Ungraren Béla Bartók
(1881–1945) är en av 1900-talets största och mest nyskapande tonsättare. I
många av sina verk har han integrerat folkmusiken i den klassiska traditionen.
Bartók bidrog själv i hög grad till att utforska och dokumentera folklig musik.
Under många resor i Ungern, Rumänien, Turkiet, Nordafrika och andra områden
samlade han in musiken och använde den för att vitalisera sitt eget
komponerande.
 |
| Béla Bartók 1902.
Innan denna
verksamhet tog fart reste Bartók som utövande pianist. År 1906 gjorde den
25-årige tonsättaren en turné i Spanien och Portugal tillsammans med pianisten
och landsmannen Ferenc Vecsey. Om resan skrev Bartók till sin mor i några brev.
Det är intressant läsning. Dels ger breven en bild av hur det var att resa
omkring som musiker för drygt hundra år sedan. Dels får vi vittnesbörd om hur
tonsättaren uppfattade sina resmål. Detta var en annan tid, en annan värld än
vår, men kanske finns det ändå något att känna igen i beskrivningarna? Bartók,
som på alla bilder ser allvarlig ut och sannerligen hade skäl till stort allvar
längre fram i livet, visar också en oväntad glimt av humor och självironi i
anteckningarna.
|
Textavsnitten i detta
inlägg har jag funnit i en mycket läsvärd samling med brev, artiklar och andra
dokument king Bartók – Béla Bartók … ur
folkmusikens källa (Anthropos 1981). Boken är sammanställd av József
Ujfalussy och översatt av Sara Arvidsson.
I ett brev till
modern den 26 mars 1906 skriver han:
Jag anländer till Lissabon på onsdagskvällen. Nästa dag skulle jag gå
till Vecseys på hotell Bragança – klockan kvart i 11 på förmiddagen: de var
inte där. Ett brev från Vecsey väntar på mig, i vilket det står att jag genast
skulle sätta mig på tåget och åka till Madrid, för impressarierna hade
förväxlat datum och den första konserten i Madrid skulle vara den 24:e. Sedan
kommer två herrar: den ene förklarar på franska att jag måste skynda mig, för
det enda tåget till Madrid ska gå inom en halvtimma; den andra talar till råga
på allt portugisiska, knappast någon spanska. Nå, det var rena cirkusen att
förstå varandra. Den där galna portugisen – han hade på sig en illröd sidenväst
ihop med en skarpt gul fladdrande halsduk – klämde in mig i en vagn och så
hoppsan iväg till mitt hotell! På ett par minuter rafsade jag ihop de
viktigaste sakerna och så hoppsan iväg till Estação Central! Som väl var kom vi
fram två minuter för sent.
Jag måste få beskriva lite
utförligare, hur det ligger till med järnvägsförbindelserna.
Mellan Lissabon och Madrid går
det ett! tåg om dagen! Det är den
s.k. expressen, som ”jagar fram” i 28
kilometers hastighet, dvs. mer än dubbelt så långsamt som våra snälltåg. Det
tar 21 timmar från Lissabon till Madrid! De portugisiska tågen är rysliga.
Korridorer, toaletter, värmeledningar är okända begrepp. Belysningen är samma
slags svaga nattlampor som på bussarna i Budapest. I en 1:a-klasskupé ska 10
resande få plats.
Jag kom fram den 24 på
morgonen, och halv 6 på eftermiddagen ägde konserten rum på en teater. Flygeln
var bra – en Bechstein. Entusiasmen var stor, men publiken var fåtalig.
Till konserten i dag väntas fler komma. Lilla Vecseys hälsa är inte den bästa;
från rummet till konserten, och därifrån tillbaka, ingen annanstans. Det var
nära att turnén hade blivit inställd.
 |
| Är detta en av de gränder som Bartók såg i Lissabon? Från stadsdelen Mouraria. |
Staden Lissabon ger
blandade intryck, men jag uppfattar mest förtjusning i Bartóks rader:
Lissabon är en underbart vacker liten stad. Fast den är ingenting för
nervösa. Det är ett otroligt oväsen på gatorna. Varenda människa skriker, när
de utbjuder sina varor. Så många ”varken åsna eller häst” det finns! Och alla
är de så fullastade med varor att de nästan ramlar omkull. En sådan smuts det
är i en del stadsdelar. Och sådana förkrympta trashankar som stapplar omkring i
den här fiskluktade smutsen. Men helhetsintrycket är ändå outsägligt älskligt.
Ingen annanstans skiner solen lika inbjudande; och just detta gör de trängsta,
krokigaste gatorna tilltalande. Det är en originell stad. Den har inga
betydande konstskatter, men dess karaktär är helt annorlunda än någon annan
stad jag hittills sett. Demi-Afrique. Och den brunhyade befolkningen med sitt
kolsvarta hår! Det är mycket intressant …
 |
| Porto ligger vid floden Douro i norra Portugal. |
Resan gick vidare till
Porto och Coimbra. Hotell, mat och utländska vanor är framträdande inslag i
tonsättarens möte med det främmande landet. Ur ett brev till modern den 11
april 1906:
Publiken i Porto var mest entusiastisk.
Jag har ett fasligt besvär med
portugiserna. Det är hemskt roligt att höra hur jag gör mig förstådd med dem.
Men de förstår i alla fall lite spanska; fast jag förstår inte mer än en smula,
och det är också sällan – av vad de säger.
Så många olika sedvänjor jag
måste anpassa mig till! T.ex. här står hotellrummen i allmänhet vidöppna. På
ett hotell putsar de inte skorna, på ett annat får man inga tändstickor. På ett
ställe kan man bara få middag klockan 5, på ett annat inte förrän klockan 9. I
Madrid började konserten klockan halv 6, i Lissabon klockan halv 9, och den
varade till klockan 12. I Madrid stod flygeln snett, i Lissabon stämde de den
aldrig, i Porto vinglade pianostolens ben betänkligt. Man äter bara 2 gånger om
dagen, men – i synnerhet till middagen – får man förskräckligt mycket. Jag
äter upp allt jag får. Hur många rätter mat man får, har jag ännu inte kunnat
räkna. Sist kommer bakverk, ost, kaffe, valnötter, äpplen, apelsiner, löskokt
ägg, bananer; allt detta är ”Codan”. Tänk dig bara – i Porto lagar de spenaten
med olja. Och de lade upp en hög med okänd och obegriplig mat framför mig. Jag
åt upp den! Tänk om det var maskomemett eller råttpastej.
 |
| Botaniska trädgården i Coimbra. |
Nu har jag kommit hit till Coimbra
över en dag (universitetet, det enda som finns, ligger här). Det är en liten
småstad (13000 invånare) med några få intressanta gamla byggnader. Ett
underbart läge. (…)
Idag har portugisiska bönder
hälsat på mig för första gången. Jag promenerade i skymningen på ängarna i
Coimbra. Då kom de hem från arbetet; kanske tog de mig för en präst, och så
sade de: ”Bom noite”. Jag sade detsamma till dem. Så nu har jag alltså talat
portugisiska!
Petimätern i mig
måste förstås påpeka att ordet noite
är femininum och att bönderna troligen sade Boa
noite. Men man kan förstå varandra även om ett adjektiv böjs fel.
Béla Bartók står
långt fram bland mina musikaliska husgudar. Han han komponerat mycket underbar
musik med en särskild must och märg. Ett av favoritverken är Divertimento för stråkar från 1939.
Musik komponerad i skuggan av det krig vars fasor tvingade tonsättaren att fly
till USA, där han avled sex år senare. Det finns här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar