Bästa albumen med ny fado (3): Plats 40–31

40. Margarida Guerreiro. Sal E Mel. Ovação 2003.

Jorge Silva, portugisisk gitarr, Jaime Santos, spansk gitarr, Tó Moliças, basgitarr, Susana Santos, cello.

Detta är den första cd:n av Margarida Guerreiro, en sångerska från Alentejo i söder med fado och folkmusik från hemtrakten i bagaget. Rösten är mjuk och böjlig, och hon sjunger en rikt ornamenterad linje i främst en rad standardnummer, till stor del hämtade ur Amália Rodrigues repertoar. Det blir personliga tolkningar med en angenäm klangbild där cellon skapar fyllighet och djup.

39. Marco Rodrigues. Entre Tanto. Universal 2013.

José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Marco Rodrigues, spansk gitarr, André Moreira, basgitarr.

Marco Rodrigues är en av de bästa manliga sångarna inom dagens fado och av en del tippad att bli den mest framgångsrika av alla med tiden. Denna skiva bjuder på ganska blandat material, från en tonsättning av en renässansdikt och några traditionella fados till helt nyskrivet, bland annat av Rodrigues själv. Han är en fin sångare med tydligt engagemang för texterna och förenar en utåtriktad, charmig personlighet med allvar och känsla för traditionen.

38. António Zambujo. Quinto. Universal 2012.

José Manuel Neto eller Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença eller António Zambujo, spansk gitarr, Ricardo Cruz, basgitarr, dessutom andra musiker på exempelvis klarinett, basklarinett, trombon och cavaquinho.

António Zambujo är liksom Marco Rodrigues en bra gitarrist, dessutom en populär sångare med mycket avspänd och lättillgänglig framtoning. Han breddar gärna sin repertoar och tar in till exempel brasiliansk musik eller folksånger. Rösten är behaglig och sångsättet ledigt. Arrangemangen är ofta originella med instrument som knappast alls förekommer annars i fado. Detta är en lyckad blandning av några äldre standardnummer och nyskrivna sånger, António Zambujos bästa album.

37. Antologi: Brincar aos Fados. Farol 2014.

Camané, Joana Amendoeira, Cristina Branco, Ricardo Ribeiro, Maria Ana Bobone, Mafalda Arnauth, Rodrigo Costa Félix, Katia Guerreiro, Jorge Fernando, Ana Sofia Varela, Carlos Leitão, Celeste Rodrigues, sång, Marta Pereira da Costa, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, Rodrigo Serrão, kontrabas, samt ytterligare några musiker i enstaka spår.

Detta är en trevlig antologi, tillkommen på initiativ av Rodrigo Costa Félix, med traditionell fado till nyskrivna texter av Tiago Torres da Silva. Allt handlar om fadon ur olika synvinklar. Texterna är bra och ibland roliga. Sånginsatserna är också helt godkända med ett plus för de kvinnliga rösterna, särskilt Katia Guerreiro, som svarar för albumets bästa spår med Num Gesto Que Se Adivinha.

36. Joana Amendoeira. À Flor da Pele. HM Música 2006.

Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, Paulo Paz, basgitarr eller kontrabas.

Jag tvekade mellan denna och skivan från 2102, Amor Mais Perfeito, som Joana Amendoeiras näst bästa album, och kanske var det vanan som avgjorde. Cd:n är ett fint exempel på Amendoeiras vänliga, varma och känsliga sångsätt, och innehållet är väl varierat med flera traditionella fados samt sånger komponerade av kompmusikerna, som är mycket skickliga. Fado när den är som mest melodisk, innerlig och ömsint.

35. Ana Moura. Leva-me aos Fados. Universal 2008.

Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, Filipe Larsen, basgitarr.

Ana Mouras fyra första album är starkt präglade av samarbetet med Jorge Fernando, som har producerat detta det fjärde, spelar spansk gitarr och är upphovsman till det mesta på skivan. Anna Mouras röst ligger ganska lågt, och i hennes sångsätt finns en kärvhet och strävhet som är ovanlig i dagens fado. Titelspåret tillhör de bästa. Skivan är rätt lik hennes föregående.

34. Teresa Tapadas. Traços de Fado. iPlay 2012.

Anonyma kompmusiker på portugisisk gitarr, spansk gitarr och bas.

Jag hittar ingen information om kompmusikerna på denna skiva, vilket är symptomatiskt eftersom de har en ovanligt tillbakadragen roll. Denna fina sångerska, underskattad utomlands, med en klar sopran, ett känsligt tolkningssätt och fin teknik, tillhör de bästa i dag. Här kan noteras en vacker religiös sång, Ave Maria, samt den gamla Amália-sången Fado Malhoa samt Pedro Pinhals komposition Verde Verde Campo. Teresa Tapadas förtjänar ett mera aktivt stödjande komp, men sången kan man inte klaga på.

33. Miguel Brito Rebelo. Quem Foi Que Te Fez Fado? Montepio 2011.

Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando eller Miguel Rebelo, spansk gitarr, Filipe Larsen, basgitarr.

Miguel Rebelo är en trevlig röst i dagens fado, dessutom en bra gitarrist. På skivan har han dessutom komponerat flera av melodierna. Det är en fin blandning av sånger som framförs avspänt och anspråkslöst, med känsla för fadons traditioner. Rebelo sjunger med värme och inlevelse, och man anar också en humoristisk ton här och var. Uppföljaren O Nosso Fado É do Mundo (Montepio 2013) är ungefär av samma klass, men tills vidare föredrar jag denna.

32. Ricardo Ribeiro. Porta do Coração. EMI Music Portugal 2010.

Pedro de Castro och José Luís Nobre Costa, portugisiska gitarrer, Jaime Santos, spansk gitarr, Joel Pina, basgitarr.

Med förebilder som Alfredo Marceneiro och Fernando Maurício står Ricardo Ribeiro för en utpräglad traditionell linje och sjunger mest traditionella melodier på denna skiva. Han har en kraftig och fyllig röst som varieras starkt mellan olika dynamiska nivåer. Som bäst är Ribeiro en mycket uttrycksfull sångare där arvet från Fernando Maurício är tydligt, även vad gäller repertoarvalet. Pedro de Castro är fenomenal i ett långt gitarrsolo i Fama da Alfama. Detta är en innehållsrik skiva med fado som folkmusik.

31. Gonçalo Salgueiro. Segue a Minha Voz. SPA/Movieplay 2012.

Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, Marino de Freitas, basgitarr.

Gonçalo Salgueiro har en av de allra bästa rösterna inom dagens fado. Dessutom ett omsorgsfullt ”skolat” sångsätt som förenas med en rik ornamentering. Det låter elegant, stämningsfullt och vackert i lyriska sånger som Lianor, Amêndoa Amarga och Meu Fado, Meu Doce Amigo. Mer än andra manliga sångare är Salgueiro förknippad med Amália Rodrigues repertoar, och ”hennes” kompositörer José Fontes Rocha, Alain Oulman och Carlos Gonçalves svarar för åtta av sångerna på skivan.

I nästa avsnitt tar jag upp platserna 30–26.