Vem döljer sig i gatunamnet? (2)

Skeppar Karls gränd har haft sitt namn sedan slutet av 1500-talet. Det är en i raden av gränder som förbinder Österlånggatan med Skeppsbron i Gamla stan. Där bodde en skeppare som hette Karl i ett hus som han förvärvade 1564. Mer vet man inte om honom.

Skeppar Karls gränd.

Carl Herrman Tidelius (1854–1927) var lärare vid Maria skola mellan 1881 och 1914. Han var också verksam inom Sällskapet Barnavännerna och känd för sin hjälpverksamhet. Tidigare elever uppskattade honom så mycket att de bildade ett sällskap med uppgift att hedra hans minne, och det var myndighetsuppvaktningar från sällskapet om att en gata skulle uppkallas efter läraren som till slut resulterade i att så blev fallet. En minnestavla finns uppsatt på ett av husen vid Tideliusgatan. Bland alla författare och grevar och baroner som namngett Stockholms allmänna platser är Tidelius en lite udda individ; en vanlig lärare som hans elever ansåg vara så unik att han förtjänade en egen gata. Den ligger nära Ringvägen, inte långt från Rosenlundsgatan.

Tideliusgatan.

Geijersvägen har förstås fått sitt namn efter Erik Gustaf Geijer (1783–1847), som kom från Värmland, son till en bruksherre. Geijer var en av 1800-talet viktigaste kulturpersonligheter med en mångsidig begåvning som författare, poet, filosof, tonsättare och historiker. Bland mycket annat var Geijer professor i historia vid Uppsala universitet, i flera omgångar rektor för samma universitet samt medlem i Svenska akademien. I svensk kulturhistoria finns det få personer som haft så stort inflytande över samtidens tänkande. Geijer antecknade själv om sina intressen: ”Med fem saker har jag befattat mig – ivrigt, om ej med framgång – filosofi, historia, vältalighet, poesi och musik. Det är de fem fingrarna på min hand, vilka jag i ärlig slöjd uppövat och av vilka jag ej vill uppgiva någondera.”

Geijer framträdde först som konservativ nationalist. Han var en av de drivande krafterna i Götiska förbundet och grundade dess tidskrift Iduna. Den beskrivs i Wikipedia så här: ”Tidskriften blev romantikens första riktiga organ i Sverige, och föreningen samlade dåtidens stora konstnärer i alla fack och en stor del av den intellektuella eliten. Syftet med själva föreningen var att bryta upplysningens makt över kulturen och återknyta de kulturella banden med Olof Rudbeck d.ä. och den hyperboreiska och göticistiska traditionen, varav namnet. Han ingick i förbundet till 1817, då ett gräl med Pehr Henrik Ling ledde till att Geijer lämnade det.”

Geijer blev emellertid inte konservatismen trogen. Mycket uppmärksammat blev hans ”avfall” 1838 då han anslöt sig till liberalismen. En fråga som han ägnade stor energi var slaveriet i den svenska kolonin St. Barthélemy i Karibien, och det är till en del Geijers förtjänst att det avskaffades 1845. Liberalismen var vid denna tid, innan någon socialism hade etablerats, en radikal och omstridd ideologi.

Det var länge sedan, och Geijer lever i våra dagar främst vidare tack vare sin litteratur. Patriotiska dikter som Odalbonden och Vikingen, präglade av tankegångarna inom Götiska förbundet, har i dag få läsare. Men hans kortare dikter tycker jag fortfarande är läsvärda. På nyårsdagen 1838, som anses förebåda hans skifte av politisk ideologi, är väl den mest kända.

Ensam i bräcklig farkost vågar

seglaren sig på det vida hav;

stjärnvalvet över honom lågar,

nedanför brusar hemskt hans grav.

Framåt! – så är hans ödes bud;

och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

Geijer tonsatte själv en del av sina dikter. Hans musik är värd en närmare kontakt. Utöver de tonsatta dikterna finns riktigt fin kammarmusik av Geijer.

Mäster Samuelsgatan är lång gata som går rakt igenom Stockholms centrum på Norrmalm. Gatan är uppkallad efter Samuel Benedicti Hammarinus, död 1667.  Han var kyrkoherde i Klara och Bromma församlingar och skildras som en hänsynslös men också duglig person. Han avsattes 1663. 

Bakgrunden var att en av hans pigor på gården i Bromma i ett anfall av svårmod hade tagit livet av sig genom hängning. Ingen vågade skära ner kvinnan eftersom det var en uppgift för bödeln. Men Hammarinus skar ner henne. Han ansågs då ha givit sig in på bödelns arbetsområde och solkat sitt prästerliga ämbete. Saken behandlades i flera instanser med resultatet att Hammarinus blev avsatt. Tack vare kunglig nåd fick han senare möjlighet att återta prästyrket, men kyrkoherde blev han aldrig mer.

Mamsell Josabeths trappor förbinder Tjärhovsplan med Stigbergsgatan på Söder. Mamsellen ifråga hette Josabeth Sjöberg (1812–82) och bodde hela sitt liv på Söder, men flyttade flitigt mellan olika adresser. Hennes tolv bostäder och deras omgivningar har hon förevigat på akvareller som nu förvaras på Stadsmuseet.

Mamsell Josabeths trappor.

 

En av Mamsell Josabeths akvareller.

Gambrinusgatan ­– nog låter det som om den är uppkallad efter någon person som hette Gambrinus? 

Men gatan har fått sitt namn efter Gambrinusbryggeriet, som på 1880- och 90-talen låg på Bergsgatan på Kungsholmen. Bakom det namnet finns emellertid en mytisk figur från flamländsk folklore, en kung som ska ha uppfunnit öl. Hur denna flamländske gestalt hittat till Kungsholmen är gåtfullt. Kanske var det helt enkelt så att bryggeriet drevs eller ägdes av en invandrad flamländare. Hur som helst finns inte längre något Gambrinusöl att smaka, men namnet lever vidare i gatan, som är en kort tvärgata till Hantverkargatan.

Gambrinusgatan i all sin glans

Fler gatu- och platsnamn efter personer längre fram.

Fadoprofilen (92): António Chainho

António Chainho (1938) är från regionen Alentejo i söder och spelar portugisisk gitarr. Han är huvudsakligen självlärd, inspirerad av José Nunes radiosändningar och har som fadogitarrist kompat många kända sångartister, men har i hög grad inriktat sig på att utveckla gitarrspelet som solist. Mycket av António Chainhos musik ligger i utkanten av fadon. Han har till exempel tagit upp brasiliansk musik, samarbetat med symfoniorkester och indiska musiker. Hans musik är sober, behärskad och smakfull. Han är ännu verksam.

Här är ett par fina exempel på hans musik:

https://www.youtube.com/watch?v=NxN6ju9t-b4

https://www.youtube.com/watch?v=YNiulI-GjuU

Och här spelar han tillsammans med sångerskan Marta Dias:

https://www.youtube.com/watch?v=r8c-Ier0ch4

  

Vem döljer sig i gatunamnet? (1)

Många av Stockholms gatunamn fastställdes i den namnreform som genomfördes av Överståthållarämbetet 1885. Vissa spontant uppkomna gatunamn, som kommit till för att folk hade börjat kalla en plats för ett eller annat, kvarstod efter reformen, men många gator bytte namn, och det är de namnen vi möter i dagens stad. Dessutom har det förstås tillkommit många namn när nya områden har bebyggts eller då förut namnlösa platser tilldelats sina benämningar.

Många gator, torg och andra platser har fått sina namn efter personer. I en del fall, se till exempel Linnégatan nedan, är det uppenbart vem som hedras med gatunamnet, för i Sverige liksom utomlands är det en hedersbetygelse att få en allmän plats uppkallad efter sig. I andra fall är namnet mera gåtfullt, se exempelvis Renstiernas gata nedan. Då handlar det om personer som knappast alls hade blivit ihågkomna utan gatunamnet. Här, och i några kommande blogginlägg, ska jag ta upp några av Stockholms gatunamn som innehåller personnamn.

Visst skulle det vara roligt att få en gata eller en annan offentlig plats uppkallad efter sig? Hur gör man? Den som undersöker några av namnen närmare kommer snart fram till vissa slutsatser. Som dessa:

1. Var död.

2. Var svensk, eller, i nödfall, från ett annat nordiskt land. Eller ha i alla fall ett svenskt namn.

3. Var man. Visserligen kan man hitta kvinnors namn på både gator och andra platser, men de är så påfallande fåtaliga att det hade varit en skandal om namngivningen hade skett i modern tid.

4. Chanserna underlättas avsevärt för den som är kunglig eller adlig.

5. Vetenskapsmän och kulturpersonligheter har också en hygglig chans.

6. Bli författare! Ingen annan yrkesgrupp är tillnärmelsevis så generöst företrädd i Stockholms gatunamnflora. Låt vara att författarna ofta får vänta så länge på hedersbetygelsen att de hinner förlora sin läsekrets under tiden.

 

Man skulle kunna tro att Renstiernas gata är döpt efter Märta Helena Reenstierna, den så kallade Årstafrun som skrev tusentals sidor i sin dagbok som närgånget skildrar livet i högborgerlig miljö i Stockholm under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Men så är det inte alls. Gatan är döpt efter två bröder och handelsmän från Nederländerna, Abraham och Jakob Momma, som adlades till Reenstierna 1669. Bröderna var framgångsrika affärsmän som hade ett palats, Reenstiernska palatset, i en annan del av Söder, vid Wollmar Yxkullsgatan. Namnet Renstiernas gata har i olika former förekommit sedan 1700-talet.

 

Renstiernas gata löper mellan Katarinavägen och Ringvägen. Den är alltså inte särskilt lång men ändå en av Söders viktigare gator, bred och hårt trafikerad.

Linnégatan har förstås fått sitt namn efter Carl von Linné, den småländske botanikern, han med sexualsystemet och de latinska namnen. Gatan börjar vid Sturegatan och går genom hela Östermalm fram till platsen där Strandvägen och Oxenstiernsgatan strålar samman. Det finns också en känd Linnégata i Göteborg. Förmodligen finns den en och annan Linnégata i andra städer också. Till exempel Växjö.

 

Linné hade egentligen inte mycket med Stockholm att göra. Inte Göteborg heller. Han var född i Stensbrohult utanför Växjö 1708, studerade vid universiteten i Lund och Uppsala och slog sig ned i Uppsala, där han förvärvade egendomen Hammarby (ej att förväxla med den framgångsrika idrottsklubben i Stockholm). Han var verksam vid universitetet och avled 1778. 

Han blev internationellt en berömdhet som forskare sedan han publicerat den första upplagan av Systemæ naturæ 1735. Linnés insats har varit vägledande för artbestämning och klassificering ända in i vår tid, när den nu utmanas av landvinningarna inom gentekniken. Men Linné kommer även att leva vidare som författare. Han gjorde flera omfattande resor genom olika delar av Sverige och förde noggranna anteckningar om flora, fauna, landskap och människor han mötte. Och Linnés reseskildringar tillhör klassikerna i svensk litteraturhistoria. Hans klara och koncisa prosa är njutbar även för läsare nuförtiden, förutsatt att stavning och ordformer moderniseras.

Linné målad av Alexander Roslin. 

På äldre dagar beskrev sig Linné så här:

”Kroppen av medelhöjd eller något därunder, icke fetlagd, men ej heller mager. Muskulösa ben, stora kroppsådror. Huvud: mycket stort bakhuvud, liksom skilt från (främre) kraniet genom en tvärgående fördjupning. Håret mörkbrunt, i barndomen vitt, varken rakt eller krusigt. Bruna ögonbryn, måttligt hög panna. En liten vårta på högra näsvingen och en annan på högra kinden. Ögon bruna, mycket skarpa, vänliga, muntra, synen utmärkt även för de minsta ting. Hörsel: han tyckte ej om musik. Gången mycket lätt, vig och rask. Minnet var utmärkt till 60 år, därefter glömde han egennamn. Till sinnelaget munter, skämtsam, ej vresig, snar till glädje, vrede och sorg. Icke hastig att fälla omdömen, men stod fast vid dem följande dag.

    Levde ganska nyktert, var ingen dryckesbroder. Sov om sommaren från 10 till 3, om vintern från 9 till 7.

    Sköt aldrig upp vad han skulle uträtta, skrev alltid upp på sitt ställe vad han hade iakttagit. Oförtröttad iakttagare. Skötte sitt och lämnade husliga omsorger åt sin hustru. Hatade högfärd. Föga begåvad för språk.

    Plågades av tandvärk från späda åren till femtioårsåldern.

    År 1750 blev han nästan dödad av podager, men undslapp genom att äta smultron.

    Skrev allt kort och koncist. Hade flera åhörare än övriga professorer, lockade hit åtskilliga besökare från utlandet. Sådana hade man aldrig sett tidigare vid detta universitet.

    I sina föreläsningar blandade han in roande saker för att liva upp sina åhörare.”

Creutzgatan är en av många ”författargator” på de västra delarna av Kungsholmen. Gustaf Philip Creutz (1731–85) var greve och tillhörde en adlig släkt som ursprungligen kom från Finland. Creutz var också född där. Han umgicks i kretsen kring författaren Hedwig Charlotta Nordenflycht, var klassiskt bildad och en anhängare av upplysningens idéer, språkkunnig och författare till herdedikter, pastoraler, kring klassiska motiv. Atis och Camilla är hans mest kända verk. Med tiden övergav han sin litterära verksamhet och blev diplomat. Han placerades som minister (ungefär ambassadör) i Madrid och senare Paris.

Creutzgatan.

Fredrik Bloms väg har haft sitt namn sedan 1954 och påminner om arkitekten Fredrik Blom (1791–1853), med en bakgrund i flottan. Jag citerar ur Wikipedias artikel om honom:

”I Stockholm är några av byggnaderna på Skeppsholmen ritade av Fredrik Blom. Han svarade för ritningarna till Skeppsholmskyrkan, som påbörjades 1824. Kyrkan invigdes 1842 med det officiella namnet Karl Johans kyrka; Kastellet, den kasern som i dag, efter en omfattande ombyggnad på 1950-talet hyser Konsthögskolan; den byggnad, som var Flottans exercishus och som i dag inrymmer delar av Arkitekturmuseet samt ombyggnaden 1844–46 av det tegelröda Amiralitetshuset. /…/

    Mycket känd för sin samtid blev Blom för sin idé med prefabrikation av trähus, de flyttbara husen. Husens stomme bestod av dubbla brädväggar med lufttät papp emellan. Väggar, golv och tak transporterades i delar, som genom sin spontning var lätta att sammanfoga. Husen, som fanns i olika storlekar, var försedda med flyttbara kakelugnar och spiraltrappor. Dessa hus exporterades bland annat till Ryssland och Frankrike.

   Rosendals slott byggdes 1823–1827 som Karl XIV Johans lustslott och ligger på Djurgården i Stockholm./…/

   Blom var arkitekten bakom flera av de byggnader som en gång tillhörde Kungliga lantbruksakademien vid Frescatiområdet, nuvarande Universitetsområdet. I dag finns Lantbruksakademiens huvudbyggnad, ”Stora huset” (”Bloms hus”) kvar (1837–38), och där huserar universitetets rektor och universitetsledningen sedan 1976.

En stor mängd byggnader på Södra Djurgården är ritade och/eller ombyggda av Fredrik Blom.”

 

En betydelsefull man i Stockholm arkitektur alltså, inte minst för Rosendals slott. Nog förtjänar han promenadvägen på Djurgården.

 

Man skulle kunna tro att Lindhagensgatan är uppkallad efter den färgstarke Carl Lindhagen, borgmästare i Stockholm i början av förra seklet, riksdagsman och under sin politiska karriär medlem i fyra olika partier, men mest känd som stridbar socialdemokrat på vänsterkanten. Men den långa gatan på Kungsholmen, liksom trafikplatsen Lindhagensplan som den leder till, har fått sitt namn av Carl Lindhagens far Albert Lindhagen (1823–87), som var jurist och riksdagsledamot men mest gått till eftervärlden som stadsplanerare.

Lindhagen har haft stor betydelse i Stockholms förvandling till storstad. Den så kallade Lindhagensplanen var troligen inspirerad av Georges-Eugène Hausmanns tankar om ombildningen av Paris, och platser som Karlaplan och Stureplan är resultat av Lindhagens stadsbyggnadsvision.

 

Lindhagens lagförslag kom att prägla stadsplanerna som gjordes decennierna kring sekelskiftet 1900. Ett resultat var att trä som husbyggnadsmaterial förbjöds i flerfamiljshus. 1800-talet hade sett många stora bränder drabba bostadshus i svenska städer. Lindhagens arbete bidrog också väsentligt till att förbättra de sanitära förhållandena för bostäder genom att de anslöts till ett avloppsnät och vatten drogs in i lägenheterna.

Medan Albert Lindhagen har belönats med både en gata och en öppen trafikplats, får hans dotter Anna Lindhagen (1870–1941) nöja sig med en täppa på Söder. Anna Lindhagens täppa ligger vid Stigbergsgatan. Hon var socialdemokrat, mycket aktiv för att stärka kvinnornas rättigheter, understödd av brodern Carl. Hon arbetade också för att bevara den småskaliga bebyggelsen på Södermalm.

 

Tillsammans med Anna Åbergsson bildade Lindhagen Föreningen koloniträdgårdar i Stockholm, och hon var en drivande kraft bakom utvecklingen av koloniområden i och kring Stockholm. Det är kanske helt rimligt att minnesplatsen för denna politiker, som mer än någon annan har främjat trädgårdsodling i staden, har blivit en ”täppa” – en trädgård.

Minnesmärket över Anna Lindhagen finns på Fjällgatan.

Fler personer som nämns i Stockholms gatunamn tar jag upp i kommande blogginlägg.