Lästips från en innesittare (3)

* Charlotte Brontë. Jane Eyre. Översättning Ingegerd von Tell i pocketutgåva tryckt 1989.

De tre systrarna från Yorkshire, Charlotte (1816–55), Emily (1818–48) och Anne (1820–49) Brontë, är ett märkligt fenomen i engelsk litteratur. De debuterade alla 1847 och gav ut sina böcker under manliga pseudonymer för att inte genast sablas ned av kritiken – det ansågs på den tiden inte lämpligt att unga kvinnor skrev litteratur. Emily Brontës Svindlande höjder och Anne Brontës Agnes Grey fick ändå ett dåligt mottagande, medan Charlotte Brontës Jane Eyre blev en omedelbar succé. Och framgången har fortsatt.

Charlotte Brontë.

Jane Eyre finns tillgänglig i handeln. Här är förlagets presentation:

Jane Eyre är Charlotte Brontës mest älskade och lästa roman. Skildringen av den unga flickan Janes svåra uppväxt, hennes tid på välgörenhetsskola, hennes ankomst till Thornfield Hall och mötet med den gåtfulle Mr. Rochester och hans dunkla hemlighet är sedan länge en klassiker. Det har skrivits spaltmeter om romanen, och utifrån vitt skilda motiv: feminism, religion, symbolism, kärlek, passion, natur, barn, sociala frågor och så vidare. Generation efter generation har levt med, gråtit med, skrattat med den unga flickan Jane Eyre och hennes långa och krokiga väg fram till ett självständigt liv.

Redan när Jane Eyre utkom 1847 blev den en storartad framgång. Genom sin passionerade och uppriktiga skildring av en älskande kvinnas strävan efter självständighet och likaberättigande utgör romanen en milstolpe i kvinnoskildringarnas historia och har under åren kommit ut i flera utgåvor, samt filmatiserats. Jane Eyre är en både skarpsinnig och romantisk berättelse om kärlek men den är också ett försvar för kvinnans rätt till lika värde.

I Litteraturens världshistoria (Norstedts 1973) skriver Henning Krabbe:

I Jane Eyre fann Charlotte Brontë ett litterärt uttryck för något hon var själv djupt förtrogen med och samtidigt så pass på avstånd från att hon fritt kunde forma det med sitt konstnärstemperament och uttrycka det i ett språk som är starkt, exakt och smidigt. Romanen är skriven i den vanskliga jagformen, som Charlotte verkligen behärskar. Det finns ingen person i en engelsk roman från 1840-talet som läsaren får känna så förtroligt som Jane Eyre, och det är en förtrolighet på alla plan.

Jane Eyre är en spännande bok av en driven berättare. Mer än händelseförloppet är jag fängslad av Jane Eyres person, hennes ihärdighet, mod och uthållighet, förmåga att ta sig igenom svårigheter utan att förlora sin mänsklighet. En riktig kämpe. Och i vissa avseenden oväntat modern i sitt sätt att tänka och handla.

* Fjodor Dostojevskij. Brott och straff. Översättning Ellen Rydelius i svensk pocketutgåva från 1963.

Första gången jag läste Dostojevskij (1821–81) gick jag på gymnasiet. Under en ambitiös svenskkurs ingick det att läsa romaner som Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, August Strindbergs Hemsöborna, Selma Lagerlöfs Jerusalem (båda delarna) och flera andra. Konstigt nog ledde inte denna obligatoriska läsning till någon längtan att läsa mer av författarna, snarare tvärtom. Läsningen gick i mycket ut på att nå fram till vissa uppfattningar om hur böckerna skulle tolkas och beskrivas, ett facit som en nitisk lärare hade. Visst kan litteraturhistoriska kunskaper som dessa vara värdefulla, men den gången ställde de sig i vägen för en litterär upplevelse. Man läste för att hitta rätt svar, inte för att fängslas av berättelsen.

Fjodor Dostojevskij.

Men jag gillade att läsa och gjorde det. Dostojevskij låg helt utanför läroplanen och blev ett nästan chockartat möte. Ingen annan författare hade hans kraft, intensitet och djup, ingen annan kunde skriva så spännande som i Brott och straff. Jag tror att det kan vara en fördel att läsa Dostojevskij när man är ung och oförberedd – då är man som mest mottaglig. Sedan läste jag allt annat som fanns tillgängligt på svenska av Dostojevskij. Allt var bra, men det var ändå något speciellt med Brott och straff. Och Dostojevskij blev den förste i raden av stora ryska mästare som jag träffade på.

Den här korta beskrivningen av romanens handling är hämtad från Wikipedia.

Brott och straff fokuserar på det mentala lidandet och det moraliska dilemmat som Rodion Romanovitj Raskolnikov utsätts för. Raskolnikov är en fattig ex-student boende i Sankt Petersburg som formulerar och genomför en plan för att mörda en hatad pantlånerska, enligt egen utsago för pengarna, och därigenom inte bara lösa sina egna finansiella problem utan också befria världen från en ond och värdelös parasit. Raskolnikov strävar också efter att vara en extraordinär varelse, liknande Napoleon I, med tron att mord kan rättfärdigas i strävan efter ett högre syfte. Raskolnikov visar upp några drag av megalomani och anser sig mycket begåvad. Som en extraordinär man känner han att det är rättfärdigat för honom att mörda, eftersom han existerar utanför de moraliska gränser som påverkar ”vanliga” människor. 

   Efter brottet blir han dock sjuk och besväras av minnena från sitt brott och rädslan för att bli uppspårad. Brott och straff porträtterar Raskolnikovs gradvisa insikt i sitt brott och hans önskan att bekänna. Utöver detta försöker Raskolnikov också att skydda sin syster Dunja från olämpliga friare. Han blir även oväntat kär i den prostituerade Sonja. De båda unga kvinnorna, särskilt Sonja, blir hans enda förtrogna och han inser efterhand att om han vill fortsätta i rollen som övermänniska kommer han att skada även dem. Slutligen anger han sig själv och döms till långvarigt straffarbete i Sibirien, dit Sonja följer honom.

* Anton Tjechov. Damen med hunden och andra noveller. Översättning Asta Wickman i en svensk utgåva från 1962.

I ett litet förord till samlingen med noveller av Tjechov (1860–1904) – osignerat men sannolikt skrivet av översättaren – kan man läsa bland annat:

Att läsa en historia av Tjechov är som att höra en vis, desillusionerad främling med låg, någon gång uppsluppet bullrande röst berätta några händelser som verkar vaga och valda på måfå, men som nästan osvikligt fogar sig samman till en rik, levande och angelägen skildring av människor som vi till sist känner mycket väl genom de skenbart på måfå utslängda upplysningarna. Författaren säger ingenting om sin egen syn på varelser vilkas olyckor han så skärande återger, han skälver aldrig på rösten. Men det finns ändå alltid något i själva uppläggningen av historien som säger hur djupt han känner med sina personer, hur han själv darrar inför deras elände.

Anton Tjechov.

Damen med hunden är kanske den mest kända av de cirka 600 berättelser som Tjechov skrev. Det är en vemodig kärlekshistoria om en man och en kvinna som möts på en badort, skiljs åt och möts igen. Deras historia före förloppet är knappt antydd, och vid novellens slut anar man att mycket återstår – ”för bägge stod det klart att än var det mycket, mycket långt kvar till slutet och att det mest komplicerade och det svåraste först nu hade börjat.” Det är en illustration av Tjechovs eget recept på en bra novell: skriv en berättelse och ta sedan bort inledningen och slutet. Novellerna är små brottstycken ur livet, vardagliga händelser bland vanligt folk, ofta i medelklassmiljö.

”I allt han skrev träder en sällsynt, stor egenskap hos honom klart i dagen: hans fullkomliga uppriktighet. Och med denna uppriktighet återgav han vad han såg plastiskt och klart, in i de minsta detaljer.” Orden är Leo Tolstojs.

Tjechov är uppfinnare av den moderna novellen och den bäste av alla novellförfattare. Även i översättning är hans prosa klar och exakt, osentimental men medkännande. Jag har valt volymen där Damen med hunden ingår (novellen är tillgänglig i dagens bokhandel), men många av Tjechovs noveller är av lika hög kvalitet, fyllda av skarp iakttagelse och människokunskap. Så det viktiga är inte en bestämd novell utan ett författarskap som man ständigt kan återkomma till.

* Amos Tutuola. Palmvindrinkaren. Översättning Karin Alin.

Här gör jag det lätt för mig genom att hänvisa till ett blogginlägg den 27 augusti 2018 där jag närmare beskriver Amos Tutuolas (1920­–97) korta roman, skriven 1946 och utgiven 1952 i England. Boken blir kvar i minnet inte för att den är bäst i världen, utan för att den är så udda och bryter mot alla oskrivna regler om hur en roman ska läggas upp. 

Amos Tutuola,

Med en blandning av myter från Yorubafolket i Nigeria, egna påhitt och humor beskrivs palmvindrinkarens väg till De-dödas-stad, där han hoppas finna mannen som brukade hämta palmvin åt honom men sedan ramlade ner från ett träd och dog. Vandringen är en hisnande resa genom vildvuxen fantasi och allehanda äventyr. Ur Peter Glas förord till en svensk utgåva från 1996 citerar jag:

Visst finns likheter med Bunyan och Dante, t ex beträffande berättelsens uppläggning som en vandring längs en väg av prövningar, men också stora skillnader: Tutuolas framställning är så mycket mera extrem, de visuella inslagen så mycket mera bisarra, intrigen är så mycket brokigare i strukturen. Moderna ord (som t ex fotbollsplan, fotograf, technicolor, aluminium) dyker här och där upp på ett sätt som bryter den mytologiska stil vi är vana vid. Ett detaljdrag i stilen är också de ständiga exakta sifferuppgifterna om varelsers antal och storlek, om hur lång tid som förflyter, om hur långa sträckor som avverkas etc. Siffrorna ger ett underligt drag av saklighet mitt i det hisnande. Dessutom finns humorn och de plötsliga avbrotten. Som läsare känner man aldrig fast mark under fötterna, man kan aldrig gissa vad som ska hända härnäst.

Palmvindrinkaren finns tillgänglig i handeln. Fler lästips från en innesittare längre fram.