Katia Guerreiro och Mariza tillhör sedan länge fixstjärnorna på fadohimlen. De har en del gemensamt. De tillhör samma generation, Mariza är född 1973 och Katia Guerreiro tre år senare. De har givit ut en rad skivor, turnerat mycket och har båda en avsevärd publik utomlands. De är faktiskt båda födda i Afrika, Mariza i Moçambique och Katia Guerreiro i Sydafrika, och uppvuxna i Portugal, Mariza i Lissabon, Katia Guerreiro på Azorerna. Och de har nyligen kommit med nya skivor.
Det finns förstås också skillnader. Katia Guerreiro har på en rad album varit trogen traditionell fado och nyare kompositioner kring typiska fadoteman, med fadons typiska instrumentering och uttryck. Mariza kan också lämnat fina resultat inom denna musik, men hon har även anknutit till afrikanskt och latinamerikanskt i sin musik, naturligt nog eftersom hon har släktband till dessa världsdelar. Och hon har närmat sig en bredare, internationell populärmusik, något som fått konservativa fadolyssnare av misslynt muttra om ”pop-fado”. Men kanske har hon därigenom vunnit nya lyssnare till fadon.
Katia Guerreiro. Sempre. Egeac/Museu do Fado. ****1/2
Skivtitlar som Tudo ou Nada (”Allt eller inget”, 2005) och Até ao Fim (”Ända till slutet”, 2014) vittnar liksom den nya Sempre (”Alltid”) om hängivenhet, och den gäller till stor del själva fadon, som sångerskan uttrycker sin kärlek till i en kort prolog och epilog på det nya albumet.
På tidiga skivor hade Katia Guerreiros röst en hård och kantig klang i starka lägen. Den har hon med tiden arbetat bort, och hon sjunger numera mjukare och mer nyansrikt, men med bibehållen förmåga att sjunga starkt där det behövs. Hennes engagemang för text och ton är tydligt, och det finns få artister inom fadon som når en så stark uttrycksfullhet, även på detaljnivå, som Guerreiro. Detta kommer till pass i fina tolkningar av två av fadons mest nyttjade melodier, Fado Menor, som här heter Tristeza Velha, och Alfredo Marceneiros Fado Bailado, här Brado. I övrigt sjunger Katia Guerreiro ett knippe sånger i varierande tempon. Några är traditionella fados, andra nyskrivna sånger, däribland fyra stycken med texter av Manuela de Freitas. En sång av Helder Moutinho (text) och PauloValentim (musik) heter Distante, och den sjunger Katia Guerreiro a capella. Djärvt: det gör inte den som tvivlar på sin förmåga.
Skivan är jämn. Till det fina resultatet bidrar kompmusikerna, som är några av de bästa man kan finna i dag. Pedro de Castro eller/och Luís Guerreiro spelar portugisisk gitarr, João Veiga eller André Ramos spansk gitarr och Francisco Gaspar basgitarr.
Sångartister brukar anse att det bästa de gjort är det de gjort senast. Så Katia Guerreiro tycker nog att detta är hennes bästa album. Jag tycker snarare att det är ungefär på samma nivå som hennes närmast föregående. Och då är det ett av de allra bästa som kommit ut 2018.
Mariza. Mariza. Warner Music. ****
Mariza är åtminstone i Sverige det största namnet inom ny fado, och hon är det i första hand på grund av sin egen förmåga. Men skicklig marknadsföring och det faktum att hennes debutskiva Fado em Mim från 2001 uppmärksammades ordentligt i Storbritannien har också spelat in. Hon har sedan givit ut en rad skivor varav jag alltid haft en svaghet för den tredje, Transparente från 2005. På den skivan svarade brasilianaren Jaques Morelenbaum för smakfulla arrangemang. Han medverkar även på den nya skivan, men enbart som cellist i ett nummer.
På scenen uppträder Mariza ofta med slagverk i kompet, och så är det också på flera av spåren på denna skiva. Klaver i form av synt förekommer också liksom ett par andra instrument. I annan musik än fado kan slagverk vara motiverat, men i fadon är det normalt gitarrerna som får ansvaret för rytmen. Slagverk i standardnummer som É Mentira och Fado Errado tränger undan gitarrerna, vilket är oekonomiskt om man har tillgång till så fina musiker som José Manuel Neto, portugisisk gitarr, och Pedro Jóia, spansk gitarr. É Mentira sjungs också av den nya sångerskan Maria Emília på hennes debutalbum, och för mig vinner nykomlingens entusiasm och energi. På Fado Errado medverkar veteranen Maria da Fé, som inte längre sjunger på sin fadokrog Sr. Vinho i Lissabon. Men hennes insats här visar att hon fortfarande kan sjunga med auktoritet.
Om instrumenteringen ibland kan tyda på att sångerskan vill närma sig en internationell populärmusik, så finns det flera inslag som pekar i närmast motsatt riktning. De flesta av numren är nyskrivna, och följaktligen ovana för lyssnarna. Här finns sånger som är dämpade, återhållna och lite inåtvända och där även kompet är tillbakadraget. Quem me Dera är en trevlig melodi som skulle ha varit ännu mera tilltalande utan synten som dyker upp på slutet. Diogo Clemente har komponerat Por Tanto te Amar till en text av Carolina Deslandes, ett poetiskt stycke både i ord och ton. Och skivans allra bästa inslag är Jorge Fernandos Quebranto. Det är inte bara en vacker melodi, utan också en påminnelse om vilken suverän sångerska Mariza är i sina bästa stunder – inte bara med kraft och sångteknik, utan också med sinne för det finstilta, för struktur och dynamik.
För min del fortsätter Transparente att vara Marizas bästa album. Den nya utgåvan är lite ojämn. Men topparna sträcker sig högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar