15 maj 2018

Ny fado på cd: Paulo Bragança och Teresa Tapadas


Paulo Bragança. Cativo. Almamaterrecords. **

Paulo Bragança var en av de viktigaste artisterna när fadon började återupptäckas av en ung generation i början av 90-talet. Han framträdde med en modern, lite utmanande framtoning, inspirerad av rockmusik. Man talade om en ”punkfado”, en stil som sedan dess tycks ha förlorat sig i intet. Och Paulo Bragança själv försvann efter några album från scenen och har länge varit bosatt i Irland. Nu återkommer Paulo Bragança med en skiva med lite blandat innehåll. Av de sju spåren är de flesta fados, men här finns också en sång på iriska, Caoineadh na Dtrí Mhuíre, som ett av de tyngsta inslagen. Han kompas av Bruno Mira eller Sandro Costa på portugisisk gitarr, Tiago Silva, spansk gitarr, Jorge Carreira, kontrabas, samt av några andra instrument på ett par av spåren. Kompetenta musiker.


Paulo Bragança har en bra röst som han vrider och bänder med stor energi. Men det förefaller mig som om hans sångsätt mera är påverkat av hur en del rocksångare sjunger än av fadons tolkningstradition. Det blir lite konstlat och dessutom långdraget; skivan innehåller bara sju nummer och en del av dem är långa. Skivan börjar olyckligt med Braganças tolkning av Rosa da Noite, en sång som Carlos do Carmo lanserade på den berömda skivan Um Homem na Cidade 1977. Det är en poetisk och mäktig inspelning med uppmärksam texttolkning, och Paulo Bragança kommer inte i närheten med sin. Men jag tycker som sagt att den avslutande iriska sången är intressant. Den hade varit ännu bättre om den inte töjts ut så länge.



Teresa Tapadas. Ao Vivo no CCB. Egeac/Museu do Fado. ****

Denna skiva passar egentligen inte in under rubriken ”ny fado” eftersom den utkom redan 2015. Jag tar ändå upp den eftersom den förtjänar att inte försvinna i mängden. Teresa Tapadas är en av de bästa sångerskorna inom dagena fado, tillika en av de mest underskattade, kanske för att hon har varit sparsmakad på skiva. Denna publikinspelning innehåller flera sånger som också finns med på studioinspelade Traços de Fado (iPlay) från 2012 och visar att Teresa Tapadas inte är en artist som förlorar på att höras från en scen. Detta att sångartister inom fadon är minst lika bra vid publikframträdanden som inspelade är regel mera än undantag. Denna skiva är från en konsert på kulturcentret i Belém i Lissabon. Sångerskan kompas här av Luís Ribeiro, portugisisk gitarr, den rutinerade Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Jorge Carreiro, kontrabas. Filipe Raposo på piano medverkar tillfälligt. Kompmusikerna är utmärkta.



Teresa Tapadas har en behaglig, lite fyllig sopranröst och sjunger vårdat med stor omsorg om detaljerna. Flera av sångerna på skivan är längre än de brukar vara. Sångerskan trivs bra med långsamma tempon och vilar gärna på fraserna. Men i hennes fall ser jag ingen brist i detta. Publikkontakten och konsertatmosfäen är tydliga på skivan, som har en generös speltid på 66 minuter. Jag tycker materialet är bra, låt vara att några av sångerna är så ofta sjungna att man har hört dem många gånger förut. Här finns till exempel tradtionella fados som Fado Bailado, Fado Britinho, Fado Corrido och Fado Licas, vidare standardnummer som Gaivota, Lisboa Menina e Moça och Tive um Coração, Perdi-o. En höjdpunkt är Ave Maria, något så ovanligt som en religiös fado, en bön. Jag är också förtjust i Pedro Pinhals komposistion Verde, Verde Campo. Med mera. Det är en fin skiva med en utmärkt sångerska som gärna får återkomma snart med nytt material.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar