Många affischer runtom i Stockholm annonserade ”Fado ao centro” på Musikaliska vid Nybrokajen 11 den 29 september. Det var annonserna snarare än sångaren João Farinhas berömmelse – för den är obefintlig i Sverige – som fyllde den ganska stora konsertlokalen med publik. Och stora delar av publiken torde ha mött musiken med förvåning. Den som hade läst informationen på Musikaliskas hemsida visste att det rörde sig om fado från Coimbra, men för de flesta i publiken var Coimbras fado något nytt, en musik som ofta liknar klassisk romans mer än ”vanlig” fado från Lissabon. Mig veterligt har Coimbras fado inte presenterats tidigare på någon konsert i Stockholm. (De viktigaste av skillnaderna mellan Coimbras och Lissabons fado tog jag upp när jag förvarnade om konserten i bloggen den 15 september.)
Förvåning alltså, men också uppskattning och positivt gensvar. João Farinha är en skicklig tenor med ett ”skolat” sångsätt och en behaglig röstklang som under konsertens första hälft var i massivaste laget på grund av hög ljudnivå, mera nyanserad i den andra avdelningen. Luis Barroso och Hugo Gambóias på portugisiska gitarrer och Luis Carlos Santos på spansk gitarr är förstklassiga musiker i Coimbras gitarrtradition.
Coimbras fado har funnits i cirka 150 år och levt i universitetsmiljön. Sångerna handlar om kärlek i serenader till åtrådda kvinnor, ofta med en vemodig och känslosam ton. Ett annat ämne är universitetslivet, och João Farinha sjöng två avskedssånger från studenttillvaron. Liksom Lissabons fado är musiken gärna lokalpatriotisk, vilket João Farinha visade med tre nummer som besjöng staden Coimbra. Här fanns också inslag från lantlig folkmusik från Coimbras omgivningar liksom exempel på de samtidskommenterande och oppositionella sånger som speciellt förknippas med trubadurerna José Afonso och Adriano Correia de Oliveira från 60- och 70-talen. Som så ofta på fadokonserter var de instrumentala numren de som publiken uppskattade speciellt. Stadens storslagna gitarrtradition med flera generationer gitarrmästare Paredes (Gonçalo, Artur och Carlos) lyftes fram i några nummer.
Coimbras fado är vacker musik som i större doser kan verka monoton, och därför var det ett nöje att ta del av ett program som visade fram flera sidor av traditionen, från det enkelt visartade till det anspråksfullt operamässiga. En fin variation, med utmärkta kommentarer på João Farinhas lediga engelska. Filmschlagern från 1947 Coimbra, även kallad April in Portugal, av Raul Ferrão (musik) och José Galhardo (text), blev ett självklart extranummer.
Coimbras fado har levt i en sluten, manlig miljö och framförts under tämligen ritualiserade former genom alla år. Det leder till konservatism och att musiken inte har förändrats särskilt mycket. Man är, liksom fadon i stort, i hög grad beroende av standardrepertoar. João Farinha sjöng mycket riktigt flera standardnummer, som Augusto Hilários Fado Hilário och Manuel Alegres (text) och António Portugals (musik) Trova no Vento Que Passa. Men han står i dag mer än någon annan för en förnyelse av repertoaren, och flera helt nyskrivna sånger presenterades också. Här är det intressant att den samtidskommenterande hållning som i hög grad José Afonso förknippas med lever vidare i de nya sånger som João Farinha tagit fram. Att Coimbras fado börjat öppna sig alltmer mot omvärlden är väl också den här konsertturnén ett tecken på. Men jag skulle tro att det dröjer innan Coimbras musik visas upp från svenska scener igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar