Superidrottaren Eric Lemming

För fem år sedan publicerade Dagens Nyheter en lista på de 150 främsta svenska idrottarna genom tiderna. Den toppades av Björn Borg, Zlatan Ibrahimović och Jan-Ove Waldner. En sådan lista kan man inte publicera utan att det uppstår debatt. Alla har sina favoritsporter och gillar vissa utövare av dem mer än andra. Exempelvis är en person som delar mitt ointresse för golf säkert överens med mig om att Annika Sörenstams fjärdeplats på listan, före folkkära profiler som Ingemar Stenmark (5), Carolina Klüft (6) och Sixten Jernberg (11), var lite konstig. En livlig diskussion uppstod också kring listan och enskilda idrottares placeringar. 

Påfallande många av de listade idrottarna är ganska nya. En del är fortfarande verksamma, som Sarah Sjöström, vars fyrtiondeplats skulle vara en förolämpning efter ytterligare fem framgångsrika år. En del hade avslutat sina karriärer nyligen, som Anja Pärson (12). Den stora majoriteten av idrottare på listan minns åtminstone medelålders och äldre från många spännande tv-sändningar. Av de klassiska namnen från tiden före direktsänd tv är det naturligtvis svårt att förbise löparen Gunder Hägg (14) eller konståkaren Gillis Grafström (22). 

Uppmärksamheten kring nyare idrottare kan inte bara förklaras av den mediala utvecklingen, utan också av att det finns många flera idrotter nu än i början av 1900-talet, och flera grenar inom varje idrott. I den mån som resultat är jämförbara mellan olika tider, så brukar resultaten för det mesta bli bättre ju närmare nutiden man kommer. Bättre träningsmetoder, hårdare konkurrens, större ekonomiska resurser och inte minst teknik- och materialförbättringar sätter sina spår. Allt detta gynnar senare tiders idrottare och missgynnar de äldre. Och äldst på DN:s lista, på plats 57, inklämd mellan skidåkaren Johan Olsson och cyklisten Bernt Johansson, är Eric Lemming.

I dag finns de förmodligen många idrottsintresserade som aldrig har hört talas om Eric Lemming. Andra känner igen honom som en gammal spjutkastare. Och det var han. Vid olympiska spelen i Aten 1906, där spjutkastning fanns med för första gången, tog han guld. På hemsidan för en förening som kallar sig Götiska förbundet skriver Jan-Erik Friberg detta om Lemmings framträdande under spelen:

Arrangörerna hade gjort en markering vid 40 meter, längre skulle ingen kunna kasta trodde de och där stod också funktionärerna placerade. I sitt första kast vräkte Eric Lemming iväg spjutet, det susade genom luften, åskådarna häpnade och panik uppstod bland funktionärerna, som flydde, och den grekiske kungen tog skydd i sin loge. Kastet mätte 53,43 och han vann guld med sitt första kast, drygt 8 meter före närmaste medtävlare.

Eric Lemming tog hand om guldet även vid olympiska spelen i London 1908 och Stockholm 1912. I London vann han faktiskt två guldmedaljer i spjut. Vid denna tid var inte reglerna för olika grenar fixerade, och i London tävlade man i spjut både med fattning i mitten av spjutet och med valfri fattning. I en del sammanhang räknade man sammanlagda kast med höger och vänster hand. Samt ”bästa hand”, det vill säga det som gäller i våra dagar. Lemming satte massvis med rekord, både sammanlagt och med bästa hand, och nådde som längst 62,32 med bästa hand. Han blev den förste i världen att kasta över 50 och 60 meter. Hans världsrekord från 1912 stod sig i sju år. Eric Lemming kompletterade sina fyra OS-guld med tio SM-guld samt tre SM-silver i spjut.

När Eric Lemming avbildades var det oftast tillsammans med sitt spjut, och det är därför lätt att glömma bort att han var skicklig även i andra grenar. 1906 tog han OS-brons i kulstötning, dessutom sex SM-guld, sex SM-silver och ett SM-brons i kula år 1902–18. Hans bästa resultat blev 24,33 (sammanlagt). Kula och diskus är två grenar som många idrottare har kunnat kombinera. Så också Eric Lemming. Här har han dock inga olympiska meriter, men väl tre SM-guld, tre SM-silver och två SM-brons. Hans bästa resultat blev 76,60 (sammanlagt). I släggkastning tog han fem SM-guld, sex SM-silver och tre SM-brons. Hans bästa resultat blev 46,81 (1911).

Eric Lemmings olympiska medaljskörd omfattade också två andra bronsmedaljer från Aten 1906. Dels i dragkamp, dels i den underliga sporten femkamp, bestående av stående längd (det vill säga utan ansats), diskus i antikstil, spjut, löpning 192 meter (!) samt brottning. Tiokamp introducerades som gren i fri idrott vid Stockholmsolympiaden 1912 och Lemming skulle säkert haft en bra chans om han hade ställt upp där, för varken löpning eller hopp var honom främmande. Vid OS i Paris 1900 hoppade han 5,50 i längdhopp och kom tolva med det. Vid samma OS hoppade han 1,70 i höjdhopp och kom fyra. Han fick ett SM-silver i höjdhopp 1902. I OS 1906 kom han trettonde i trestegshopp.

Ingen gren har gynnats så mycket av teknik- och materialutveckling som det svårbemästrade stavhoppet. Eric Lemming vann SM 1899 med höjden 2,90, ett resultat som numera ligger en bra bit under inledningshöjden i en elittävling. Men han var bäst i Sverige. Och när han hoppade 3,00 i OS i Paris blev han sexa.

Eric Lemming var född 1880 i Göteborg och visade redan som barn talang inom idrotten. Han tävlade under sin aktiva tid för klubbarna Majorna, IS Lyckans Soldater och Örgryte IS. Han hade en framgångsrik civil karriär som slutade med att han blev direktör vid Systembolaget. Där ville man inte bli förknippad med idrott, och Lemming fick då uppträda under pseudonymen Erik Otto. Men då låg den viktiga delen av hans karriär bakom honom. Han hade en lång idrottskarriär, som avslutades då han var i 45-årsåldern. Han avled inte långt senare, 50 år gammal, i sviterna efter spanska sjukan.

Eric Lemming var en på sin tid mycket berömd och uppskattad idrottsman som betydde mycket för att popularisera fri idrott. Han var en utåtriktad personlighet som hade lätt att entusiasmera andra. Redan från barndomen visade han en fallenhet för musik, och han blev omtalad som en mycket skicklig pianist. Han anses ha haft ett utomäktenskapligt barn som med tiden blev en berömdhet: skådespelaren Georg Rydeberg.

Vid OS i Aten 1906 fick Eric Lemming en utmärkelse som lyckligtvis inte längre utdelas vid olympiska spel – som ”spelens ståtligaste idrottsman”. Detta har säkert inte haft den minsta betydelse när Dagens Nyheter utsåg honom till nummer 57 i svensk idrottshistoria.

Central Park (1): djur och människor

Stora städer ska ha parker. Gärna stora parker, och många. Små städer bör också ha parker, men är staden liten är avståndet till den riktiga naturen överkomligt och behovet av parkens mera tuktade natur mindre. I storstaden erbjuder parkerna allt detta som är motsatsen till storstadspulsen: lägre ljudnivå, mindre trängsel och jäkt, bättre luft, grönska och avskildhet. 

I Stockholm har vi gott om parker, de flesta små men andningshål likafullt. Större parkområden – som Hagaparken, Djurgården, Tantolunden, Långholmen och Gärdet – ligger i innerstans utkant som en antydd kontakt med landsbygden och vildmarken. I en mycket mera vidsträckt stad som London ligger de berömda parkerna – ”the lungs of London” – som gröna oaser inne i stadsbebyggelsen. London har länge varit ett av svenskarnas främsta turistmål. De flesta känner därför till Londons populära parker, som Regents Park, Green Park, St. James’s Park och särskilt Hyde Park/Kensington Gardens, som inte bara är stor utan också belägen i anslutning till många turisthotell. Hyde Park är 2,5 kvadratkilometer. Londonturister kan vittna om att parken ger möjlighet till långa promenader på avstånd från trafikbruset.

På en karta över New Yorks centrala stadsdel Manhattan är de gröna ytorna inte många. Den största är Central Park, som anlades i mitten av 1800-talet för att ge en undanflykt undan den täta och höga stadsbebyggelsen runtom. Under årens lopp har parken genomgått många förändringar. I dag är den en viktig del av centrala New York och föranleder 40 miljoner besök årligen. Central Park är 3,4 kvadratkilometer och alltså betydligt mera vidsträckt än Londons Hyde Park, men ändå en liten del av Manhattan, som är nästan 59 kvadratkilometer. Jag har bara varit i New York en gång men tillbringade då en hel del tid i olika delar av parken. Det är en omväxlande, vacker park.

Här finns ett litet zoo i den södra, mest besökta delen. 

Djur som inte behöver befinna sig i burar eller bakom stängsel söker sig också till parken.

Särskilt under helgerna befinner sig mycket folk i parken. Central Park är förstås ett populärt strövområde, och utöver de flanörer som promenerar omkring eller sitter på kaféer och restauranger finns musiker, dansare, levande statyer och andra talanger som visar upp vad de kan.

Om man vill kan man ta sig en roddtur i en av parkens sjöar.

Här finns också dammen dit man kan ta med sin modellbåt som samsas med andra.

Öppna fält inbjuder till bollsporter eller annan idrott.

Folklivet är en del av charmen med Central Park, men också parken med dess varierande landskapsbilder är en sevärdhet. Mer om parkens landskap i kommande avsnitt.

Tavlan på väggen: Elias Martin, Milton och hans två döttrar

Relief på Elias Martins gravsten

Elias Martin (1739–1818) är en av de mest betydande konstnärerna i Sverige under 1700-talet. Han fick tidigt en konstnärlig utbildning och for 1766 på en studieresa till Paris, där han studerade vidare för franska målare. Men Martin trivdes inte med den franska klassicismens stilideal och flyttade till London efter ett par år. I England stannade han ända till 1780, och han blev framgångsrik både som utövande konstnär, inte minst inom akvarelltekniken, och som pedagog. Ett tecken på hans framgång var att han blev associerad medlem i Royal Academy. Efter återkomsten till Stockholm blev han också med i Konstakademin och var flitigt verksam som lärare och konstnär, delvis på uppdrag av hovet. Han var en framträdande personlighet i kulturlivet och vän till både Bellman och Sergel. Men under sin ålderdom led han av både ekonomiska bekymmer och ögonproblem. Han är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Elias Martin var en produktiv konstnär som arbetade med flera tekniker: oljemålningar, akvareller, tuschlaveringar, gravyrer. Han målade porträtt, till exempel av Bellman, en mängd landskap, långt innan friluftsmåleriet blev på modet i mitten av 1800-talet, och genrebilder (det brukar vara människor men inte porträtt eller bibliska ämnen, utan motiv av typ ”lekande barn”, ”hos frisören” eller ”skördefest på landet”). Den lilla bilden, mindre än en A4-sida i format, av Milton och hans döttrar, är en tuschlavering från Martins tid i England. Han har signerat den ”E. Martin” och skrivit titeln ”Milton and his two daughters”. Men den är inte daterad. 

Vem var Milton och varför avbildade Elias Martin honom? Det vet vi inte. Kanske var det ett beställningsarbete. Personerna är fint tecknade, men den ena flickans högerarm ser underlig ut. Är den så kort eller håller hon armen på ett besynnerligt sätt? Eller har konstnären slarvat? Milton är sysselsatt med ett arbete som kräver papper, penna och bläck, assisterad av sina döttrar. Vad han gör är oklart. Kanske är han en kunglig ämbetsman, en skatteindrivare, tulltjänsteman, sekreterare? Vem vet?

Klassiska nedslag (26). Neville Marriner

Att en musiker efter en framgångsrik karriär på över ett halvsekel går bort vid 92 års ålder är inte något att förvåna sig över. Jag brukar här inte uppmärksamma när framstående musiker eller andra intressanta personer avlider, men vill göra ett undantag för den brittiske dirigenten Neville Marriner, som avled i går. Hans inspelningar med den fina orkestern The Academy of St. Martin-in-the-Fields mötte jag under 70-talet, då jag, parallellt med mina studier, arbetade i en stor skivbutik. Mycket var barockmusik, men repertoaren omfattade också musik från andra epoker, även 1900-talet. Vi uppskattade mycket orkesterns precision och klarhet. Musiken, oavsett vad som spelades, blev genomlyst, spänstig, elegant men också livfull. Orkestern förfogade över så skickliga instrumentalister att man ur den kunde plocka fram utmärkta kammarmusikensembler.

Jag hörde orkestern två gånger på konserter. Första gången i London, inte i kyrkan St. Martin-in-the-Fields vid Trafalgar Square, vilket hade passat bra, utan i Royal Festival Hall med ett program med Mendelssohn och Mozart. Andra gången i Berwaldhallen i Stockholm med ett barockdominerat program, men den gången var inte Marriner med, utan orkestern dirigerades av Iona Brown. Men lät lika bra ändå.

Orkestern bildades redan 1956 och man gjorde massvis av skivinspelningar åren kring 1970 och framåt. Den höga produktiviteten tycktes inte påverka tolkningarnas halt i något negativt avseende. En rad skivor kom ut på etiketten Argo. Senare gjorde man skivor på Philips, och där minns jag särskilt inspelningarna av Mozarts pianokonserter med Alfred Brendel. Inspelningar som gavs ut på Argo finns tillgängliga i samlingen The Argo Years (Decca). De 28 cd som boxen innehåller har samma omslag som original-LP-utgåvorna (men mindre förstås). Att lyssna igenom dem innebar mycket av igenkännandets glädje. Och det är lätt att konstatera att de står sig mycket väl fortfarande.

Här finns mycket underbar musik. Jag kan inte räkna upp allt, men menar att musik som Mendelssohns oktett, Stravinskys Pulcinellasvit, Dvořáks och Tjajkovskijs stråkserenader, Bachs orkestersviter, Mozarts 25:e och 29:e symfonier, Bizets enda symfoni, Prokofievs Klassisk symfoni, Händels Messias, Mozarts Requiem, Mendelssohns skotska och italienska symfonier och Corellis concerti grossi op. 6 tillhör det jag högst ogärna skulle avstå ifrån. Sedan finns det förstås lite svagare nummer också: tre cd med Vivaldikonserter blir lite väl enahanda. Och Rossinis ungdomliga stråksonater låter snart i sötaktigaste laget. Helheten är ändå mycket njutbar och väl varierad. På ett hörn i form av en cd finns här också nordisk musik att minnas, med Dag Wirén som svensk bidragsgivare vid sidan av grannländernas Grieg, Sibelius och Nielsen.

Neville Marriner var verksam under sin sista tid med föredrag och undervisning. Att en musiker går bort vid 92 års ålder är som sagt inget konstigt. Det är bara att hoppas att han väl visste om vilken glädje hans musikaliska gärning skänkte lyssnare världen runt under många år.

Statyer på stan (11) – levande statyer

Blogginläggen med statyer på stan har fått många besökare. Kanske återkommer jag till idén längre fram. Här är en lite udda variant. Statyer brukar stå där de står, ser vi dem en dag kan vi komma tillbaka nästa och se dem igen. Eller nästa vecka, eller nästa år, eller om tio år. Men nu handlar det om statyer som packar ihop sina saker och går hem efter att ha skött sin uppgift för dagen.

Levande statyer. De finns i många städer på platser där folk samlas. Meningen är att de ska tjäna en slant på att uppträda, som gatumusikanter gör. De utgör ett ofta underhållande och spännande inslag i gatubilden. I Sverige har jag inte sett några, men det är möjligt att de finns här också. Bilderna kommer från olika platser i Europa.

De två gyllene herrarna på torget i gamla stan i Prag tog inte sin uppgift som statyer särskilt allvarligt. Tanken är att man ska stå helt stilla och förväxlas med verkliga statyer. Här var det två män som stod och småpratade med varandra, rökte och gestikulerade.

Många statyer ska föreställa bestämda personer. Men det kan också röra sig om mytiska varelser, sagofigurer eller fria fantasier. Charlie Chaplin kunde man se på julmarknaden på South Bank i London för några år sedan. Kvinnan på bilden ingår inte i statyn.

Normalt kramar vi inte vanliga statyer av brons eller sten. Och den som försöker kan inte räkna med något gensvar. Men en del levande statyer kan få sig en kram. Och krama tillbaka. Även denna bild är från South Bank i London.

Många barn möter levande statyer med en speciell häpnad och förtjusning. Här är figuren placerad vid Praça do Comércio i Lissabon.

I den vackra och prydliga gamla stan i Málaga sitter en kvinnlig levande staty i silvergrått som bara får snabba ögonkast från de passerande.

Promenadstråket La Rambla i Barcelona är en bra plats för dem som vill se levande statyer. De finns där alltid. Vad det är för poäng med den vita liggande figuren kan man fundera på, kanske utan att komma fram till en vettig förklaring.

Figurer i guld och silver väcker uppmärksamhet. Ändå ser kvinnan på bänken vid Étoile i Paris ensam och övergiven ut. Men i nästa ögonblick kanske någon slår sig ner vid hennes sida.

Den klassiska mytologin gör sig påmind i Maspalomas, Gran Canaria. Här har havsguden Neptunus stigit upp ur havet för ett kort besök på turistorten.

En levande staty som fått ett långt liv är hyllningen till Mozart i Baixa i Lissabon. Jag har sett den åtminstone två gånger med ett par års mellanrum.

Ibland kan det vara svårt att förstå hur de levande statyerna bär sig åt. Motorcyklisten i Maspalomas, Gran Canaria, har placerat sig i en pose som måste vara tröttande ganska snart.

Och hur gör man för att uppträda utan huvud? Statyn vid Covent Garden i London väckte stor uppmärksamhet bland dem som gick förbi.

Till sist återvänder vi till Prag och gamla stan. Den lilla figuren i vagnen brydde sig inte om att sitta stilla utan vinkade, kastade slängkyssar till alla som gav den en slant och pladdrade oavbrutet med betraktarna.

William Turner

Ett av Londons mest kända museer kallades förr Tate Gallery. Sedan museet för modern konst, Tate Modern, öppnades har Tate Gallery bytt namn till Tate Britain. Det är inte så att Tate Modern innehåller modern konst och Tate Britain gammal. Det finns gott om modern och samtida konst på Tate Britain också. Och det är brittisk konst genom flera sekler som visas där.

Man kan ta sig till fots mellan museerna men får då räkna med en rejäl promenad. Bekvämare att ta båten från Millbank, där Tate Britain ligger, till Milennium Bridge vid Tate Modern.

Tate Britain är värt ett besök bara för den stora samling av William Turners (1775–1851) konst som finns där. Målningarna är intressanta i sig själva men också för att de ger associationer till så mycket annat i konsthistorien.

Turner reste mycket. Han var flera gånger i Venedig. När han målade venetianska motiv kände han säkert till stora venetianska 1700-talsmålare som Francesco Guardi och Canaletto. Men Turners bilder liknar inte deras.

Den engelska landsbygden gav också många motiv. Turner var ungefär samtida med den berömde engelske landskapsmålaren John Constable. Men Turner bilder liknar inte Constables. Den gulaktiga färgskala som dominerar många av Turners verk präglar också hans landskap.

William Turner hämtade många av sina motiv från havet och från kustområden. En tidig bild som denna Fiskare till havs kan påminna den svenske målaren Marcus Larson, verksam mest i Tyskland. Larson och Turner var också samtida, men de liknar inte varandra särskilt mycket i havsbilderna. Larson målade dramatiska bilder med skeppsbrott, stormar, åskväder och bränder, ofta med åskådliga detaljer. Hos Turner blir konturerna mera upplösta, detaljerna mera skissartade. Bilderna blir nära nog abstrakta. Jag kan associera till Strindbergs dramatiska havsmåleri.

I den lilla akvarellen med ryttare på stranden är själva ryttarna närmast stiliserade, en svart och en vit. Är det någon mer än jag som kommer att tänka på schackpjäser?

Turners bilder bärs av ljuset och av färgerna. Motljus och soldis tycks vara hans favoriter. Bilderna ger ett starkt intryck av rörelse i ögonblicket. Naturligtvis betraktas Turner som en föregångare till impressionisterna.

De flesta av de stora franska impressionisterna var födda på 1830- eller 40-talen. När de föddes hade Turner större delen av sin karriär bakom sig. När han dog var de småpojkar eller tonåringar. Det är en märklighet att en målare som var äldre än de han inspirerade i dag uppfattas som långt mera modern.

Hur såg samtiden på William Turner? Som ett kufiskt original som ingen vettig människa kunde förstå? Tvärtom – han var berömd och uppskattad, var ordförande i Royal Academy under fem år i slutet av sitt liv. Han blev mycket rik på sin konst.

Även i våra dagar är högt värderad. Ett par av hans målningar har sålts för över motsvarande hundra miljoner kronor vardera under senare år. Så det är tur att man kan se hans konst på museer. Den som strövar omkring i Turnerrummen på Tate Britain kan förstås fundera över hur många miljarder som hänger på väggarna.

De flesta av bilderna här har jag fotograferat på museet. Några kommer från Wikipedia, Wikimedia eller Wikipaintings. Särskilt det sistnämnda är ett Internetmuseum av stort värde. Mycket mera Turner finns där. Det är inte riktigt samma sak som att se målningarna i verkligheten. Men det är en bit på vägen till Tate Britain.

Så här såg han ut enligt ett självporträtt.