Två dikter av Brecht

Bertolt Brecht (1898–1956) är en av 1900-talets tongivande författare, särskilt inom teatern med verk som Tolvskillingsoperan (1928), Staden Mahagonnys uppgång och fall (1930), Den goda människan i Sezuan (1940) med flera. Brecht var kommunist, vilket han inte försökte dölja i sina starkt politiska dramer. Distanseringseffekter – att åhörarna inte identifierar sig alltför starkt med rollfigurerna utan bibehåller en kritisk distans till det som utspelas – har varit vägledande också för många efterföljande dramatiker. Under 1900-talets första decennier var det många författare som liksom Brecht hade stora förhoppningar kring kommunismen, en ideologi som då inte hade utprovats så länge och inte i så många länder. Frågan om hur Brecht hade ställt sig i dag, med åtskilliga facit i hand, kan förstås inte besvaras. 

Brecht var också lyriker, och jag tycker att hans dikter, i alla fall det fåtal jag har läst, fortfarande förtjänar sin publik. De här två exemplen är hämtade från volymen Tysk lyrik, en antologi i urval av Sven Lindner, Svalans lyrikklubb, Bonniers 1971. Dåliga tider för lyrik är översatt att Arnold Ljungdal, Lösningen av Herbert Grevenius.

Dåliga tider för lyrik

Ack jag vet ju: det är

bara den lycklige som blir älskad. Hans röst

hör man gärna. Hans ansikte är vackert.

Det förkympta trädet på bakgården

kan skylla på dålig jordmån men de som går förbi

kommer inte desto mindre, och med rätt,

att kalla det förkrympt.

Sundets båtar och lustiga segel

ser jag inte, vad jag ser är fiskarnas

tunga svårskötta nät.

Varför envisas jag att tala om

den fyrtioåriga hjälpkvinnans andnöd:

flickornas bröst

är lika varma som förr.

Ett rim bland mina strofer

skulle i dag förefalla mig som övermod.

I mitt inre brottas

glädjen över blommande äppelträd

med avskyn för plankstrykarens tal.

Men det är bara den senare känslan

som driver mig till skrivbordet.

Lösningen

Efter upproret den 17 juni

lät sekreteraren i författarförbundet

utdela flygblad i Stalinallén

på vilka stod att läsa, att folket

förverkat regeringens förtroende

och endast genom fördubblat arbete

kunde återerövra det. Vore det då

trots allt inte enklare, att regeringen

upplöste folket och

valde ett annat.