Sjökon
ingår i samlingsvolymen med samma namn, Albert Bonniers Förlag 1949.
Denna historia är
fantastisk. Det avhåller mig dock inte från att berätta den. Folk kommer att
säga, att den är lögnaktig och full av omöjligheter. Den anmärkningen går mig förbi.
Nej, det är helt andra skäl, som gör mig betänksam, då det gäller denna
historia.
För många år sedan skrev jag en berättelse
om en hund med en dynamitpatron vid svansen. Patronen hade bundits fast av
hundens husbonde, som på det sättet ville göra sig av med hunden. Avrättningen
misslyckades. Sedan husbonden tänt stubinen till dynamiten, sprang han sin väg,
rädd om sitt eget kära liv. Men hunden sprang efter. Som en trogen hund alltid
gör, även om han har en dynamitpatron vid svansen. Mannen sprang och hunden
sprang, den ene för livet och den andre av medfödd vana. Stubintråden glödde.
Nå, ni kanske vet hur det slutade. Mannen sprang till slut ut i sjön – jag hade
placerat en sådan just där den skulle ligga – och hunden simmade efter med
svansen och den glödande stubinen vaggande över vattnet. Plötsligt stannade
mannen, fick tag i hunden och doppade honom, varvid stubinen slocknade och två
liv räddades. Punkt. Denna historia var på intet sätt märkvärdigare än andra,
men den blev märkvärdig. Den upprepades i verkligheten, som ju ofta, enligt
Oscar Wilde, härmar litteraturen. Herrar, som önskade bli av med sina hundar,
satte dynamitpatroner i svansen på dem. Detta hände både i utlandet och
härhemma. Enligt dagspressens skildringar avlöpte händelserna olika. En man
uppe i Norrland blev av med en hel förstubro tillsammans med hunden och i en
mindre plats i Tyskland är det ännu obekant, vart såväl hunden som husbonden
tog vägen. Det lär inte ens ha hjälpt att annonsera efter dem.
Detta om dynamithunden, som blev verklighet.
Sedan, några år senare, skrev jag en historia kallad Sängknoppen. Den handlade
om en man, som av tankspriddhet eller annan anledning råkade få en rund
mässingsknopp i munnen, där den fastnade. Eftersom sängknoppen satt fast vid
sängen, kan man säga, att mannen hade fått sängen i munnen. Åtminstone hade han
själv den känslan. Närvarande vänner till mannen gjorde vad de kunde för att
hjälpa honom ur hans sorgliga belägenhet. De placerade honom i vågrät ställning
och lyckades på det sättet genom att vrida honom runt, skruva av knoppen från
sängen. Ensam med knoppen fördes mannen till ett apotek, där han befriades från
knoppen. Hur det gick till vet jag inte. Den detaljen har jag inte sysselsatt
mig med. Så mycket är säkert, att inte svalde han knoppen.
Nå, denna historia har även den upprepats i
verkligheten. I dagspressen, som håller reda på allt som händer även i
privatlivet, har berättats om en liten gosse, som fastnat på en sängknopp och
blivit hängande vid den, tills man slutligen efter mycket besvär lyckats lirka
bort den.
Det är dessa två historier, härmade av
verkligheten, som gör mig betänksam, då det gäller sjökon. Nu skulle man kunna
säga att i de föreliggande fallen är det två människor, som utfört de härmande
handlingarna. Det är väl i alla fall högst osannolikt att åkomman, om man kan
kalla den så, skall sprida sig även till djuren. På detta kan svaras: Man vet
aldrig vilka makter, som roar sig med de levande varelserna. Den lille gossen,
som fastnade på sängknoppen, hade säkerligen inte läst min historia. Jag är
heller inte säker på om alla de utländska hundägarna och hundarna tagit del av
berättelsen om dynamithunden. Vetenskapen har konstaterat, att även inom
naturen försiggår ett ständigt härmande. Träd, som växer på samma plats, blir
lika varandra. Och så vidare. Varför skulle då inte en ko komma på idén att
göra detsamma som en annan ko gjort.
Det är nu dock så med historier, att har man
en gång fått dem i huvudet, så blir man inte av med dem förrän man har berättat
dem. De ligger i vägen för andra, som också kräver att få komma fram. Och så
börjar vi historien om sjökon.
Handlingen tilldrar sig en vacker
sommarmorgon på en ö i yttre havsbandet. Naturen har nyss vaknat, vinden leker
över land och vatten och solen, som enligt gammal vana gått upp ur havet, tinar
sakta men säkert upp nattkylan över ängar och gärden. De stora badhotellen
ligger tysta och stilla, människorna från staden, som dansat på societeten
kvällen förut, ligger ännu i sin ljuva slummer. Det är bara balkongernas
gardiner, som sakta rör sig för morgonvinden, och ger en smula liv åt de döda
husen. Jag går min gamla väg till sjön förbi tennisplanen, där en kvarglömd
boll lyser vit mot den gula massan. En motoryacht har kommit in under natten
och ligger tyst och stilla vid bryggan. Men uppe ifrån sundet mellan ön och
Persholmen hör jag röster, ivriga, ropande röster. Något är på färde. Utkommen
på lilla båtbryggan, där aktersnurrorna har sin plats, möter mig en ny syn. En
ko har gett sig i väg från holmen och är simmande på väg till ön över sundet.
På motsatta stranden står två karlar och hojtar och ropar åt henne för att få
henne att vända om. Kon, som är oberörd av alla tillrop och uppmaningar, har
lämnat botten med sina fötter och simmar lugnt fram genom vattnet. Den ena av
karlarna står färdig med en stör för att mota henne. Det är fiskaren Käll, som
rår om kon. Den andre nöjer sig med att svänga med armarna och försöka tala ett
språk, som han tror att en ko begriper. Jag går närmare, och då hör jag Käll
säga:
– Om jag hade ekan här
skulle det nog gå att få henne att ta reson. Jäklar att vi inte tog över den
från havssidan!
Som om kon förstått vad som sagts, lade hon
om kursen, gjorde en lov åt babord och började simma ut ur sundet ut mot stora
fjärden.
I detta ögonblick kände jag mig som
situationens herre och med händerna som ropare skrek jag till de båda
karlarna:
– Kom hit, så tar vi min
båt och sen ska vi nog klara henne!
De båda karlarna lämnade sin plats, jag
gjorde snabbt loss båten och om några ögonblick var vi ute på sjön på väg mot
kon, som lugnt sam vidare mot fjärden. Hon hade bara ballastholmen att passera
för att komma ut på det stora vattnet. Hagberg, målarn, satt i aktern, Käll
rodde, och jag stod i fören med båtshaken som en harpun. En ko simmar inte så
fort. Vi var snart ikapp henne och lade oss för över henne, om man kan uttrycka
det så på ett värdigt sjömansspåk. Men kon lät sig inte bekomma. För att inte
få henne upp i båten, vilket kunde vara både besvärligt och förenat med viss
risk, måste vi svänga och hålla oss jämsides. Käll svor rätt kraftigt trots den
tidiga morgontimmen och Hagberg gav med stor färdighet i munverktygen det ena
goda och vänliga rådet efter det andra. Och så fortsatte vi ut i fjärden, kon
och vi, ett nätt och trevligt litet sällskap på en morgontur till sjöss.
Jag hade satt mig på toften och började tänka
över situationen. Jag hade aldrig sett en ko, som uppförde sig på detta sätt.
De flesta kor jag träffat, har stått på land och betat. Jag kan inte påminna mg
att jag sett någon ligga och simma i en fjärd. Denna ko hade tydligen sina
vanor för sig. Och hon var trilsken och egensinnig. Hon hade fått i sitt huvud,
att hon skulle göra den här simturen och ingen visste, när hon tänkte vända om.
Jag ägde inte kon. Jag kunde ta saken lugnare och mer behärskat än Käll, och så
sade jag:
– Har hon ofta sådana
här idéer? Och hur länge varar de?
– Hon tycker inte om att
vara på holmen, och när stängslet är dåligt, går hon igenom. Man så här långt
har hon aldrig varit.
Det blev en stunds tystnad till och med från
Hagberg. Färden gick vidare. En lätt bris krusade vågorna, men annars var
vädret stilla och vackert. Så sade jag:
– Hon har kanske ändå
sina vanor. Hon kanske ger sig hem till
mjölkdags. Jag borde inte ha sagt detta. Hagberg brast i skratt och Käll
svarade ilsket och med hög röst:
– Mjölkdags! Hon mjölkas
inte förrän i kväll och innan dess har vi hunnit till havs, om hon orkar så
länge. Här reste sig Hagberg, lutade sig över relingen och innan vi hunnit hindra
det, hade han gripit tag i kons svans alltunder det han ropade:
– Vi bogserar hem henne!
Den närmaste följden av Hagbergs tilltag
blev att båten svängde och att kon bogserade oss i stället för vi henne.
Hagberg hade sprungit fram i fören, och där satt han bredvid mig fortfarande
med ett säkert tag i kosvansen. Farten hade saktat något, men annars gick det
lugnt framåt. Käll lade upp årorna, och i förrummet fick jag fatt i en talja,
som jag fort och kvickt gjorde fast i kosvansen, varpå jag fäste den vid en av
årtullarna. Och så hade vi ordnat det så bekvämt vi kunde. Käll såg betryckt ut
och jag sade:
– En sån här ko kostar
väl en del pengar?
– Minst trehundra kronor
– fan att man inte kan få henne att vända! Hagberg, som satt tyst sedan han
levererat sitt trettionionde förslag till sakens ordnande, sade plötsligt:
– Om vi kunde sätta i
gång snurran på back kanske man kunde få henne att stanna.
– Omöjligt är det inte,
sade jag, Men ni får ta det på er risk.
Jag fick av kapellet på motorn, ställde tändapparaten
på back och drog i gång. I sista ögonblicket hoppades jag att motorn inte
skulle tända, men det gick. Hjulet började snurra, och ekipaget stod för ett
ögonblick stilla, men bara för ett ögonblick. Det ryckte till i svansen på kon,
men så fortsatte hon som förut ehuru kanske en aning saktare. Motorns tre och
en halv hästkrafter rådde inte på en kokraft. Inför detta nedslående faktum
stannade jag motorn och med egen men säker kokraft gick vi vidare genom
vågorna.
Sedan Hagberg kommit på idén att bromsa med
en åra, fick vi kon att något ändra kurs. I stället för att gå rakt ut i
fjärden, gick hon mera över åt babord ovh följde öns norra strandsida. De kala
klipporna började ta slut och vi närmade oss mera lummiga och vassklädda
stränder. En liten brygga sköt ut från vassen och på den satt en flicka och
metade. När hon fick se oss komma, reste hon sig och såg på oss med stora ögon,
men så började hon vifta med en näsduk alldeles som åt ångbåtarna, som gick där
förbi. Hon var ett litet sommarnöjesbarn från staden. Hon hade sett många
underliga ting här ute i skärgården. Hon hade upphört att förvånas. En ko, som
simmade i väg med en båt med tre farbröder i, var inte märkvärdigare än mycket
annat. Hon fortsatte länge att vifta åt oss med sin lilla näsduk, önskade oss
all lycka på färden.
En ny brygga. Där stod en ensam man med
händerna i byxfickorna. Han stod alldeles stilla och såg ut åt vattnet som vi
män ofta gör. Måhända är denna sysselsättning en reminiscens, en kvarleva i
vårt undermedvetna från en tid, då vi bodde på ensamma öar i träsk och då och
då tog en överblick över omgivningen för att kontrollera om fiender nalkades.
Mannen på bryggan fick plötsligt syn på oss
och med ett var han på väg upp i land. Inte av skrämsel. Nej, han sprang i bestämd
avsikt. Det dröjde inte många minuter, förrän han var tillbaka med en bössa i
handen. Vi ställde oss upp i båten och vinkade avböjande åt honom. Avböjande är
kanske för lite sagt för att uttrycka de åtbörder vi framställde. Åtbörder av
förskräckelse, motvilja och innerlig önskan att komma utom skotthåll. Mannen
fäste inget som helst avseende vid våra rörelser. Han hade äntligen fått se
stora sjöormen. Hans livs stora, verkliga ögonblick var inne. Nu eller aldrig!
Han sköt. Och bommade. Vi, och måhända även kon, hörde kulan vina över båten.
Skytten fällde geväret, såg på oss med förtvivlan och grämelse och lomade sedan
sin väg upp mot land. Han hade tydligen bara ett skott.
– Det finns en försyn,
sade Hagberg och drog en djup suck.
– Ibland ser det så ut,
sade jag. Men vilken avsikt tror Hagberg att försynen har med denna lilla
sjötur? Hur länge skall den räcka?
Vinden hade mojnat och vattnet låg nu
spegelblankt. Jag kom att tänka på att grönländarna, när de i sina kajaker
kommer ut på stilla, blankt vatten, ibland blir nedsugna i djupet. Inför denna
tanke fick jag upp min fällkniv, färdig att kapa taljan, som höll kon. I
detsamma såg jag röken av en ångare dras fram över trädtopparna på Björkön. Jag
stoppade ned kniven och ögonblicket därpå stack ångaren fram bakom udden. Mötet
kom tvärt och oförberett. Det stora, vita skrovet gled rätt emot oss, och jag
såg en mängd människor i ljusa dräkter röra sig på däcken, och jag hörde ett
sorl av röster på främmande tungomål – en turistångare på väg mot havet.
Kaptenen slog back i maskinen, det stora fartyget gled ändå av farten några
meter emot oss, men kon, som förstod faran, väjde i tid, och så kom vi
bredsides om varandra. Passagerarna rusade över åt styrbord för att få se vad
som var på färde, och då man fick sy på oss, uppstod en livlig rörelse på däck.
Man skrek och ropade om varandra, kikare och kameror kom fram och mitt genom
allt larmet hörde vi kaptenens starka och glada röst:
– Vart är ni egentligen
destinerade?
Ögonblicket var alltför spännande för att ge
tillfälle till ett lämpligt svar, om något sådant ens hade funnits. Kon svarade
genom att lugnt simma vidare. Men hunnen fram mot akterdäck inträffade något,
som blev avgörande för hela vår seglats. På en stol, eller kanske på ett bord,
vid sidan av akterhytten stod en dam av obestämd ålder men av modernaste snitt,
klädd i de kortaste kjolar, som förekommit på denna latitud, målad i ansiktet
och dekolleterad till midjan fram och bak. Denna dam stod rätt upp och ned i
det vackra morgonljuset, svängde med armarna och gallskrek av förtjusning
alltunder det hon dansade en foxtrot med de magra benen. Inför denna sällsamma
syn stannade kon tvärt, låg stilla ett ögonblick, under vilket jag förmodar att
hon slöt ögonen, vände därpå sin lekamen och simmade direkt hem.
Det är omöjligt att i detalj beskriva den
välkomsthälsning man gav oss, när vi äntligen nådde hemmets strand. Man tog
emot oss om inte precis som några hjältar så dock som högst märkvärdiga,
remarkabla personer. Välkomstorgien som firades, uttrycks bäst genom
meddelandet att så mycket kaffe som den dagen dracks på den ön, har inte
serverats under flera sammanlagda födelsedags- och namnsdagsfester i hela
socknen. De fanns till och med de som hissade flaggorna, trots att vi var mitt
i veckan. Frampå eftermiddagen fördes kon, prydd med syrenkvistar vid hornen, i
triumf över Persholmen. Där fick hon ett nytt stadigt stängsel och där
inspekterade jag henne några dagar senare. Käll stod där och kliade henne
i pannan och sade:
– Det är liksom hon hade
fått en liten uppryckning av den där lustfärden. I går fick vi två liter mjölk mer än vanligt, men filbunkarna har inte varit riktigt bra. Hon har väl lite
oro kvar i kroppen eller också blev hon kall i magen.
aculWlian1998 Kenneth Seibert https://marketplace.visualstudio.com/items?itemName=matacca-i.Xion-Leak-gratuita
SvaraRaderakarnlongderwea