Vem döljer sig i gatunamnet? (1)

Många av Stockholms gatunamn fastställdes i den namnreform som genomfördes av Överståthållarämbetet 1885. Vissa spontant uppkomna gatunamn, som kommit till för att folk hade börjat kalla en plats för ett eller annat, kvarstod efter reformen, men många gator bytte namn, och det är de namnen vi möter i dagens stad. Dessutom har det förstås tillkommit många namn när nya områden har bebyggts eller då förut namnlösa platser tilldelats sina benämningar.

Många gator, torg och andra platser har fått sina namn efter personer. I en del fall, se till exempel Linnégatan nedan, är det uppenbart vem som hedras med gatunamnet, för i Sverige liksom utomlands är det en hedersbetygelse att få en allmän plats uppkallad efter sig. I andra fall är namnet mera gåtfullt, se exempelvis Renstiernas gata nedan. Då handlar det om personer som knappast alls hade blivit ihågkomna utan gatunamnet. Här, och i några kommande blogginlägg, ska jag ta upp några av Stockholms gatunamn som innehåller personnamn.

Visst skulle det vara roligt att få en gata eller en annan offentlig plats uppkallad efter sig? Hur gör man? Den som undersöker några av namnen närmare kommer snart fram till vissa slutsatser. Som dessa:

1. Var död.

2. Var svensk, eller, i nödfall, från ett annat nordiskt land. Eller ha i alla fall ett svenskt namn.

3. Var man. Visserligen kan man hitta kvinnors namn på både gator och andra platser, men de är så påfallande fåtaliga att det hade varit en skandal om namngivningen hade skett i modern tid.

4. Chanserna underlättas avsevärt för den som är kunglig eller adlig.

5. Vetenskapsmän och kulturpersonligheter har också en hygglig chans.

6. Bli författare! Ingen annan yrkesgrupp är tillnärmelsevis så generöst företrädd i Stockholms gatunamnflora. Låt vara att författarna ofta får vänta så länge på hedersbetygelsen att de hinner förlora sin läsekrets under tiden.

 

Man skulle kunna tro att Renstiernas gata är döpt efter Märta Helena Reenstierna, den så kallade Årstafrun som skrev tusentals sidor i sin dagbok som närgånget skildrar livet i högborgerlig miljö i Stockholm under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Men så är det inte alls. Gatan är döpt efter två bröder och handelsmän från Nederländerna, Abraham och Jakob Momma, som adlades till Reenstierna 1669. Bröderna var framgångsrika affärsmän som hade ett palats, Reenstiernska palatset, i en annan del av Söder, vid Wollmar Yxkullsgatan. Namnet Renstiernas gata har i olika former förekommit sedan 1700-talet.

 

Renstiernas gata löper mellan Katarinavägen och Ringvägen. Den är alltså inte särskilt lång men ändå en av Söders viktigare gator, bred och hårt trafikerad.

Linnégatan har förstås fått sitt namn efter Carl von Linné, den småländske botanikern, han med sexualsystemet och de latinska namnen. Gatan börjar vid Sturegatan och går genom hela Östermalm fram till platsen där Strandvägen och Oxenstiernsgatan strålar samman. Det finns också en känd Linnégata i Göteborg. Förmodligen finns den en och annan Linnégata i andra städer också. Till exempel Växjö.

 

Linné hade egentligen inte mycket med Stockholm att göra. Inte Göteborg heller. Han var född i Stensbrohult utanför Växjö 1708, studerade vid universiteten i Lund och Uppsala och slog sig ned i Uppsala, där han förvärvade egendomen Hammarby (ej att förväxla med den framgångsrika idrottsklubben i Stockholm). Han var verksam vid universitetet och avled 1778. 

Han blev internationellt en berömdhet som forskare sedan han publicerat den första upplagan av Systemæ naturæ 1735. Linnés insats har varit vägledande för artbestämning och klassificering ända in i vår tid, när den nu utmanas av landvinningarna inom gentekniken. Men Linné kommer även att leva vidare som författare. Han gjorde flera omfattande resor genom olika delar av Sverige och förde noggranna anteckningar om flora, fauna, landskap och människor han mötte. Och Linnés reseskildringar tillhör klassikerna i svensk litteraturhistoria. Hans klara och koncisa prosa är njutbar även för läsare nuförtiden, förutsatt att stavning och ordformer moderniseras.

Linné målad av Alexander Roslin. 

På äldre dagar beskrev sig Linné så här:

”Kroppen av medelhöjd eller något därunder, icke fetlagd, men ej heller mager. Muskulösa ben, stora kroppsådror. Huvud: mycket stort bakhuvud, liksom skilt från (främre) kraniet genom en tvärgående fördjupning. Håret mörkbrunt, i barndomen vitt, varken rakt eller krusigt. Bruna ögonbryn, måttligt hög panna. En liten vårta på högra näsvingen och en annan på högra kinden. Ögon bruna, mycket skarpa, vänliga, muntra, synen utmärkt även för de minsta ting. Hörsel: han tyckte ej om musik. Gången mycket lätt, vig och rask. Minnet var utmärkt till 60 år, därefter glömde han egennamn. Till sinnelaget munter, skämtsam, ej vresig, snar till glädje, vrede och sorg. Icke hastig att fälla omdömen, men stod fast vid dem följande dag.

    Levde ganska nyktert, var ingen dryckesbroder. Sov om sommaren från 10 till 3, om vintern från 9 till 7.

    Sköt aldrig upp vad han skulle uträtta, skrev alltid upp på sitt ställe vad han hade iakttagit. Oförtröttad iakttagare. Skötte sitt och lämnade husliga omsorger åt sin hustru. Hatade högfärd. Föga begåvad för språk.

    Plågades av tandvärk från späda åren till femtioårsåldern.

    År 1750 blev han nästan dödad av podager, men undslapp genom att äta smultron.

    Skrev allt kort och koncist. Hade flera åhörare än övriga professorer, lockade hit åtskilliga besökare från utlandet. Sådana hade man aldrig sett tidigare vid detta universitet.

    I sina föreläsningar blandade han in roande saker för att liva upp sina åhörare.”

Creutzgatan är en av många ”författargator” på de västra delarna av Kungsholmen. Gustaf Philip Creutz (1731–85) var greve och tillhörde en adlig släkt som ursprungligen kom från Finland. Creutz var också född där. Han umgicks i kretsen kring författaren Hedwig Charlotta Nordenflycht, var klassiskt bildad och en anhängare av upplysningens idéer, språkkunnig och författare till herdedikter, pastoraler, kring klassiska motiv. Atis och Camilla är hans mest kända verk. Med tiden övergav han sin litterära verksamhet och blev diplomat. Han placerades som minister (ungefär ambassadör) i Madrid och senare Paris.

Creutzgatan.

Fredrik Bloms väg har haft sitt namn sedan 1954 och påminner om arkitekten Fredrik Blom (1791–1853), med en bakgrund i flottan. Jag citerar ur Wikipedias artikel om honom:

”I Stockholm är några av byggnaderna på Skeppsholmen ritade av Fredrik Blom. Han svarade för ritningarna till Skeppsholmskyrkan, som påbörjades 1824. Kyrkan invigdes 1842 med det officiella namnet Karl Johans kyrka; Kastellet, den kasern som i dag, efter en omfattande ombyggnad på 1950-talet hyser Konsthögskolan; den byggnad, som var Flottans exercishus och som i dag inrymmer delar av Arkitekturmuseet samt ombyggnaden 1844–46 av det tegelröda Amiralitetshuset. /…/

    Mycket känd för sin samtid blev Blom för sin idé med prefabrikation av trähus, de flyttbara husen. Husens stomme bestod av dubbla brädväggar med lufttät papp emellan. Väggar, golv och tak transporterades i delar, som genom sin spontning var lätta att sammanfoga. Husen, som fanns i olika storlekar, var försedda med flyttbara kakelugnar och spiraltrappor. Dessa hus exporterades bland annat till Ryssland och Frankrike.

   Rosendals slott byggdes 1823–1827 som Karl XIV Johans lustslott och ligger på Djurgården i Stockholm./…/

   Blom var arkitekten bakom flera av de byggnader som en gång tillhörde Kungliga lantbruksakademien vid Frescatiområdet, nuvarande Universitetsområdet. I dag finns Lantbruksakademiens huvudbyggnad, ”Stora huset” (”Bloms hus”) kvar (1837–38), och där huserar universitetets rektor och universitetsledningen sedan 1976.

En stor mängd byggnader på Södra Djurgården är ritade och/eller ombyggda av Fredrik Blom.”

 

En betydelsefull man i Stockholm arkitektur alltså, inte minst för Rosendals slott. Nog förtjänar han promenadvägen på Djurgården.

 

Man skulle kunna tro att Lindhagensgatan är uppkallad efter den färgstarke Carl Lindhagen, borgmästare i Stockholm i början av förra seklet, riksdagsman och under sin politiska karriär medlem i fyra olika partier, men mest känd som stridbar socialdemokrat på vänsterkanten. Men den långa gatan på Kungsholmen, liksom trafikplatsen Lindhagensplan som den leder till, har fått sitt namn av Carl Lindhagens far Albert Lindhagen (1823–87), som var jurist och riksdagsledamot men mest gått till eftervärlden som stadsplanerare.

Lindhagen har haft stor betydelse i Stockholms förvandling till storstad. Den så kallade Lindhagensplanen var troligen inspirerad av Georges-Eugène Hausmanns tankar om ombildningen av Paris, och platser som Karlaplan och Stureplan är resultat av Lindhagens stadsbyggnadsvision.

 

Lindhagens lagförslag kom att prägla stadsplanerna som gjordes decennierna kring sekelskiftet 1900. Ett resultat var att trä som husbyggnadsmaterial förbjöds i flerfamiljshus. 1800-talet hade sett många stora bränder drabba bostadshus i svenska städer. Lindhagens arbete bidrog också väsentligt till att förbättra de sanitära förhållandena för bostäder genom att de anslöts till ett avloppsnät och vatten drogs in i lägenheterna.

Medan Albert Lindhagen har belönats med både en gata och en öppen trafikplats, får hans dotter Anna Lindhagen (1870–1941) nöja sig med en täppa på Söder. Anna Lindhagens täppa ligger vid Stigbergsgatan. Hon var socialdemokrat, mycket aktiv för att stärka kvinnornas rättigheter, understödd av brodern Carl. Hon arbetade också för att bevara den småskaliga bebyggelsen på Södermalm.

 

Tillsammans med Anna Åbergsson bildade Lindhagen Föreningen koloniträdgårdar i Stockholm, och hon var en drivande kraft bakom utvecklingen av koloniområden i och kring Stockholm. Det är kanske helt rimligt att minnesplatsen för denna politiker, som mer än någon annan har främjat trädgårdsodling i staden, har blivit en ”täppa” – en trädgård.

Minnesmärket över Anna Lindhagen finns på Fjällgatan.

Fler personer som nämns i Stockholms gatunamn tar jag upp i kommande blogginlägg.