27 maj 2018

Fernando Pessoa flåsar Hasse Z i nacken


Inte i konkret, fysisk bemärkelse förstås. Rent kronologiskt skulle det fungera, Hasse Z och Fernando Pessoa var samtida under 47 års tid. Men knappast geografiskt. Pessoa var aldrig i Sverige och Hasse Z förmodligen aldrig i Portugal. Det är inte särskilt troligt att den portugisiske poeten och den svenske kåsören, humoristen och författaren strålade samman på någon annan ort, eller ens att de kände till varandra.

Av de inlägg jag har publicerat i bloggen är det många som bloggens besökare är mycket måttligt intresserade av. Andra har haft desto flera besök. Den gamla texten om Hasse Z som publicerades den 21 oktober 2013 har alltid haft en suverän ledning när det gäller antalet besök, långt före alla andra inlägg. I dag, när bloggen har besökts över hundra tusen gånger, svarar den för 631 av dem. Men under senare tid har ett annat, ännu äldre inlägg, börjar knappa in. Det är texten om Fernando Pessoas Dikter av Alberto Caeiro, som nu har besökts 605 gånger. Den lades ut den 9 oktober 2013.

Fernando Pessoa.

Alberto Caeiro är en av de många pseudonymer som Pessoa använde. Han är också en poet med en markerad stil och livsinställning: lantlig, förnöjsam, naturnära. Samlingen, som utkom 2001 på förlaget Pontes, är översatt av Lars Axelsson och Margareta Marin. Detta är en volym som jag ofta återkommer till. Därför ytterligare ett prov på Alberto Caeiros funderingar. Detta är dikten som inleder hela volymen.



Jag har aldrig vaktat får,
men ändå är det som om jag gör det.
Min själ är som en herde.
Den känner vinden och solen
och går hand i hand med årstiderna
och ser sig omkring.
Hela friden i naturen utan människor
kommer och sätter sig bredvid mig.
Men jag blir ändå dyster,
lika dyster som en solnedgång för vår fantasi
när det blir kallt långt nere på slätten
och man känner att natten har kommit in
som en fjäril genom fönstret.

Men min dysterhet är rofylld
därför att den är naturlig och sann
och är det som bör fylla själen
när själen tänker på att den existerar
och händerna plockar blommor utan att den märker det.

Liksom klangen från bjällrorna på vägen
bortom kurvan
är mina tankar tillfreds.
Det enda som tynger mig är att jag vet att de är tillfreds,
för om jag inte visste det
skulle de vara glada och tillfreds
i stället för tillfreds och dystra.

Att tänka är lika obehagligt som att gå i regnet
när vinden friskar i och regnet tycks tillta.
Jag har varken ambitioner eller önskningar.
Att vara poet är inte min ambition.
Det är mitt sätt att vara ensam.
Och om jag då och då i min fantasi önskar
att jag vore ett litet lamm
(eller hela hjorden
så att jag kunde breda ut mig över hela sluttningen
och vara en stor mängd som är lycklig samtidigt)
är det bara för att jag förnimmer det som jag skriver
i solnedgången eller när ett moln för sin hand över ljuset
och en tystnad går genom gräset.

När jag sätter mig ner för att skriva dikter
eller när jag går på vägarna eller stigarna
skriver jag dikter på ett papper i mina tankar,
och jag känner en herdestav i mina händer
och ser min siluett
högst uppe på en kulle
där den står och spanar efter min hjord och ser mina tankar
eller spanar efter mina tankar och ser min hjord
och ler ett vagt leende som en som inte förstår det som sägs
men försöker se ut som om han förstod.

Jag hälsar på alla som läser mig
och lyfter på min bredbrättade hatt för dem
när de ser mig stå i dörren
så snart vagnen dyker upp högst uppe på kullen.
Jag hälsar på dem och önskar dem sol,
eller regn om det behövs regn
och hoppas att de i sina hus
kan ha sin favoritstol
bredvid ett öppet fönster
där de kan sitta och läsa mina dikter,
och att de när de läser mina dikter ska tänka
att jag är något i naturen –
till exempel det gamla trädet
i vars skugga de satte sig ner med en duns
när de var barn och hade tröttnat på att leka
och torkade svetten ur sin heta panna
med ärmen på sin randiga skjorta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar