Bilder ur minnesdimman

Mörtsjön, Täby.

I denna blogg har jag publicerat många egna foton. Det har gått bra; här finns ingen redaktör, ingen nämnd som avgör vad som är av tillräckligt bra kvalitet. 

Söder Mälarstrand från Riddarholmen.

Nu tas mera foton än någonsin. Efter digitalkamerans genombrott behövde man inte längre bry sig om någon film och dess volymbegränsningar. Man tar så många bilder man vill och slänger de misslyckade. Mängden tagna bilder har ökat ytterligare sedan kameror byggdes in i mobiltelefoner. Och nu är det också lätt att sprida sina bilder till andra via sociala medier eller i en blogg som denna. Allt detta påverkar förstås vårt sätt att förhålla oss till bilder. 

Genom åren har jag avverkat sju åtta digitalkameror. Bilderna i detta inlägg är tagna med den allra första, inköpt 2001. Den hette Nikon Coolpix någonting. För sin tid var det en ganska fin kamera, en liten silvrig sak med tre megapixel och möjligheter att zooma fem gånger, medan de flesta andra kompakta digitalkameror då hade en eller två megapixel. Bilderna blev alltså jämförelsevis skarpa även om man förstorade dem till A4-format. Nu har alla digitalkameror, även de som ingår i mobiler, så många bildpunkter att det inte har något betydelse för skärpan. Bilderna blir skarpa även om de förstoras till A3-format, förutsatt att ljuset är bra och skakningsoskärpa undviks när man tar bilden.

Söder Mälarstrand.

Många tycker om att se bilder från det gamla Stockholm. Man kan jämföra med hur det ser ut på samma platser nu, vilka byggnader som ersatts av nya eller byggts om, hur kläderna som folk bär har förändrats, eller bilmodellerna, eller bussar och spårvagnar. De här bilderna är femton år gamla, tagna en novemberdag 2003. Inte särskilt länge sedan, och så mycket har inte hänt på de här platserna. Och detaljerna försvinner i dimman.

af Chapman, Skeppsholmen.

Dimma ger bra förutsättningar för bilder. Är man ute i naturen, som alltid är lite oförklarlig, så ter den sig ännu mera gåtfull. Vilka hemligheter gömmer sig i töcknet? Var det dimma de dagar då folktron befolkade berättelserna med älvor, huldror och andra mytiska varelser?

Mörtsjön, Täby.

Också det vardagliga synerna i staden blir förvandlade. Det är som om staden blir lite främmande, som om man vandrade omkring i en obekant miljö. Som om en välbekant gata plötsligt rymmer möjligheten att leda någon annanstans eller en byggnads konturer mjukas upp och omformas. Så med dimman kan vi se staden på ett annat sätt, som om vi inte var vana vid den och ännu inte är alla hemligheter på spåren.

Västerbron?