Hasse Z (16). Sjökon

Sjökon ingår i samlingsvolymen med samma namn, Albert Bonniers Förlag 1949.

Denna historia är fantastisk. Det avhåller mig dock inte från att berätta den. Folk kommer att säga, att den är lögnaktig och full av omöjligheter. Den anmärkningen går mig förbi. Nej, det är helt andra skäl, som gör mig betänksam, då det gäller denna historia.

   För många år sedan skrev jag en berättelse om en hund med en dynamitpatron vid svansen. Patronen hade bundits fast av hundens husbonde, som på det sättet ville göra sig av med hunden. Avrättningen misslyckades. Sedan husbonden tänt stubinen till dynamiten, sprang han sin väg, rädd om sitt eget kära liv. Men hunden sprang efter. Som en trogen hund alltid gör, även om han har en dynamitpatron vid svansen. Mannen sprang och hunden sprang, den ene för livet och den andre av medfödd vana. Stubintråden glödde. Nå, ni kanske vet hur det slutade. Mannen sprang till slut ut i sjön – jag hade placerat en sådan just där den skulle ligga – och hunden simmade efter med svansen och den glödande stubinen vaggande över vattnet. Plötsligt stannade mannen, fick tag i hunden och doppade honom, varvid stubinen slocknade och två liv räddades. Punkt. Denna historia var på intet sätt märkvärdigare än andra, men den blev märkvärdig. Den upprepades i verkligheten, som ju ofta, enligt Oscar Wilde, härmar litteraturen. Herrar, som önskade bli av med sina hundar, satte dynamitpatroner i svansen på dem. Detta hände både i utlandet och härhemma. Enligt dagspressens skildringar avlöpte händelserna olika. En man uppe i Norrland blev av med en hel förstubro tillsammans med hunden och i en mindre plats i Tyskland är det ännu obekant, vart såväl hunden som husbonden tog vägen. Det lär inte ens ha hjälpt att annonsera efter dem.

   Detta om dynamithunden, som blev verklighet. Sedan, några år senare, skrev jag en historia kallad Sängknoppen. Den handlade om en man, som av tankspriddhet eller annan anledning råkade få en rund mässingsknopp i munnen, där den fastnade. Eftersom sängknoppen satt fast vid sängen, kan man säga, att mannen hade fått sängen i munnen. Åtminstone hade han själv den känslan. Närvarande vänner till mannen gjorde vad de kunde för att hjälpa honom ur hans sorgliga belägenhet. De placerade honom i vågrät ställning och lyckades på det sättet genom att vrida honom runt, skruva av knoppen från sängen. Ensam med knoppen fördes mannen till ett apotek, där han befriades från knoppen. Hur det gick till vet jag inte. Den detaljen har jag inte sysselsatt mig med. Så mycket är säkert, att inte svalde han knoppen.

   Nå, denna historia har även den upprepats i verkligheten. I dagspressen, som håller reda på allt som händer även i privatlivet, har berättats om en liten gosse, som fastnat på en sängknopp och blivit hängande vid den, tills man slutligen efter mycket besvär lyckats lirka bort den.

   Det är dessa två historier, härmade av verkligheten, som gör mig betänksam, då det gäller sjökon. Nu skulle man kunna säga att i de föreliggande fallen är det två människor, som utfört de härmande handlingarna. Det är väl i alla fall högst osannolikt att åkomman, om man kan kalla den så, skall sprida sig även till djuren. På detta kan svaras: Man vet aldrig vilka makter, som roar sig med de levande varelserna. Den lille gossen, som fastnade på sängknoppen, hade säkerligen inte läst min historia. Jag är heller inte säker på om alla de utländska hundägarna och hundarna tagit del av berättelsen om dynamithunden. Vetenskapen har konstaterat, att även inom naturen försiggår ett ständigt härmande. Träd, som växer på samma plats, blir lika varandra. Och så vidare. Varför skulle då inte en ko komma på idén att göra detsamma som en annan ko gjort.

   Det är nu dock så med historier, att har man en gång fått dem i huvudet, så blir man inte av med dem förrän man har berättat dem. De ligger i vägen för andra, som också kräver att få komma fram. Och så börjar vi historien om sjökon.

   Handlingen tilldrar sig en vacker sommarmorgon på en ö i yttre havsbandet. Naturen har nyss vaknat, vinden leker över land och vatten och solen, som enligt gammal vana gått upp ur havet, tinar sakta men säkert upp nattkylan över ängar och gärden. De stora badhotellen ligger tysta och stilla, människorna från staden, som dansat på societeten kvällen förut, ligger ännu i sin ljuva slummer. Det är bara balkongernas gardiner, som sakta rör sig för morgonvinden, och ger en smula liv åt de döda husen. Jag går min gamla väg till sjön förbi tennisplanen, där en kvarglömd boll lyser vit mot den gula massan. En motoryacht har kommit in under natten och ligger tyst och stilla vid bryggan. Men uppe ifrån sundet mellan ön och Persholmen hör jag röster, ivriga, ropande röster. Något är på färde. Utkommen på lilla båtbryggan, där aktersnurrorna har sin plats, möter mig en ny syn. En ko har gett sig i väg från holmen och är simmande på väg till ön över sundet. På motsatta stranden står två karlar och hojtar och ropar åt henne för att få henne att vända om. Kon, som är oberörd av alla tillrop och uppmaningar, har lämnat botten med sina fötter och simmar lugnt fram genom vattnet. Den ena av karlarna står färdig med en stör för att mota henne. Det är fiskaren Käll, som rår om kon. Den andre nöjer sig med att svänga med armarna och försöka tala ett språk, som han tror att en ko begriper. Jag går närmare, och då hör jag Käll säga:

– Om jag hade ekan här skulle det nog gå att få henne att ta reson. Jäklar att vi inte tog över den från havssidan!

   Som om kon förstått vad som sagts, lade hon om kursen, gjorde en lov åt babord och började simma ut ur sundet ut mot stora fjärden.

   I detta ögonblick kände jag mig som situationens herre och med händerna som ropare skrek jag till de båda karlarna:

– Kom hit, så tar vi min båt och sen ska vi nog klara henne!

   De båda karlarna lämnade sin plats, jag gjorde snabbt loss båten och om några ögonblick var vi ute på sjön på väg mot kon, som lugnt sam vidare mot fjärden. Hon hade bara ballastholmen att passera för att komma ut på det stora vattnet. Hagberg, målarn, satt i aktern, Käll rodde, och jag stod i fören med båtshaken som en harpun. En ko simmar inte så fort. Vi var snart ikapp henne och lade oss för över henne, om man kan uttrycka det så på ett värdigt sjömansspåk. Men kon lät sig inte bekomma. För att inte få henne upp i båten, vilket kunde vara både besvärligt och förenat med viss risk, måste vi svänga och hålla oss jämsides. Käll svor rätt kraftigt trots den tidiga morgontimmen och Hagberg gav med stor färdighet i munverktygen det ena goda och vänliga rådet efter det andra. Och så fortsatte vi ut i fjärden, kon och vi, ett nätt och trevligt litet sällskap på en morgontur till sjöss.

   Jag hade satt mig på toften och började tänka över situationen. Jag hade aldrig sett en ko, som uppförde sig på detta sätt. De flesta kor jag träffat, har stått på land och betat. Jag kan inte påminna mg att jag sett någon ligga och simma i en fjärd. Denna ko hade tydligen sina vanor för sig. Och hon var trilsken och egensinnig. Hon hade fått i sitt huvud, att hon skulle göra den här simturen och ingen visste, när hon tänkte vända om. Jag ägde inte kon. Jag kunde ta saken lugnare och mer behärskat än Käll, och så sade jag:

– Har hon ofta sådana här idéer? Och hur länge varar de?

– Hon tycker inte om att vara på holmen, och när stängslet är dåligt, går hon igenom. Man så här långt har hon aldrig varit.

   Det blev en stunds tystnad till och med från Hagberg. Färden gick vidare. En lätt bris krusade vågorna, men annars var vädret stilla och vackert.  Så sade jag:

– Hon har kanske ändå sina vanor.  Hon kanske ger sig hem till mjölkdags. Jag borde inte ha sagt detta. Hagberg brast i skratt och Käll svarade ilsket och med hög röst:

– Mjölkdags! Hon mjölkas inte förrän i kväll och innan dess har vi hunnit till havs, om hon orkar så länge. Här reste sig Hagberg, lutade sig över relingen och innan vi hunnit hindra det, hade han gripit tag i kons svans alltunder det han ropade:

– Vi bogserar hem henne!

   Den närmaste följden av Hagbergs tilltag blev att båten svängde och att kon bogserade oss i stället för vi henne. Hagberg hade sprungit fram i fören, och där satt han bredvid mig fortfarande med ett säkert tag i kosvansen. Farten hade saktat något, men annars gick det lugnt framåt. Käll lade upp årorna, och i förrummet fick jag fatt i en talja, som jag fort och kvickt gjorde fast i kosvansen, varpå jag fäste den vid en av årtullarna. Och så hade vi ordnat det så bekvämt vi kunde. Käll såg betryckt ut och jag sade:

– En sån här ko kostar väl en del pengar?

– Minst trehundra kronor – fan att man inte kan få henne att vända! Hagberg, som satt tyst sedan han levererat sitt trettionionde förslag till sakens ordnande, sade plötsligt:

– Om vi kunde sätta i gång snurran på back kanske man kunde få henne att stanna.

– Omöjligt är det inte, sade jag, Men ni får ta det på er risk.

   Jag fick av kapellet på motorn, ställde tändapparaten på back och drog i gång. I sista ögonblicket hoppades jag att motorn inte skulle tända, men det gick. Hjulet började snurra, och ekipaget stod för ett ögonblick stilla, men bara för ett ögonblick. Det ryckte till i svansen på kon, men så fortsatte hon som förut ehuru kanske en aning saktare. Motorns tre och en halv hästkrafter rådde inte på en kokraft. Inför detta nedslående faktum stannade jag motorn och med egen men säker kokraft gick vi vidare genom vågorna.

   Sedan Hagberg kommit på idén att bromsa med en åra, fick vi kon att något ändra kurs. I stället för att gå rakt ut i fjärden, gick hon mera över åt babord ovh följde öns norra strandsida. De kala klipporna började ta slut och vi närmade oss mera lummiga och vassklädda stränder. En liten brygga sköt ut från vassen och på den satt en flicka och metade. När hon fick se oss komma, reste hon sig och såg på oss med stora ögon, men så började hon vifta med en näsduk alldeles som åt ångbåtarna, som gick där förbi. Hon var ett litet sommarnöjesbarn från staden. Hon hade sett många underliga ting här ute i skärgården. Hon hade upphört att förvånas. En ko, som simmade i väg med en båt med tre farbröder i, var inte märkvärdigare än mycket annat. Hon fortsatte länge att vifta åt oss med sin lilla näsduk, önskade oss all lycka på färden.

   En ny brygga. Där stod en ensam man med händerna i byxfickorna. Han stod alldeles stilla och såg ut åt vattnet som vi män ofta gör. Måhända är denna sysselsättning en reminiscens, en kvarleva i vårt undermedvetna från en tid, då vi bodde på ensamma öar i träsk och då och då tog en överblick över omgivningen för att kontrollera om fiender nalkades.

   Mannen på bryggan fick plötsligt syn på oss och med ett var han på väg upp i land. Inte av skrämsel. Nej, han sprang i bestämd avsikt. Det dröjde inte många minuter, förrän han var tillbaka med en bössa i handen. Vi ställde oss upp i båten och vinkade avböjande åt honom. Avböjande är kanske för lite sagt för att uttrycka de åtbörder vi framställde. Åtbörder av förskräckelse, motvilja och innerlig önskan att komma utom skotthåll. Mannen fäste inget som helst avseende vid våra rörelser. Han hade äntligen fått se stora sjöormen. Hans livs stora, verkliga ögonblick var inne. Nu eller aldrig! Han sköt. Och bommade. Vi, och måhända även kon, hörde kulan vina över båten. Skytten fällde geväret, såg på oss med förtvivlan och grämelse och lomade sedan sin väg upp mot land. Han hade tydligen bara ett skott.

– Det finns en försyn, sade Hagberg och drog en djup suck.

– Ibland ser det så ut, sade jag. Men vilken avsikt tror Hagberg att försynen har med denna lilla sjötur? Hur länge skall den räcka?

   Vinden hade mojnat och vattnet låg nu spegelblankt. Jag kom att tänka på att grönländarna, när de i sina kajaker kommer ut på stilla, blankt vatten, ibland blir nedsugna i djupet. Inför denna tanke fick jag upp min fällkniv, färdig att kapa taljan, som höll kon. I detsamma såg jag röken av en ångare dras fram över trädtopparna på Björkön. Jag stoppade ned kniven och ögonblicket därpå stack ångaren fram bakom udden. Mötet kom tvärt och oförberett. Det stora, vita skrovet gled rätt emot oss, och jag såg en mängd människor i ljusa dräkter röra sig på däcken, och jag hörde ett sorl av röster på främmande tungomål – en turistångare på väg mot havet. Kaptenen slog back i maskinen, det stora fartyget gled ändå av farten några meter emot oss, men kon, som förstod faran, väjde i tid, och så kom vi bredsides om varandra. Passagerarna rusade över åt styrbord för att få se vad som var på färde, och då man fick sy på oss, uppstod en livlig rörelse på däck. Man skrek och ropade om varandra, kikare och kameror kom fram och mitt genom allt larmet hörde vi kaptenens starka och glada röst:

– Vart är ni egentligen destinerade?

   Ögonblicket var alltför spännande för att ge tillfälle till ett lämpligt svar, om något sådant ens hade funnits. Kon svarade genom att lugnt simma vidare. Men hunnen fram mot akterdäck inträffade något, som blev avgörande för hela vår seglats. På en stol, eller kanske på ett bord, vid sidan av akterhytten stod en dam av obestämd ålder men av modernaste snitt, klädd i de kortaste kjolar, som förekommit på denna latitud, målad i ansiktet och dekolleterad till midjan fram och bak. Denna dam stod rätt upp och ned i det vackra morgonljuset, svängde med armarna och gallskrek av förtjusning alltunder det hon dansade en foxtrot med de magra benen. Inför denna sällsamma syn stannade kon tvärt, låg stilla ett ögonblick, under vilket jag förmodar att hon slöt ögonen, vände därpå sin lekamen och simmade direkt hem.

   Det är omöjligt att i detalj beskriva den välkomsthälsning man gav oss, när vi äntligen nådde hemmets strand. Man tog emot oss om inte precis som några hjältar så dock som högst märkvärdiga, remarkabla personer. Välkomstorgien som firades, uttrycks bäst genom meddelandet att så mycket kaffe som den dagen dracks på den ön, har inte serverats under flera sammanlagda födelsedags- och namnsdagsfester i hela socknen. De fanns till och med de som hissade flaggorna, trots att vi var mitt i veckan. Frampå eftermiddagen fördes kon, prydd med syrenkvistar vid hornen, i triumf över Persholmen. Där fick hon ett nytt stadigt stängsel och där inspekterade jag henne några dagar senare. Käll stod där och kliade henne i  pannan och sade:

– Det är liksom hon hade fått en liten uppryckning av den där lustfärden. I går fick vi två liter mjölk mer än vanligt, men filbunkarna har inte varit riktigt bra. Hon har väl lite oro kvar i kroppen eller också blev hon kall i magen.