Cristina Brancos alter ego

Cristina Branco. Eva. SPA. ****

Cristina Branco blev i slutet av 90-talet uppmärksammad för sin eleganta och lyriska uttolkning av fado. Under många år levererade hon fina exempel på modern fado i en egen och personlig stil, men började också vidga repertoaren. På sina senaste album sjunger hon inte fado alls, även om musiken ibland tematiskt och till uttrycket har vissa likheter med fadomusik. Snarast kan den beskrivas som en sofistikerad och omsorgsfull viskonst till genomarbetade och luftiga arrangemang. Länge har Cristina Branco presenterat album som är samlade kring ett tema.

Temat denna gång är lite udda. Eva är ett slags alter ego för sångerskan, funderingar kring en person som hon hade kunnat vara om hon inte var Cristina Branco. Hon presenterar henne som född 2006 men redan 34 år gammal vid födseln, det vill säga i Brancos ålder. Och hon föddes vid Louisiana, konstmuseet utanför Helsingör varifrån Cristina Branco säkerligen har fina minnen från någon konsert (museet har anordnat fadokonserter flera gånger). Den som nu väntar sig höra Cristina Branco sjunga på danska blir kanske ändå inte så överraskad av att hennes alter ego Eva behärskar portugisiska utmärkt.

Sångerskans tankar bakom skivan är intressanta att ta del av, men det är ändå musiken som får argumentera, inte idéerna bakom den. Här finns tio sånger som tillsammans varar drygt 36 minuter. Alla är nyskrivna. Branco har själv skrivit en text till Bernardo Coutos musik och för två av texterna svarar Pedro da Silva Martins, som tidigare har skrivit en hel del åt gruppen Deolinda (och även åt andra). Övriga upphovsmän är inte särskilt kända, unga musiker som fått och tagit chansen att skriva åt Cristina Branco. Kompet består av musiker som Cristina Branco har samarbetat med i flera år. Bernardo Couto spelar portugisisk gitarr, Bernardo Moreira kontrabas och Luís Figueiredo piano, hammondorgel och i några fall slagverk. Kompmusikerna deltar också som liten kör i ett par korta avsnitt. Alla är utomordentliga, rutinerade musiker och kompet klanderfritt.

Cristina Branco är en artist med stor integritet, och hon tycks inte ha haft några topplistor i synfältet när hon valde material. Det är få av sångerna som fastnar vid första lyssningen; jag uppskattade Delicadeza, den lätt ironiska Inferno do Céu och slutnumret Leva direkt, men flera av sångerna är inte bara obekanta för lyssnaren utan också lite motspänstiga och säkert även knepiga att sjunga. Maria är en sång med så pass obestämd melodik att det är tack vare sångerskans diktion och hennes rösts fina bärighet som en melodisk linje bildas. Jag tycker Cristina Brancos satsning på nytt material och nya upphovsmän och hennes vägran att åka snålskjuts på andra artisters framgång är mycket respektabla. Men, som sagt, de innebär en viss tröskel. 

Brancos tematiskt sammanhållna album med nytt material till samma komp innebär att hennes senare skivor (de närmast föregående är Menina 2016 och Branco 2018) är ganska lika varandra. Eva är ungefär av samma klass som de nämnda. Cristina Branco sjunger som vanligt omsorgsfullt och med kontroll över varje stavelse, musikaliskt och känsligt, och det är roligt att höra hennes lyriska sopranröst vad hon än sjunger. På denna skiva har hon avsevärd hjälp av arrangemangen, som är intelligenta och varierade. Alla musikerna svarar gemensamt för arrangemangen. En välgjord skiva i flera avseenden – men jag misstänker att jag inte kommer att återkomma till den lika ofta som till Cristina Brancos tidigare album Murmúrios (1999), Ulisses (2005), Live (2006) och Não Há Só Tangos em Paris  (2011).

Texterna till sångerna finns med, men i så liten teckenstorlek att även människor med normal syn bör använda förstoringsglas. Uppgifterna om musikerna är skriven med vit text på ljusgrå bakgrund, vilket ger minimal läsbarhet. De som utformar cd-omslag och -bilagor till ny fado visar ofta stor okunnighet om vad som är läsbart och lägger hinder i vägen genom hopplösa färgkombinationer. Det är inte musikernas fel, men om de hade önskat att vi lyssnare skulle titta närmare på texterna, så kunde de ha sett till att de gick att läsa utan förstoring.

Cristina Branco på Uppsala Konsert & Kongress

Sångerskan Cristina Branco, som den 23 maj uppträdde på Uppsala Konsert & Kongress, har alltid varit en sökande artist som velat utveckla fadon, musikaliskt och textmässigt, och vidga dess uttryckssfär genom att lansera mycket nytt material. Hon har heller inte dragit sig för att träda över fadons gränser eller emellanåt sjunga på andra språk än portugisiska. Också med sin sofistikerade och eleganta sångstil har hon gått sin egen väg. Efter en verksamhet på skiva och scener under över tjugo år har hon samlat på sig en ansenlig repertoar ur vilken många varierade konsertprogram kan komponeras.

Cristina Branco sjöng under Uppsalakonserten flera renodlade fados, och det är ingen tvekan om att denna musik mottogs mest entusiastiskt av publiken i den till cirka tre fjärdedelar fullsatta lokalen. Hon kunde alltså lätt ha vunnit publikens gunst omedelbart genom att öppna med ett par handfasta fados. Men valde i stället uppförsbacken och inledde med ett knippe mer eller mindre nyskrivna sånger, som Eu por Enganar från det senaste albumet Branco (Universal 2018), den mjukt melodiska Alvorada från det närmast föregående Menina (Universal 2016) och titelsången från albumet Não Há Só Tangos em Paris (Universal 2011), plus några sånger som jag aldrig hört förut – kanske inslag i ett kommande album. Fina sånger, men obekanta för nästan alla i publiken. Hela konserten var på portugisiska med undantag för en sång på spanska och en på engelska.

Fadon kom tydligare in i programmet efter ungefär halva konserten. Dels ett par mera udda nummer, troligen skrivna just för Cristina Branco, och några mer välbekanta fados. Två av dem var traditionella, Fado Menor och Fado Tango, och båda sjöng hon i de textversioner som Amália Rodrigues lanserade, Os Meus Olhos São Dois Círios respektive  Cansaço. Água e Mel, en komposition av Miguel Ramos, är ingen traditionell fado men väl ett standardnummer.

Cristina Branco kompades av Luís Figueiredo, piano och rytminstrument, Bernardo Couto, portugisisk gitarr, och Bernardo Moreira, kontrabas. Kanske borde jag lägga till ordet troligen i påståendet; sångerskans presentationer av musikerna hördes inte genom applåderna och konsertarrangören tog slarvigt och nonchalant nog inte med namnen i sin information om konserten. Vanligen brukar en fadokonsert innehålla ett instrumentalnummer där särskilt gitarristerna får visa vad de kan, men det saknades under denna konsert. Kompmusikerna spelade entusiastiskt och skickligt men fick en något tillbakadragen roll. Det var sångerskan som var centralpunkt.

Och jag har sällan hört Cristina Branco sjunga så bra som denna kväll. Prestationens halt är imponerade med tanke på repertoarens variation och den tekniska utmaningen i en del av sångerna. Cristina Branco har haft massvis med konserter under många år och är en rutinerad, säker och avspänd scenartist, men med en stor noggrannhet i sin frasering och tonbildning. Hon var bra i allt hon sjöng, men särskilt till sin fördel i långsamma sånger med återhållet komp, som i den vackra Quando Julgas Que Me Amas, ett av extranumren. Där kan hennes klara, vackra röst vila på långa toner och röra sig genom känsliga, nyanserade melodislingor i en musik som erinrar om klassisk romans. Vid sådana ögonblick var publiken hänförd och man hade kunnat höra den omtalade knappnålen. 

En fin och omväxlande konsert med ett par udda och oväntade inslag i form av fågelkvitter och en falskspelande speldosa. En eloge till arrangören för en lugn och stabil ljussättning och scenbild. Lokalen är utmärkt för denna typ av konsert. Av bekvämlighetsskäl önskar jag Cristina Branco till Stockholm nästa gång, men Uppsala har en lokal som väl matchar de bästa i Stockholm, och det är inte så långt till Uppsala. Däremot finns en större publik i Stockholm – inte minst en portugisisk publik som inte hade hittat vägen till Uppsala denna kväll.

Cristina Branco till Uppsala 23 maj

Fadosångerskan Cristina Branco har en trogen publik i Sverige efter många besök. I Stockholm har jag hört henne på Kulturhuset, Konserthuset, Fasching och – oftast – Södra Teatern. Att hon återkommer varje år beror inte på någon särskild förkärlek för en svensk publik utan på att vårt land ingår i en större turné med besök också i grannländerna. Nu är det snart dags igen – men inte i Stockholm denna gång, utan på Uppsala Konsert & Kongress den 23 maj.

Till Uppsala är det långt, tycker många stockholmare, dit kan man inte ta sig för att höra en artist som borde ha stannat till i huvudstaden i stället. Men Uppsala Konsert & Kongress har ett biljettpris som är lägre än vad Södra Teatern brukar ta, även med priset för tågresan inkluderat, så det får bli en liten utflykt till Uppsala den 23. För min egen del bidrar en viss nyfikenhet på den nya konsertsalen till beslutet.

Förra gången Cristina Branco var i Sverige och på Faching lanserade hon sin nya skiva Branco (Universal) och sjöng i huvudsak skivans innehåll. Flera av de sångerna låter inte som fado. Den här gången lanseras Cristina Branco som fadoartist, om än som en förnyare av fadon, och jag tror man kan vänta sig ett mera blandat innehåll. Mera fado helt enkelt.

När detta skrivs är de flesta biljetterna redan sålda, men det finns en del platser kvar. Hundratals, troligen tusentals, Uppsalabor arbetar i Stockholm och gör resan mellan städerna varje vardag. Så en enstaka resa borde vara överkomlig även för den som bor i Stockholm.

Cristina Branco vid spisen

Flera gånger tidigare har jag skrivit i bloggen om sångerskan Cristina Branco. Då har det alltid gällt hennes musik: konsertframträdanden i Sverige, nya album och en gång en intervju (17 februari 2015). Men nu handlar det om en bok – Roadcook (Zero a Oito 2018). Det är en liten kokbok, prydligt och tilltalande formgiven. Trots titeln är den enbart på portugisiska, och för någon med så begränsade kunskaper i språket som jag blir läsningen långsam och oupphörligt avbruten av slående i lexikon. Nu läser man knappast en kokbok från pärm till pärm utan använder de recept som är intressanta, så särskilt omfattande behöver läsningen inte bli. Och bilderna säger en hel del.

Boken inleds av några avsnitt där Cristina Branco berättar om sitt liv och sin sångkarriär, med viss tonvikt vid matvanor och hälsa. Det gör hon öppenhjärtigt och ärligt. En hel del är välbekant. Hon kommer från en lantlig miljö i Almeirim i regionen Ribatejo och sjöng under ungdomsåren med vänner och i familjekretsen, utan att ha några ambitioner att bli professionell sångerska. I stället siktade hon på att bli journalist. Hon lyssnade på jazz, bossa nova och populärmusik, och det var först sedan hennes farfar hade givit henne en skiva med Amália Rodigues som hon fängslades av fadon. Nu vet vi sedan länge att Cristina Branco har utformat en personlig uttolkning av fadon med lyrisk intensitet, omsorgsfull och finstämd, sober och sofistikerad. Samtidigt har hon inte varit rädd för att pröva på annan musik, som tango och chanson, och även strävat att utvidga fadons repertoar och uttryckssfär. Ingen annan av den så kallade nya fadons artister har lanserat så mycket ny repertoar som Cristina Branco. På sina senaste album har hon sett som sin uppgift att stimulera unga upphovsmän att skapa nya sånger, ibland tydligt inspirerade av fado, ibland inte.

När hennes andra album Murmúrios (L’empreinte digitale 1999) i Frankrike utsågs till årets bästa inom så kallad världsmusik inleddes en internationell karriär som ännu pågår. (Det är synd att skivan inte längre säljs, den är ännu en av hennes mest lyckade, vilket hon själv vidgår i den ovan nämnda intervjun.) Vardagen hemmavid byttes mot ett ständigt kringflackande mellan flygplatser, tågstationer, hotell och konsertsalar över hela Europa. Cristina Branco hade då ungefär hundra konserter om året, och hon har fortfarande ett mycket omfattande konsertprogram.

Cristina Branco på Fasching, Stockholm 2017.

Denna ambulerande tillvaro kan kanske jämföras med stora idrottsstjärnors, till exempel skidåkare som kuskar runt världen mellan världscupens och mästerskapens många lopp. Men medan en skidåkare kan ursäkta en mindre lyckad prestation med en formsvacka, vallningsmiss eller en släng av en förkylning, måste en scenartist av Cristina Brancos kaliber alltid prestera på topp och dessutom göra det med gott humör. Publik som betalar några hundra kronor för att höra henne skulle inte uppskatta en sångerska som är håglös, uppenbart nedstämd eller irriterad. Och publiken vill alltid höra att den är världens bästa och att det är särskilt roligt för sångerskan att besöka just deras stad. För en artist som Cristina Branco, som alltid har höga krav på sig själv, har detta hektiska liv med ständiga förväntningar varit ett komplicerat pussel där privat- och familjeliv inte alltid varit så lätta att infoga. Hon berättar om hur det var när hon turnerat i tre år.

När personer frågade mig om jag var lycklig, om jag mådde bra, svarade jag att jag hade det bra, men jag kände mig mycket trött … tröttheten var mitt motto, mitt nyckelord, och jag förstod aldrig varför.

  Jag visste att jag måste dra ner tempot i denna hejdlösa karriär, men jag visste inte hur! Jag älskade att sjunga, jag älskade att lära och upptäcka att världen hade många fler färger och ljud än de jag kände till, men jag var alltid sjuk, med huvudvärk, muskelvärk, snuva och allergier hela tiden … men, märkligt nog, gjorde allt detta att jag började ”se” efter många år i mörkret.

Cristina Brancos son Martim föddes 2003 och en dotter Maddalena 2008. Barnens ankomst påskyndade en bättre lösning än tillfälliga kosttillskott, och sångerskan fick den med hjälp av en läkare i Lissabon. Att kostvanorna spelar stor roll för välbefinnande och prestation är de flesta idrottare på elitnivå medvetna om, medan däremot musikvärldens stora inte direkt är kända för sitt sunda leverne (tänk på Elvis Presley och hans kaloribomber till mackor med bacon och jordnötssmör). Cristina Branco har utformat sin kokbok utifrån de insikter hon fick vid den här tiden. Det är mat för folk på språng, under resor, för dem med en stressad tillvaro där tider måste passas och prestationerna måste hållas på hög nivå. Samtidigt är det en samling recept som är ganska lätta att följa och som inte kräver stora resurser. Även den som lever ett lugnare, mindre kravfyllt liv kan ha utbyte av den.

Cristina Branco rekommenderar alkalisk (basisk) mat i motsats till sur mat. Detta med surheten behöver inte ha med smaken att göra, säger hon, utan mera hur födan fungerar i kroppen under matsmältningen. Här finns ett par intressanta listor. Dels sorterar hon en del mat efter hur sur eller alkalisk den är. Listan över sura, icke-rekommenderade matvaror innehåller sådant som de flesta tycker om att konsumera: kött, socker, mejerivaror, bröd, kaffe, alkohol, processad mat. I den bättre änden finns framför allt grönsaker. Här kan man också ta del av en lista över hur dessa födoämnen påverkar kroppen eller olika organ. Vilken vetenskaplig grund sångerskan har för sina påståenden har jag ingen aning om. Men hon är långtifrån den enda som påpekar att det kan vara nyttigt med ingefära, avokado, rödbetor, fänkål, spenat och broccoli. Dock är hon ingen fanatiker, och det är ingen frälsningslära hon predikar, mera sunt förnuft utifrån egna erfarenheter.

Roadcook är en liten kokbok. För novisen vid spisen ersätter den absolut inte Vår kokbok eller någon annan grundläggande kokbok som innehåller allt man behöver veta om matlagning. Men det är en trevlig, välillustrerad samling med rätt enkla recept varav många ser både nyttiga och smakliga ut. Och det är sympatiskt med en artist som öppet berättar om sina egna problem med maten under stressade förhållanden – och om lösningar som även andra kan ha nytta av.

Cristina Branco uppträder nästa gång i Sverige den 23 maj. Uppsala denna gång, i Uppsala Konsert & Kongress klockan 19.

Den bästa nyinspelade fadon från 2018

Som alltid vid denna tid på året sammanfattar jag utgivningen av nyinspelad fado under det gångna året genom att välja ut de bästa skivorna. ”Nyinspelad” innebär att inga samlingar med äldre fado ingår. Rangordningen och urvalet är förstås mina egna. Fadoåret på skiva var som helhet hyggligt men långt ifrån enastående.

Två brasklappar denna gång. 1) En ung, lovande sångare som heter Miguel Xavier gav ut en debutskiva i slutet av året. Den har jag inte hört och vet därför inte om den skulle platsa på listan. 2) Med på listan finns också Cristina Brancos skiva Branco, vars innehåll mera kan beskrivas som sofistikerad vismusik än fado, och sångerskan har heller inte hävdat att det är en fadoskiva. Men eftersom Cristina Branco har profilerat sig som fadosångerska och musiken på den nya skivan delvis är influerad av fado får den ändå komma med.

Alla skivorna har jag tidigare tagit upp i bloggen. Den som önskar en utförligare beskrivning har nytta av angivna datum. Som alla topplistor börjar denna i slutet.

10. Sandra Correia. Aqui Existo. Egeac/Museu do Fado. 25 november.

Sångerskan är mera imponerande i verkligheten än på skiva, men albumet kan ändå ge en viss bekantskap med hennes musik.

9.Duarte. Só a Cantar. Alain Vachier Music Editions. 31 mars.

Samma sak gäller Duarte, som här presenterar ett ambitiöst och genomarbetat album.

8. Pedro Galveias. Ruas do Meu Fado. SPA. 26 mars.

Genuin och autentisk fado i traditionell stil, kompetent och engagerat.

7. José Manuel Barreto. Porta 313. Egeac/Museu do Fado. 25 november.

En veteran med en mild lyrisk baryton och påtaglig känsla i sina uttolkningar av främst traditionell fado.

6. João Farinha. Sim. Fado ao Centro. 29 december.

Coimbrafadons största namn för närvarande. Skicklig sångare och även flitig som upphovsman.

5. Cristina Branco. Branco. Universal. 12 april.

Se noteringen ovan. Oavsett vad man vill kalla musiken är sångerskan mycket skicklig, sökande och kreativ.

4. Mariza. Mariza. Warner Music. 10 december.

Ett ojämnt album där höjdpunkterna är mycket höga och lyfter albumet.

3. Maria Emília. Casa de Fado. Edições Valentim de Carvalho. 25 november.

En pigg och energisk debut med en ny sångerska som lyfts fram av ett suveränt komp. 

2. Katia Guerreiro. Sempre. Egeac/Museu do Fado. 10 december.

Pålitlig och trogen den traditionella fadon har Guerreiro gjort ännu ett nyanserat och inspirerat album.

1. Carminho. Maria. Warner Music. 18 januari 2019.

Lite ojämn är Carminho på sitt femte album, men topparna vittnar om en energisk, personlig och kreativ sångerska som både är lovande och redan ledande inom dagens fado. 

Cristina Branco på Fasching

Den 9 maj hade Cristina Branco konsert på Fasching. Hon har varit i Stockholm många gånger, men detta var första gången hon uppträdde i jazzlokalen. Jämfört med Södra teatern, Konserthuset och Kulturhuset, där jag hört henne tidigare, erbjuder Fasching en intimare miljö där en del av åhörarna sitter just intill musikerna, och det kortare avtåndet mellan publik och artister påminner om fadohus i Lissabon, speciellt som en del av besökarna äter i anslutning till konserten. Jag tycker den här miljön är till fördel både för artister och publik, även om den innebär att publiken blir begränsad.

Cristina Branco sjöng till komp av Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Luís Figueiredo, klaviatur, och Bernardo Moreira, kontrabas, musiker som hon samarbetat med länge och som samspelar med stor lyhördhet. Konserten var ett inslag i en turné för att lansera den nya skivan Branco, som jag presenterade i bloggen den 12 april. Dagarna omkring den 9 maj uppträdde hon i våra grannländer, och många liknande konserter har tidigare ägt rum på kontinenten.

Branco innehåller enbart nyskrivna sånger, och Cristina Branco sjöng de flesta av dem. Det hade varit enklare att vinna publikens gunst genom att inleda med några välkända fadonummer, men Branco smeker inte publiken särskilt mycket medhårs utan väntade med standardrepertoar till konsertens andra hälft. Hon tog då upp två traditionella fados, Fado Menor och Fado Súplica, samt två sånger ur Amália Rodrigues repertoar, Água e Mel samt Esta Pena de Mim. Därtill en fado som hon lanserade för många år sedan, Sete Pedaços de Vento. Detta var egentligen allt som publiken kunde känna igen (de som inte hört Cristina Brancos fyra senaste album) under två timmars musik. Utöver materialet från Branco sjöng hon tre nummer ur den förra skivan Menina, ett från albumet Alegria (2013) och ett från Não Há Só Tangos em Paris (2011). (Samtliga album är utgivna av Universal.)

Av alla dessa nya sånger är det egentligen bara den vackra Alvorada och den muntra Boatos från Menina och Aula de Natação från Branco som har förutsättningar att sälla sig till standardrepertoaren. De övriga nya sångerna har publiken (de som inte har skivorna) troligen hört för sista gången. Cristina Branco har en avspänd och naturlig framtoning, men är en tekniskt driven sångerska, och många av hennes sånger är helt enkelt för knepiga att ta upp för andra artister och kanske också något obekväma för publiken. Hon sjöng som vanligt med en osviklig klar sopran med fin bärighet och vacker klang, uttrycksfullt med engagemang för texterna.

Kompet skiljer sig från fadons vanliga genom att den spanska gitarren saknas. Den ersätts av pianot, som emellanåt har samma funktion, att understryka rytmen, men det används också mera solistiskt. Detta är till men för den portugisiska gitarren, som hamnar på en mera undanskymd plats än normalt, och det känns lite som slöseri att en så skicklig och kreativ gitarrist som Bernardo Couto inte framhävs mera, till exempel med ett instrumentalnummer.

Cristina Branco är en oerhört rutinerad artist som alltid är noggrann och väl förberedd och hon sjunger praktiskt taget aldrig en falsk ton. Även om det borde gå en hel del slentrian i så många konserter med likartat innehåll uppträder hon ledigt, med charm och värme, något som lokal och publik påverkar – jag har bara hört en konsert med en Branco som lät oengagerad, och det var i ett ödsligt och avvaktande konserthus för över tio år sedan. Den eviga frågan om det verkligen är fado hon sjunger kan besvaras både med ja och nej. Men frågan känns ovidkommande när man hör henne sjunga till detta förnämliga komp. Hon är övertygande och intressant vad hon än sjunger. Hon är säkert tillbaka om något år med nya sånger, och en del äldre. Varför inte på Fasching igen?