Frödings vinter

Gustaf Fröding levde mellan 1860 och 1911. Alltså har han varit död i mer än hundra år. Det är få poeter förunnat att efter så lång tid ännu kunna tala till en trogen läsekrets. Med anledning av den årstid som är på väg, och på sina håll hunnit långt, återger jag Frödings dikt om vintern. Den är hämtad från Lyrikboken (Forum 1964).

Vinter

Jag älskar ej, men börjar akta kyla,

jag älskar ej, men börjar akta hårt,

för lätta falla flingorna, som skyla

den rest av liv, som höstar härjat svårt.

Se, drivan hårdnar, insjön bottenfryser,

och hårt av isig kyla bliver allt,

kall isen, drivan, kallt det drivan hyser

och kallt mitt eget väsen, isigt kallt.

Må iskallt bliva allt det alltför ljumma

i allt som halvt är välment, halvt är svek,

må isen kyla hårt och rakt det krumma

hos varje själ, som varit alltför vek.

För vekligt slingrande jag själv har smugit

kring allt jag mött, och ej förmått mig tro

att jag förfalskande och dolskt har ljugit,

att icke ock i mig en orm haft bo.

Kanhända isig kyla är det sista

omslingrande fördömdes hopp

– när livets ljumma sista flämt de mista,

är kvar en livlös, plågbefriad kropp

i något isflak, fruset fast i isar,

granitlikt hårt vid någon livlös ö,

där ingen talar, inget märke visar,

att någon där måste leva och måste dö.

Men giver köld blott styrka åt det sjuka

och kan förnyad varmtids friska tö

till nyfött liv det hårdnade uppmjuka

ur tusenårig istids is och snö,

så vakne det att icke mera dö!