Torkel Knutssonsgatan hette förr Stora Skinnarviksgatan och
ligger på Söder, inte långt från Mariatorget. Torkel Knutsson ingick som ledande medlem i det råd som tog över
styret efter Magnus Ladulås död 1290 i väntan på att tronföljaren Birger
Magnusson skulle bli vuxen nog att överta kungatiteln. Men även i
fortsättningen var det Torkel Knutsson som i praktiken styrde. Kung Birgers
bröder hertigarna Erik och Valdemar gillade inte detta, och 1305 fängslades
Torken Knutsson och blev avrättad året därpå. Detta skedde på Södermalm, så
hans gata har hamnat på rätt ställe, men hans kropp flyttades sedan till
Riddarholmskyrkan.
Inte långt från Torkel Knutssonsgatan ligger Bengt
Ekehjelmsgatan, en kort gata som är tvärgata till Timmermansgatan. Bengt Ekehjelm (1612–50) hette
ursprungligen Bengt Baaz och var son till Växjöbiskopen Joannes Baazius den
äldre. Släkten kom från Småland. Unge Bengt Baaz studerade i Dorpat (numera
Tartu) i Estland och blev efter sin återkomst lärare till arvfursten Karl
Gustav. Sedan han lämnat hovet blev han sekreterare vid Svea Hovrätt. Han
adlades till Ekehjelm 1647; namnet efter faderns födelsegård Ekesås i Småland.
Året innan han dog fick han som donation Ekenbergs säteri i Södermanland, som
ärvdes av hans dotter. Ett kort men innehållsrikt liv.
Gator finns
i stadsskärnorna och de är för det mesta omgivna av byggnader på båda sidorna. Vägar finns i städernas utkanter, i
förorter och mindre samhällen och på ren landsbygd. En väg kan se ut på de mest
varierande sätt, från en motorväg mellan tätorter, en landsväg genom ödemarken
eller ett stråk genom ett villasamhälle. Men i allmänhet föreställer vi oss att
man ska kunna ta sig fram med ett fordon på en väg.
Så frågan är om Monteliusvägen på Södermalm inte skulle
kallas Monteliusstigen i stället. Den slingrar sig längs Mariabergets norra
sida och är ett populärt promenadstråk med fin utsikt mot Riddarfjärden,
Kungsholmen, Marieberg och Gamla stan. Här får man lita till apostlahästarna
eftersom knappast ens en cykel kan ta sig fram.
Det är Oscar
Montelius (1843–1921) som har givit namn åt vägen. Han var en
internationellt känd arkeolog och riksantikvarie och ledamot av Svenska
Akademien. Som arkeolog är han särskilt känd för att han genom sin forskning
kunde tidsbestämma många gamla föremål. Släkten kom från Uppland, men Montelius
bodde hela sitt liv på St. Paulsgatan som ligger inte långt ifrån vägen som
fått hans namn. Han bodde i ett hus från 1700-talet där det nu finns en
minnesplatta. Även Monteliusgatan i Göteborg är uppkallad efter honom.
Tämligen anspråkslös men ganska lång är Greve von Essens väg
på Gärdet. Namnet, från 1954, har den fått efter överhovstallmästaren greve Gustaf von Essen (1803–1874). Han tillhör en gammal adlig släkt
med gåtfullt ursprung, troligen kom den från Tyskland eller Baltikum. Von Essen
gjorde militär karriär och blev så småningom generalmajor och till slut alltså
överhovstallmästare.
Militär var också Erik Dahlberg (1625–1703), som inte
bara har givit namn åt Erik Dahlbergsgatan, en bred gata som sträcker sig från
Valhallavägen till Storängsbotten, utan även till ett dussintal andra gator i
olika städer. Han hette från början Erik Jönsson och blev adlad till Dahlberg
1660.
Erik Dahlbergs militära
karriär var lång och äventyrlig. Han tjänade under Karl X, Karl XI och en kort
tid även under Karl XII. Mest känd är han kanske som anförare av tåget över
Stora Bält 1658 efter kriget i Danmark; det var Dahlberg själv som undersökte
isen och bedömde att den kunde hålla. Hans omfattande militära verksamhet kan
studeras på andra håll, och här har Wikipedias artikel om honom mycket att ge.
Dahlberg var emellertid inte
bara en stridens man utan var framstående även som arkitekt och tecknare. Som
arkitekt sysslade han med byggnader som tjänade ett militärt syfte, som
fästningarna i Göteborg, Malmö, Kalmar, Narva, Riga, Wismar och flera andra
städer. Lång tid lade han ner på teckningar av svenska städer. Teckningarna
stacks sedan på koppar av grafiker i Sverige och Nederländerna och blev till Suecia Antiqua et Hodierna, ett stort
planschverk över stormaktstidens Sverige. Från tidskriften Populär historias hemsida citerar jag några rader om Dahlberg:
”Karriären som militär strateg
och hans ständiga byggande av försvarsanläggningar till trots, var Erik
Dahlberg en pennans man i än högre grad än en svärdets. Son till en kamrer och
utbildad till skrivare var det med pennan som han gjorde sin tidiga karriär
inom krigsmakten.
Det var Erik Dahlbergs förmåga att teckna
som öppnade vägen till fortifikationen, där han kunde fullkomna sin utbildning
i det som kallades de “matematiska vetenskaperna”, vilka även innefattade
byggnadskonst, kart- och perspektivritning.
Han hade också turen att genom sin
verksamhet i Tyskland i början av 1650-talet komma i kontakt med Merians förlag
i Frankfurt och på nära håll få studera dess topografiska utgivning. Detta blev
den direkta inspirationen till den svenska motsvarighet som han skulle ägna en
stor del av sitt liv åt, Suecia Antiqua et Hodierna – det forna och
närvarande Sverige, dess städer, palats, fornminnen och andra sevärdheter
avbildade i kopparstick.
De långa fredsperioderna under Karl XI:s
regering gjorde det möjligt för Dahlberg att ägna sig åt detta arbete. Det
började som ett privat initiativ; efter fredsslutet 1660 hade Dahlberg som
överste vid Södermanlands regemente gott om tid. Redan 1661 kunde han uppvisa
sådana resultat att han beviljades kungligt privilegium för sitt verk. Det
underlättade ytterligare för honom att resa omkring och rita av.”
Suecia Antiqua et Hodierna var inte Erik
Dahlbergs enda verk som tecknare och skildrare av stormaktstidens Sverige. Det
material som han har lämnat efter sig finns numera på Kungliga Biblioteket.
Carl Piper (1647–1716) var
samtida med Erik Dahlberg och liksom han militär. Med tiden blev han
statssekreterare och kansliråd och fick en mäktig ställning i staten. Han
tillhörde en adlig ätt som funnits i Sverige sedan 1600-talet och ursprungligen
kom från norra Tyskland. ”Carl
Piper var en god representant för den lågbördiga ämbetsmannaadel som under Karl
XI:s regering undanträngde den gamla bördsaristokratin och nådde till rikets
högsta poster. Han blev mycket rik, en av Sveriges största jorddrotter på sin
tid”, skriver Wikipedia om honom.
Carl Piper är alltså den
person som gömmer sig i gatunamnet Pipersgatan på Kungsholmen.
Efter dessa adelsmän och
militärer avslutar jag denna del med Levertinsgatan som också ligger på
Kungsholmen, men i dess yttre, västra del där Oscar Levertin (1862–1906) har sällskap med många andra svenska
författare i gatunamnen.
Levertin var lyriker och
prosaförfattare, litteraturvetare och journalist som först skrev för Aftonbladet, senare för Svenska Dagbladet. Som
kulturpersonlighet och debattör hade han stort inflytande under sin tid och han
var en välkänd person. I sina litterära alster var han först, liksom
Strindberg, en del av den naturalistiska strömningen för att senare närma sig
romantiken och nationalismen. Med tiden tog han allt oftare upp medeltida
motiv. Liksom många av sina kolleger i Kungsholmens gatunamnflora har han i dag
få läsare.
Fortsättning följer kring
flera gatunamn med anknytning till olika personer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar