Lästips från en innesittare (4)

* Géza Ottlik. Skola vid gränsen. Översättning Calman de Pándy i svensk pocketutgåva från 1976.

Géza Ottliks (1912–90) stora roman Skola vid gränsen från 1959 är ett förbisett mästerverk. När jag söker på nätet efter närmare information finns inte mycket att hämta på begripliga språk – däremot en hel del på ungerska. Boken finns inte tillgänglig i dagens bokhandel. 

Géza Ottlik.

Skola vid gränsen utspelas i en militärskola för unga pojkar. Inom skolans väggar råder en strikt och hård disciplin, och på bokens över 400 sidor får läsaren möta de flesta tänkbara typer av mobbning, översitteri, intriger, förtryck och förnedring. Samhörighet och kamratskap finns förvisso också. I den svenska utgåvan finns ett efterord skrivet av Géza Thinz. Ur detta citerar jag:

Det är tio- tolvåriga pojkar som dresserats till hänsynslös disciplin, tvingas till att uppge sin egen personlighet, sin inre integritet i detta tillslutna system som militärskolan utgör. Vi förs in i en vuxenvärld, inte i ett barndomslandskap. Här är varje ögonblick politiskt laddat och sätter sina spår också i själva intellektet. Av ren självbevarelsedrift förvandlas dessa tioåringar till iskallt beräknande taktiker – inga drag får lämnas åt slumpen, spelet är intellektuellt högdrivet och ytterst komplicerat, fyllt av livshotande faror och ödesdigra konsekvenser – man måste noggrant väga varje ord, varje gest, anpassa dem efter maktkampens svåröverskådliga mönster: snabbhet i tankarna och en ständig vaksamhet är en grundförutsättning för att överleva. Man måste känna till allt, ha nya informationer om allt, inte endast om nuläget utan också om det framtida resultatet av alla de tänkbara variationerna i ett alltid högst ovisst utvecklingsskede. Betecknande nog uppvisar dessa pojkar ett beteendemönster som är snubblande likt den mellaneuropeiska intelligentians under 1900-talet. I brist på något bättre skulle man kunna kalla det för ett flerdimensionellt kommunikationssystem.

    Men Skola vid gränsen är mer än en grundmodell. Romanens värde, som en ungersk kritiker uttryckte det, ligger just i syntesen: den gjuter samman realism och stilisering, livet och dess symbol, verkligheten och dess modell, de starkt engagerande personliga upplevelserna med en klartänkt objektivitet. Ottlik abstraherar det konkreta i sina detaljerade beskrivningar på ett sätt som aldrig känns konstlat. Skola vid gränsen är alltigenom en levande roman.

Låter det krångligt? Glöm det och ta fasta på den sista meningen i citatet. Skola vid gränsen är en spännande bok och kanske lär man sig något om hur människor fungerar i grupp och under hårt tryck.

* Karel Čapek. Salamanderkriget. Översättning Erik Frisk i svensk pocketutgåva från 1963.

Karel Čapek.

Karel Čapeks (1890­–1938) satiriska roman Salamanderkriget från 1935 skrev jag mera utförligt om i bloggen den 23 januari 2014. Jag hänvisar till det inlägget, som innehåller flera citat från boken. Romanen finns för närvarande tillgänglig i svensk bokhandel i en utgåva från 2019. Förlaget beskriver den så här:

Karel Čapeks Salamanderkriget från 1935 är en munter och burlesk men också mörk satir om kolonialism, fascism, segregation, konsumtionshets och överproduktion. Träffande i sin samtid, men också otäckt aktuell för oss.
     En äventyrlig sjökapten upptäcker en okänd salamanderart i Ostindien. Djuren är mycket läraktiga och samarbetsvilliga. Kaptenen lär dem att hämta upp pärlmusslor och gör sig en förmögenhet på dem. Snart lär de sig tala några ord, och särskilt intelligenta salamandrar blir ledare för de övriga.
     Efter några år upptäcks deras existens av vetenskapsmän, affärsmän och politiker. Man utnyttjar dem som billig och effektiv undervattensarbetskraft, de lär sig att hantera verktyg och sprängämnen, de får bygga hamnar och till och med militära anläggningar. Salamandrarna förökar sig och blir allt mäktigare. Snart finns det fler salamandrar än människor på jorden. Upproret är oundvikligt ...

Karel Čapek är en intressant och betydande författare under mellankrigstiden och en modig opponent mot nazism och fascism. En utförlig presentation av honom finns här:

http://perenn.com/en-presentation-av-karel-capek-och-n-gra-av-hans-verk

* Martin ’t Hart. Kronvittnet. Översättning Ingrid Wikén Bonde i svensk utgåva från 1984.

I en holländsk stad bor Thomas och Leonie Kuyper. Han arbetar på ett laboratorium där man utför djurförsök, bland annat på råttor, hon längtar intensivt efter ett barn, vilket hon inte kan få, men tanken på och drömmen om ett barn följer henne alltid. Båda är musikintresserade och lyssnar till klassisk musik; tonsättaren Robert Schumann har en speciell plats i romanen. Thomas träffar en ung kvinna, Jenny Fortuyn, som han blir förhäxad av. De två träffas i hemlighet på stadens olika barer och krogar. En natt när de besökt flera ställen och blivit berusade skiljs de efter ett gräl och Jenny försvinner för alltid. 

Martin 't Hart.

Ganska snart visar polisen, särskilt en man vid namn Lambert, ett intresse för Thomas, som blir misstänkt för att ha orsakat Jennys försvinnande. Allt flera indicier knyter honom till händelsen och det slutar med att han blir inlåst hos polisen. På inrådan av sin advokat tiger han, medan Leonie på egen hand börjar undersöka händelseförloppet. Romanen kallas för kriminalroman, och då hör det till god ton att inte avslöja för mycket av handlingen och framförallt inte upplösningen. Det ska ändå sägas att detta är en berättelse med flera överraskande vändningar, välskriven och med fina personskildringar. Och en hel del spänning.

Jag har läst mängder av kriminalromaner och det underliga är hur få som lämnat bestående intryck efter sig. Visst finns kriminalhistorier som förenar spänning, övertygande person- och miljöskildring och en intelligent intrig, ibland med samhällskritiska inslag, men merparten är alltför fyllda av schabloner eller konventioner för att stanna i minnet. För lika varandra. Kronvittnet är en originell berättelse ur flera aspekter: miljö, personbeskrivning, handling, konstruktion med olika berättarmetoder. Då boken kom ut skrev Madeleine Gustafsson i Dagens Nyheter: ”Man läser den en första gång i ilfart, som alla goda deckare. Men till skillnad från andra är detta en deckare som man läser om: den handlade inte om vad man trodde.”

Det sista understryker jag särskilt. Det börjar som en spännande story, och visst är man genomgående nyfiken på upplösnıngen. Men något annat tar över: skildringen av huvudpersonerna och hur de förändras av vad som sker.

Martin ’t Hart är en nederländsk författare, född 1944. Boken finns inte tillgänglig i handeln för närvarande. Den filmades i Sverige 1989. Boken är bättre än filmen.

* Fania Fenelon. Kvinnoorkestern. Översättning Gun Uddenberg i svensk utgåva från 1978.

Det är möjligt att Fania Fenelon (1922–83) inte helt och hållet är författare till denna bok. ”Vittnesbörd samlade av Marcelle Routier”, står det på titelsidan, men mera exakt vad Routier har bidragit med är svårt att avgöra. När jag söker efter information om boken på nätet framgår också att den är omdiskuterad, och då är det mest andra medlemmar i orkestern som har ifrågasatt delar av Fenelons skildring, som hur de själva beskrivs och vilka roller de hade.

Fania Fenelon.

Ut baksidestexten:

1944 deporterades Fania Fenelon, en ung parisisk kabaretsångerska av judisk börd, till utrotningslägret Birkenau vid Auschwitz. Där kom hon, tillsammans med ett fyrtiotal andra kvinnor, att spela i lägrets orkester. Det skulle bli hennes räddning.

    Orkestern spelade så ofta som någon av de nazistiska plågoandarna gav order – för SS-officerare, för själve Henrich Himmler, ömsom Puccini och von Suppé, wienervalser och Peter Kreuder-melodier, den spelade för de dödsdömda under deras vandring till gaskamrarna. Repetitions- och konsertpassen upptog ibland inemot tjugo timmar per dygn.

    De flesta av orkestermedlemmarna var relativt medelmåttiga musiker. Några få – däribland dirigenten Alma Rosé, systerdotter till Gustav Mahler – var högt begåvade och mycket skickliga. 

    Med utomordentlig känslighet, återhållsamt men med perfekt detaljminne, skriver Fania Fenelon och denna privilegierade grupp av fångar, som bokstavligen ”spelade för livet” och som aldrig förlorade sin mänsklighet i detta inferno, där till och med konsten var perverterad, korrumperad.

    Fania Fenelon kan än i dag läsa det nummer som nazisterna tatuerade på hennes vänstra underarm: 74862.

De kommer ut en mängd böcker om andra världskriget, vilket beror på att det finns ett starkt allmänt intresse för det: böcker om ledande personligheter, krigets förlopp, de politiska och militära mekanismer som drev fram det, ideologierna, förintelsen, de stora slagen, och mycket annat. Att sådant beskrivs är viktigt, men minst lika angelägna är de personliga vittnesbörden som snart bara finns som dokumentationer – även om de som denna kan vara omdiskuterade. Jag skrev om boken i Östersunds-Posten den 20 oktober 1978 och slutade så här:

Skadan skulle vara stor om Kvinnoorkestern bara flöt förbi som en intressant nyhet bland många i bokfloden. Den borde läggas längst fram i skyltfönster och på diskar, köpas in av alla bibliotek och sättas i händerna på envar som har intresse för modern historia.

Det var en halv evighet sedan. Det man kan önska i dag är att någon ville ge ut den på nytt – och att många bibliotek verkligen köpte in den då den var ny. I dag finns den inte i handeln.

Flera lästips från en innesittare om några dagar.

Lästips från en innesittare (3)

* Charlotte Brontë. Jane Eyre. Översättning Ingegerd von Tell i pocketutgåva tryckt 1989.

De tre systrarna från Yorkshire, Charlotte (1816–55), Emily (1818–48) och Anne (1820–49) Brontë, är ett märkligt fenomen i engelsk litteratur. De debuterade alla 1847 och gav ut sina böcker under manliga pseudonymer för att inte genast sablas ned av kritiken – det ansågs på den tiden inte lämpligt att unga kvinnor skrev litteratur. Emily Brontës Svindlande höjder och Anne Brontës Agnes Grey fick ändå ett dåligt mottagande, medan Charlotte Brontës Jane Eyre blev en omedelbar succé. Och framgången har fortsatt.

Charlotte Brontë.

Jane Eyre finns tillgänglig i handeln. Här är förlagets presentation:

Jane Eyre är Charlotte Brontës mest älskade och lästa roman. Skildringen av den unga flickan Janes svåra uppväxt, hennes tid på välgörenhetsskola, hennes ankomst till Thornfield Hall och mötet med den gåtfulle Mr. Rochester och hans dunkla hemlighet är sedan länge en klassiker. Det har skrivits spaltmeter om romanen, och utifrån vitt skilda motiv: feminism, religion, symbolism, kärlek, passion, natur, barn, sociala frågor och så vidare. Generation efter generation har levt med, gråtit med, skrattat med den unga flickan Jane Eyre och hennes långa och krokiga väg fram till ett självständigt liv.

Redan när Jane Eyre utkom 1847 blev den en storartad framgång. Genom sin passionerade och uppriktiga skildring av en älskande kvinnas strävan efter självständighet och likaberättigande utgör romanen en milstolpe i kvinnoskildringarnas historia och har under åren kommit ut i flera utgåvor, samt filmatiserats. Jane Eyre är en både skarpsinnig och romantisk berättelse om kärlek men den är också ett försvar för kvinnans rätt till lika värde.

I Litteraturens världshistoria (Norstedts 1973) skriver Henning Krabbe:

I Jane Eyre fann Charlotte Brontë ett litterärt uttryck för något hon var själv djupt förtrogen med och samtidigt så pass på avstånd från att hon fritt kunde forma det med sitt konstnärstemperament och uttrycka det i ett språk som är starkt, exakt och smidigt. Romanen är skriven i den vanskliga jagformen, som Charlotte verkligen behärskar. Det finns ingen person i en engelsk roman från 1840-talet som läsaren får känna så förtroligt som Jane Eyre, och det är en förtrolighet på alla plan.

Jane Eyre är en spännande bok av en driven berättare. Mer än händelseförloppet är jag fängslad av Jane Eyres person, hennes ihärdighet, mod och uthållighet, förmåga att ta sig igenom svårigheter utan att förlora sin mänsklighet. En riktig kämpe. Och i vissa avseenden oväntat modern i sitt sätt att tänka och handla.

* Fjodor Dostojevskij. Brott och straff. Översättning Ellen Rydelius i svensk pocketutgåva från 1963.

Första gången jag läste Dostojevskij (1821–81) gick jag på gymnasiet. Under en ambitiös svenskkurs ingick det att läsa romaner som Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, August Strindbergs Hemsöborna, Selma Lagerlöfs Jerusalem (båda delarna) och flera andra. Konstigt nog ledde inte denna obligatoriska läsning till någon längtan att läsa mer av författarna, snarare tvärtom. Läsningen gick i mycket ut på att nå fram till vissa uppfattningar om hur böckerna skulle tolkas och beskrivas, ett facit som en nitisk lärare hade. Visst kan litteraturhistoriska kunskaper som dessa vara värdefulla, men den gången ställde de sig i vägen för en litterär upplevelse. Man läste för att hitta rätt svar, inte för att fängslas av berättelsen.

Fjodor Dostojevskij.

Men jag gillade att läsa och gjorde det. Dostojevskij låg helt utanför läroplanen och blev ett nästan chockartat möte. Ingen annan författare hade hans kraft, intensitet och djup, ingen annan kunde skriva så spännande som i Brott och straff. Jag tror att det kan vara en fördel att läsa Dostojevskij när man är ung och oförberedd – då är man som mest mottaglig. Sedan läste jag allt annat som fanns tillgängligt på svenska av Dostojevskij. Allt var bra, men det var ändå något speciellt med Brott och straff. Och Dostojevskij blev den förste i raden av stora ryska mästare som jag träffade på.

Den här korta beskrivningen av romanens handling är hämtad från Wikipedia.

Brott och straff fokuserar på det mentala lidandet och det moraliska dilemmat som Rodion Romanovitj Raskolnikov utsätts för. Raskolnikov är en fattig ex-student boende i Sankt Petersburg som formulerar och genomför en plan för att mörda en hatad pantlånerska, enligt egen utsago för pengarna, och därigenom inte bara lösa sina egna finansiella problem utan också befria världen från en ond och värdelös parasit. Raskolnikov strävar också efter att vara en extraordinär varelse, liknande Napoleon I, med tron att mord kan rättfärdigas i strävan efter ett högre syfte. Raskolnikov visar upp några drag av megalomani och anser sig mycket begåvad. Som en extraordinär man känner han att det är rättfärdigat för honom att mörda, eftersom han existerar utanför de moraliska gränser som påverkar ”vanliga” människor. 

   Efter brottet blir han dock sjuk och besväras av minnena från sitt brott och rädslan för att bli uppspårad. Brott och straff porträtterar Raskolnikovs gradvisa insikt i sitt brott och hans önskan att bekänna. Utöver detta försöker Raskolnikov också att skydda sin syster Dunja från olämpliga friare. Han blir även oväntat kär i den prostituerade Sonja. De båda unga kvinnorna, särskilt Sonja, blir hans enda förtrogna och han inser efterhand att om han vill fortsätta i rollen som övermänniska kommer han att skada även dem. Slutligen anger han sig själv och döms till långvarigt straffarbete i Sibirien, dit Sonja följer honom.

* Anton Tjechov. Damen med hunden och andra noveller. Översättning Asta Wickman i en svensk utgåva från 1962.

I ett litet förord till samlingen med noveller av Tjechov (1860–1904) – osignerat men sannolikt skrivet av översättaren – kan man läsa bland annat:

Att läsa en historia av Tjechov är som att höra en vis, desillusionerad främling med låg, någon gång uppsluppet bullrande röst berätta några händelser som verkar vaga och valda på måfå, men som nästan osvikligt fogar sig samman till en rik, levande och angelägen skildring av människor som vi till sist känner mycket väl genom de skenbart på måfå utslängda upplysningarna. Författaren säger ingenting om sin egen syn på varelser vilkas olyckor han så skärande återger, han skälver aldrig på rösten. Men det finns ändå alltid något i själva uppläggningen av historien som säger hur djupt han känner med sina personer, hur han själv darrar inför deras elände.

Anton Tjechov.

Damen med hunden är kanske den mest kända av de cirka 600 berättelser som Tjechov skrev. Det är en vemodig kärlekshistoria om en man och en kvinna som möts på en badort, skiljs åt och möts igen. Deras historia före förloppet är knappt antydd, och vid novellens slut anar man att mycket återstår – ”för bägge stod det klart att än var det mycket, mycket långt kvar till slutet och att det mest komplicerade och det svåraste först nu hade börjat.” Det är en illustration av Tjechovs eget recept på en bra novell: skriv en berättelse och ta sedan bort inledningen och slutet. Novellerna är små brottstycken ur livet, vardagliga händelser bland vanligt folk, ofta i medelklassmiljö.

”I allt han skrev träder en sällsynt, stor egenskap hos honom klart i dagen: hans fullkomliga uppriktighet. Och med denna uppriktighet återgav han vad han såg plastiskt och klart, in i de minsta detaljer.” Orden är Leo Tolstojs.

Tjechov är uppfinnare av den moderna novellen och den bäste av alla novellförfattare. Även i översättning är hans prosa klar och exakt, osentimental men medkännande. Jag har valt volymen där Damen med hunden ingår (novellen är tillgänglig i dagens bokhandel), men många av Tjechovs noveller är av lika hög kvalitet, fyllda av skarp iakttagelse och människokunskap. Så det viktiga är inte en bestämd novell utan ett författarskap som man ständigt kan återkomma till.

* Amos Tutuola. Palmvindrinkaren. Översättning Karin Alin.

Här gör jag det lätt för mig genom att hänvisa till ett blogginlägg den 27 augusti 2018 där jag närmare beskriver Amos Tutuolas (1920­–97) korta roman, skriven 1946 och utgiven 1952 i England. Boken blir kvar i minnet inte för att den är bäst i världen, utan för att den är så udda och bryter mot alla oskrivna regler om hur en roman ska läggas upp. 

Amos Tutuola,

Med en blandning av myter från Yorubafolket i Nigeria, egna påhitt och humor beskrivs palmvindrinkarens väg till De-dödas-stad, där han hoppas finna mannen som brukade hämta palmvin åt honom men sedan ramlade ner från ett träd och dog. Vandringen är en hisnande resa genom vildvuxen fantasi och allehanda äventyr. Ur Peter Glas förord till en svensk utgåva från 1996 citerar jag:

Visst finns likheter med Bunyan och Dante, t ex beträffande berättelsens uppläggning som en vandring längs en väg av prövningar, men också stora skillnader: Tutuolas framställning är så mycket mera extrem, de visuella inslagen så mycket mera bisarra, intrigen är så mycket brokigare i strukturen. Moderna ord (som t ex fotbollsplan, fotograf, technicolor, aluminium) dyker här och där upp på ett sätt som bryter den mytologiska stil vi är vana vid. Ett detaljdrag i stilen är också de ständiga exakta sifferuppgifterna om varelsers antal och storlek, om hur lång tid som förflyter, om hur långa sträckor som avverkas etc. Siffrorna ger ett underligt drag av saklighet mitt i det hisnande. Dessutom finns humorn och de plötsliga avbrotten. Som läsare känner man aldrig fast mark under fötterna, man kan aldrig gissa vad som ska hända härnäst.

Palmvindrinkaren finns tillgänglig i handeln. Fler lästips från en innesittare längre fram.

Lästips från en innesittare (2)

* Evelyn Waugh. En förlorad värld. Översättning Margareta Odelbergh i svensk utgåva från 1982.

När en bra bok filmas kan man bli besviken på filmen. Vid läsningen skapar man sina egna bilder av människor och miljöer och i filmen kan de se helt annorlunda ut. I det här fallet såg jag tv-versionen långt innan jag läste boken, och då är det filmbilderna som ger utgångspunkten. Tv-serien i elva avsnitt är från 1981, regisserad av Charles Sturridge och Michael Lindsay-Hogg och med skådespelare som Jeremy Irons (målaren Charles Ryder), Anthony Andrews (Sebastian Flyte) och Phoebe Nichols (Julia Flyte) i ledande roller, och blev en succé internationellt och har definitivt stannat i mitt minne. Ett långsamt berättartempo, omsorg om bildernas komposition, en främmande miljö och originella personligheter. När jag läser boken minns jag alltsammans igen. Frågan är hur det hade varit att läsa boken först. Kanske hade den inte platsat i mitt urval då. Men romanen tillhör det bestående i engelsk litteratur.

Evelyn Waugh.

Evelyn Waugh (1903–66) gav ut boken 1945. I dess början är huvudpersonen Charles Ryder militär och slår läger med sin trupp i närheten av det stora slottet Brideshead, där han tillbringat så mycket tid genom åren. Det väcker liv i alla minnen: hans lättsamma studentliv i Oxford med unge Sebastian, medlemmarna i familjen Flyte och deras katolska engagemang som leder till motsättningar och konflikter, lika obegripliga för Ryder som för en modern läsare med agnostiskt sinne, kärlekshistorien med Julia, Sebastians tilltagande alkoholism och slutliga landsflykt … minnen som i filmen skildras med tunga stämningar och utdragna scener. Som boken väcker till liv.

Släkten Flyte tillhörde den gamla jordägande adeln i England, vid början av 1900-talet utmanad av den nya, aggressiva kapitalismen, som i boken främst representeras av affärsmannen Rex Mottram. En tradition av kultur och värdighet hotas av vulgaritet och ytlighet enligt Eveleyn Waugh, som helhjärtat står på den gamla aristokratins sida. Det är rika människor som aldrig behöver vända på slantarna, bor i ett stort slott, reser kors och tvärs genom Europa, tar in på de dyraste hotellen och omger sig av värdefulla möbler och konstverk samt en underdånig stab av tjänstefolk. De som tillhör lägre samhällsklasser hamnar helt vid sidan om intrigen. Arbetare nämns knappast alls, utom då Ryder och hans vänner beger sig ut på gatorna för att med våld slå ner strejkande. Evelyn Waugh var konservativ, för att inte säga stockreaktionär, och hans roman är nostalgisk ur ett överklassperspektiv. Trots att jag som läsare har svårt att känna sympati för någon av huvudpersonerna är det en fängslande bok. Och en suggestiv film. Boken finns tillgänglig i handeln.

* Carson McCullers. Hjärtat jagar allena. Översättning Nils Jacobsson i svensk utgåva från 2018.

Carson McCullers.

Carson McCullers (1917­–­67) gav ut sin debutroman 1940. Här är förlagsinformation om romanen:

Det är slutet av 1930-talet och platsen är Georgia. I Europa hotar kriget hela kontinenten, men i de amerikanska sydstaterna är det som om tiden stått stilla.
  Den dövstumme John Singer har inrättat en tillvaro som bygger på fasta rutiner. Han går till sitt arbete i en juvelbutik och kvällarna tillbringas tillsammans med bäste vännen som han delar lägenhet med. När vännen insjuknar och måste läggs in på sjukhem tvingas Singer hyra ett rum av en familj längre ner på gatan.
   I samma hus bor dottern i familjen, Mick Kelly. Hon har svårt att finna sin plats i tillvaron, är rastlös och tycker att hon hela tiden blir missförstådd. Det finns bara en sak som får henne alldeles lugn: musik. Hon drömmer om att en gång få äga en flygel, att kunna spela, att hålla konserter och komponera. Den ende som tycks förstå hennes innersta drömmar är just John Singer.
    Men det är flera i staden som känner likadant. Där är Jake Blount som under alla år fört en kringflackande tillvaro från stat till stat i alkoholismens tecken. Hans dröm är att få kommunister att samla sig, att de äntligen ska bli varse tyranniet vars ok de bär på. Han vill ha revolution men tvingas arbeta på ett tivoli för att betala hyran. Baren som han ständigt går till ägs av Biff Brannon, vars liv plötsligt förändrats när han blir änkling. Nu finner han plötsligt nya intressen och ser saker med en helt ny blick. Och där är doktor Copeland, som dedikerat hela sitt liv åt att hjälpa de mest utsatta i samhället. Men nu är han trött på att hela tiden bedömas efter sin hudfärg. Han vill att de svarta ska resa sig tillsammans med honom och tåga till Washington för att tvinga fram en förändring.
  Den ende som kan förstå dem är den dövstumme John Singer. Det är han som samlar alla dessa levnadsöden genom sin ständiga tystnad. Det är han som gör att deras drömmar ryms i deras liv.
   Carson McCullers mästerverk Hjärtat jagar allena utforskar det mänskliga psyket och människans inneboende ensamhet. Den amerikanska södern ångar av asfalt och det är inte svårt att föreställa sig den litterära sensation det var när ett tjugotreårigt underbarn publicerade denna roman som sätter de utsatta och kantstötta i centrum, men hela tiden låter en personlig strävan efter skönhet löpa som en linje genom boken.”

Jag har tidigare skrivit om boken i bloggen, med tyngdpunkten på Mick Kellys starka upplevelser av Beethovens Eroicasymfoni. Se den 23 maj 2018. Hjärtat jagar allena finns i handeln.

* Tarjei Vesaas. Fåglarna. Nyöversättning av Staffan Söderblom 2019.

Den första gången jag träffade på Tarjei Vesaas (1897–1970) roman Fuglane från 1957 var i ett utbildningssammanhang där man skulle läsa lite danska och norska. Det senare språket bjöd mera motstånd än väntat. Vesaas skrev på nynorska, ett skriftspråk som till stor del bygger på västliga dialekter och förespråkades av pedagogen och språkvetaren Ivar Aasen (1813–96) för att motverka inflytandet från danskan, som är starkare i bokmålet. Nynorskan används fortfarande bara av en tiondel av det norska folket. Namnet till trots ger nynorskan ett ålderdomligare intryck än bokmålet. Att Vesaas skrev på nynorska kan tyckas egendomligt eftersom han kom från Telemark i södra Norge, inte från Västlandet.

Tarjei Vesaas.

För en svensk är nynorska normalt svårare att läsa. Det tvingade fram en långsammare läsning vilket kan ha lett till en större uppmärksamhet: jag var tvungen att ta det lugnt för att komma närmare texten. Och den lite kantiga och kärva nynorskan blev i Vesaas sparsmakade prosa fylld med en karg poetisk lyster. Vesaas gjorde nynorska till ett vackert språk. Nu kom en nyöversättning av Fåglarna av poeten Staffan Söderblom, som i sin svenska version förmedlar den strama skönheten i Vesaas prosa.

Den 16 december 2019 skrev Anna Hallberg en recension i Dagens Nyheter. Ur den citerar jag:

Om jag vore tvungen att välja ett enskilt verk ur den norska litteraturfjord som nu vidgar sig i landet, blir det ändå nyöversättningen av Tarjei Vesaas ”Fåglarna”. Jag ryser så bra den romanen är. 

   Staffan Söderblom har omsorgsfullt lyssnat in både orden och tonen, det är ren njutning att läsa. 

   Vad är det som gör denna enkla berättelse, ursprungligen skriven som en novell, till en klassiker? 

   Grundhistorien är lätt att sammanfatta: två syskon, Hege och Mattis, bor tillsammans i ett torp i utkanten av byn. Föräldrarna är döda, Hege börjar bli gråhårig. Det är hennes lott att försörja dem båda och ta hand om hushållet. Mattis klarar sig inte utan hjälp. ”Alla var skarpa utom han själv.” På byn går han under öknamnet ”Tusten”. Romanen sträcker sig från tidig försommar till sen höst, några månader bara, men syskonens liv förändras.

   Mattis har svårt med orden, de kommer inte ut ur munnen som han vill. Men i huvudet är tankarna klara och viktiga. Händerna sköter sig inte heller. Bara när han sitter i båten blir det rätt. ”Jämt gick det bra med rodden: Tankarna gick rakt ned i årorna i fina banor”. 

   Kärleksfullt skriver Vesaas fram sina gestalter. Han mejslar ut dem försiktigt och låter läsaren möta dem, liksom inifrån. Det är signifikant att de yttre beskrivningarna är få, vilket Tomas Bannerhed också påpekar i sitt förord till denna utgåva. Landskapet, djuren och föremålen är tydliga medan människorna beskrivs i repliker och handlingar. Hege stickar blixtrande snabbt, handelsmannen plockar med kamferkarameller, den som äger perspektivet är Mattis. Läsaren får kliva in i hans blick, och det är detta, tänker jag, som är romanens smärta och ljus. Var och en ska ställa sig i Mattis skor och känna hur det är att sällan leva upp till några förväntningar, egna eller andras. Men att se morkullorna flyga över huset, och veta att detta är en särskild händelse. Även om ingen annan begriper det. 

   ”Varför är det som det är?” undrar Mattis, men får inget svar på sin fråga. Det närmaste han kommer är något som sägs på fågelspråk, först som en röst i huvudet men sen ser han det också på marken, i fågelskrift: ”Du är du, stod det.”

   Detta otvetydiga konstaterande, med plats för både tröst och förtvivlan, men också för ett slags hopp. Att vara någon, alldeles i sig själv. Det tål att tänkas på. Med full respekt och självklarhet skriver Vesaas: ”Han tog en pinne och prickade ett svar på en ledig fläck i det bruna. Vanliga bokstäver använde han inte, det var till morkullan, så han använde fågelskrift han också.”

* Boris Vian. Hösten i Peking. Översättning av Lars Erik Sundberg i svensk pocketutgåva från 1969.

”Claude Léon var enormt intresserad av historiens mindre betydelsefulla händelser” – detta kan man läsa i början av Boris Vians (1920–59) roman Hösten i Peking från 1947. Boken är full av sådana fantasifulla formuleringar i ett händelseförlopp med absurda drag. En av huvudpersonerna är direktören Amadis Dudu. Vi möter honom i romanens första meningar: ”Amadis Dudu följde utan övertygelse den gränd som utgjorde den minst gena genvägen till 975:ans busshållplats. Varje dag gjorde han av med tre och en halv biljett, för han steg av i farten innan sin hållplats, och han kände på västfickan för att se om han hade några kvar. Ja. Han såg en fågel som stod böjd över en sophög och pickade med näbben på tre tomma konservburkar och lyckades spela början på Pråmdragarsången; och han stannande, men fågeln åstadkom en falsk ton och flög rasande sin väg, muttrande grova ord på fågelspråket mellan näbbhalvorna. Amadis Dudu fortsatte sjungande på fortsättningen; men han fick också fram en falsk ton och började svära.” Bara dessa inledande meningar vittnar om att översättaren har haft ett knepigt jobb med denna roman, som är full av lekfull formuleringsglädje.

Boris Vian,

Det finns förstås en handling också. Och huvudpersoner som en präst, en arkeolog som ansvarar för stora utgrävningar, en läkare som tar död på flera patienter än han botar och har en passion för modellflyg, ett par goda vänner som är ingenjörer och förälskade i samma flicka, och så vidare. De flesta av dem kommer tillsammans med arbetskraft till Expotamien för att bygga en järnväg genom öknen. Detta slutar i fiasko, och även triangeldramat mellan vännerna Angel och Anne och flickan Rochelle tar en olycklig vändning. Det har nog de flesta läsare anat från början. Handlingen drivs till stor del framåt genom dialog. Det sägs mycket roligt, underhållande, hetsigt och temperamentsfullt i dessa dialoger. 

Jag blev mycket förtjust i den vildvuxna fantasin och det fantasifulla språket i denna roman då jag först läste boken för länge sedan. Romanen utkom för över 70 år sedan och den är inte opåverkad av tidens flykt. Även dess humor kan kännas lite gammaldags. Det är som när man ser en gammal filmkomedi – vissa skämt fungerar fortfarande, vissa har stannat i det förflutna. 

Det finns möjligen ett inslag av satir i berättelsen. Till exempel av en stelbent byråkrati när direktören Dudu genomdriver ett formellt beslut att dra järnvägen rakt igenom den enda restaurang som finns på platsen, med följden att byggnaden slits mitt itu. Men mest tycks Boris Vian ha syftat till att underhålla. Det lyckades när boken var ny, och det fungerar åtminstone delvis ännu. Samtidigt smyger sig en melankolisk biton in i texten. Peking är inte nämnt i boken, och höst är det förstås inte heller.

Varken Hösten i Peking eller Vians mest kända roman Dagarnas skum, skriven vid samma tid, finns i dag tillgängliga i bokhandeln. Men han är inget bortglömt namn. Vian var också jazzmusiker, visdiktare och sångare. En sång som kommer att leva vidare fick svensk text av Lars Forssell. Jag står här på ett torg låter så här i en inspelning med Sofia Karlsson från 2007.

https://www.youtube.com/watch?v=eedWIEdv6Uw

Flera lästips väntar längre fram.

Lästips från en innesittare (1)

Coronavirusets spridning påverkar alla. Man kan tycka sig gynnad om man är frisk, inte har en anställning att förlora, har kontakter med vänner och bekanta via e-post och telefon, tillgång till de förnödenheter som behövs i vardagen och kan hålla sig aktiv även i en mer innesittande tillvaro. Man kan till exempel läsa. I bloggen kommer jag här och i några kommande inlägg att ge några lästips som förhoppningsvis kan vara till glädje för bloggens eventuella följare.

Jag har inte tagit minsta hänsyn till vilka titlar som säljer mest, har fått bäst kritik, är mest omtalade eller välkända bland allmänheten, är lättast tillgängliga i bokhandel eller bibliotek. Utan tänkt tillbaka till läsupplevelser genom åren, vilka böcker som givit starkast intryck och bestående minnen. Eftersom de flesta böcker som jag nämner lästes för länge sedan, i några fall redan i sena tonåren, kan jag dra slutsatsen att min litterära smak eller ambition förflackats med tiden. Men det kan också vara så att man är mera receptiv som yngre. Eller att man tidigt har läst så pass få värdefulla böcker att de första viktiga läsupplevelserna på tidsavstånd ter sig speciellt monumentala. Eller att man med tidens gång blir mera blasé eller har svårare att koncentrera sig på böckernas innehåll. 

Hur som helst följer 24 titlar uppdelade på sex avsnitt med fyra i varje. Vissa av dem har jag läst om under senare tid och då kunnat konstatera att de fortfarande fängslar. Alla böcker är prosaverk, poesin har jag lämnat utanför liksom dramatik och facklitteratur. Ett fantastiskt journalistiskt arbete finns med (i detta avsnitt) liksom en bok som är lite filosofiskt reflekterande och ett par med självbiografiskt innehåll – men alla har i mitt tycke litterära kvaliteter.

I dessa tider då fler än normalt lever isolerade kan det vara svårt att få tag på vissa titlar, även om några säkerligen finns i bokhandeln eller går att beställa. Jag har bortsett från detta praktiska problem och bara utgått från några av de bästa böcker jag läst. Allt har en ände, även coronaepoken, och då finns bättre möjligheter att leta upp de valda verken för den som för intresserad.

Detta är skrivet av en som alltid har läst böcker men ändå inte är särskilt beläst. Jag har missat flera stora författare än jag upptäckt. Det jag valt här är inte rangordnat eller presenterat enligt någon annan genomtänkt princip. Fyra titlar i varje avsnitt, utan närmare innehållsbeskrivning eller analys, enbart korta presentationer. Det börjar här.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

* Paul Auster. New York-trilogin. Översättning Ulla Roseen i utgåva från 1993.

De tre kortromanerna Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet utkom först separat 1985 och 1986 men slogs snart samman till en volym som blev Paul Austers genombrott och av många fortfarande betraktas som hans mästerverk. Paul Auster, som är född i Newark i New Jersey 1947, har skrivit många andra romaner som finns i svensk översättning.

Paul Auster.

I Stad av glas blir deckarförfattaren Quinn kontaktad av en person som söker detektiven Paul Auster. Quinns vedermödor att finna Auster utvecklas till ett mysterium med överraskande vändningar. I Vålnader, där alla personerna har namn efter färger, blir Blue uppmanad av White att hålla Black under uppsikt. Bevakningen sker genom att Blue från ett fönster betraktar Black när han sitter och skriver. Allteftersom berättelsen fortskrider börjar man undra vem som egentligen bevakar vem. I Det låsta rummet handlar det om att leta reda på en gammal bästis från skoltiden, Fanshawe, som har försvunnit. Hur det lyckas ska inte avslöjas, men väl att denna tredje del knyter ihop de tre kortromanerna till en helhet.

Ett inslag av detektivarbete i alla tre delarna alltså. Paul Auster har nyttjat en del av detektivromanens schabloner för att skapa tre berättelser som med sina gåtfulla vinklar och vrår och egenartade fantasi inte påminner om någon detektivroman som jag har läst. Det handlar snarare om en diskussion eller ett spel om identiteter. Språket är koncist och effektivt, boken är lättläst och spännande med mycket innehåll på få sidor. Jag läste nyligen om den och kunde konstatera att den motstått tidens gång väl. Boken går att köpa i dag i en nyutgåva från 2017.

* Hjalmar Söderberg. Den allvarsamma leken.

Och apropå att läsa om: denna roman har jag läst om flera gånger genom åren. Hjalmar Söderberg (1869–1941) gav ut Den allvarsamma leken 1912 som sin fjärde och sista egentliga roman (hans senare prosaarbeten kan inte kallas romaner). Den var ingen större framgång när den utkom. Vissa samtida röster fann författaren trött och passé och romanen ett uttryck för förgången tids mentalitet. Sedan dess har nästan alla Söderbergs samtida kolleger fallit i glömska; de har blivit namn som man kan träffa på om man läser litteraturhistoria, men har föga att säga en modern publik. Medan Söderbergs romaner, och då inte minst Den allvarsamma leken, alltid finns tillgängliga i bokhandeln, ständigt lånas ut på biblioteken och möter nya generationer. Boken finns också tillgänglig nu.

Hjalmar Söderberg.

Wikipedia skriver att ”i romanen förlorar den unge Arvid Stjärnblom sin älskade Lydia till en äldre man vars inkomster tillåter henne att leva det liv hon drömmer om. Arvid och Lydia träffas dock på nytt efter några år och inleder en kärleksaffär, en allvarsam lek, till synes av ödet bestämd att utmynna i intet.” Den komplicerade kärlekshistorien mellan Arvid och Lydia Stille tillhör de klassiska i svensk litteratur och har blivit underlag för flera filmatiseringar. Ändå kan en film inte göra romanen rättvisa. Den allvarsamma leken mellan de två är upphängd på Hjalmar Söderbergs exakta, lätta och tidlösa prosa, den bästa svenska som någon har skrivit. 

Alltsammans utspelas i Stockholm (i viss mån även i skärgården) och de begränsade delar av staden där Söderberg brukar röra sig. Boken är intressant att läsa också som Stockholmsskildring, en liten huvudstad och dess kulturella kretsar (Arvid är musikkritiker), en stad full av stämningar och livfulla bilder.

* Svetlana Aleksijevitj. Kriget har inget kvinnligt ansikte. Översättning Kajsa Öberg Lindsten.

Jag börjar med att citera ur baksidestexten: ”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar, kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia.”

Svetlana Aleksijevitj.

Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina. Det ligger ett kopiöst arbete bakom Aleksijevitjs bok, utgiven på svenska 2016, hundratals intervjuer, arbete månad ut och månad in, resor och övertalningar. Jag tycker om att hon redovisar sina metoder och även sina personliga reaktioner inför mötena med kvinnorna som upplevde kriget. Det är engagerad grävande journalistik som gräver djupare än någon annan. Det är givetvis fruktansvärda minnen från kriget kvinnorna redovisar. Och fastän man kan räkna med det i en krigsskildring finns det avsnitt som är plågsamma att ta sig igenom. Och tydligen också svåra att berätta om. Kvinnorna måste ofta övertalas; medan männen efter kriget tog emot sina medaljer och skrev memoarer gick kvinnorna tillbaka till vardagen och tog sin del av historien in i dunklet. Och det är denna väsentliga del av andra världskrigets skeende i Sovjet som Svetlana Aleksijevitj blottlägger. Okänd historia nära vår nutid.

Det som förvånade mig mest vid läsningen var den iver som de unga kvinnorna – ofta bara 18–19 år gamla – visade inför inryckningen. De var i många fall så angelägna att gå ut till fronten, i första ledet, att de knappt kunde utstå den grundläggande utbildning som ändå var nödvändig. Men de stred inte för Stalin. Att han var en grym och maktfullkomlig diktator var bekant bland dessa kvinnor som i många fall hade släktingar eller familjemedlemmar som deporterats eller mördats av regimen. Men de slogs för Ryssland, med ett oerhört hat mot nazismen. Men här finns ställvis också vittnesbörd om insikten att tyskar också är människor, att de på motståndets sida också var offer i samma tragik.

* Varlam Shalamov. Berättelser från Kolyma. Översättning Marie-Anne Sahlin.

Den volym som åsyftas är ett urval av Varlam Sjalamovs (som han bör stavas enligt svensk praxis) (1907–82) berättelser från strafflägren i Kolyma i norra Sibirien där författaren var fånge under 17 år och överlevde. Jag har en utförligare beskrivning av boken, utgiven 1982 på svenska, i ett av bloggens äldsta inslag som jag hänvisar till: den 3 september 2013.

Varlam Sjalamov.

Denna volym är svår eller omöjlig att få tag på i dag. Därför är det roligt att en komplett utgåva på sju band av Sjalamovs verk är under utgivning (om inte coronakrisens ekonomiska konsekvenser havererar projektet). Genom snön utkom 2019 i översättning av Ola Wallin. Jag citerar ur förlagsinformationen: ”Författaren Varlam Sjalamov greps under den stora terrorn i Moskva 1937 och skickades till guldgruvorna och skogsavverkningarna i Kolyma, en av jordens kallaste och kargaste platser. Efter sjutton år i olika läger frigavs han och lovade sig själv att inte glömma. I dag betraktas hans verk som den sannskyldigaste skildringen av den sovjetiska lägervärlden.”

“I mina ögon är Sjalamov 1900-talets största författare. De skenbart enkla berättelserna når i själva verket Dostojevskijs höjder, så mycket finns förborgat i dem.” Detta säger Svetlana Aleksijevitj. Jag tycker att Sjalamovs verk, även i den begränsade utgåvan från 1982, är ett väsentligt bidrag till beskrivningen av Sovjetunionen. Liksom Aleksijevitj lägger han sin pusselbit till helhetsbilden – en pusselbit av obegripligt lidande och grymhet, men också av uthållighet och mod.

Fler lästips om några dagar.