År 1955 ägde den första charterresan med flyg rum i Sverige då ett plan lyfte med Mallorca som mål. Tidigare hade några charterresor med buss ordnats. Oavsett färdmedel var den tidens charter mycket krångligare och mera tidsödande än vad vi är vana vid i dag. Det var en trög start för charterbolagen, och ännu på 60-talet var utlandsresor ovanliga för det stora flertalet svenskar. Att utvecklingen kom igång och så småningom tog fart hade den ökade allmänna välfärdsnivån och semesterlagstiftningen med tre veckors betald semester som förutsättningar.
Själv åkte jag utomlands bara en gång under 60-talet. Några vykort som inköptes under den resan kommer i följande, avslutade delar av denna lilla serie med gamla vykort. I samlingen finns ändå en del kort från Europa. Vänliga människor i bekantskapskretsen köpte dem åt mig. De fungerade som stimulans för fantasin och för egna resor.
Någon hade varit i Hamburg och köpt ett vykort som föreställde Jungfernstieg. Någon annan hade varit i Prag och tagit med sig en bild av ridskolans terrass (foto J. Hrouda). Och Petersplatsen i Rom fanns också med på ett vykort.
Det finns lite människor i bilden från Prag. Men de är inte många, och platser som brukar vara fulla av folk i dagens verklighet är ganska ödsliga på gamla vykort. Städerna har blivit större, där finns mer folk, men ökande turistströmmar är en annan förklaring. Det är inte bara svenskarna som blivit ett resande folk.
Italien är ett spännande turistland, fullt av märklig konst, arkitektur och historiska minnen. Det framgrävda Pompeji måste ha fängslat den turist som kom dit på 60-talet. Denna byggnad kallas Faunhuset.
Men det var Spanien som blev det stora turistlandet när svenskarna började resa. Först Mallorca, sedan Kanarieöarna och orterna på den spanska solkusten. När Lasse Åberg gjorde den fortfarande ganska roliga filmen Sällskapsresan år 1980 var Spanien och Kanarieöarna som resmål säkert inget svårt val. Men den här bilden är från Torremolinos.
Och Spanien har också sina historiska och kulturella attraktioner. Här Alhambra i Granada.
En trevlig och vacker storstad är Málaga i södra Spanien. Här en vy över hamnen som den såg ut en gång.
För mitt tonåriga sinne fanns det inget europeiskt land som var mer lockade än Island. Tydligen hade vi någon bekant som hade varit där och tagit med några vykort till mig. Thingvellir, platsen där islänningarna samlades till sitt första riksmöte, Alltinget, år 930, ser nog inte så annorlunda ut i våra dagar.
Sjön Mývatn ligger på norra Island, nära småstäderna Akureyri och Húsavik. Sjön är berömd för sitt fågelliv och blev utvald till ett av Unescos världsarv redan 1977. Numera kan man löpa maraton runt sjön i en tävling som arrangerats sedan 2000. På 60-talet var det säkert lite lugnare kring sjön.
Reykjavík ser modernt ut på detta kort. De är egentligen bara bilarna som visar att det är för några decennier sedan.
Vulkanen Askja ligger inte så långt från Mývatn. Det är en av Islands största vulkaner. År 1961 hade den ett utbrott och bilden är från det tillfället.
Min andra utlandsresa gick till England och norra Wales. Sällskapet var en kompis som var välsignad med både körkort och en Peugeot. Vi stannade i privata hem som skyltade med ”bed & breakfast”. Standardpriset år 1970 var 21 shilling sex pence per person och natt i dubbelrum. Hotell av motsvarande standard kostade mer än det dubbla. Det var en rolig resa som gav många minnen. Den började med båtresan mellan Göteborg och Immingham på östkusten. Vi åkte redan första dagen genom England och förvånades över hur slitet och fattigt det såg ut på många ställen i det engelska industribältet, i städer som Barnsley och Scunthorpe. Så hade det inte sett ut på de brittiska serier som sändes på svensk tv.
Wales var grönt, lummigt, naturskönt och vänligt. Det lokala språket, kymriska, hördes överallt i de mindre orterna. Vi noterade de stora skillnaderna mellan ebb och flod i walesiska kustområden. Här är staden Llandudno.
Byn med Europas längsta ortnamn besökte vi inte. Vykortet fick räcka. Ett avslutande h fick inte plats då kortet skannades.
Vi fortsatte till södra England och for genom Dartmoorheden till Devon och Exeter. I Torquay kunde vi ha stannat till på Fawlty Towers, men eftersom den berömda tv-serien inte hade spelats in ännu var hotellet obekant. I stället en bild från Exeter, den öppna platsen framför katedralen.
På hemvägen stannade vi till i Stratford. Att detta är William Shakespeares stad var inte att ta miste på, för namnet syntes överallt.
Stratford var idylliskt och välvårdat. En kväll gick vi på teatern, kortet nedan. Just den dagen spelades Hamlet. Det är en ganska lång pjäs som verkar ännu längre om man ser den från ståplats.
I de två avslutande avsnitten några vykort från min första riktiga utlandsresa 1966.
