Sydostasiens förändring med fotografens ögon

Två fotografer från Sydostasien, Lim Sokchanlina från Kambodja och thailändaren Dow Wasiksiri, ställer ut på konst- och kulturcentret i Bangkok. Förmodligen är det en tillfällighet att båda fotograferna ställer ut bilder som domineras av byggnader. De är folktomma, lite ödsliga. Med sina bilder berättar de ändå om sina länder.

För Sokchanlina, född 1983 och verksam också med video och installationer, finns ett tydligt samtidskommenterande syfte. Jag citerar direkt från informationstexten kring utställningen. 

His photographs represent the complexities of many issues in the economy, society, culture and environment that reflect the ongoing development in Cambodia and neighbouring countres.

National Road No. 5 (2015) is a series of photographs that record destruction of homes and settlement on the Thai-Cambodian border sponsored by Japanese construction in the name of development. Wooden shacks with corrugated sheets sliced in half are like shattered paradise shared by neighbouring countries.

His photographs portray a range of domestic structures in transitional phases. In some cases the road has crept to the edge of the dwelling, in others the building has been cut in half, or demolished. Lim’s landscapes seem to record a past, present, and future at once …

Dow Wasiksiri är en mer rutinerad fotograf, född 1956, med flera separatutställningar bakom sig, även i utlandet. Med bildserien Quiet Encounters har han velat skildra ”peri-urban”-motiv runtom i hemlandet. ”Peri-urban” brukar översättas ”stadsnära” och syftar på områden som inte är riktig landsbygd men heller inte stad. ”For Dow, this raw mixture of development blurs the space between urban and rural”, enligt informationstexten. Som vidare säger, bland annat:

The artist took to photographing the peri-urban landscapes while travelling around the country that he encountered along the way between the places he was visiting. /…/ He doesn’t make judgements about what it looks like. Instead he lingers quizzically at scenes we tend to glance by without noticing. Through these photographs he wants to ponder on the tastes and lifestyles that have led Thai society to change our landscapes in this way.

 

Både Lim Sokchanlina och Dow Wasiksiri vill med sina bilder fånga dagens tillstånd i länder i Sydostasien som genomgår stora förändringar. Lyckas de? Det är närmast en fråga för dem som bor i dessa områden och själva är delaktiga i förändringen. För oss som kommer utifrån har bilderna emellertid en atmosfär, en stämning som är fängslande. Bilderna från Thailand är lite mera spretiga i motiven än de från Kambodja. Skillnaderna i levnadsstandard i det thailändska samhället och kontrasterna mellan kulturer som möts är påtagliga, något som möjligen blir särskilt uppenbart i områden som varken är landsbygd eller stadslandskap.

Aphisit Sidsunthia

Konst- och kulturcentret i centrala Bangkok liknar inte museer som vi är vana vid från Europa. Utställningarna och aktiviteterna kring konst och kultur är många, men här finns också privata företag i form av små serveringar och butiker med konstnärliga inriktningar som till exempel konstmaterial eller affischförsäljning. Vad som är museets ”officiella” samlingar och vad som är tillfälliga utställningar till följd av privatpersoners eller organisationers initiativ är lite oklart. I det som kallas People’s Gallery fanns fram till jul förra året en utställning, Aftertaste, av den thailändske konstnären Aphisit Sidsunthia. Bilderna, ofta gjorda med en blandteknik där både foto och måleri ingår, är fängslande och ibland lite obehagliga. Bilden nedan heter Tomorrow.

Konstnären är mycket ung, född 1994. Han studerar fortfarande konst på Silpakorn University i Bangkok, ett universitet som sedan grundandet på 40-talet har specialiserat sig på olika konstnärliga riktningar. Sidsunthia är trots sin ungdom meriterad och har deltagit i en rad utställningar i Thailand och även i Spanien och Vietnam. Tre separatutställningar finns också på meritlistan, liksom ett par utmärkelser i konsttävlingar. Bilderna nedan är två delar av en större kombination, United 713, 364 cm bred. Först den vänstra delen, nedtill den högra.

Till utställningen hör en folder där Aphisit Sidsunthia berättar om sin konst. Jag avstår från citat eftersom resonemangen är så flummiga att de närmast är obegripliga, och den engelska översättningen är dessutom svår att få ut något av. Men klart är att konstnären vill förena minnesbilder med konkreta iakttagelser och med minnesbilder menar han även fantasier och drömfragment. Kombinationerna liknar hallucinatoriska bilder, ologiska drömmotiv. Därtill finns några porträtt med människor vars tydliga anletsdrag eliminerats så att bara vaga konturer tecknats, som i bilden överst. Och i den bilden kan man upptäcka inte bara ett ansikte framifrån, utan också, om man betraktar bilden noga, två ansikten i profil. I bloggen blir alla bilder små, men i verkligheten är de flesta av bilderna mellan en och två meter på varje ledd. Bilden nedan heter Anatomy Lesson of Jam-Nian governor.

Modern asiatisk konst ser vi inte ofta. Aphisit Sidsunthias utställning är en påminnelse om att allt nytt och intressant inte måste komma från Europa eller USA.

Indonesiens barn talar till världen

Det stora konst- och kulturcentret i centrala Bangkok är fullt av utställningar. En av de mindre och mera anspråkslösa finns längst ner i byggnaden. Här ställer man ut bilder gjorda av barn i Indonesien. Det är ungefär allt man får veta: vad barnen heter nämns inte, inte heller varifrån i Indonesien de kommer. Däremot har bilderna delats in i olika åldersgrupper, från fyra till tolv år.

Av teckningarna att döma är indonesiska barn ungefär som andra barn. Det ser ut som typiska barnteckningar. Däremot måste de unga konstnärerna ha vetat om att deras alster skulle visas i en miljö där utlänningar ser dem. Annars är det svårt att förstå varför texten i vissa av bilderna är på engelska.

Det är som synes vackra budskap om fred, kärlek och samhörighet som man vill föra ut i världen. Jag kommer att tänka på ett klassiskt teveinslag där Sven Melander intervjuar en liten flicka om vad barn önskar mest av allt, och där flickan först efter en hårdhänt dialog kommer fram till rätt svar: fred. Kanske har även de indonesiska barnen haft någon – en lärare eller förälder? – som talat om för dem vilka budskap som ser bäst ut? Eller kommer budskapen direkt från hjärtat?

Fred och kärlek är teman som säkert skulle ha förekommit om bilderna hade varit ett halvsekel gamla. Miljö- och klimatfrågorna har vuxit sig in i medvetandet sedan dess, även bland de mycket unga.

 

Den översta bilden här är från den yngsta kategorin, barn från fyra till sex år. De följande tre är gjorda av sju- till nioåringar. De sista två bilderna är av barn mellan tio och tolv år. Observera den sista bilden med en svårläslig text: ”Gender and sexuality does not matter when making friends”. Ett ovanligt ämne för ett barn, och ett litet språkfel som vittnar om att censuren, om den funnits, inte varit alltför sträng.

Thailändskt trassel

Julen 2015 tillbringade jag i Thailand. Det var inte första besöket där. Den första gången var en resa till Phuket 1996, och ön gjorde ett starkt och positivt intryck bara genom att vara så annorlunda alla andra resmål jag hade sett. Den tropiska fuktiga värmen som slår emot en när man lämnar flygplatsen, maten, språket och kulturen, de vackra stränderna och öarna med glasklart turkost vatten, de konstiga frukterna, andehus och buddhistisk arkitektur, de vänliga leendena som folk kanske inte menar så mycket med men är trevliga ändå … och genom åren består de positiva bilderna av Phuket och Thailand. Men andra, mindre tilltalande sidor tillkommer.

Kata Beach, Phuket.

Dit hör den ökande kommersialiseringen på de större turistorterna. Man kan inte ta många steg på någon av huvudgatorna utan att bli tilltalad av en skräddare som beter sig som om man rest över halva världen för att beställa några skjortor av just honom. Dit hör också den hektiska trafiken. Phuket kan se paradisiskt ut om man ser grönskan och de ljusa stränderna från havet. Men bilköer, trängsel och åtföljande avgasutsläpp är minnesbilder av transporter längs vägarna.

Också Thailand som helhet har många positiva sidor. Men de negativa börjar komma ikapp. Sedan en tid har en militärjunta tagit över styret av landet med en alltmer repressiv maktutövning, som groteskt hårda straff för bloggare som sagt något ofördelaktigt om kungahuset. Och kung Bhumibol, beundrad och vördad på ett sätt som är obegripligt för en västeuropeisk besökare, har fyllt 88 år och kan inte rimligen leva hur länge som helst. Vad händer då kungen dör? Ingen vet, men den som befarar eskalerande konflikter mellan befolkningsgrupperna och långvarig politisk oro är sannolikt bara realistisk.

Pad Thai.

Bristen på demokrati och yttrandefrihet märker knappast den turist som beställer en Pad Thai på någon av Phukets restauranger. Men som besökare i ett annat land bör man åtminstone ha en hum om de politiska förhållandena. Och inse att Thailand inte är ett paradis. Därför får mina reseminnen illustreras av några trassliga elledningar. Själv tillhör jag den del av mänskligheten som knappast kan ladda upp en mobiltelefon utan att slå knut på kabeln. Därför blir det thailändska kabeltrasslet lite uppmuntrande – jag är inte ensam om att trassla till kablar. Ledningarna hänger i tunga sjok längs alla vägar på Phuket och här och var samlas de till gigantiska nystan. Som ett dunkelt förebud om kommande politiskt trassel i landet.

De två översta från Kata, de två nedre från Patong.