Cristina Branco på Fasching

Den 9 maj hade Cristina Branco konsert på Fasching. Hon har varit i Stockholm många gånger, men detta var första gången hon uppträdde i jazzlokalen. Jämfört med Södra teatern, Konserthuset och Kulturhuset, där jag hört henne tidigare, erbjuder Fasching en intimare miljö där en del av åhörarna sitter just intill musikerna, och det kortare avtåndet mellan publik och artister påminner om fadohus i Lissabon, speciellt som en del av besökarna äter i anslutning till konserten. Jag tycker den här miljön är till fördel både för artister och publik, även om den innebär att publiken blir begränsad.

Cristina Branco sjöng till komp av Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Luís Figueiredo, klaviatur, och Bernardo Moreira, kontrabas, musiker som hon samarbetat med länge och som samspelar med stor lyhördhet. Konserten var ett inslag i en turné för att lansera den nya skivan Branco, som jag presenterade i bloggen den 12 april. Dagarna omkring den 9 maj uppträdde hon i våra grannländer, och många liknande konserter har tidigare ägt rum på kontinenten.

Branco innehåller enbart nyskrivna sånger, och Cristina Branco sjöng de flesta av dem. Det hade varit enklare att vinna publikens gunst genom att inleda med några välkända fadonummer, men Branco smeker inte publiken särskilt mycket medhårs utan väntade med standardrepertoar till konsertens andra hälft. Hon tog då upp två traditionella fados, Fado Menor och Fado Súplica, samt två sånger ur Amália Rodrigues repertoar, Água e Mel samt Esta Pena de Mim. Därtill en fado som hon lanserade för många år sedan, Sete Pedaços de Vento. Detta var egentligen allt som publiken kunde känna igen (de som inte hört Cristina Brancos fyra senaste album) under två timmars musik. Utöver materialet från Branco sjöng hon tre nummer ur den förra skivan Menina, ett från albumet Alegria (2013) och ett från Não Há Só Tangos em Paris (2011). (Samtliga album är utgivna av Universal.)

Av alla dessa nya sånger är det egentligen bara den vackra Alvorada och den muntra Boatos från Menina och Aula de Natação från Branco som har förutsättningar att sälla sig till standardrepertoaren. De övriga nya sångerna har publiken (de som inte har skivorna) troligen hört för sista gången. Cristina Branco har en avspänd och naturlig framtoning, men är en tekniskt driven sångerska, och många av hennes sånger är helt enkelt för knepiga att ta upp för andra artister och kanske också något obekväma för publiken. Hon sjöng som vanligt med en osviklig klar sopran med fin bärighet och vacker klang, uttrycksfullt med engagemang för texterna.

Kompet skiljer sig från fadons vanliga genom att den spanska gitarren saknas. Den ersätts av pianot, som emellanåt har samma funktion, att understryka rytmen, men det används också mera solistiskt. Detta är till men för den portugisiska gitarren, som hamnar på en mera undanskymd plats än normalt, och det känns lite som slöseri att en så skicklig och kreativ gitarrist som Bernardo Couto inte framhävs mera, till exempel med ett instrumentalnummer.

Cristina Branco är en oerhört rutinerad artist som alltid är noggrann och väl förberedd och hon sjunger praktiskt taget aldrig en falsk ton. Även om det borde gå en hel del slentrian i så många konserter med likartat innehåll uppträder hon ledigt, med charm och värme, något som lokal och publik påverkar – jag har bara hört en konsert med en Branco som lät oengagerad, och det var i ett ödsligt och avvaktande konserthus för över tio år sedan. Den eviga frågan om det verkligen är fado hon sjunger kan besvaras både med ja och nej. Men frågan känns ovidkommande när man hör henne sjunga till detta förnämliga komp. Hon är övertygande och intressant vad hon än sjunger. Hon är säkert tillbaka om något år med nya sånger, och en del äldre. Varför inte på Fasching igen?