Lästips från en innesittare (6)

* Arundhati Roy. De Små Tingens Gud. Översättning Gunilla Lundborg i svensk utgåva från 1998.

Då Arundhati Roy (1961) gav ut sin debutbok De Små Tingens Gud år 1997 blev hon omedelbart en väldsberömdhet och hennes roman utnämnd till en klassiker. Det är en släktkrönika som mest utspelas i staden Ayemenem i Indien, med tvillingbarnen Rahel och Estha i centrum. ”I en bred, dramatisk och djupt berörande släktkrönika vävs här den indiska historien samman med släktgroll, jordisk lust, tvillingars oåtkomliga symbios, religions- och klassklyftor.” Detta enligt baksidestexten.

Arundhati Roy.

Från en sajt som heter Boktipset.se lånar jag några rader om innehållet.

Det är ingen överdrift att kalla Arundhati Roys debutroman för en sensation i böckernas värld. Den har redan sålts till 19 länder och belönades nyligen med Storbritanniens mest prestigefyllda litteraturpris, Booker-priset. Med utomordentlig, lingvistisk påhittighet kanaliserar hon södra Indiens historia genom två sjuåriga tvillingars ögon, löd juryns motivering. Känslor, dofter, smaker, färger och tankar forsar fram i denna oförglömliga berättelse. Kärlek, tvillingars symbios, klasskillnader och politik gjuts samman i en bred familjekrönika formad med sällsynt kraft, klarhet och poesi. Kastsystemet har byggt murar kring kärleken. Det finns stränga regler för vem som får älska vem. Och hur mycket. Men det är inte alla som lyder. Allt detta tar sin början i en by i den sydindiska delstaten Kerala 1969. Delar av den syrisk-kristna storfamiljen Kochamma, som tillhör samhällets medelklass, sitter i en himmelsblå Plymouth på väg till flygplatsen. Besök väntas av kusin Sophie Mol, snart 9 år, från England. Under ett dygn kommer händelser att inträffa som för alltid förändrar alla inblandades liv. Genom att klippa samman olika tidsperspektiv blottläggs effekterna av tragedin som smular sönder familjen. Alla kommer heller inte levande ur historien. Men på vägen givs stunder av oändlig njutning och närhet. De små tingens gud är ständigt närvarande.

Rader som dessa antyder att De Små Tingens Gud är en myllrande, innehållsrik roman, full av atmosfär, dofter, färger och ljud. Innehållet är delvis tragiskt men jag har ändå haft stort nöje av läsningen på grund av Arundhatis språk, rikedomen på bilder, åskådligheten och träffsäkerheten i beskrivningarna. ”Efter det krokade de lillfinger och skakade hand med samma allvar som bankdirektörer på kongress.” ”Galenskapen höll sig alltid i närheten, likt en tjänstvillig kypare på en bättre restaurang (för att tända cigaretter, fylla på glasen).” Framställningen är genomgående mycket bildrik och perspektiven är ofta tvillingarnas, varför deras lite barnsliga skämt och ordlekar är en del av berättelsen. ”Jag tycker genast om både Rahel och Estha, och även deras mor. Det är något så oskyldigt och ändå avståndstagande över tvillingarna. De har alltid varandra, tänker på sig själva som jag när de är tillsammans och vi när de är åtskilda.” Så skriver en bloggare som kallar sig TinaO.

De Små Tingens Gud kräver läsarens uppmärksamhet. Den bjuder visst motstånd genom att den skildrar en främmande miljö, och Arundhati Roy skriver inifrån denna miljö, det finns inget i texten som introducerar den för en utomstående. Här finns många personer med exotiska namn som kan vara svåra att hålla isär. Handlingen hoppar dessutom mellan olika tidsplan, med återblickar och minnesbilder. Och det är en roman där detaljerna, inte minst de språkliga, väger tungt. Säkert var denna roman en stor utmaning för översättaren, som, såvitt jag kan bedöma, har lyckats utomordentligt. Med detta sagt instämmer jag gärna i TinaO:s slutord om romanen: ”myllrande, varm och alldeles, alldeles underbar”. Boken finns i handeln för närvarande.

* Jaroslav Hašek. Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget. Översättning av Daniel Brick i svensk utgåva från 1975.

Jaroslav Hašek (1883–1923) hade tänkt sig att hans ”hjälte” Švejk skulle överleva första världskriget, men han dog själv innan boken avslutades och den utgavs postumt. Boken finns i handeln och jag tycker förlagsinformationen ger en bra beskrivning av den:

Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget (1923) bygger till stor del på den tjeckiske författaren Jaroslav Haseks egna erfarenheter från första världskriget. Han skickades till fronten för dubbelmonarkin Österrike-Ungern, men blev snabbt tillfångatagen och bytte sida. Han slogs i stället mot det habsburgska imperiet, i en tjeckisk legion av Rysslands armé, innan han också tog värvning i Röda armén 1918. Oviljan att slåss för sitt hemland skildras i romanen tvärtemot som gränslös lojalitet. Den gode soldaten Josef Švejk överlever kriget genom sin geniala inkompetens. Švejk motarbetar alla order han får genom att följa dem bokstavligt in absurdum. Till synes oavsiktligt utmanar han det system som det är meningen att han ska försvara. Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget, utgiven postumt, hör till klassikerna som den första stora antikrigsromanen och är i dag översatt till närmare 60 språk. Här i svensk översättning av Daniel Brick.  
     Jaroslav Hašek (1883–1923), född i Prag, i dåvarande dubbelmonarkin Österrike-Ungern, var en tjeckisk författare, journalist, humorist, satiriker, anarkist och sedermera socialist. Hans roman Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget /…/, postumt utgiven, är ett mästerverk i sin vilda blandning av stilar och tekniker, som satir, grotesk, ironi, parodi och svart humor; kollage, anekdoter, fragment och en effektfull mix av det historiska och det triviala. På trettiotalet hörde romanen till de självklara inslagen i Nazitysklands bokbål. 

Jaroslav Hašek.

Soldaten Švejk kan läsaren först uppfatta som ganska påfrestande med sin ihållande pladdrighet och alla historier som han berättar så snart han träffar en annan person. Men man står ut med honom, under stigande sympati, allteftersom romanen fortskrider. Det är en genuint rolig, respektlös och modig bok, full av drastiska episoder, karikatyrer och komiska vändningar. 

Om sin ”hjälte” skrev Jaroslav Hašek själv bland annat detta:

Ni kan nu på Prags gator möta en luggsliten man, som själv inte vet vad han egentligen betyder i den nya, stora tidens historia. Han går blygsamt sin väg, besvärar ingen, och besväras inte heller av journalister, som ber honom om en intervju. Om ni skulle fråga honom om vad han heter, skulle han svara er enkelt och blygsamt: ”Jag heter Švejk …”

     Och denna stillsamme, beskedlige och luggslitne man är verkligen den gamle, gode, den hjältemodige och tappre mannen, som en gång under Österrikes tid var på alla medborgares läppar i konungariket Böhmen och vilkens rykte inte heller kommer att förblekna i republiken.

     Jag tycker mycket om den tappre soldaten Švejk, och då jag skriver ner hans äventyr från världskriget, är jag övertygad om att ni alla kommer att sympatisera med denna blygsamme, misskände hjälte.

* Haruki Murakami. Kafka på stranden. Översättning Eiko och Yukiko Duke i svensk utgåva från 2006.

Den japanske författaren Haruki Murakami brukar nämnas i diskussionerna om nästa nobelpris. Så har det varit några år. Men jag tror inte att han får det. Murakami är en mycket populär författare som läses över hela världen, och det verkar som om hans popularitet inte direkt är en merit i sammanhanget. Som författare har han mer att erbjuda när det gäller fantasi, absurditeter och frenetisk berättarglädje än filosofiskt djup eller existentiella ställningstaganden. Jag har läst de flesta av Murakamis verk i översättning och uppskattar hela författarskapet mer än någon enskild bok. I Kafka på stranden möter vi Murakami när han är som mest absurd; vill man läsa en mera ”vanlig” roman av honom rekommenderas den lite tidigare, mycket läsvärda Norwegian Wood. Båda titlarna finns i handeln i dag.

Haruki Murakami.

Baksidestexten säger så här:

Kafka på stranden är en roman som inte liknar någon annan. Haruki Murakami tar avstamp i myten om Oidipus när han skickar sin unge huvudperson Kafka Tamura på en resa, på flykt undan in far och på jakt efter sin mor och syster. Vi får lära känna den åldrande Nakata, som kan tala med katter. Det regnar makrill och iglar från himlen. Ur dolda hörn i berättelsen dyker de mest oväntade personer upp. Romanens onda genius, en sadistisk kattfångare, är kusligt bekant från en hel annan tillvaro. Han är klädd i rött och har hög hatt och svarta stövlar. Hans namn är Johnnie Walker.

Jag hittar på nätet en lång recension av Helena Hansen på Dagensbok.com. Några citat ur recensionen:

Kafka på stranden är verkligen en förunderlig roman. Här finns besynnerliga karaktärer som rör sig vid tillvarons och samhällets utkanter, klurigt interagerande historier och parallella sidospår. Murakami blinkar åt såväl popkultur som surrealism, och skriver in ett nät av shintoism, bibliskt bildspråk, japansk och grekisk mytologi och ett filosofiskt tankegods. Karaktärerna diskuterar allt från Aristofanes och Hegel till sex, mat och sportbilar. Framför allt diskuterar de litteratur. Och musik. Som ett soundtrack över texten ligger klassiska verk av Beethoven, Haydn och Schubert mixade med mer moderna tongångar av Ellington och Radiohead, och så en gammal bortglömd popdänga: ”Kafka på stranden”.

En viktig ingrediens är katter. Det ska erkännas: jag är väldigt svag för romaner där katter förekommer i viktiga roller. Och här blir mitt kattlystmäte alldeles utmärkt mättat, precis som med Bulgakovs fantastiska Mästaren och Margarita – en roman som ekar genom sidorna på Kafka på stranden. Då tänker jag inte minst på den komplexa blandningen av ett både kusligt och komiskt tonläge. Men det är inte bara Bulgakov – eller den kanske mest uppenbare inspiratören Franz Kafka, även han ett snille på gåtor och existentiell tematik, som Murakami tycks gå i dialog med. Referenserna till västerländsk och österländsk kultur är många. /…/

Genremässigt blandar Murakami realism med fantasy, science fiction, saga, skräck och äventyr. Samtidigt är Kafka på stranden en utvecklingsroman, en skildring av en ung mans planlösa sökande efter mening i en alienerad tillvaro, en flykt från en civilisation där globala varumärken som Kentucky Fried Chicken och Johnnie Walker är en del av ett kollektivt medvetande, och en nostalgisk resa in i en värld av förlorade minnen, där gränserna mellan dröm och verklighet, sömn och vaka löses upp, liksom tidens och rummets enheter.

Ändå är denna komplexitet skildrad med en sorts nästan naivt bedräglig enkelhet. Så klart blir man nyfiken på hur Murakami lyckats få ihop allting så bra, till en så välfungerande, men gåtfull, enhet. För visst svänger det! 

Pocketutgåvan av Kafka på stranden omfattar över 500 sidor i liten stil. Man fängslas och förundras hela vägen.

* Thomas Mann. Doktor Faustus. Översättning Nils Holmberg i svensk pocketutgåva från 1990.

Thomas Mann (1875–1955) gav ut Doktor Faustus 1947. Denna roman är en tungviktare som bygger på en tysk kulturtradition full av filosofi och konst, och det nyligen avslutade andra världskriget med nazism och förintelsen lägger en tung skugga över romanen. Den behandlar dessutom ett så komplicerat ämne som konst och skapandets villkor. ”Doktor Faustus, Thomas Manns roman om den framstående tonsättaren Adrian Leverkühn som ingår ett avtal med djävulen för att få förbli konstnärligt nyskapande under en lång följd av år, kommer nu i ny översättning. Det är en av 1900-talets epokgörande romaner. Den kom ut på tyska 1947, och ett av romanens motiv är parallellen med Nazityskland. Leverkühns pakt med sin inre djävul jämförs med Tysklands band med det onda – med Hitler, nationalsocialismen och hela det tänkande som lett dit. Samtidigt är denna mångbottnade bok en samhällsskildring, en konstnärsroman, en självironisk parodi och en essä om konstnärliga uttryck.” Detta enligt förlagsinformationen kring en nyöversättning av Ulrika Wallenström (jag har som synes läst en äldre översättning). I porträttet av tonsättaren har en och annan tyckt sig igenkänna Arnold Schönberg.

Thomas Mann-

Den 1 juni 2015 skrev Mattias Hagberg i Göteborgs-Posten en längre recension av Doktor Faustus med anledning av nyöversättningen. Jag citerar ett par avsnitt.

Ramberättelsen är enkel. Läroverksläraren Serenus Zeitblom återberättar historien om sin vän tonsättaren Adrian Leverkühn. Serenus Zeitblom sitter vid sitt skrivbord i en mellantysk stad och arbetar enträget och disciplinerat, nästan som en kamrer, samtidigt som kriget rasar utanför hans fönster. Han skapar sin berättelse som om det var en fråga om bokföring. Parallellen till den hårt arbetande Thomas Mann i Kalifornien är tydlig. Serenus Zeitblom är en Thomas Mann inuti berättelsen.

     Serenus Zeitblom har beundrat Adrian Leverkühn sedan de först lärde känna varandra i pojkskolan. Sedan dess har han följt honom, som vän, men lika mycket som en tystlåten observatör. Serenus Zeitblom har på sätt och vis levt sitt liv genom Adrian Leverkühn och den musik denne skapat. Omsorgsfullt och kärleksfullt skildrar han vännens liv och framgång – men också det fruktansvärda pris han betalat för sin genialitet. Kontraktet med djävulen innebär att Adrian Leverkühn måste leva ett kallt liv utan kärlek.

/.../

Doktor Faustus är verkligen en litterär symfoni. Här finns många motiv, tonarter och teman. Texten ljuder och genljuder av allvar och parodi, realism och magi, varm kärlek och kall ironi.

     Det är med andra ord en ovanligt rik och mångskiktad berättelse. Men det finns ett tema som genomsyrar hela texten – och det är faktiskt inte Tysklands väg mot nazismen. Nej, Doktor Faustus är först och främst en roman om kreativitet, skapande och genialitet – ett tema som Thomas Mann gestaltat och omgestaltat i många av sina verk. I Doktor Faustus jobbar han framför allt med en frågeställning: Måste konstnärskapet vara självförbrännande och utlämnande för att bli genuint och intressant? Måste skapandet ske med livet som insats, som för Adrian Leverkühn? Eller går det att skapa som Serenus Zeitblom, tyst och stilla vid skrivbordet, dag efter dag, månad efter månad?

Själv läste jag Doktor Faustus några dagar på en sandstrand på södra Gotland. Kanske en lämplig miljö för en omfångsrik bok som inte är det minsta inställsam mot läsaren. 

* * * * *

Därmed är lästipsen från en innesittare på plats. Det finns många verk som lika gärna kunde ha varit med enbart i den begränsade mängd jag läst. Men inga namn. Förhoppningsvis har den brokiga samlingen av prosaböcker väckt någons nyfikenhet.

Lästips från en innesittare (4)

* Géza Ottlik. Skola vid gränsen. Översättning Calman de Pándy i svensk pocketutgåva från 1976.

Géza Ottliks (1912–90) stora roman Skola vid gränsen från 1959 är ett förbisett mästerverk. När jag söker på nätet efter närmare information finns inte mycket att hämta på begripliga språk – däremot en hel del på ungerska. Boken finns inte tillgänglig i dagens bokhandel. 

Géza Ottlik.

Skola vid gränsen utspelas i en militärskola för unga pojkar. Inom skolans väggar råder en strikt och hård disciplin, och på bokens över 400 sidor får läsaren möta de flesta tänkbara typer av mobbning, översitteri, intriger, förtryck och förnedring. Samhörighet och kamratskap finns förvisso också. I den svenska utgåvan finns ett efterord skrivet av Géza Thinz. Ur detta citerar jag:

Det är tio- tolvåriga pojkar som dresserats till hänsynslös disciplin, tvingas till att uppge sin egen personlighet, sin inre integritet i detta tillslutna system som militärskolan utgör. Vi förs in i en vuxenvärld, inte i ett barndomslandskap. Här är varje ögonblick politiskt laddat och sätter sina spår också i själva intellektet. Av ren självbevarelsedrift förvandlas dessa tioåringar till iskallt beräknande taktiker – inga drag får lämnas åt slumpen, spelet är intellektuellt högdrivet och ytterst komplicerat, fyllt av livshotande faror och ödesdigra konsekvenser – man måste noggrant väga varje ord, varje gest, anpassa dem efter maktkampens svåröverskådliga mönster: snabbhet i tankarna och en ständig vaksamhet är en grundförutsättning för att överleva. Man måste känna till allt, ha nya informationer om allt, inte endast om nuläget utan också om det framtida resultatet av alla de tänkbara variationerna i ett alltid högst ovisst utvecklingsskede. Betecknande nog uppvisar dessa pojkar ett beteendemönster som är snubblande likt den mellaneuropeiska intelligentians under 1900-talet. I brist på något bättre skulle man kunna kalla det för ett flerdimensionellt kommunikationssystem.

    Men Skola vid gränsen är mer än en grundmodell. Romanens värde, som en ungersk kritiker uttryckte det, ligger just i syntesen: den gjuter samman realism och stilisering, livet och dess symbol, verkligheten och dess modell, de starkt engagerande personliga upplevelserna med en klartänkt objektivitet. Ottlik abstraherar det konkreta i sina detaljerade beskrivningar på ett sätt som aldrig känns konstlat. Skola vid gränsen är alltigenom en levande roman.

Låter det krångligt? Glöm det och ta fasta på den sista meningen i citatet. Skola vid gränsen är en spännande bok och kanske lär man sig något om hur människor fungerar i grupp och under hårt tryck.

* Karel Čapek. Salamanderkriget. Översättning Erik Frisk i svensk pocketutgåva från 1963.

Karel Čapek.

Karel Čapeks (1890­–1938) satiriska roman Salamanderkriget från 1935 skrev jag mera utförligt om i bloggen den 23 januari 2014. Jag hänvisar till det inlägget, som innehåller flera citat från boken. Romanen finns för närvarande tillgänglig i svensk bokhandel i en utgåva från 2019. Förlaget beskriver den så här:

Karel Čapeks Salamanderkriget från 1935 är en munter och burlesk men också mörk satir om kolonialism, fascism, segregation, konsumtionshets och överproduktion. Träffande i sin samtid, men också otäckt aktuell för oss.
     En äventyrlig sjökapten upptäcker en okänd salamanderart i Ostindien. Djuren är mycket läraktiga och samarbetsvilliga. Kaptenen lär dem att hämta upp pärlmusslor och gör sig en förmögenhet på dem. Snart lär de sig tala några ord, och särskilt intelligenta salamandrar blir ledare för de övriga.
     Efter några år upptäcks deras existens av vetenskapsmän, affärsmän och politiker. Man utnyttjar dem som billig och effektiv undervattensarbetskraft, de lär sig att hantera verktyg och sprängämnen, de får bygga hamnar och till och med militära anläggningar. Salamandrarna förökar sig och blir allt mäktigare. Snart finns det fler salamandrar än människor på jorden. Upproret är oundvikligt ...

Karel Čapek är en intressant och betydande författare under mellankrigstiden och en modig opponent mot nazism och fascism. En utförlig presentation av honom finns här:

http://perenn.com/en-presentation-av-karel-capek-och-n-gra-av-hans-verk

* Martin ’t Hart. Kronvittnet. Översättning Ingrid Wikén Bonde i svensk utgåva från 1984.

I en holländsk stad bor Thomas och Leonie Kuyper. Han arbetar på ett laboratorium där man utför djurförsök, bland annat på råttor, hon längtar intensivt efter ett barn, vilket hon inte kan få, men tanken på och drömmen om ett barn följer henne alltid. Båda är musikintresserade och lyssnar till klassisk musik; tonsättaren Robert Schumann har en speciell plats i romanen. Thomas träffar en ung kvinna, Jenny Fortuyn, som han blir förhäxad av. De två träffas i hemlighet på stadens olika barer och krogar. En natt när de besökt flera ställen och blivit berusade skiljs de efter ett gräl och Jenny försvinner för alltid. 

Martin 't Hart.

Ganska snart visar polisen, särskilt en man vid namn Lambert, ett intresse för Thomas, som blir misstänkt för att ha orsakat Jennys försvinnande. Allt flera indicier knyter honom till händelsen och det slutar med att han blir inlåst hos polisen. På inrådan av sin advokat tiger han, medan Leonie på egen hand börjar undersöka händelseförloppet. Romanen kallas för kriminalroman, och då hör det till god ton att inte avslöja för mycket av handlingen och framförallt inte upplösningen. Det ska ändå sägas att detta är en berättelse med flera överraskande vändningar, välskriven och med fina personskildringar. Och en hel del spänning.

Jag har läst mängder av kriminalromaner och det underliga är hur få som lämnat bestående intryck efter sig. Visst finns kriminalhistorier som förenar spänning, övertygande person- och miljöskildring och en intelligent intrig, ibland med samhällskritiska inslag, men merparten är alltför fyllda av schabloner eller konventioner för att stanna i minnet. För lika varandra. Kronvittnet är en originell berättelse ur flera aspekter: miljö, personbeskrivning, handling, konstruktion med olika berättarmetoder. Då boken kom ut skrev Madeleine Gustafsson i Dagens Nyheter: ”Man läser den en första gång i ilfart, som alla goda deckare. Men till skillnad från andra är detta en deckare som man läser om: den handlade inte om vad man trodde.”

Det sista understryker jag särskilt. Det börjar som en spännande story, och visst är man genomgående nyfiken på upplösnıngen. Men något annat tar över: skildringen av huvudpersonerna och hur de förändras av vad som sker.

Martin ’t Hart är en nederländsk författare, född 1944. Boken finns inte tillgänglig i handeln för närvarande. Den filmades i Sverige 1989. Boken är bättre än filmen.

* Fania Fenelon. Kvinnoorkestern. Översättning Gun Uddenberg i svensk utgåva från 1978.

Det är möjligt att Fania Fenelon (1922–83) inte helt och hållet är författare till denna bok. ”Vittnesbörd samlade av Marcelle Routier”, står det på titelsidan, men mera exakt vad Routier har bidragit med är svårt att avgöra. När jag söker efter information om boken på nätet framgår också att den är omdiskuterad, och då är det mest andra medlemmar i orkestern som har ifrågasatt delar av Fenelons skildring, som hur de själva beskrivs och vilka roller de hade.

Fania Fenelon.

Ut baksidestexten:

1944 deporterades Fania Fenelon, en ung parisisk kabaretsångerska av judisk börd, till utrotningslägret Birkenau vid Auschwitz. Där kom hon, tillsammans med ett fyrtiotal andra kvinnor, att spela i lägrets orkester. Det skulle bli hennes räddning.

    Orkestern spelade så ofta som någon av de nazistiska plågoandarna gav order – för SS-officerare, för själve Henrich Himmler, ömsom Puccini och von Suppé, wienervalser och Peter Kreuder-melodier, den spelade för de dödsdömda under deras vandring till gaskamrarna. Repetitions- och konsertpassen upptog ibland inemot tjugo timmar per dygn.

    De flesta av orkestermedlemmarna var relativt medelmåttiga musiker. Några få – däribland dirigenten Alma Rosé, systerdotter till Gustav Mahler – var högt begåvade och mycket skickliga. 

    Med utomordentlig känslighet, återhållsamt men med perfekt detaljminne, skriver Fania Fenelon och denna privilegierade grupp av fångar, som bokstavligen ”spelade för livet” och som aldrig förlorade sin mänsklighet i detta inferno, där till och med konsten var perverterad, korrumperad.

    Fania Fenelon kan än i dag läsa det nummer som nazisterna tatuerade på hennes vänstra underarm: 74862.

De kommer ut en mängd böcker om andra världskriget, vilket beror på att det finns ett starkt allmänt intresse för det: böcker om ledande personligheter, krigets förlopp, de politiska och militära mekanismer som drev fram det, ideologierna, förintelsen, de stora slagen, och mycket annat. Att sådant beskrivs är viktigt, men minst lika angelägna är de personliga vittnesbörden som snart bara finns som dokumentationer – även om de som denna kan vara omdiskuterade. Jag skrev om boken i Östersunds-Posten den 20 oktober 1978 och slutade så här:

Skadan skulle vara stor om Kvinnoorkestern bara flöt förbi som en intressant nyhet bland många i bokfloden. Den borde läggas längst fram i skyltfönster och på diskar, köpas in av alla bibliotek och sättas i händerna på envar som har intresse för modern historia.

Det var en halv evighet sedan. Det man kan önska i dag är att någon ville ge ut den på nytt – och att många bibliotek verkligen köpte in den då den var ny. I dag finns den inte i handeln.

Flera lästips från en innesittare om några dagar.

De gamla vykorten (3). Europa

År 1955 ägde den första charterresan med flyg rum i Sverige då ett plan lyfte med Mallorca som mål. Tidigare hade några charterresor med buss ordnats. Oavsett färdmedel var den tidens charter mycket krångligare och mera tidsödande än vad vi är vana vid i dag. Det var en trög start för charterbolagen, och ännu på 60-talet var utlandsresor ovanliga för det stora flertalet svenskar. Att utvecklingen kom igång och så småningom tog fart hade den ökade allmänna välfärdsnivån och semesterlagstiftningen med tre veckors betald semester som förutsättningar.

Själv åkte jag utomlands bara en gång under 60-talet. Några vykort som inköptes under den resan kommer i följande, avslutade delar av denna lilla serie med gamla vykort. I samlingen finns ändå en del kort från Europa. Vänliga människor i bekantskapskretsen köpte dem åt mig. De fungerade som stimulans för fantasin och för egna resor.

Någon hade varit i Hamburg och köpt ett vykort som föreställde Jungfernstieg. Någon annan hade varit i Prag och tagit med sig en bild av ridskolans terrass (foto J. Hrouda). Och Petersplatsen i Rom fanns också med på ett vykort. 

Det finns lite människor i bilden från Prag. Men de är inte många, och platser som brukar vara fulla av folk i dagens verklighet är ganska ödsliga på gamla vykort. Städerna har blivit större, där finns mer folk, men ökande turistströmmar är en annan förklaring. Det är inte bara svenskarna som blivit ett resande folk.

Italien är ett spännande turistland, fullt av märklig konst, arkitektur och historiska minnen. Det framgrävda Pompeji måste ha fängslat den turist som kom dit på 60-talet. Denna byggnad kallas Faunhuset.

Men det var Spanien som blev det stora turistlandet när svenskarna började resa. Först Mallorca, sedan Kanarieöarna och orterna på den spanska solkusten. När Lasse Åberg gjorde den fortfarande ganska roliga filmen Sällskapsresan år 1980 var Spanien och Kanarieöarna som resmål säkert inget svårt val. Men den här bilden är från Torremolinos.

Och Spanien har också sina historiska och kulturella attraktioner. Här Alhambra i Granada.

En trevlig och vacker storstad är Málaga i södra Spanien. Här en vy över hamnen som den såg ut en gång.

För mitt tonåriga sinne fanns det inget europeiskt land som var mer lockade än Island. Tydligen hade vi någon bekant som hade varit där och tagit med några vykort till mig. Thingvellir, platsen där islänningarna samlades till sitt första riksmöte, Alltinget, år 930, ser nog inte så annorlunda ut i våra dagar.

Sjön Mývatn ligger på norra Island, nära småstäderna Akureyri och Húsavik. Sjön är berömd för sitt fågelliv och blev utvald till ett av Unescos världsarv redan 1977. Numera kan man löpa maraton runt sjön i en tävling som arrangerats sedan 2000. På 60-talet var det säkert lite lugnare kring sjön.

Reykjavík ser modernt ut på detta kort. De är egentligen bara bilarna som visar att det är för några decennier sedan.

Vulkanen Askja ligger inte så långt från Mývatn. Det är en av Islands största vulkaner. År 1961 hade den ett utbrott och bilden är från det tillfället.

Min andra utlandsresa gick till England och norra Wales. Sällskapet var en kompis som var välsignad med både körkort och en Peugeot. Vi stannade i privata hem som skyltade med ”bed & breakfast”. Standardpriset år 1970 var 21 shilling sex pence per person och natt i dubbelrum. Hotell av motsvarande standard kostade mer än det dubbla. Det var en rolig resa som gav många minnen. Den började med båtresan mellan Göteborg och Immingham på östkusten. Vi åkte redan första dagen genom England och förvånades över hur slitet och fattigt det såg ut på många ställen i det engelska industribältet, i städer som Barnsley och Scunthorpe. Så hade det inte sett ut på de brittiska serier som sändes på svensk tv.

Wales var grönt, lummigt, naturskönt och vänligt. Det lokala språket, kymriska, hördes överallt i de mindre orterna. Vi noterade de stora skillnaderna mellan ebb och flod i walesiska kustområden. Här är staden Llandudno.

Byn med Europas längsta ortnamn besökte vi inte. Vykortet fick räcka. Ett avslutande h fick inte plats då kortet skannades.

Vi fortsatte till södra England och for genom Dartmoorheden till Devon och Exeter. I Torquay kunde vi ha stannat till på Fawlty Towers, men eftersom den berömda tv-serien inte hade spelats in ännu var hotellet obekant. I stället en bild från Exeter, den öppna platsen framför katedralen.

På hemvägen stannade vi till i Stratford. Att detta är William Shakespeares stad var inte att ta miste på, för namnet syntes överallt. 

Stratford var idylliskt och välvårdat. En kväll gick vi på teatern, kortet nedan. Just den dagen spelades Hamlet. Det är en ganska lång pjäs som verkar ännu längre om man ser den från ståplats.

I de två avslutande avsnitten några vykort från min första riktiga utlandsresa 1966.

Statyer på stan (11) – levande statyer

Blogginläggen med statyer på stan har fått många besökare. Kanske återkommer jag till idén längre fram. Här är en lite udda variant. Statyer brukar stå där de står, ser vi dem en dag kan vi komma tillbaka nästa och se dem igen. Eller nästa vecka, eller nästa år, eller om tio år. Men nu handlar det om statyer som packar ihop sina saker och går hem efter att ha skött sin uppgift för dagen.

Levande statyer. De finns i många städer på platser där folk samlas. Meningen är att de ska tjäna en slant på att uppträda, som gatumusikanter gör. De utgör ett ofta underhållande och spännande inslag i gatubilden. I Sverige har jag inte sett några, men det är möjligt att de finns här också. Bilderna kommer från olika platser i Europa.

De två gyllene herrarna på torget i gamla stan i Prag tog inte sin uppgift som statyer särskilt allvarligt. Tanken är att man ska stå helt stilla och förväxlas med verkliga statyer. Här var det två män som stod och småpratade med varandra, rökte och gestikulerade.

Många statyer ska föreställa bestämda personer. Men det kan också röra sig om mytiska varelser, sagofigurer eller fria fantasier. Charlie Chaplin kunde man se på julmarknaden på South Bank i London för några år sedan. Kvinnan på bilden ingår inte i statyn.

Normalt kramar vi inte vanliga statyer av brons eller sten. Och den som försöker kan inte räkna med något gensvar. Men en del levande statyer kan få sig en kram. Och krama tillbaka. Även denna bild är från South Bank i London.

Många barn möter levande statyer med en speciell häpnad och förtjusning. Här är figuren placerad vid Praça do Comércio i Lissabon.

I den vackra och prydliga gamla stan i Málaga sitter en kvinnlig levande staty i silvergrått som bara får snabba ögonkast från de passerande.

Promenadstråket La Rambla i Barcelona är en bra plats för dem som vill se levande statyer. De finns där alltid. Vad det är för poäng med den vita liggande figuren kan man fundera på, kanske utan att komma fram till en vettig förklaring.

Figurer i guld och silver väcker uppmärksamhet. Ändå ser kvinnan på bänken vid Étoile i Paris ensam och övergiven ut. Men i nästa ögonblick kanske någon slår sig ner vid hennes sida.

Den klassiska mytologin gör sig påmind i Maspalomas, Gran Canaria. Här har havsguden Neptunus stigit upp ur havet för ett kort besök på turistorten.

En levande staty som fått ett långt liv är hyllningen till Mozart i Baixa i Lissabon. Jag har sett den åtminstone två gånger med ett par års mellanrum.

Ibland kan det vara svårt att förstå hur de levande statyerna bär sig åt. Motorcyklisten i Maspalomas, Gran Canaria, har placerat sig i en pose som måste vara tröttande ganska snart.

Och hur gör man för att uppträda utan huvud? Statyn vid Covent Garden i London väckte stor uppmärksamhet bland dem som gick förbi.

Till sist återvänder vi till Prag och gamla stan. Den lilla figuren i vagnen brydde sig inte om att sitta stilla utan vinkade, kastade slängkyssar till alla som gav den en slant och pladdrade oavbrutet med betraktarna.