Ny fado på cd. Från Coimbra med kärlek

De Coimbra Com Amor. Fado ao Centro. ****

Fadon från Coimbra var för några år sedan lätt att uppfatta som en övervägande historisk tradition. En konservativ musik som levt i slutna akademiska miljöer i över hundra år, vars förgrundsgestalter sedan länge var borta. Men så bildades Fado ao Centro, ett kulturcentrum i Coimbra där man kan höra Coimbrafado dagligen och även, om man är intresserad, höra och se musikerna repetera. Fado ao Centro har inte bara blivit en mötesplats för Coimbras fadomusiker; man han också arrangerat konserter och turnéer utomlands och givit ut flera album som presenterar Coimbras fado som den låter i dag. Skivan De Coimbra Com Amor är det senaste tillskottet.

I dagens Coimbrafado är João Farinha den bäste sångaren. Kanske inte ännu riktigt i nivå med historiska sångare som António Menano, Fernando Machado Soares eller Luíz Goes, men han har en behaglig tenor och säker, sober sångteknik. Han är dessutom aktiv som upphovsman till både texter och musik. Farinha dominerar denna skiva där han är ensam solist i sju av de tjugo spåren och sjunger tillsammans med andra i ytterligare tre. De övriga sångartisterna heter Hugo Martins, Sérgio Pereira, André Lucas, José Branco och José Vilhena. De är klart svagare än Farinha men ändå hörvärda, särskilt Hugo Martins. Skivan innehåller enbart publikinspelningar från konserter i Lissabon, Porto och Coimbra. Sångarna åtföljs av bra gitarrister: Luís Barroso och Hugo Gamboias på portugisiska gitarrer, Luís Carlos Santos på spansk gitarr och Luís Pedro Madeira på basgitarr. På tre spår medverkar en kör med det behändiga namnet Coro dos Antigos Orfeonistas da Universidade de Coimbra. Ett för Coimbrafadon främmande inslag på några spår är närvaron av en stråkkvartett, Opus Quatro. Jag tycker de mjuka stråkklangerna är en tilltalande komplettering av ljudbilden med röster och gitarrer.

Det här är en bra skiva som introduktion till Coimbras fado. Det är vacker musik, men dominansen av långsamma, ofta vemodiga ballader kring kärlekstemat kan i större doser bli monoton. Här har man verkligen försökt bjuda på olika sidor av traditionen. De varierande rösterna och instrumentklangerna är en sak. Här finns flera nya kompositioner tillsammans med klassiska nummer, där förstås Augusto Hilários Fado Hilário är oundviklig – Coimbrafadons mest berömda sång. Stora namn från förr finns med som upphovsmän, som sångarna Fernando Machado Soares och Edmundo de Bettencourt, trubaduren José Afonso, poeterna Manuel Alegre, David Mourão-Ferreira och Fernando Pessoa… Här finns också prov på den lokala folkmusikens inflytande över Coimbras tradition i ett par robusta sånger i snabbt tempo. Och den politiska oppositionen mot diktaturen representeras både av José Afonso och den vackra sången Trova do Vento que Passa med Manuel Alegres ord och gitarristen António Portugals toner som under 60-talet fördes fram av oppositionsmannen Adriano Correia de Oliveira. Den akademiska miljön lyfts fram i ett par sånger där kören medverkar, och det handlar då om sorgsna känslor vid avskedet från universitetslivet.

Mer tillbakadragen på denna skiva är Coimbrafadons storslagna gitarrtradition med förgrundsgestalter som Artur Paredes och hans son Carlos Paredes, Portugals mest berömde gitarrist. Ingen av dem finns med som upphovsmän, men det gör däremot Artur Paredes far Gonçalo Paredes liksom João Bagão och, som sagt, António Portugal.

En bra skiva för den som vill lära känna dagens Coimbrafado – även om jag vidhåller att den märkligaste musiken från denna stad skapades tidigare och får sökas i andra utgåvor. Ibland gnäller jag över speltiden på nya album. Men inte här – 68 minuter är föredömligt generöst. Men det hade varit en fördel om sångtexterna hade funnits med.

Klassiska nedslag (30). Vad är det för speciellt med Mozart?

En kväll lyssnar jag gång på gång igenom Mozarts Ave verum corpus K. 618, komponerat några månader före tonsättarens död. Ett litet mirakel till körverk som tar mellan tre och fyra minuter i inspelningar och ett bevis för att ett storslaget verk inte behöver vara omfångsrikt. Återhållet, allvarligt och långsamt, med – inbillar jag mig – en varmt empatisk underström. Och en dynamisk struktur som ger musiken en levande puls, en andning. Hade jag i någon musikgissningstävling ombetts uppge tonsättarens namn så funnes bara ett möjligt.

Mozart hade en omfattande produktion, och det är klart att inte allt kan hålla samma höga halt. Barnmozart och tonårsmozart hade en del att lära, och lärde sig förbluffande snabbt. Och många Mozartverk, kanske ett hundratal, är liksom Ave verum corpus, så att säga utanför andra mästares kompetensområde. Vissa kunde förvisso i lyckliga stunder komponera lika vacker musik, men inte i Mozarts idiom. Inte med den typiska föreningen av klarhet, lätthet, sammansatthet – de svarta stråken under den avspända ytan, ovissheten om det är livsglädjen som hyllas eller mörkret som besvärjs. Pröva med pianokonserterna 20, 23 och 24, stråkkvintetterna i C-dur och g-moll, klarinettkonserten, Requiem, klarinettrion och klarinettkvintetten, Sinfonia concertante i Ess-dur för violin och viola, operorna Figaros bröllop och Don Juan, symfonierna 39, 40 och 41, serenaden för tretton blåsare ”Gran partita” … Allt detta, och mer, är musik som man umgås med i decennier utan att den mattas i lyster, inspiration eller gåtfullhet.

Hur uppfattar andra Mozart? På en sajt har författaren David Gordon sammanställt en rad citat om Mozart, utan att kunna verifiera deras autenticitet, vilket ju knappast låter sig göras. Musiker, konstnärer, författare, kritiker med flera uttalar sig. Det är synd att han inte ägnat större intresse åt kvinnors synpunkter i ärendet, men det är som det är, och i detta urval är åtminstone Wanda Landowska med.

Vid ett tillfälle i musikhistorien förenades alla motsatser och löstes alla spänningar. Det lysande tillfället var Mozart.

     Phil Goulding, 1921–98, amerikansk reporter

Ett fenomen som Mozart förblir något oförklarligt.

     Johann Wolfgang von Goethe, 1749–1832, tysk poet

Mozart är lycka innan den definieras.

     Arthur Miller, 1915–2005, amerikansk dramatiker

Det må vara så att när änglarna fullgör sin uppgift att prisa Gud, så spelar de bara Bach. Jag är emellertid säker på att när de umgås som vänner, så spelar de Mozart.

     Karl Barth, 1886–1968, schweizisk teolog

Mozart får en att tro på Gud för att det inte av en tillfällighet kan uppstå ett sådant fenomen som lämnar ifrån sig ett oerhört antal av ojämförliga mästerverk.

     Georg Solti, 1912–97, ungersk-brittisk dirigent

När vi lyssnar till Mozart kan vi inte tänka oss någon möjlig förbättring.

     Georg Szell, 1897–1970, ungersk dirigent

Inför Mozart förvandlas all ambition till hopplöshet.

     Charles Gounod, 1818–93, fransk tonsättare

Charles Gounod.

Mozart är den mest oåtkomliga av de stora mästarna.

     Arthur Schnabel, 1882–1951, österrikisk-amerikansk pianist

Det mest enastående geni höjde Mozart över alla mästare, i alla sekel och i all konst.

     Richard Wagner, 1813–83, tysk tonsättare

Om vi inte kan skriva med Mozarts sinne för skönhet, låt oss åtminstone försöka skriva med hans renhet.

     Johannes Brahms, 1833–97, tysk tonsättare

Johannes Brahms.

Mozart omfamnar hela fältet av musikaliskt skapande, men jag har bara klaviaturen i mitt stackars huvud.

     Frédéric Chopin, 1810–49, polsk tonsättare

Hos Bach, Beethoven och Wagner beundrar vi främst det mänskliga sinnets djup och energi, hos Mozart den gudomliga instinkten.

     Edvard Grieg, 1843–1907, norsk tonsättare

Mozarts verk må vara lätta att läsa, men de är svåra att tolka. Det minsta dammkorn förstör dem. De är klara, genomskinliga och lyckliga som våren och inte bara de gyttjiga pölar som ser djupa ut bara för att bottnen inte kan ses.

     Wanda Landowska, 1879–1959, polsk-amerikansk pianist och cembalist

Wanda Landowska.

Mozart ger inte lyssnaren tid att hämta andan, för så snart som man vill begrunda en vacker inspiration följer en annan, ännu mera strålande, som jagar bort den första, och detta fortsätter och fortsätter, så att man till slut inte kan hålla en enda av dessa sköna idéer i minnet.

     Karl Ditters von Dittersdorf, 1739–99, österrikisk tonsättare

Mozarts musik är svår att framföra. Hans avundsvärda klarhet kräver absolut renhet: minsta misstag framstår som svart på vitt. Det är musik där alla noter måste höras.

     Gabriel Fauré, 1845–1924, fransk tonsättare

Mozarts musik är det mystiska språket i ett fjärran andligt kungadöme vars accenter ekar i vårt inre och väcker ett högre, intensivt liv.

     E.T.A. Hoffman, 1776–1822, tysk författare och tonsättare

Tillsammans med pusslet ger Mozart lösningen.

     Ferruccio Busoni, 1866–1924 italiensk pianist och tonsättare

Mozart är den störste av alla tonsättare. Beethoven skapade sin musik, men Mozarts musik är av sådan renhet och skönhet att man känner att han bara hittade den – att den alltid har existerat som en del av universums inre skönhet som har väntat på att bli blottlagd.

     Albert Einstein, 1879–1955, tysk-amerikansk teoretisk fysiker

Albert Einstein.

Det finns tre ting i världen som jag älskar mest: havet, Hamlet och Don Juan.

     Gustave Flaubert, 1821–80, fransk författare

Mozart skrev allt med sådan lätthet och hastighet att det först kan tas för slarv eller brådska. Hans fantasi visade honom hela verket klart och livfullt så snart det var uttänkt. Bara sällan finns i hans noter förbättringar eller raderingar.

     Franz Niemetschek, 1766–1849, tjeckisk filosof och musikkritiker

Ge Mozart en saga och han skapar utan ansträngning ett odödligt mästerverk.

     Camille Saint-Saëns, 1835–1921, fransk tonsättare

Mozart kombinerar allvar, melankoli och tragisk intensitet i en storslagen lyrisk improvisation. Över den välver sig den större ande som är Mozarts – en anda av medkänsla, universell kärlek, även av lidande – en tidlös anda som tillhör alla åldrar.

     Leonard Bernstein, 1918–90, amerikansk dirigent och tonsättare

Leonard Bernstein.

Mozarts mentala handlag sviker aldrig. Han hänger sig aldrig till en enda känsla. Även i hans mest extatiska ögonblick är hans sinne smidigt, alert, i flykt. Han dyker ofelbart ner på sina bästa idéer som en rovfågel, och så snart som en idé är fångad, svävar han vidare igen med oförminskad kraft.

     Walter Turner, 1889–1946, australisk skribent och kritiker

Mozarts gåta är att ”mannen” vägrar bli en nyckel till lösningen. I döden, liksom i livet, gömmer han sig bakom sitt verk.

     Wolfgang Hildesheimer, 1916–91, tysk författare och dramatiker

Mozart är musikens Kristus.

     Pjotr Tjajkovskij, 1840–93, rysk tonsättare

Vilken bild av en bättre värld du gav oss, Mozart!

     Franz Schubert, 1797–1828, österrikisk tonsättare

Och här är Ave verum corpus med Berlinfilharmonikerna och dirigenten Ricardo Muti:

https://www.youtube.com/watch?v=2UXLKmhd920

Joana Amendoeira sjöng på Skeppsbron

Den 14 augusti sjöng fadosångerskan Joana Amendoeira på Skeppsbron i Stockholm, detta som ett inslag i den Lusifoni-festival med artister från portugisiskspåkiga länder som var en del av Stockholms kulturfestival. Konsert utomhus alltså i centrala Stockholm, vad kan hända? Pladdrig publik, störande trafikbuller, ljud från andra scener som var igång i närheten samtidigt? Men ingenting av detta märktes. Framför scenen var publiken inte stor innan konserten började, men fler och fler tillkom och några hundratal kunde höra fadon från en scen med Kungliga slottet och Nationalmuseum på ömse sidor, med utsikt mot Skeppsholmen, Söder och Saltsjön. Och av publikens reaktioner att döma var den förtjust. Ett par regnskurar inramade konserten, men höll sig undan medan musiken framfördes.

Att detta blev en fin konsert var ingen överraskning. Jag har hört Joana Amendoeira från olika scener många gånger och hon har alltid varit hörvärd, men nu är hon bättre än någonsin, när hennes arbete med att nå fram till uttryck och en personlig sångstil har lett till resultat. Hon sjunger med en auktoritet och självkänsla som bottnar i många års praktik, därtill med mera kraft än tidigare. Att bli en fullfjädrad fadista tar tid. Att publiken var ganska obekant med fado torde hon ha insett, och hon höll sig övervägande till centrala nummer ur fadons standardrepertoar, traditionell fado och sånger som lanserats av Amália Rodrigues. Några exempel är Fado Menor, Fado Perseguição, Trago Fado nos Sentidos och Marcha do Centenário. Detta kompletterades med några nyare sånger som tagits fram just för henne och en långsam, återhållen sång som jag inte kände igen och misstänker kommer att ingå på hennes nästa, tionde skiva som kommer i höst. 

Det var roligt att Dagens Nyheter tog in en recension av konserten (16 augusti), skriven av en påläst journalist, Magnus Säll, som jag tror väl sammanfattar publikens upplevelse. Här är några citat:

Joana Amendoeira tar tag i de gamla sångerna och fyller de med så mycket passionerat uttryck att det nästan är chockartat. Efter första låten smattrar applåderna och en man bakom mig ropar högt ”Fadista!”. Som för att säga att det här är äkta vara.

Amendoeira har en vänlig, lite alldaglig utstrålning men rösten är storslagen, dramatisk. Vemodet glöder rakt igenom den femtio minuter korta konserten, ibland så starkt att jag ryser. När hon sjunger ”saudade” – betyder ungefär längtan och är helt centralt i fadon – gör hon det som om det vore första gången ordet hördes.

Hon kompas skickligt av två svartklädda herrar på den portugisiska päronformade gitarren och viola, stålsträngad gitarr. Men den här kvällen handlar allt om Amendoeiras krispigt klara sång. Hon gör motsättningar som traditionalist–förnyare helt överflödiga, bryter ner dem. Jag tänker att rösten sveper ut över strömmen och bär vidare till havs, ostoppbar.

Hemma i Lissabon.

De två svartklädda herrarnas namn nämndes inte i artikeln och inte heller i informationen om konserten. Men naturligtvis lyfte sångerskan fram dem. Båda tillhör de mest eftersökta gitarristerna i Lissabon i dag. Carlos Manuel Proença på spansk gitarr är rutinerad med massvis med skivinspelningar bakom sig tillsammans med ledande fadosångare som till exempel Camané och Pedro Moutinho. Sandro Costa på portugisisk gitarr är inte lika mångårig inom fadon men mycket livaktig på olika fadoscener i dag. Han är också en förstklassig gitarrist som hanterar instrumentala mellanspel med improvisatorisk lätthet. Tillsammans skapade dessa tre musiker en härlig konsert i den svenska sommarkvällen.

Bem-vinda à Suécia e Estocolmo, Joana Amendoeira!

Onsdagen den 14 augusti sjunger Joana Amendoeira i Stockholm. Det sker i ett sammanhang som heter Lusofoni, en festival med artister från olika portugisiskspråkiga länder. Joana representerar förstås Portugal och fadomusiken. Konserten äger rum vid Skeppsbron, den börjar klockan 19 och inträdet är fritt.

Joana Amendoeira har varit i Sverige flera gånger tidigare och hon är mycket lätt att höra i Lissabon eftersom hon flitigt uppträder på olika fadoställen där, för närvarande Clube de Fado i Alfama och Mascote da Atalaia i Bairro Alto. 

Trots att sångerskan är ganska ung, född 1982, är hon sedan länge väletablerad på fadoscenen med massvis med konserter, turnéer och skivor bakom sig – ett tionde album väntas i höst. Hon har ett starkt intresse för och kunskap om fado och sjunger det mesta från allvarlig och melankolisk traditionell fado till muntra, svängiga marchas i snabbt tempo. I min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag 2013) beskriver jag hennes sångstil så här: ”Rösten är inte särskilt stark men har en behaglig varm klang och utomordentlig smidighet. Musiken är mjuk, vänlig och innerlig och hon är en charmerande scenpersonlighet utan divalater.”

Joana är välkommen till Stockholm och vi får hoppas att konserten inte kommer att störas av dåligt väder eller trafik.

Cristina Branco på Uppsala Konsert & Kongress

Sångerskan Cristina Branco, som den 23 maj uppträdde på Uppsala Konsert & Kongress, har alltid varit en sökande artist som velat utveckla fadon, musikaliskt och textmässigt, och vidga dess uttryckssfär genom att lansera mycket nytt material. Hon har heller inte dragit sig för att träda över fadons gränser eller emellanåt sjunga på andra språk än portugisiska. Också med sin sofistikerade och eleganta sångstil har hon gått sin egen väg. Efter en verksamhet på skiva och scener under över tjugo år har hon samlat på sig en ansenlig repertoar ur vilken många varierade konsertprogram kan komponeras.

Cristina Branco sjöng under Uppsalakonserten flera renodlade fados, och det är ingen tvekan om att denna musik mottogs mest entusiastiskt av publiken i den till cirka tre fjärdedelar fullsatta lokalen. Hon kunde alltså lätt ha vunnit publikens gunst omedelbart genom att öppna med ett par handfasta fados. Men valde i stället uppförsbacken och inledde med ett knippe mer eller mindre nyskrivna sånger, som Eu por Enganar från det senaste albumet Branco (Universal 2018), den mjukt melodiska Alvorada från det närmast föregående Menina (Universal 2016) och titelsången från albumet Não Há Só Tangos em Paris (Universal 2011), plus några sånger som jag aldrig hört förut – kanske inslag i ett kommande album. Fina sånger, men obekanta för nästan alla i publiken. Hela konserten var på portugisiska med undantag för en sång på spanska och en på engelska.

Fadon kom tydligare in i programmet efter ungefär halva konserten. Dels ett par mera udda nummer, troligen skrivna just för Cristina Branco, och några mer välbekanta fados. Två av dem var traditionella, Fado Menor och Fado Tango, och båda sjöng hon i de textversioner som Amália Rodrigues lanserade, Os Meus Olhos São Dois Círios respektive  Cansaço. Água e Mel, en komposition av Miguel Ramos, är ingen traditionell fado men väl ett standardnummer.

Cristina Branco kompades av Luís Figueiredo, piano och rytminstrument, Bernardo Couto, portugisisk gitarr, och Bernardo Moreira, kontrabas. Kanske borde jag lägga till ordet troligen i påståendet; sångerskans presentationer av musikerna hördes inte genom applåderna och konsertarrangören tog slarvigt och nonchalant nog inte med namnen i sin information om konserten. Vanligen brukar en fadokonsert innehålla ett instrumentalnummer där särskilt gitarristerna får visa vad de kan, men det saknades under denna konsert. Kompmusikerna spelade entusiastiskt och skickligt men fick en något tillbakadragen roll. Det var sångerskan som var centralpunkt.

Och jag har sällan hört Cristina Branco sjunga så bra som denna kväll. Prestationens halt är imponerade med tanke på repertoarens variation och den tekniska utmaningen i en del av sångerna. Cristina Branco har haft massvis med konserter under många år och är en rutinerad, säker och avspänd scenartist, men med en stor noggrannhet i sin frasering och tonbildning. Hon var bra i allt hon sjöng, men särskilt till sin fördel i långsamma sånger med återhållet komp, som i den vackra Quando Julgas Que Me Amas, ett av extranumren. Där kan hennes klara, vackra röst vila på långa toner och röra sig genom känsliga, nyanserade melodislingor i en musik som erinrar om klassisk romans. Vid sådana ögonblick var publiken hänförd och man hade kunnat höra den omtalade knappnålen. 

En fin och omväxlande konsert med ett par udda och oväntade inslag i form av fågelkvitter och en falskspelande speldosa. En eloge till arrangören för en lugn och stabil ljussättning och scenbild. Lokalen är utmärkt för denna typ av konsert. Av bekvämlighetsskäl önskar jag Cristina Branco till Stockholm nästa gång, men Uppsala har en lokal som väl matchar de bästa i Stockholm, och det är inte så långt till Uppsala. Däremot finns en större publik i Stockholm – inte minst en portugisisk publik som inte hade hittat vägen till Uppsala denna kväll.

Cristina Branco till Uppsala 23 maj

Fadosångerskan Cristina Branco har en trogen publik i Sverige efter många besök. I Stockholm har jag hört henne på Kulturhuset, Konserthuset, Fasching och – oftast – Södra Teatern. Att hon återkommer varje år beror inte på någon särskild förkärlek för en svensk publik utan på att vårt land ingår i en större turné med besök också i grannländerna. Nu är det snart dags igen – men inte i Stockholm denna gång, utan på Uppsala Konsert & Kongress den 23 maj.

Till Uppsala är det långt, tycker många stockholmare, dit kan man inte ta sig för att höra en artist som borde ha stannat till i huvudstaden i stället. Men Uppsala Konsert & Kongress har ett biljettpris som är lägre än vad Södra Teatern brukar ta, även med priset för tågresan inkluderat, så det får bli en liten utflykt till Uppsala den 23. För min egen del bidrar en viss nyfikenhet på den nya konsertsalen till beslutet.

Förra gången Cristina Branco var i Sverige och på Faching lanserade hon sin nya skiva Branco (Universal) och sjöng i huvudsak skivans innehåll. Flera av de sångerna låter inte som fado. Den här gången lanseras Cristina Branco som fadoartist, om än som en förnyare av fadon, och jag tror man kan vänta sig ett mera blandat innehåll. Mera fado helt enkelt.

När detta skrivs är de flesta biljetterna redan sålda, men det finns en del platser kvar. Hundratals, troligen tusentals, Uppsalabor arbetar i Stockholm och gör resan mellan städerna varje vardag. Så en enstaka resa borde vara överkomlig även för den som bor i Stockholm.

Cristina Branco vid spisen

Flera gånger tidigare har jag skrivit i bloggen om sångerskan Cristina Branco. Då har det alltid gällt hennes musik: konsertframträdanden i Sverige, nya album och en gång en intervju (17 februari 2015). Men nu handlar det om en bok – Roadcook (Zero a Oito 2018). Det är en liten kokbok, prydligt och tilltalande formgiven. Trots titeln är den enbart på portugisiska, och för någon med så begränsade kunskaper i språket som jag blir läsningen långsam och oupphörligt avbruten av slående i lexikon. Nu läser man knappast en kokbok från pärm till pärm utan använder de recept som är intressanta, så särskilt omfattande behöver läsningen inte bli. Och bilderna säger en hel del.

Boken inleds av några avsnitt där Cristina Branco berättar om sitt liv och sin sångkarriär, med viss tonvikt vid matvanor och hälsa. Det gör hon öppenhjärtigt och ärligt. En hel del är välbekant. Hon kommer från en lantlig miljö i Almeirim i regionen Ribatejo och sjöng under ungdomsåren med vänner och i familjekretsen, utan att ha några ambitioner att bli professionell sångerska. I stället siktade hon på att bli journalist. Hon lyssnade på jazz, bossa nova och populärmusik, och det var först sedan hennes farfar hade givit henne en skiva med Amália Rodigues som hon fängslades av fadon. Nu vet vi sedan länge att Cristina Branco har utformat en personlig uttolkning av fadon med lyrisk intensitet, omsorgsfull och finstämd, sober och sofistikerad. Samtidigt har hon inte varit rädd för att pröva på annan musik, som tango och chanson, och även strävat att utvidga fadons repertoar och uttryckssfär. Ingen annan av den så kallade nya fadons artister har lanserat så mycket ny repertoar som Cristina Branco. På sina senaste album har hon sett som sin uppgift att stimulera unga upphovsmän att skapa nya sånger, ibland tydligt inspirerade av fado, ibland inte.

När hennes andra album Murmúrios (L’empreinte digitale 1999) i Frankrike utsågs till årets bästa inom så kallad världsmusik inleddes en internationell karriär som ännu pågår. (Det är synd att skivan inte längre säljs, den är ännu en av hennes mest lyckade, vilket hon själv vidgår i den ovan nämnda intervjun.) Vardagen hemmavid byttes mot ett ständigt kringflackande mellan flygplatser, tågstationer, hotell och konsertsalar över hela Europa. Cristina Branco hade då ungefär hundra konserter om året, och hon har fortfarande ett mycket omfattande konsertprogram.

Cristina Branco på Fasching, Stockholm 2017.

Denna ambulerande tillvaro kan kanske jämföras med stora idrottsstjärnors, till exempel skidåkare som kuskar runt världen mellan världscupens och mästerskapens många lopp. Men medan en skidåkare kan ursäkta en mindre lyckad prestation med en formsvacka, vallningsmiss eller en släng av en förkylning, måste en scenartist av Cristina Brancos kaliber alltid prestera på topp och dessutom göra det med gott humör. Publik som betalar några hundra kronor för att höra henne skulle inte uppskatta en sångerska som är håglös, uppenbart nedstämd eller irriterad. Och publiken vill alltid höra att den är världens bästa och att det är särskilt roligt för sångerskan att besöka just deras stad. För en artist som Cristina Branco, som alltid har höga krav på sig själv, har detta hektiska liv med ständiga förväntningar varit ett komplicerat pussel där privat- och familjeliv inte alltid varit så lätta att infoga. Hon berättar om hur det var när hon turnerat i tre år.

När personer frågade mig om jag var lycklig, om jag mådde bra, svarade jag att jag hade det bra, men jag kände mig mycket trött … tröttheten var mitt motto, mitt nyckelord, och jag förstod aldrig varför.

  Jag visste att jag måste dra ner tempot i denna hejdlösa karriär, men jag visste inte hur! Jag älskade att sjunga, jag älskade att lära och upptäcka att världen hade många fler färger och ljud än de jag kände till, men jag var alltid sjuk, med huvudvärk, muskelvärk, snuva och allergier hela tiden … men, märkligt nog, gjorde allt detta att jag började ”se” efter många år i mörkret.

Cristina Brancos son Martim föddes 2003 och en dotter Maddalena 2008. Barnens ankomst påskyndade en bättre lösning än tillfälliga kosttillskott, och sångerskan fick den med hjälp av en läkare i Lissabon. Att kostvanorna spelar stor roll för välbefinnande och prestation är de flesta idrottare på elitnivå medvetna om, medan däremot musikvärldens stora inte direkt är kända för sitt sunda leverne (tänk på Elvis Presley och hans kaloribomber till mackor med bacon och jordnötssmör). Cristina Branco har utformat sin kokbok utifrån de insikter hon fick vid den här tiden. Det är mat för folk på språng, under resor, för dem med en stressad tillvaro där tider måste passas och prestationerna måste hållas på hög nivå. Samtidigt är det en samling recept som är ganska lätta att följa och som inte kräver stora resurser. Även den som lever ett lugnare, mindre kravfyllt liv kan ha utbyte av den.

Cristina Branco rekommenderar alkalisk (basisk) mat i motsats till sur mat. Detta med surheten behöver inte ha med smaken att göra, säger hon, utan mera hur födan fungerar i kroppen under matsmältningen. Här finns ett par intressanta listor. Dels sorterar hon en del mat efter hur sur eller alkalisk den är. Listan över sura, icke-rekommenderade matvaror innehåller sådant som de flesta tycker om att konsumera: kött, socker, mejerivaror, bröd, kaffe, alkohol, processad mat. I den bättre änden finns framför allt grönsaker. Här kan man också ta del av en lista över hur dessa födoämnen påverkar kroppen eller olika organ. Vilken vetenskaplig grund sångerskan har för sina påståenden har jag ingen aning om. Men hon är långtifrån den enda som påpekar att det kan vara nyttigt med ingefära, avokado, rödbetor, fänkål, spenat och broccoli. Dock är hon ingen fanatiker, och det är ingen frälsningslära hon predikar, mera sunt förnuft utifrån egna erfarenheter.

Roadcook är en liten kokbok. För novisen vid spisen ersätter den absolut inte Vår kokbok eller någon annan grundläggande kokbok som innehåller allt man behöver veta om matlagning. Men det är en trevlig, välillustrerad samling med rätt enkla recept varav många ser både nyttiga och smakliga ut. Och det är sympatiskt med en artist som öppet berättar om sina egna problem med maten under stressade förhållanden – och om lösningar som även andra kan ha nytta av.

Cristina Branco uppträder nästa gång i Sverige den 23 maj. Uppsala denna gång, i Uppsala Konsert & Kongress klockan 19.

Coimbras fado på Stockholmsbesök

Många affischer runtom i Stockholm annonserade ”Fado ao centro” på Musikaliska vid Nybrokajen 11 den 29 september. Det var annonserna snarare än sångaren João Farinhas berömmelse – för den är obefintlig i Sverige – som fyllde den ganska stora konsertlokalen med publik. Och stora delar av publiken torde ha mött musiken med förvåning. Den som hade läst informationen på Musikaliskas hemsida visste att det rörde sig om fado från Coimbra, men för de flesta i publiken var Coimbras fado något nytt, en musik som ofta liknar klassisk romans mer än ”vanlig” fado från Lissabon. Mig veterligt har Coimbras fado inte presenterats tidigare på någon konsert i Stockholm. (De viktigaste av skillnaderna mellan Coimbras och Lissabons fado tog jag upp när jag förvarnade om konserten i bloggen den 15 september.)

Förvåning alltså, men också uppskattning och positivt gensvar. João Farinha är en skicklig tenor med ett ”skolat” sångsätt och en behaglig röstklang som under konsertens första hälft var i massivaste laget på grund av hög ljudnivå, mera nyanserad i den andra avdelningen. Luis Barroso och Hugo Gambóias på portugisiska gitarrer och Luis Carlos Santos  på spansk gitarr är förstklassiga musiker i Coimbras gitarrtradition. 

Coimbras fado har funnits i cirka 150 år och levt i universitetsmiljön. Sångerna handlar om kärlek i serenader till åtrådda kvinnor, ofta med en vemodig och känslosam ton. Ett annat ämne är universitetslivet, och João Farinha sjöng två  avskedssånger från studenttillvaron. Liksom Lissabons fado är musiken gärna lokalpatriotisk, vilket João Farinha visade med tre nummer som besjöng staden Coimbra. Här fanns också inslag från lantlig folkmusik från Coimbras omgivningar liksom exempel på de samtidskommenterande och oppositionella sånger som speciellt förknippas med trubadurerna José Afonso och Adriano Correia de Oliveira från 60- och 70-talen. Som så ofta på fadokonserter var de instrumentala numren de som publiken uppskattade speciellt.  Stadens storslagna gitarrtradition med flera generationer gitarrmästare Paredes (Gonçalo, Artur och Carlos) lyftes fram i några nummer.

Coimbras fado är vacker musik som i större doser kan verka monoton, och därför var det ett nöje att ta del av ett program som visade fram flera sidor av traditionen, från det enkelt visartade till det anspråksfullt operamässiga. En fin variation, med utmärkta kommentarer på João Farinhas lediga engelska. Filmschlagern från 1947 Coimbra, även kallad April in Portugal, av Raul Ferrão (musik) och José Galhardo (text), blev ett självklart extranummer.

Coimbras fado har levt i en sluten, manlig miljö och framförts under tämligen ritualiserade former genom alla år. Det leder till konservatism och att musiken inte har förändrats särskilt mycket. Man är, liksom fadon i stort, i hög grad beroende av standardrepertoar. João Farinha sjöng mycket riktigt flera standardnummer, som Augusto Hilários  Fado Hilário och Manuel Alegres (text) och António Portugals (musik) Trova no Vento Que Passa. Men han står i dag mer än någon annan för en förnyelse av repertoaren, och flera helt nyskrivna sånger presenterades också. Här är det intressant att den samtidskommenterande hållning som i hög grad José Afonso förknippas med lever vidare i de nya sånger som João Farinha tagit fram. Att Coimbras fado börjat öppna sig alltmer mot omvärlden är väl också den här konsertturnén ett tecken på. Men jag skulle tro att det dröjer innan Coimbras musik visas upp från svenska scener igen.

Coimbras fado till Sverige

Det har funnits många tillfällen att höra fado på konserter i Sverige under senare år. Mest i Stockholm, men också andra städer. Göteborg, Malmö och Uppsala har haft flera fadobesök. Sångerskor som Cristina Branco, Mariza, Carminho, Ana Moura och Katia Guerreiro har återkommit flera gånger, och även manliga artister som Camané och António Zambujo har besökt vårt land. Det är den fado som har sitt ursprung i Lissabon som publiken vant sig vid. 

Däremot har mig veterligt aldrig universitetsstaden Coimbras fadotradition presenterats i Sverige. Förrän nu, när sångaren João Farinha kommer hit i sällskap med Luís Barroso och Hugo Gambóias, portugisiska gitarrer, samt Luís Carlos Santos, spansk gitarr. João Farinha är inte särskilt känd i Sverige eftersom Coimbramusiken så sällan uppmärksammas. Men han är förmodligen dess främsta sångare i dag och har gjort flera album. Musikerna kan höras i Stockholm på Musikaliska, Nybrokajen 11, den 29 september klockan 19.30.

Botaniska trädgården i Coimbra.

Det är alltså en lite udda och ovanlig fado som publiken kommer att möta under konserten. Den skiljer sig på flera sätt från Lissabons fado. Här är några skillnader.

* Coimbras fado, inspirerad av Lissabons men tämligen väsensskild, är en yngre tradition som fick fäste i universitetsstaden under senare hälften av 1800-talet.

* Sångarna är nästan alltid män. Enstaka sångerskor har tagit upp Coimbras fado, men de är i liten minoritet.

* Medan Lissabon tidigt fick fram ett stort antal professionella musiker har Coimbras fado huvudsakligen förblivit en amatörtradition.

Floden Mondego.

* Musiken är knuten till universitetet och dess utövare har civila yrken, ofta inom medelklass och övre medelklass. Flera av de klassiska namnen i Coimbras fado var läkare, andra jurister. Några av dem har även varit politiskt verksamma. Detta till skillnad från Lissabons fado, som mera är en arbetar- och underklassmusik från början.

* Sångsättet antyder en klassisk skolning, musiken för tankarna mera till romans och opera än till blues. De flesta sångare är tenorer, även João Farinha.

* Texterna är ofta melankoliska och handlar om kärlek, avsked och längtan. Livet vid universitetet och staden Coimbra och landsbygden omkring avhandlas också. Men en Coimbrasångare sjunger inte om Lissabon.

* Den portugisiska gitarren i Coimbra är något större än i Lissabon och har en djupare klang. Gitarrspelet är mera ackordiskt, mindre solistiskt än i Lissabon. Men Coimbras gitarrmusik är viktig och Portugals mest berömde gitarrist Carlos Paredes utgick från Coimbras fado.

Marknad i centrala Coimbra.

* Coimbras fado är mera lokal, mindre internationellt framgångsrik och har i hög grad levt vidare i föreningar och musikaliska sällskap.

* Musiken, med påverkan från klassisk tolkningstradition och folkmusik, är lätt att uppfatta som konservativ. Just João Farinha har bidragit med en viss förnyelse i form av nyskriven repertoar.

Konserten på Musikaliska heter Sim (”ja”), vilket också är namnet på João Farinhas nya album. I brist på bilder av honom illustrerar jag detta inlägg med ett par bilder från den vackra staden Coimbra vid floden Mondego.