Klassiska nedslag (26). Neville Marriner

Att en musiker efter en framgångsrik karriär på över ett halvsekel går bort vid 92 års ålder är inte något att förvåna sig över. Jag brukar här inte uppmärksamma när framstående musiker eller andra intressanta personer avlider, men vill göra ett undantag för den brittiske dirigenten Neville Marriner, som avled i går. Hans inspelningar med den fina orkestern The Academy of St. Martin-in-the-Fields mötte jag under 70-talet, då jag, parallellt med mina studier, arbetade i en stor skivbutik. Mycket var barockmusik, men repertoaren omfattade också musik från andra epoker, även 1900-talet. Vi uppskattade mycket orkesterns precision och klarhet. Musiken, oavsett vad som spelades, blev genomlyst, spänstig, elegant men också livfull. Orkestern förfogade över så skickliga instrumentalister att man ur den kunde plocka fram utmärkta kammarmusikensembler.

Jag hörde orkestern två gånger på konserter. Första gången i London, inte i kyrkan St. Martin-in-the-Fields vid Trafalgar Square, vilket hade passat bra, utan i Royal Festival Hall med ett program med Mendelssohn och Mozart. Andra gången i Berwaldhallen i Stockholm med ett barockdominerat program, men den gången var inte Marriner med, utan orkestern dirigerades av Iona Brown. Men lät lika bra ändå.

Orkestern bildades redan 1956 och man gjorde massvis av skivinspelningar åren kring 1970 och framåt. Den höga produktiviteten tycktes inte påverka tolkningarnas halt i något negativt avseende. En rad skivor kom ut på etiketten Argo. Senare gjorde man skivor på Philips, och där minns jag särskilt inspelningarna av Mozarts pianokonserter med Alfred Brendel. Inspelningar som gavs ut på Argo finns tillgängliga i samlingen The Argo Years (Decca). De 28 cd som boxen innehåller har samma omslag som original-LP-utgåvorna (men mindre förstås). Att lyssna igenom dem innebar mycket av igenkännandets glädje. Och det är lätt att konstatera att de står sig mycket väl fortfarande.

Här finns mycket underbar musik. Jag kan inte räkna upp allt, men menar att musik som Mendelssohns oktett, Stravinskys Pulcinellasvit, Dvořáks och Tjajkovskijs stråkserenader, Bachs orkestersviter, Mozarts 25:e och 29:e symfonier, Bizets enda symfoni, Prokofievs Klassisk symfoni, Händels Messias, Mozarts Requiem, Mendelssohns skotska och italienska symfonier och Corellis concerti grossi op. 6 tillhör det jag högst ogärna skulle avstå ifrån. Sedan finns det förstås lite svagare nummer också: tre cd med Vivaldikonserter blir lite väl enahanda. Och Rossinis ungdomliga stråksonater låter snart i sötaktigaste laget. Helheten är ändå mycket njutbar och väl varierad. På ett hörn i form av en cd finns här också nordisk musik att minnas, med Dag Wirén som svensk bidragsgivare vid sidan av grannländernas Grieg, Sibelius och Nielsen.

Neville Marriner var verksam under sin sista tid med föredrag och undervisning. Att en musiker går bort vid 92 års ålder är som sagt inget konstigt. Det är bara att hoppas att han väl visste om vilken glädje hans musikaliska gärning skänkte lyssnare världen runt under många år.