte med mina intryck av portugiser jag har träffat. Att huvudstadens musik fadon ofta hämtar näring ur sorg och längtan går visserligen inte att förneka, men det gäller de flesta folkmusiktraditioner, från svenska visor till spansk flamenco och grekisk rebetika. Däremot ligger det säkerligen något i att portugiser är mer reserverade, kanske blygare och mer introverta än de iberiska grannarna på andra sidan den spanska gränsen.

 

Författaren har annars mycket positivt att säga om dagens Portugal. Landet har klarat efterföljderna av finanskrisen 2008 bättre än andra krisländer i Sydeuropa. Många projekt inom näringslivet med lovande framtidsutsikter har satts i sjön. Det kunde också ha nämnts att Portugal har stora ambitioner i sitt miljöarbete. Och regeringen har satsat på att utveckla turismen, och här har man lyckats till den grad att jag numera helst undviker Lissabon under den långa turistsäsongen, mars–oktober, då köerna tilltagit kring de ledande sevärdheterna. Lissabon har blivit ett stort turistmål med sina uppenbara fördelar: en vacker, charmig och omväxlande stad med många attraktioner, personlig säkerhet (enligt en uppgift är Portugal det tryggaste turistlandet i världen efter Island och Nya Zeeland), ett behagligt klimat och en prisnivå som är ömsint mot de flesta utländska plånböcker – vilket avspeglar att Portugal har låga löner och ännu är Västeuropas fattigaste land.

 

Brandão Jönsson tar upp ett problem med turismen som han menar har förstört den gamla moriska stadsdelen Alfama: Airbnb. Privata lägenheter eller rum hyrs ut till turister, och de är normalt billigare än hotellrum. Detta trots att Lissabon är fullt av bra hotell till mycket lägre priser än motsvarande standard i London eller Paris – men hotellen ligger förstås inte i Alfama. Lägenheterna som turister hyr kostar mer än vad invånarna betalar i hyra, med följden att kostnadsläget skjuter i höjden och befolkningen tvingas ut i förorterna. Den genuina stadsatmosfär som lockade turisterna till Alfama försvinner mer och mer, och frågan är varför man över huvud ska stanna där om stadsdelens egenart vittrar bort och ersätts av souvenirbutiker och turistfällor. Problemet är likartat på flera håll i Europa, som i delar av Barcelona och Paris. Men det är ett problem som borde gå att lösa – till exempel att man begränsar denna typ av uthyrning till mer ordinära områden.

Brandão Jönsson ser sin bok som en dörröppnare till en värld utanför den anglosaxiska. ”Få länder är lika USA-fixerade som Sverige. Det leder till att svenska medier bevakar mellanårsvalen i USA med större engagemang än valen i de nordiska grannländerna. /…/ Under de senaste åren har svensken dessutom blivit sämre på språk, trots att vi aldrig tidigare levt i ett sådant mångkulturellt samhälle som nu. Redan i högstadiet väljer 35  procent av eleverna bort tredjespråket och läser enbart engelska.” Så skriver Henrik Brandão Jönsson och har naturligtvis rätt. Boken om Portugal och dess forna kolonier är en lockande ingång till den lusofona världen som jag har läst med stort utbyte.

 

 

Den sjungande taxichauffören

En kväll i december 2019 besökte jag en fadokrog i Alfamadistriktet i Lissabon. Strax efter tolv lämnade jag stället, nöjd efter mycket god musik och utmärkt mat. Min avsikt var att gå ner till tunnelbanan vid Terreiro do Paço och ta ett av de sista tågen till området där jag bodde vid tillfället. Tunnelbanan i Lissabon slutar att gå vid halv ett på natten, på ett ungefär. Det regnade lite, så jag bestämde mig för taxi. Och taxi i Lissabon tycker svenskar är billigt; från restaurangen till hotellet cirka fyra kilometer därifrån räknade jag med en kostnad på åtta–nio euro.

Taxichauffören frågade mig omedelbart om han fick sjunga för mig. Det kan bli pinsamt, kan man tänka, särskilt efter den fina sången på fadokrogen, men det är svårt att säga blankt nej. Och chauffören började sjunga. Med förvåning konstaterade jag att chauffören hade en fin röst och ett lyriskt, känsligt sångsätt påminnande om mer kända fadosångare som José Manuel Barreto och Carlos do Carmo. Under bilfärden sjöng han två fados, sedan började vi närma oss hotellet.

Francisco Carlos– så heter chauffören – är inte den enda inom fadon som livnärt sig som taxichaufför. Det gäller också en av fadons ledande upphovsmän, skapare av över tusen sångtexter och många melodier som ännu sjungs, Frederico de Brito (1894–1977). Francisco Carlos berättade att han sjungit fado i flera decennier, och hans status som amatör hade inte hindrat honom från att framträda på flera av stadens mest välrenommerade fadokrogar. Han påstod att han hade känt fadons kanske störste sångare, Fernando Maurício (1933–2003). Svårt att bevisa eller motbevisa.

 

Taxiresan slutade med att jag köpte en cd som chauffören hade med sig, Novos Êxitos, som saknar uppgift om skivbolag. Här sjunger Carlos tolv sånger varav några är välkända och samtliga förankrade i den traditionella fadons melodier. Han kompas av Manuel Mendes på portugisisk gitarr och en Vital d’Assunção på spansk gitarr eller/och basgitarr. Det finns förstås märkligare sångare, men skivan är klart hörvärd och Francisco Carlos utan vidare en av de bästa amatörer inom fadon som jag hört, men en omsorgsfull och nyanserad hantering av musiken. Skivan säljs sannolikt bara av denne specielle taxichaufför som gav mig ett trevligt Lissabonminne. 

 

 

Ny fado på cd. Cuca Roseta sjunger Amália Rodrigues

Cuca Roseta. Amália por Cuca Roseta. Sony Music. ***1/2

Sångerskan Cuca Roseta gjorde en övertygande skivdebut 2011. Där framträdde hon i några spår som begåvad upphovskvinna till både text och musik, och hon är en av de få artister på dagens fadoscen som skriver eget material i större omfattning – en del av hennes texter, jämte andra dikter, finns med i hennes debutbok Cem poemas de Cuca Roseta från 2019. 

På sina skivor har hon ibland närmat sig en bredare populärmusik, men på detta nya album med Amália Rodrigues sånger är hon förstås fast förankrad i fadon. Att fadons största artist föddes för hundra år sedan bör inte ha gått någon fadovän förbi, trots att coronapandemin har stoppat alla minneskonserter. Den 7 maj skrev jag i bloggen om en fin instrumental cd tillägnad Amália av gitarristen Custódio Castelo. Och kanske dyker det upp flera liknande hyllningar under året, vem vet?

Amália Rodrigues lanserade under sin långa karriär hundratals sånger, och det borde finnas goda möjligheter att lyfta fram intressanta alster ur sångerskans mindre kända repertoar. Men det har inte Cuca Roseta gjort. I stället satsar hon på att sjunga tio av Amálias mest kända sånger, välbekanta för de flesta fadolyssnare. Ett likartat val gjorde Custódio Castelo och tre av melodierna finns faktiskt med på båda skivorna. Därmed utsätter sig Cuca Roseta inte bara för jämförelsen med Amália Rodrigues normalt överlägsna versioner, utan också med andra artisters tolkningar av sångerna.

I sju av spåren kompas hon av gitarrer: Mário Pacheco eller Luís Guerreiro på portugisisk gitarr, Diogo Clemente på spansk gitarr och Marino de Freitas på basgitarr. De är rutinerade och pålitliga musiker som brukar göra ett bra jobb. Så även här. På tre spår kompas hon av Ruben Alves piano och på ett enbart av slagverk hanterat av Ivo Costa. Gitarrnumren fungerar oklanderligt, men med bara piano förloras den stadiga rytmiken som den spanska gitarren annars svarar för och sångerskan får jobba mera för att gjuta liv i sångerna. Överlag tycker jag Cuca Roseta lyckas rätt bra, men för mig finns det ett par tveksamma inslag.

Lágrima är en klassiker, men en ganska ung sådan eftersom Amália Rodrigues lanserade sången, till hennes egen text och gitarristen Carlos Gonçalves musik, först när hon var över 60 år gammal. Den är svårsjungen och jag tycker att den inte riktigt klarar att sträckas ut i nästan sex minuter, även om sångerskan sjunger intensivt till ett lite passivt pianokomp. Den brasilianska melodin Barco Negro, till text av David Mourão-Ferreira, kräver en rytmisk markering som normalt gitarristerna står för genom att slå på instrumenten. Med enbart slagverk som komp blir den rytmiska rörelse som leder fram till refrängen konstigt nog urholkad och sången låter ovanligt flack och monoton. Com Que Voz är en sorgsen dikt av nationalpoeten från 1500-talet, Luíz de Camões, till musik av Alain Oulman. Den finns även med på den skiva som Camané nyligen gjorde med pianisten Mário Laginha (se bloggen den 22 februari i år). Cuca Roseta har säkert en lika seriös ambition att tolka texten som Camané, men för mig vinner hans version, knappt men klart.

Här finns två pigga marchas, sånger förknippade med Lissabons folkfester, Marcha do Centenário och Marcha da Mouraria. Båda är komponerade av Raul Ferrão (albumtexten uppger felaktigt Frederico Valério för den senare). Cuca Roseta sjunger dem lättflytande och avspänt. Men just Frederico Valério var en av de mest begåvade sångkompositörer som Amália Rodrigues samarbetade med. Hans sånger Fado Malhoa (om konstnären José Malhoa) och Ai Mouraria är lika outslitliga som gamla, båda från 40-talet. Här, liksom i Alberto Janes Fadista Luoco, sjunger Cuca Roseta mycket bra, och det gäller också en högst anständig version av Alfredo Marceneiros Estranha Forma de Vida och den inledande vackra Vagamundo av Alain Oulman. Cuca Roseta har en slank sopran som i pressade lägen kan bli en aning gäll. Hon sjunger med en rikt varierad ornamentik som hon hanterar med stor musikalitet, och just detta sångsätt bidrar i hög grad till att göra sångerna levande för en ny publik. Fastän hon prövat på olika genrer i sin karriär tycker jag hon har en genuin fallenhet för fadons tolkningstradition, det är där hon mest hör hemma.

En ganska bra skiva. Borde den inte vara värd fyra asterisker? Nu finns samtliga sånger tillgängliga på Youtube i Amália Rodrigues egna inspelningar. Vem som helst kan höra dem där. De har i de flesta fall en helt annan skärpa, underliggande dramatik och intensivt uttryck – skillnaden är, kort sagt, mer än en asterisk. Jag tror att en poäng med denna utgåva är att rikta uppmärksamheten mot originalversionerna och att detta kan ha varit en avsikt även för Cuca Roseta, som uppger Amália Rodrigues som sin mest betydande förebild.

Ett berg i Europa

Det finns berg och berg. Det finns väldiga, mörka, formlösa och knaggliga monster till berg som ser hotfulla och avskräckande ut. Och det finns berg som är så elegant formade att de tillför jordskorpan oväntade skönhetsvärden och ofelbart blir populära som amatörmålningar och vykort. Japanska Fuji är ett sådant berg, avbildat ett oräkneligt antal gånger. Kilimanjaro i Tanzania når kanske inte upp till Fujis skönhet men är ändå en anslående, mäktig symbol för Afrika. Matterhorn vid den schweizisk-italienska gränsen är en av Europas mest avbildade toppar. Spetsigare mot skyn, stoltare i formen än de flesta. Ytterligare ett berg som gärna avbildas. På nätet finns det massvis med bilder av de nämnda topparna.

Mindre känd men imponerande i sin storslagenhet är Pico, som likt Fuji och Kilimanjaro är en vulkan, men inte lika hög som någon av dem. Med 2 351 meters höjd över havet – som ligger just intill vid ön med samma namn som berget – är den ett par hundra meter högre än de högsta topparna i Sverige. Pico är högst i Portugal. Det är ett vackert berg men med en oregelbundenhet i toppen – det ser ut som om någon forntida jätte tagit ett grepp om toppen och vridit om den.

Azorerna är en ögrupp som består av nio befolkade öar och en del mindre, obebodda skär. Till en början fanns inget folk på öarna och de började befolkas av portugiser i början av 1400-talet. Med läget i Atlanten 150 mil väster om Lissabon blev ögruppen en knutpunkt för sjöfarten över Atlanten. Alla öarna är resultat av vulkanisk aktivitet och geologiskt är de unga. Den östligaste av öarna, Santa Maria, är äldst, cirka åtta miljoner år. Pico med sin mäktiga vulkan är yngst av de nio öarna och har funnits i mindre än 300 000 år. 

Ön är näst störst till ytan av de azoriska öarna med 447 kvadratkilometer, motsvarande ungefär en tredjedel av Öland. Huvudön São Miguel har mer än dubbla ytan. Pico är till folkmängden bara den fjärde med knappt 15 000 invånare. Stora delar av ön är täckt av svart stelnad lava, varför den har kallats ”den svarta ön” (Ilha preta). Pico saknar, till skillnad från São Miguel, Terceira och Faial, samhällen med stadskaraktär. Huvudorterna Lajes och Maddalena ger mera intryck av stora lugna byar, den förstnämnda en gång ett centrum för den livsfarliga valfångsten, numera förbjuden, som kan studeras på ett valfångstmuseum på platsen.

Pico domineras förstås av det mäktiga berget. Av öns fåtaliga turister är det ännu färre som vill göra en vandring upp till toppen. Men det är möjligt att göra det för den som har riktigt bra kondition, gott om tid och tålamod och dessutom uppmärksamhet nog för att undvika förrädiska ojämnheter i den knaggliga vulkanstenen. Dock måste man ha en lokal guide med sig under utflykten. Blotta tanken på träningsvärk i flera dagar efter vandringen torde vara nog för att avskräcka de förnuftiga.

Det har varit svårt att odla på Pico. Den hårda och kantiga vulkanstenen är motspänstig. Men människor har i många länder valt att bosätta sig nära vulkaner eftersom jorden där är bördig när man väl lyckats tämja den, trots de risker som finns med en vulkan i närheten. På Pico känner sig folk inte direkt oroliga eftersom det ståtliga berget hade sitt senaste utbrott för jämnt trehundra år sedan. Det intressantaste exemplet på odlingar på Pico är vindistriktet i närheten av Maddalena. Det har förärats status av världsarv av Unesco. 

Picos vindistrikt mellan havet och berget är ett behagfullt, kuperat område som bjuder på fina utsikter. Ett stort antal stenmurar har anlagts för att ge nya vinplantor skydd för vinden. Sommartid blommar området med den azoriska florans många vackra växter. Vinet från detta distrikt anses vara det främsta från Azorerna, men det är inte lätt att konkurrera med andra vindistrikt i Portugal och deras bästa produkter. En klunk lokalt rödvin från Pico frestade mig inte ens att lägga namnet på minnet. Men det bästa vita vinet, som heter Terras de Lava (”lavajordar”), är friskt och smakrikt.

Pico ligger nära grannöarna São Jorge och Faial. Berget har därför en dominerande plats i många utsikter från dessa öar. På bilden nedan, där molnen bidragit med en dekorativ slöja över bergssluttningarna, ses Pico från byn Calheta på São Jorge. Ett av de fagraste bergen i Europa.

Cristina Brancos alter ego

Cristina Branco. Eva. SPA. ****

Cristina Branco blev i slutet av 90-talet uppmärksammad för sin eleganta och lyriska uttolkning av fado. Under många år levererade hon fina exempel på modern fado i en egen och personlig stil, men började också vidga repertoaren. På sina senaste album sjunger hon inte fado alls, även om musiken ibland tematiskt och till uttrycket har vissa likheter med fadomusik. Snarast kan den beskrivas som en sofistikerad och omsorgsfull viskonst till genomarbetade och luftiga arrangemang. Länge har Cristina Branco presenterat album som är samlade kring ett tema.

Temat denna gång är lite udda. Eva är ett slags alter ego för sångerskan, funderingar kring en person som hon hade kunnat vara om hon inte var Cristina Branco. Hon presenterar henne som född 2006 men redan 34 år gammal vid födseln, det vill säga i Brancos ålder. Och hon föddes vid Louisiana, konstmuseet utanför Helsingör varifrån Cristina Branco säkerligen har fina minnen från någon konsert (museet har anordnat fadokonserter flera gånger). Den som nu väntar sig höra Cristina Branco sjunga på danska blir kanske ändå inte så överraskad av att hennes alter ego Eva behärskar portugisiska utmärkt.

Sångerskans tankar bakom skivan är intressanta att ta del av, men det är ändå musiken som får argumentera, inte idéerna bakom den. Här finns tio sånger som tillsammans varar drygt 36 minuter. Alla är nyskrivna. Branco har själv skrivit en text till Bernardo Coutos musik och för två av texterna svarar Pedro da Silva Martins, som tidigare har skrivit en hel del åt gruppen Deolinda (och även åt andra). Övriga upphovsmän är inte särskilt kända, unga musiker som fått och tagit chansen att skriva åt Cristina Branco. Kompet består av musiker som Cristina Branco har samarbetat med i flera år. Bernardo Couto spelar portugisisk gitarr, Bernardo Moreira kontrabas och Luís Figueiredo piano, hammondorgel och i några fall slagverk. Kompmusikerna deltar också som liten kör i ett par korta avsnitt. Alla är utomordentliga, rutinerade musiker och kompet klanderfritt.

Cristina Branco är en artist med stor integritet, och hon tycks inte ha haft några topplistor i synfältet när hon valde material. Det är få av sångerna som fastnar vid första lyssningen; jag uppskattade Delicadeza, den lätt ironiska Inferno do Céu och slutnumret Leva direkt, men flera av sångerna är inte bara obekanta för lyssnaren utan också lite motspänstiga och säkert även knepiga att sjunga. Maria är en sång med så pass obestämd melodik att det är tack vare sångerskans diktion och hennes rösts fina bärighet som en melodisk linje bildas. Jag tycker Cristina Brancos satsning på nytt material och nya upphovsmän och hennes vägran att åka snålskjuts på andra artisters framgång är mycket respektabla. Men, som sagt, de innebär en viss tröskel. 

Brancos tematiskt sammanhållna album med nytt material till samma komp innebär att hennes senare skivor (de närmast föregående är Menina 2016 och Branco 2018) är ganska lika varandra. Eva är ungefär av samma klass som de nämnda. Cristina Branco sjunger som vanligt omsorgsfullt och med kontroll över varje stavelse, musikaliskt och känsligt, och det är roligt att höra hennes lyriska sopranröst vad hon än sjunger. På denna skiva har hon avsevärd hjälp av arrangemangen, som är intelligenta och varierade. Alla musikerna svarar gemensamt för arrangemangen. En välgjord skiva i flera avseenden – men jag misstänker att jag inte kommer att återkomma till den lika ofta som till Cristina Brancos tidigare album Murmúrios (1999), Ulisses (2005), Live (2006) och Não Há Só Tangos em Paris  (2011).

Texterna till sångerna finns med, men i så liten teckenstorlek att även människor med normal syn bör använda förstoringsglas. Uppgifterna om musikerna är skriven med vit text på ljusgrå bakgrund, vilket ger minimal läsbarhet. De som utformar cd-omslag och -bilagor till ny fado visar ofta stor okunnighet om vad som är läsbart och lägger hinder i vägen genom hopplösa färgkombinationer. Det är inte musikernas fel, men om de hade önskat att vi lyssnare skulle titta närmare på texterna, så kunde de ha sett till att de gick att läsa utan förstoring.

Ny fado på cd. Från Coimbra med kärlek

De Coimbra Com Amor. Fado ao Centro. ****

Fadon från Coimbra var för några år sedan lätt att uppfatta som en övervägande historisk tradition. En konservativ musik som levt i slutna akademiska miljöer i över hundra år, vars förgrundsgestalter sedan länge var borta. Men så bildades Fado ao Centro, ett kulturcentrum i Coimbra där man kan höra Coimbrafado dagligen och även, om man är intresserad, höra och se musikerna repetera. Fado ao Centro har inte bara blivit en mötesplats för Coimbras fadomusiker; man han också arrangerat konserter och turnéer utomlands och givit ut flera album som presenterar Coimbras fado som den låter i dag. Skivan De Coimbra Com Amor är det senaste tillskottet.

I dagens Coimbrafado är João Farinha den bäste sångaren. Kanske inte ännu riktigt i nivå med historiska sångare som António Menano, Fernando Machado Soares eller Luíz Goes, men han har en behaglig tenor och säker, sober sångteknik. Han är dessutom aktiv som upphovsman till både texter och musik. Farinha dominerar denna skiva där han är ensam solist i sju av de tjugo spåren och sjunger tillsammans med andra i ytterligare tre. De övriga sångartisterna heter Hugo Martins, Sérgio Pereira, André Lucas, José Branco och José Vilhena. De är klart svagare än Farinha men ändå hörvärda, särskilt Hugo Martins. Skivan innehåller enbart publikinspelningar från konserter i Lissabon, Porto och Coimbra. Sångarna åtföljs av bra gitarrister: Luís Barroso och Hugo Gamboias på portugisiska gitarrer, Luís Carlos Santos på spansk gitarr och Luís Pedro Madeira på basgitarr. På tre spår medverkar en kör med det behändiga namnet Coro dos Antigos Orfeonistas da Universidade de Coimbra. Ett för Coimbrafadon främmande inslag på några spår är närvaron av en stråkkvartett, Opus Quatro. Jag tycker de mjuka stråkklangerna är en tilltalande komplettering av ljudbilden med röster och gitarrer.

Det här är en bra skiva som introduktion till Coimbras fado. Det är vacker musik, men dominansen av långsamma, ofta vemodiga ballader kring kärlekstemat kan i större doser bli monoton. Här har man verkligen försökt bjuda på olika sidor av traditionen. De varierande rösterna och instrumentklangerna är en sak. Här finns flera nya kompositioner tillsammans med klassiska nummer, där förstås Augusto Hilários Fado Hilário är oundviklig – Coimbrafadons mest berömda sång. Stora namn från förr finns med som upphovsmän, som sångarna Fernando Machado Soares och Edmundo de Bettencourt, trubaduren José Afonso, poeterna Manuel Alegre, David Mourão-Ferreira och Fernando Pessoa… Här finns också prov på den lokala folkmusikens inflytande över Coimbras tradition i ett par robusta sånger i snabbt tempo. Och den politiska oppositionen mot diktaturen representeras både av José Afonso och den vackra sången Trova do Vento que Passa med Manuel Alegres ord och gitarristen António Portugals toner som under 60-talet fördes fram av oppositionsmannen Adriano Correia de Oliveira. Den akademiska miljön lyfts fram i ett par sånger där kören medverkar, och det handlar då om sorgsna känslor vid avskedet från universitetslivet.

Mer tillbakadragen på denna skiva är Coimbrafadons storslagna gitarrtradition med förgrundsgestalter som Artur Paredes och hans son Carlos Paredes, Portugals mest berömde gitarrist. Ingen av dem finns med som upphovsmän, men det gör däremot Artur Paredes far Gonçalo Paredes liksom João Bagão och, som sagt, António Portugal.

En bra skiva för den som vill lära känna dagens Coimbrafado – även om jag vidhåller att den märkligaste musiken från denna stad skapades tidigare och får sökas i andra utgåvor. Ibland gnäller jag över speltiden på nya album. Men inte här – 68 minuter är föredömligt generöst. Men det hade varit en fördel om sångtexterna hade funnits med.

Ny fado på cd. Custódio Castelo.

Custódio Castelo. Amália Classics. ARC Music. ****1/2

I år är det hundra år sedan fadons i särklass viktigaste artist föddes, sångerskan Amália Rodrigues. Planerade konserter till minne av henne blir förstås inställda på grund av coronaviruset, men jubiléet märks i skivutgivningen. Senare under året kommer ett album där sångerskan Cuca Roseta tolkar några av Amálias sånger, något att se fram emot. Och redan nu finns detta nya album med Custódio Castelo. Skivmärket ARC har distribution i Sverige.

Skivan är helt instrumental och innehåller elva nummer med en sammanlagd speltid på 34 minuter som borde ha varit flera. Custódio Castelo spelar portugisisk gitarr, har gjort flera egna skivor tidigare och spelat med många kända sångartister inklusive Amália Rodrigues. Vi kan höra honom på Cristina Brancos tidiga album då han var gift med sångerskan. Här medverkar också två musiker på spansk gitarr, Carlos Garcia och Maximo Ciúro. Nya namn för mig men utmärkta musiker.

Fem av numren är komponerade av den nyligen bortgångne Carlos Gonçalves, som var Amália Rodrigues gitarrist under senare år, tre av dem av Frederico Valério, som komponerade mycket åt henne på 50-talet, en av Alain Oulman, som gjorde detsamma under 60-talet, samt Estranha Forma de Vida av Alfredo Marceneiro (inte Valério som det felaktigt står i albumhäftet). Det är övervägande välkända nummer som finns i många versioner. Jag hör ändå dessa instrumentala tolkningar med stort nöje.

Under konserter är det vanligt att solister på portugisisk gitarr visar upp sin tekniska skicklighet och briljerar med ekvilibristiskt spel i snabba tempon. Så gör inte Custódio Castelo på denna skiva. Han håller sig nära melodierna, formulerar linjerna med små ornament, är nyanserad, omsorgsfull och sober. Det blir en respektfull musik där den melodiska skönheten i dessa sånger lyfts fram med elegans och osvikligt handlag. Trots avsaknaden av sång har musiken en stark karaktär av fado; det antydda vemodet tränger särskilt påtagligt fram i det vackraste spåret här, Lágrima. Jag tycker också att Custódio Castelo lyckas mycket bra med Ai Mouraria, Não Sei Porque Te Foste Embora, Tudo Isto É Fado och Morrinha, ja faktiskt med nästan alla nummer. En skiva som man kan lyssna igenom från början till slut med välbehag. 

Ny fado på cd. Joana Almeida

Joana Almeida. Deslumbramento. Universal. ***1/2

Joana Almeida är en ung sångerska som blivit bekant i Lissabon genom att flitigt uppträda på flera av stadens fadokrogar. Ett steg mot en vidare berömmelse är hennes första egna album Deslumbramento. Ordet är ett substantiv bildat till verbet deslumbrar, som betyder blända. 

Här har Joana Almeida samlat tio sånger varav några är traditionella fados och resten nyskrivna, med en sammanlagd speltid på 32 minuter, vilket är i snålaste laget. Hon omges av en liten skara kompetenta musiker där den smakfulle Bernardo Couto på portugisisk gitarr är centralpunkten, men även Nelson Aleixa på spansk gitarr och Marino Freitas på basgitarr är pålitliga fadomusiker. På hälften av spåren förekommer även slagverk, vilket är lika onödigt som alltid i fado, men slagverkaren Sertório Calado slamrar inte sönder sångerna utan hanterar sina instrument måttfullt. På ett spår kompas sångerskan av Tiago Machados piano.

Joana Almeida har en fin klar röst och sjunger mjukt och avspänt, musikaliskt. Det charmfulla med den här skivan är främst hennes sångglädje och uppenbara entusiasm. Fadons berömda saudade – känslan av vemod och längtan – är däremot inte direkt påträngande, det är en glad och förnöjsam ton över helheten. Almeida skulle lika gärna kunna bli en duktig popsångerska om hon ville. Fortsätter hon med fadon så tror jag hon passar bäst i en lyriskt intim, sober och elegant sångstil, i kölvattnet efter mer erfarna sångerskor som Cristina Branco, Maria Ana Bobone och Ana Laíns. Om detta vittnar skivans tre sista spår, som heter Anda Bonita a Solidão, Se o Meu Barco Deriva och Não Te Deixes Sofrer. För mig slutar skivan bättre än den börjar.

Det kan vara lämpligt att jämföra denna debutskiva med andra debuter. Och då är Joana Almeida bättre än genomsnittet. Men hon kan inte alls hävda sig mot Carminhos Fado, som efter elva år fortfarande är en oöverträffad debut i modern fado. Liksom andra mycket unga sångerskor som Teresinha Landeiro, Beatriz Felício, Ana Rita Prada, Diana Vilarinho, Maria Emília (Reis), Mara Pedro och ett par till har hon möjlighet att utvecklas till en betydande fadosångerska, men det är en bit kvar. Hon kanske rentav har bättre förutsättningar än någon av de andra. Men tills vidare är det främst Maria Emília av dessa som hittat fadons kärna och centrala uttryck och kunnat formulera dem på ett övertygande sätt på debutskivan Casa de Fado från 2018. Som också är överlägsen Almeidas.

För Joana Almeida är Deslumbramento en lovande start och det kan vara givande att följa henne framöver. Debutskivan bör vara av intresse för dem som vill vara med från början.

Lästips från en innesittare (5)

* Michail Bulgakov. Mästaren och Margarita. Översättning Lars Erik Blomqvist i svensk utgåva från 1971.

Mina lästips är inte rangordnade som en topplista, men om så hade varit fallet så hade Michail Bulgakovs (1891–1940) berömda roman Mästaren och Margarita tveklöst varit med bland de fyra främsta. Bulgakov skrev boken mellan 1928 och 1940 och den utkom först långt efter hans död i en tidskrift 1966–67 och fick då stor uppmärksamhet. Bulgakov var påverkad av författare som Fjodor Dostojevskij, Nikolaj Gogol och Charles Dickens. ”I romanen finns svidande kritik av det sovjetiska systemet i romanform. Bulgakov råkade flera gånger i blåsväder, men Josef Stalin uppskattade hans författarskap, särskilt hans pjäs Familjen Turbins dagar, och ingrep personligen till författarens förmån. Mästaren och Margarita är en av de mest lästa ryska 1900-talsromanerna och tillförde en helt ny dimension till den ryska litteraturen. Den har dramatiserats och filmatiserats många gånger.” Detta enligt Wikipedia.

Michail Bulgakov.

På en sajt som heter Bokidan.net hittar jag en rad recensioner som vanliga – men sannolikt rutinerade – bokläsare har bidragit med. En signatur som kallar sig Stigh skriver: 

Mästaren och Margarita är romanen om en roman om Pontius Pilatus vånda för den dödsdom han pålagt Jesus. Denna historia berättas samtidigt och beroende av att djävulen (i skepnad av trollkarl) besöker Moskva. Den här romanen är inget mindre än ett fabulöst intellektuellt äventyr och en nervkittlande upptäcktsresa i tid och rum där hävdvunna begrepp välts omkull på ett sätt som saknar litterärt motstycke! I Bulgakovs konturskarpa och infernaliskt underhållande satir rullar/förvrids huvudena raskt på falska och giriga partimedlemmar, det skjuter blixtar och eld och det flygs på kvast till häxornas vårbal. Mot bakgrunden av allt detta tecknas en fulländad kärlekshistoria mellan den vackra men olyckliga Margarita och hennes älskade Mästare som hålls inspärrad på ett mentalsjukhus (ett mentalsjukhus som allt eftersom handlingen fortskrider får allt fler patienter).
   Romanen har en uppsjö infallsvinklar och intellektuella utgångspunkter som omöjligt görs rättvisa i en recension (vilken den än månne vara). Jag anser emellertid att denna roman MÅSTE läsas av alla litteraturälskare och/eller läskunniga. Mästaren och Margarita är den roman som, i skarp konkurrens med Dostojevskijs Brott och straff, skänkt mig den största läsupplevelsen någonsin. Efter en genomläsning av Bulgakovs Mästaren och Margarita är det svårt att inte känna sig fullkomligt perplex och vimmelkantig av alla intryck som läsningen förmedlat. Ett helgjutet språk underbygger det geniala uppslaget och alstrar sammantaget ett svårslaget mästerverk. Bulgakov måste i skrivandet av denna roman varit antigen fullständigt galen eller frenetiskt gnuggat alla tänkbara geniknölar (eller möjligen en kombination av båda delarna).

En signatur Linuz bidrar på samma ställe med en text som jag saxar ett avsitt ur.

Men inte bara det enorma sätt på vilket Bulgakow skapar en unik, realistisk orealistisk miljö får mig att hylla detta verk. Karaktärerna som här introduceras beskrivs också med en sådan otrolig kraft, med en sådan levande dialog att jag knappt kommer kunna återgå till ”vanlig” medelmåttig litteratur efter detta besök. Behemot blev min speciella favorit. Denna svarta ”katt” (eller barnsliga demon, hur man väljer att se det) med sin otroliga humor och ironi fick mig att skratta högt åtskilliga gånger. Och Woland, med sitt bestämda, nonchalanta men ändå intensiva sätt blev en vacker och trovärdig version av Djävulen, i en intellektuell miljö besatta av clowner.
   Man skulle kunna fortsätta i all evighet. Man kan säkert också diskutera ett eventuellt budskap med verket, men det lämnar jag därhän. Ett riktigt mästerverk är något som fångar en realism hos människor och tänkande, vilket gör att olika personer finner olika tolkningar av det. Precis som med en bild. Och detta är verkligen ett otroligt mästerverk i just det avseendet. Det fångar det ytterst mänskliga, genom omänskliga såväl som mänskliga karaktärer.
   Det var svårt att inte fälla en tår i slutet. Dels pga. den otroligt vackra historien, men också för att verket just var på väg att ta slut. Jag önskar redan att jag skulle läsa boken igen, för första gången. Mästaren och Margarita är något, om inte det bästa, jag läst. 

Jag minns tydligt hur omtumlande mötet med denna fantastiska roman var. Det är därför lätt att instämma i de anonyma recensenternas förtjusning. Mästaren och Margarita finns i handeln, även som ljudbok.

* Joyce Carol Oates. Dödgrävarens dotter. Översättning Ulla Danielsson i svensk utgåva från 2008.

Det var en gång en författare som hette Graham Greene. Han skrev en rad böcker som uppskattades av både publik och kritik och många ville att han skulle få nobelpriset. Men allt eftersom åren gick tilldelades priset andra författare och till slut blev det för sent. Graham Greene läses fortfarande mer än de flesta som fick priset i stället. Det kan gå likadant för Joyce Carol Oates (född 1938). Nu var det länge sedan hon var en lågoddsare i spekulationerna inför nobelprisvalet. Men de bästa verken i hennes enorma, något ojämna produktion tror jag kommer att vara bestående, och hon är en av de mest betydande diktarna decennierna kring 2000. Nobelpris eller ej.

Joyce Carol Oates.

Många amerikanska författare har velat skriva The Great American Novel, boken som fullständigt sammanfattar landets dynamik, utveckling, levnadsöden och komplexitet. Ingen kommer att lyckas, men en rad författare har lämnat sina bidrag i en storslagen realistisk tradition som emellanåt förefaller lite bortglömd. I den sällar sig Oates till föregångare som John Steinbeck, Theodore Dreiser, Sinclair Lewis, Thomas Wolfe, John dos Passos, Upton Sinclair, Willa Cather, Frank Norris och andra. Som samtidsskildrare av amerikanskt liv och samhällsutveckling under senare decennier är hon mäktig. Dödgrävarens dotter skildrar en människas liv – ett mer motsträvigt liv med större umbäranden än de flesta erfar. Men också ett liv med framgång och gemenskap. Drygt 600 sidor utgör inget hinder för en stark läsupplevelse.

När boken var ny, den 2 september 2008, skrev signaturen Bokhora om boken (den finns ännu i handeln). Här citerar jag ur artikeln på nätet:

I vanliga fall brukar jag försöka läsa Oates redan i engelsk hardcover, men The Gravedigger’s Daughter försvann någonstans i ”so many books, so little time”-kakofonin och trädde fram i mitt medvetande först när den svenska utgåvan presenterades i höstens bokkataloger. Dödgrävarens dotter sällar sig till samlingen av Oates mer episkt Great American Novel-betonade verk, där titlar som Fallen, Them och Det var vi som var Mulvaneys redan ingår. Genom Rebecca, dödgrävarens dotter, berättas historien om en invandrarfamilj i staten New York under första halvan av 1900-talet. När Rebecca är tretton år slår katastrofen, så som den tenderar att göra i Oates-land, till, obarmhärtigt, och hon hamnar i statens händer. Hon är knappt arton år fyllda när den betydligt äldre och våldsbenägne Tignor tar med henne till Niagara Falls och gör henne till sin hustru. Jag ska inte avslöja mer om handlingen, men eftersom det är Oates vi pratar om kan ni nog gissa att de inte lever lyckliga tillsammans i alla sina dagar. Rebeccas historia är en historia om förnedring, flykt och våld, ofta jobbig att läsa. Oates värjer inte för de allra mörkaste skrymslena i människohjärtan, och det älskar jag henne för, men när våldet riktas mot barn måste jag lägga ifrån mig boken och hyperventilera ett slag. Rebeccas livsöde är i viss mån baserat på Oates farmors liv, så jag gissar att detta var en tung historia att berätta. Tung, men nödvändig.

     Mikro/makrogreppet att låta en familj förkroppsliga en nations kamp, utveckling och mörka baksida känns igen från tidigare böcker, men frågan är om Oates varit så här personlig tidigare. Kanske är släktbanden en förklaring till att Oates känns mer engagerad och mindre hantverksstyrd än på länge. Det är i princip omöjligt att skriva om Oates utan att nämna hennes outtröttliga produktivitet, den där aldrig avstannande strömmen av tegelstenar som tycks författas på en kafferast. Denna produktivitet är förstås glädjande för oss fans, men visst har man kunnat ana något mekaniskt i hennes författarskap på senare år? Missförstå mig rätt: hon är alltid läsvärd, förbluffande ofta rent briljant, men får inte ni också känslan av att dessa tegelstenar matas ut från ett (genialt) löpande band med en handfull standardinställningar? En knapp för The Great American Novel, en för goth-Joyce, en för stramt behärskade romanett-Joyce och så vidare. Dödgrävarens dotter är inte Joyce Carol Oates på autopilot, det är en sak som är säker. När jag läste The Falls för drygt tre år sedan utsåg jag den till Oates bästa sedan Blonde. Frågan är om inte Dödgrävarens dotter övertagit titeln. Eller ska jag göra det enkelt för mig genom att kalla den ”Oates bästa sedan The Falls?” Vet ni, jag tror faktiskt inte det räcker.

* Gabriel García Marques. Hundra år av ensamhet. Översättning Karin Alin i svensk pocketutgåva från 1975.

Nobelpris (1982) blev det däremot för Gabriel García Marques (1927–2014) vars redan klassiska Hundra år av ensamhet inte var hans första bok men väl ett internationellt genombrott. En uppgift säger att den är översatt till över 30 språk och sålts i 30 miljoner exemplar. Den som läst boken kan då reagera som jag: ”Inte mer?” Boken finns i handeln i dag.

Gabriel García Marques.

Romanen utspelar sig i en fiktiv liten colombiansk by, Macondo, och är en familjekrönika genom flera generationer. Baksidestexten till den pocketutgåva jag har säger bland annat att ”det är berättelsen om byn Macondo och familjen Buendía, om dess vilda, destruktiva män och dess kloka, kämpande kvinnor. Den är fylld av vitalitet och realism, fantastiska historier och bisarra detaljer. Macondos grundläggare med sina gigantiska krafter och sin okuvliga vilja, hans hustru Ursula, revolutionären Aureliano, kampens och nederlagets man, bananbolaget och strejkerna, släktens extravaganta kvinnor, den sista generationen Bundía med den nye Aureliano, isolerad från hela världen utom från sin älskade – med oemotståndlig berättarglädje målas denna överdådiga familjefresk, där fantasi och realism smälter samman till en sagolik verklighet.”

Boken är med alla sina detaljer, händelser och personer svår att sammanfatta. Visst är berättelsen exotisk för en nordisk läsare, men i exotismen ligger en del av det fascinerande med romanen, som visar en enastående berättarglädje och åskådlighet. I en sida på nätet som heter pocketpocketpocket lades 2009 ut en text som jag tycker fångar det väsentliga i Marques mästerverk.

Jag brukar prata om de senare årens Pulitzerprisvinnare – tjocka, uppslukande släktkrönikor med inslag av vad som har kallas västerländsk magisk realism. Jag har i min naivitet aldrig funderat var dessa romaner hämtat inspiration ifrån, men nu vet jag.
     Hundra år av ensamhet gavs ut redan 1967. Det är en mäktig krönika över släkten Buendia som sträcker sig över hundra år: från den lilla stadens Macondos grundande till dess glansdagar och slutligen dess undergång. Persongalleriet är omfångsrikt och inte sällan förvirrande då barnen ärver sina föräldrars eller förfäders namn (i början av min utgåva finns till och med ett litet släktträd som jag sneglat på upprepade gånger). Barnen ärver andra saker också, inte minst sina föräldrars egenskaper, eller ska jag säga laster och böjelser. På så sätt fortplantar sig familjens olyckor, enligt Ursula; ”kriget, stridstupparna, de lättfärdiga kvinnorna och de huvudlösa företagen” från en generation till nästa. Därför blir till exempel tre generationers Aurelianos sittande över en hop efterlämnande pergament innan den siste i släkten Buendia lyckas tyda dem. ”Familjens historia var ett kuggverk av oåterkalleliga upprepningar, ett hjul som skulle ha fortsatt att svänga i evighet om inte axeln med tiden ohjälpligt hade nötts ut.”
     Hundra år av ensamhet är en oerhört rik och mångfacetterad historia. Den tål säkert att läsas om flera gånger, och tar upp så många mänskliga företeelser på en gång. Språket och berättarglädjen är så sprudlande att man knappt hinner lägga märke till att det i grunden är en rätt tragisk historia kantad av otaliga dödsfall och sorgliga levnadsöden. 
     Efter att ha läst Marques har jag äntligen fått klarhet i vad den något missbrukade termen ”magisk realism” egentligen innebär. I Hundra år av ensamhet flyter verklighet och fantasi ihop på helt ett naturligt sätt. Flygande mattor, spöken, profetior, folk som uppstiger bland molnen, en man som förföljs av ett hav av gula fjärilar, är en del av vardagen. Det är långt från den mesiga västerländska magiska realism jag tidigare ställts inför, och när det utförs så här skickligt är det verkligen magiskt. 

* Fernando Pessoa. Orons bok. Svensk översättning Lars Axelsson och Margareta Marin i utgåva från 2007.

Portugisen Fernando Pessoa (1888–1935) är en av 1900-talets största poeter och genom Orons bok också uppmärksammad som prosaskribent. Han uppträdde under en rad heteronymer, sammanlagt ett hundratal, och vanligast är Ricardo Reis, Álvaro de Campos och Alberto Caeiro, poeter som uppvisar helt olika egenskaper och stilar som antas motsvara olika sidor av Pessoas sammansatta personlighet. (I bloggen skrev jag den 9 oktober 2013 om en samling översatta dikter av bondediktaren Alberto Caeiro.) Pessoas dikter är fortfarande mycket lästa och många har använts som texter i fadosånger.

Fernando Pessoa,

Orons bok är en sammanställning av längre eller kortare betraktelser. Boken ha ingen distinkt början, mitten eller slut; man kan öppna den och läsa var som helst. Ur baksidestexten citerar jag:

När den portugisiske poeten Fernando Pessoa dog 1935, endast 47 år gammal, var största delen av hans litterära produktion okänd eller bortglömd. Hans ställning som en av 1900-talets största diktare vilar i huvudsak på den utgivning som har ägt rum efter hans bortgång och som ännu inte är avslutad. Till de märkligaste upptäckterna hör Orons bok, i original utgiven så sent som 1982. Internationellt har denna dagbok väckt sensation.

    Fernando Pessoa var en diktare som starkt upplevde människans gåtfulla sammansatthet, det myller av möjligheter och omöjligheter som ryms inom jaget. /…/ I dagboken låter han en ”halvheteronym” föra ordet. Bokhållarbiträdet Bernardo Soares yttre tillvaro är händelsefattig och alltigenom glanslös. Så mycket öppnare, hänsynslösare och djupare är de reflexioner över livets villkor som Pessoa i Orons bok har anförtrott sin halvt skugglika språkrör.

I en blogg som heter Avantgardet hämtar jag ett annat citat. Bloggen uppges tillhöra en student från Stockholm, men inlägget är gammalt så studenten kanske är något annat i dag.

Jag kom i kontakt med Fernando Pessoa när jag läste b-kursen i litteraturvetenskap med genusinriktning, för ett år sedan. På bokens insida står mitt namn och ett datum – 3/4 2007.

     Jag blev otroligt tagen av den tillbakadragne portugisens ord. Givetvis romantiserades bilden en smula av Horace Engdahls mycket intressanta föreläsning med namnet Ensamhetens poetik.

     Det Pessoa skriver, i form av heteronymen Bernardo Soares, är tankar jag själv haft. På något vis är det det som fastnar och som fångar mig. Om vilken förbannelse det är att vara en tänkande, reflekterande människa. Hur ofta har jag inte önskat det, att jag inte tänkte och analyserade livet så förbannat? Jag har i det närmaste önskat att jag vore dummare. Det är så mycket enklare att leva om man bara är dum.

     Alla dessa ensamma timmar av tänkande och skrivande. Alla dessa fragment av ensamheten, som hittades i en stor kista bestående av 27 543 manuskriptblad i Pessoas lägenhet efter hans död.

     Det är vackra stadsmiljöer från Lissabon som skildras och blandas ihop med rena metafysiska tankegångar. Det är otroligt vackra formuleringar, stora och små tankar, innanför de fyra väggarna i Bernardo Soares rum. Jag ser honom för mitt inre öga sitta vid fönstret och titta ner på livet som försiggår alldeles bredvid honom, men som han själv inte känner att han har en plats i. De så kallade heteronymerna var en del av Pessoas författarskap. Författare använder i vanliga fall pseudonymer, men Pessoa valde att kalla sina för heteronymer, då de alla var för honom verkliga personligheter, en del av honom själv. Personligheter som alla trängdes inuti honom.

     Jag har en klart romantiserad bild, av en försupen ensam kuf, javisst. Det är ingen munter läsning direkt. Det är heller ingen bok man plöjer igenom på en handvändning. Boken är uppdelad i kortare och längre fragment. Vissa mer som prosa, andra i det närmaste lyrik.

     Men detta är en av mina favoritböcker och därför vill jag dela detta med alla. Absolut.

De här citaten kanske kan ge intrycket att Orons bok är svårläst och obegriplig. Så är det inte. Det går utmärkt att njuta av Pessoas/Soares utomordentligt vackra och väl översatta prosa och i många av hans tankar upptäcka ett igenkännande. Att boken också ger vältaliga och personliga intryck av staden Lissabon är en bonus. Boken utkom på svenska först 1991. Utgåvan från 2007 finns fortfarande tillgänglig. Ett mästerstycke.