Den franske diktaren Artur Rimbaud (1854–91) har gått till historien som ett ungt, brådmoget poetiskt geni som blommade upp tidigt och vissnade i förtid. De två första dikterna här är skrivna av en sextonåring, den tredje är odaterad men troligen ett par tre år yngre. När Rimbaud övergav poesin vid tjugo års ålder hade han utgivit en bok, En tid i helvetet från 1873. Tillsammans med kolleger som Charles Baudelaire, Paul Verlaine och Stephane Mallarmé stod Rimbaud för en litteratur som i efterhand framstår som födelsen för symbolismen och modernismen inom poesin. Ur svenska Wikipedias utförliga text om poeten citerar jag:
Han anses synnerligen nyskapande och originell som poet. Tillsammans med den äldre Charles Baudelaire ses han som en viktig föregångare till den franska symbolismen på 1880-talet, men även till modernismens litteratur och enskilda internationella poeter under hela 1900-talet. Hans verk Les Illuminations blev när det kom ut 1886 ett viktigt tillskott i den inledande symbolistiska rörelsen. Genom verket blev han på kort tid ett stort namn i den samtida litteraturen, även om han själv hade lämnat det litterära livet. Omkring sekelskiftet var Rimbaud ett känt och uppmärksammat namn inom hela det europeiska kulturlivet, och i litteraturkretsar fortsatte såväl hans poesi som hans livsöde att attrahera. /,,,/
Ett viktigt och för den tiden nyskapande drag i Rimbauds poesi är hur det poetiska språket används som redskap för fantasin snarare än för att återge referenser och konventioner. Orden och språket är självständigt, och målet är att få dem att uttrycka någon form av ny, djup och hittills fördold sanning. I ett brev /,,,/ 1871, ett brev som inom Rimbaudforskningen ofta kallas för ”skådarbrevet”, skriver Rimbaud att diktaren måste göra sig ”skådande genom en lång, väldig och genomtänkt desorganisation av alla sinnen.”
Efter att ha dragit sig tillbaka från litteraturen levde Rimbaud ett dramatiskt och kringflackande liv på olika ställen i Europa, Afrika och Asien. Han livnärde sig bland annat som arbetsledare vid ett bygge, handelsresande och tolk. Den mystiska dikten Stockholm nedan skrevs flera år innan Rimbaud verkligen kom till den svenska huvudstaden, då som anställd vid en kringresande cirkus. I Sverige introducerades Rimbaud genom översättningar av Gunnar Elelöf på 30-talet.
Dikterna här kommer från volymen Dikter och diamantprosa i tolkning av Helmer Lång (FiBs Lyrikklubb 1965). I nästa blogginlägg finns ett par exempel på Rimbauds kortprosa ur samma volym.
I blåa sommarkvällar vill jag vandra mot
ett fält med mogen säd: i gräset vill jag stanna
och drömma när jag känner svalkan mot min fot.
Jag låter vindens strömmar bada hår och panna.
Jag vill i tystnad gå, jag tänker ingenting:
men i mitt hjärta skall en ändlös kärlek brinna.
Och i Naturen vill jag ströva länge kring
i fjärran, fjärran – lycklig där som med en kvinna.
Den sovande i dalen
En glänta: på de gröna gräsen stänker
bergbäcken sjungande sin spetsbrodyr
av silver, som en guldsköld solen blänker
och pärlskum i den lilla dalen yr.
Med nacken badande i lummig ljung,
med håret flytande i sol på ängen
och munnen öppen sover där en ung
soldat, blek, i den gröna sängen.
Han sover med sin fot bland liljor, smilar
som barnet gör i feber, där han vilar.
Han fryser: jord, ge honom skydd och tröst!
Till denna ynglings soliga alkover
når ingen doft. Med handen slapp han sover
i ro. Han har två röda skotthål i sitt bröst.
Stockholm
Al. Kämpe. Kristersson,
Kavallberg, Wolfenström,
– O Krakar! – Erlandsson,
– Kristusar! – Fatterström!
King, Jakob, Gotthardsson!
Ahl, Lydig, Wennerström!
Lamm, Mossberg, Eskilsson,
Carolus Kvick! – en Ström
av Gracer! Taggighet!
Skokräm, en oljig bit!
Mögliga bröd, med sprit!
Ni Blinda! – men vem vet? –
Poliser, Prinsar hemma!
– Hör kristlighetens stämma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar