Vem döljer sig i gatunamnet? (11)

Bellmansgatan ligger i närheten av Maria kyrka på Söder. Den är naturligtvis uppkallad efter nationalskkalden Carl Michael Bellman (1740–95), som föddes och växte upp i trakten, närmare bestämt i ett hus som kallades Dauerska huset vid Hornsgatspuckeln. Huset låg i hörnet av Hornsgatan och Bellmansgatan och revs 1901. Namnet Bellmansgatan antogs 1871. Bellman är egendomligt nog inte begravd på Maria kyrkogård utan vid Klara kyrka i centrum av Stockholm.

Bellman är en av våra största diktare, tillika kompositör som tonsatte sina dikter (även om en hel del av melodierna stals från olika källor). I sina sånger, varav många är samlade i Fredmans epistlar och Fredmans sånger, rör sig diktaren i olika miljöer i och kring Stockholm. Stockholm var en liten stad under Bellmans tid, och det var möjligt för en person att ha kontakter både vid hovet och på enkla krogar. Det är anmärkningsvärt vilken populartitet som Bellman fortfarande åtnjuter, i hur hög grad hans kända sånger ännu sjungs.

Bellman är så välkänd att han knappast behöver någon presentation här. Jag vill emellertid hänvisa till en trevlig sajt med massvis med information om skalden; titta in på http://www.bellman.net och lär mer! Bellmans mycket omfattande verk finns tillgängligt i sin helhet på http://www.samladeverk.bellman.org.

Den som tittar in i Bellmans produktion på jakt efter mästerverk i stil med Fredmans epistlar kommer att märka att Bellman ägnade ett ämne särskild uppmärksamhet: hur roligt och härligt det är att supa. Detta var han visserligen inte ensam om i äldre svensk diktning. Men mängden av dikter kring drickandet känns mer än tillräcklig, och det är synd att han inte fick flera tillfällen att visa upp sin poetiska talang i person- och miljöskildringar. Många sånger i de båda Fredmanvolymerna är lysande poesi, full av träffsäkerhet, komik och djupt allvar. Och i hans skildringar av människor och av naturen kring staden samsas återkommande figurer som Movitz, Mollberg, Fader Berg och Ulla Winbladh med gestalter ur antikens mytologi. Träd fram, du nattens gud är hämtad från Fredmans sånger.

Träd fram, du nattens gud, att solens lågor dämpa!

Bjud stjärnan på din sky mot afonrodnan kämpa!

    Gör ljumma böljan kall!

Slut ögats förlåt till, kom, lindra kval och krämpa

    och blodets heta svall!

Ditt täcke gömmer allt ... Betraktom Floras gårdar!

Här skönsta höjder fly, där mörka griftevårdar

    på svarta kullar stå;

och under uvars gråt mullvadar, ormar, mårdar

    ur sina kamrar gå.

Vid källan allt är tyst; knappt rör sig minsta myra,

när mot dess klara djup Timantes i sin yra

    bespeglar månens klot.

På grenen av en alm Alexis hängt sin lyra

    och slumrat vid dess fot.

Det späda vattensorl, som ned i mossan spelar

och uti rännlars språng kring fältet sig fördelar,

    gör ögats sömn så söt,

att döden liksom känns var droppa blod förstela

    i själva hälsans sköt.

En ljum och kylig blåst emellan löven susar

och under trädens rusk den mörkblå böljan krusar

    kring roddarns blanka år.

Mot klippan vid ett plump, dit strömmen inåt frusar,

    den glupska gäddan slår.

Där ligger jägarn trött, med hatten under öra –

vid bössan, mot hans arm, att minsta buller höra,

    sig hunden lagt i ring;

och fiskarn nyss begynt sin not i vassen snöra

    och plaska stranden kring.

På trädgårdssängens brant, som nedåt viken drager,

den trevne åbon syns vid månens halva dager

    med vattenkannan fylld.

Hans täppa syns så grön, var planta frisk och fager,

    försilvrad och förgylld.

Vinrankans duvna prål åt muren vill sig luta –

tulpanens skrumpna blad sig mer och mer tillsluta

    vid regnets glesa skur.

Längst utåt ängens rymd hörs sista gången tuta

    vallhjonet i sin lur.

Nu sitter lärkan tyst, sin gröna dörr tilltäpper –

i rågskyln någon gång den svarta fågeln knäpper

    vid syrsans fräna ljud.

Helt lågt syns svalans flykt, när Pan dess vingar släpper,

    till regnets förebud.

Ur gräset skymtar fram ringblomman och vitsippan,

just där sädsärlan sprang, den skogens nippertippan,

    med sina snabba tripp ...

Hör sparvens späda kval och ungarna på klippan:

kip kip, kyp kyp, kip kip!

Kring nattens majestät sig allt i dvala sänker –

mot rodnan ur ett moln en åldrig urna blänker

    uppå en ättehög.

Bland drakar där på gods, bland gyllne bloss och skänker

    sig Plutos skugga smög.

Nu råder nattens frid och ögat vill sig sluta –

lägg bort din pipa, Pan! Alexis, tag din luta

    och sjung i skogens valv!

Cykloper, fauner, tyst! Hålt, gastar, opp att tjuta

    vid storm och jordeskalv!

Bjud, Eol, vid ditt spel, att vädrens ras förvilla,

bjud tystnad upp i skyn, bjud Neptun sitta stilla

    på sina mörka grund!

Befall att klippans spets må tysta floder spilla

    på denna dyra stund!

Tillåt najaden ej vid stranden sig få löja,

bryt den tritonens arm, som brottas om dess slöja

    och grumlar flod och älv!

Må sunnanvädret ej den minsta ilning röja –

    Apollo spelar själv.

Arakne, fäll din nål och låt din ränning stanna!

Kan du ditt ömma bröst mot lutans våld bemanna?

    Nej, lyssna vid hans slag!

Vulkan, lägg släggan ner, håll handen för din panna!

    Men nu ... nu somnar jag.

Scheelegatan, som ligger mitt på Kungsholmen och förbinder Fleminggatan med Hantverkargatan, är uppkallad efter Carl Wilhelm Scheele (1742–86), den svenske kemisten som upptäckte flera grundämnen, som klor, syre, mangan och molybden. Ordet grundämne fanns inte på Scheeles tid, utan han skulle kanske själv ha sagt att han undersökte olika kemiska substanser. Scheele var född i Stralsund. Han bodde i Malmö, Stockholm och Göteborg och slog sig till slut ner i Köping, där han var verksam som apotekare.

 

Lindstedtsvägen ligger vid Tekniska högskolan och är uppkallad efter Anders Lindstedt (1854–1939), som var professor i matematik och teoretisk mekanik vid högskolan. I sju år var han dessutom rektor för Tekniska högskolan. Han är även känd som astronom. Lindstedt är en av de ledande i de utredningar som ledde till att Tekiska högskolan byggdes. Den blev klar 1922.

Vem är Strindbergsgatan uppkallad efter? Kan det möjligen vara författaren August Strindberg (1849–1912)? Strindberg bodde under många år på Östermalm, och namnet har en lokal anknytning genom att den ligger nära Karlaplan och är en tvärgata till Erik Dahlbergsgatan.

Precis som Bellman är Strindberg oerhört välkänd. För de flesta är han vår störste författare. Strindberg tillhör de få svenska diktare som har en internationell berömmelse. Till hans viktigaste verk hör Mäster Olof, Röda rummet, Hemsöborna, Fadren, Giftas, Tjänstekvinnans son, Det nya riket, Fröken Julie, Dödsdansen, Ett drömspel och Till Damaskus. Han hade en stor produktion, och många av hans romaner, noveller och dramer är så välbekanta att det är lätt att glömma att Strindberg också var en betydande poet (och bildkonstnär!). 

Dikten Esplanadsystemet är en lovsång till omdaningen av Stockholm som skulle leda till flera öppna ytor, breda avenyer, mer ljus i staden … däremot är den inte avgörande för vad Strindberg skulle ha haft för åsikt om den aktuella ombyggnaden av Slussen.

Där gamla kåkar stodo tätt

och skymde ljuset för varandra,

dit sågs en dag med stång och spett

en skara ungfolk muntert vandra.

     Och snart i sky

     stod damm och boss,

     då plank och läkt

     de bröto loss.

     Det ruttna trät,

     så torrt som snus,

     det virvlar om

     med kalk och grus.

     Och hackan högg

     och stången bröt

     och väggen föll

     för kraftig stöt.

     Och skrapan rev

     och tången nöp,

     att taket föll

     och skorsten stöp.

     Från kåk till kåk

     man sig beger,

     från syll till ås,

     allt brytes ner.

En gammal man går där förbi

och ser med häpnad hur man river.

Han stannar; tyckes ledsen bli,

när bland ruinerna han kliver.

”Vad skall ni bygga här, min vän?

Skall här bli nya Villastaden?”

”Här skall ej byggas upp igen!

Här röjes blott för Esplanaden!”

”Ha! Tidens sed: att riva hus!

Men bygga upp?– Det är förskräckligt –”

”Här rivs för att få luft och ljus;

är kanske inte det tillräckligt?”

Hela Strindbergs verk finns tillgängligt på http://runeberg.org/strindbg/.

Man skulle kunna tro att Hedinsgatan har fått sitt namn efter Sven Hedin, den svenske upptäcktsresanden som korsade ökentrakterna i inre Kina och vars namn sedan solkades ner av hans beundran för den tyska nazismen under Hitler. Men så är det inte. Gatunamnet syftar i stället på Adolf Hedin (1834–1905), en liberal politiker och publicist som talade för allmän rösträtt och mot imperialism. Han satt i riksdagen i många år. Där var han de förste som drev frågan om allmän olycksfallsförsäkring och pension för arbetare. Hedinsgatan ligger vid Tessinparken på Östermalm, inte långt från Strindbergsgatan.

Polhemsgatan på Kungsholmen är en tvärgata till Hantverkargatan och har fått sitt namn efter mekanikern, industrialisten och uppfinnaren Christopher Polhem (1661–1751). ”Den svenska mekanikens fader” var född på Gotland och avled i Stockholm. Polhem var mycket verksam inom gruvdindustrin och många av hans uppfinningar blev tillämpade där. Polhem var mycket produktiv som uppfinnare. 

Jag citerar här ett par meningar ur Wikipedias artikel, ett avsnitt som följer efter redovisningar av Polhems insatser för gruvnäringen och armén: ”Bland Polhems textilmaskiner märks strumpvävstolar, bandvävstolar, en spolmaskin, en kardmaskin, överskäraremaskin, tvinnmaskin, repslagarmaskin och klädespress. För jordbruket konstruerade han en såningsmaskin, tröskmaskin, hackmaskin, hackelsemaskin, tuvplog, ’mullbråka’, ’stenbråka’ (för stenbrytning) och en ’tegelbråka’. Han utförde även förbättringar av väder- och vattenkvarnar. Mest berömda blev dock hans ur- och låskonstruktioner.”

Prins Eugens väg ligger i närheten av Prins Eugens Waldemarudde på Djurgården. Prins Eugen (1865–1947) var son till Oscar II och drottning Sofia. Han  visade tidigt ett intresse för konst, sökte sig till Paris för konststudier och var sedan verksam som konstnär i Sverige, där han gärna sökte motiv i det mellansvenska landskapet och Stockholms skärgård. Prins Eugen hade, och har fortfarande, ett gott anseende som konstnär. Han var en ovanlig kunglighet både genom sin konstnärliga talang, sin vänskap med ledande kulturpersonligheter och sitt liberala och demokratiska sinne.

Thailändskt trassel

Julen 2015 tillbringade jag i Thailand. Det var inte första besöket där. Den första gången var en resa till Phuket 1996, och ön gjorde ett starkt och positivt intryck bara genom att vara så annorlunda alla andra resmål jag hade sett. Den tropiska fuktiga värmen som slår emot en när man lämnar flygplatsen, maten, språket och kulturen, de vackra stränderna och öarna med glasklart turkost vatten, de konstiga frukterna, andehus och buddhistisk arkitektur, de vänliga leendena som folk kanske inte menar så mycket med men är trevliga ändå … och genom åren består de positiva bilderna av Phuket och Thailand. Men andra, mindre tilltalande sidor tillkommer.

Kata Beach, Phuket.

Dit hör den ökande kommersialiseringen på de större turistorterna. Man kan inte ta många steg på någon av huvudgatorna utan att bli tilltalad av en skräddare som beter sig som om man rest över halva världen för att beställa några skjortor av just honom. Dit hör också den hektiska trafiken. Phuket kan se paradisiskt ut om man ser grönskan och de ljusa stränderna från havet. Men bilköer, trängsel och åtföljande avgasutsläpp är minnesbilder av transporter längs vägarna.

Också Thailand som helhet har många positiva sidor. Men de negativa börjar komma ikapp. Sedan en tid har en militärjunta tagit över styret av landet med en alltmer repressiv maktutövning, som groteskt hårda straff för bloggare som sagt något ofördelaktigt om kungahuset. Och kung Bhumibol, beundrad och vördad på ett sätt som är obegripligt för en västeuropeisk besökare, har fyllt 88 år och kan inte rimligen leva hur länge som helst. Vad händer då kungen dör? Ingen vet, men den som befarar eskalerande konflikter mellan befolkningsgrupperna och långvarig politisk oro är sannolikt bara realistisk.

Pad Thai.

Bristen på demokrati och yttrandefrihet märker knappast den turist som beställer en Pad Thai på någon av Phukets restauranger. Men som besökare i ett annat land bör man åtminstone ha en hum om de politiska förhållandena. Och inse att Thailand inte är ett paradis. Därför får mina reseminnen illustreras av några trassliga elledningar. Själv tillhör jag den del av mänskligheten som knappast kan ladda upp en mobiltelefon utan att slå knut på kabeln. Därför blir det thailändska kabeltrasslet lite uppmuntrande – jag är inte ensam om att trassla till kablar. Ledningarna hänger i tunga sjok längs alla vägar på Phuket och här och var samlas de till gigantiska nystan. Som ett dunkelt förebud om kommande politiskt trassel i landet.

De två översta från Kata, de två nedre från Patong.

Den bästa nyutgivna fadon på cd 2015

Här är en liten sammanställning över de bästa nya skivorna med fado som kom ut 2015, ett ur fadosynpunkt hyggligt år. Givetvis är det mina preferenser vad gäller artister, stilar och repertoar som slår igenom i urval och rangordning. I bloggen har jag tidigare presenterat samtliga album utom ett (det tar jag upp inom kort) och jag nöjer mig här med en kort beskrivning samt en hänvisning till den utförligare texten.

Endast nya inspelningar finns med här. Många äldre inspelningar återutges och sådana nylanseringar kan vara minst lika intressanta som nya skivor. Men de faller alltså utanför ramen här. Som alla topplistor börjar denna nerifrån och rör sig stegvis mot höjderna. Tretton album tar jag upp i översikten.

13. João Soeiro. Sentir Lisboa e o Fado. SPA.

(Presenterad i bloggen den 19 mars 2015.)

João Soeiro brukar sjunga på baren A Tasca do Jaime, ett ställe för amatörfado i Graça i Lissabon. Men Soeiro är ingen ordinär amatör utan en utomordentlig sångare med behaglig röst, ett stark uttryck och säker musikalitet. Detta är en folkmusikalisk fado med traditionell inriktning, enkel och effektiv musik som varken låter förlegad eller trendig.

12. Sandra Correia. Perspectiva. Menezes Entertainment.

(19 mars.)

Sandra Correia uppträder ofta på fadoställena Clube de Fado och Mascote da Ataleia i Lissabon och har en trogen publik. Hon är egentligen ingen märklig sångerska, men hanterar sina musikaliska resurser klokt och presterar en genuin, sympatisk fado med värme och inlevelse.

11. Marco Rodrigues. Fados do Fado. Universal.

(8 augusti.)

Marco Rodrigues är en pålitlig artist som sjunger och spelar (spansk gitarr) med övertygelse, energi och stor kompetens. En av de bästa manliga rösterna i dagens fado. Här har han tagit upp sånger som tidigare gjorts kända av andra manliga sångare. Marcos tolkningar klarar jämförelserna väl, och skivan är ungefär i nivå med hans närmast föregående.

10. Liliana Luz. Espelho da Saudade. Espacial.

(22 november.)

Liksom Sandra Correia är Liliana Luz, förut känd som Liliana Silva, en duktig sångerska med praktik från fadohus (Sr. Vinho). Debutskivan är ambitiös, traditionellt orienterad och visar Luz på toppen av sin förmåga. Inte den riktiga stjärnstatusen, men en respektabel prestation.

9. Ana Moura. Moura. Universal.

(28 december.)

Det är tveksamt om detta verkligen ska beskrivas som en fadoskiva, mer än i ett par spår. Anna Moura tillsammans med rutinerade amerikanska musiker gör en mer internationaliserad musik och vinner triumfer genom sin beslöjade, lågt liggande röst och sitt sträva sångsätt. Särskilt i långsammare nummer är Ana Moura särpräglad och uttrycksfull. En skiva jag lyssnar till för sångens skull – inte fadons.

8. Tivoli 62. Espectáculo de Homenagem a Filipe Pinto 29 de Novembro de 1962. SPA.

(13 december.)

En tidigare outgiven konsertinspelning från 1962 och ett evenemang som hyllar sångaren Filipe Pinto. De medverkande sångartisterna Fernando Farinha, Lucília do Carmo, Alfredo Marceneiro, Filipe Pinto och Amália Rodrigues gör bra ifrån sig, med ett plus för Farinha. Amália svarar för halva albumet med välkända nummer som hon gjorde flera inspelningar av. Rolig att ta del av, men den som vill lära känna 60-talets fado har många andra, och lika goda, möjligheter.

7. Aldina Duarte. Romance(s). Sony Music, 2 cd.

(18 juni.)

Ingen kan som Aldina Duarte gestalta sårbarhet och utsatthet i sin fado. Idén bakom detta album, att i ett drygt dussintal sånger, baserade på traditionell fado och med texter av Maria do Rosário Pedreira, skildra ett kärleksförhållandes förlopp med alla dess komplikationer, passar henne perfekt, och den första skivan är Aldina Duarte som vi känner henne: en av dagens stora fadistas. På den andra sjunger hon samma sånger i arrangemang signerade Pedro Gonçalves. Arrangemangen, med bland annat elektroniska klanger och förvrängda ljud, finner jag besynnerliga och poänglösa. Det faktum att albumet fått en flott utmärkelse visar att andra kan ha en annan uppfattning. För mig är den första skivan lysande och den andra en bekymmersam barlast som sänker helhetsintrycket.

6. Mísia. Para Amália. Warner Music Spain, 2 cd.

(13 december.)

Mísia, en av den nya fadons verkliga pionjärer, har haft en omväxlande bana fram till nu, då sångerskan är i 60-årsåldern. Då gör hon detta album med Amália Rodrigues sånger, och är bättre än någonsin. Detta är ingen menlös hyllning till fadodrottningen utan djupt personliga tolkningar där engagemanget är påtagligt. Den första skivan med bara piano, den andra med konventionellt gitarrkomp. Båda är bra, men pianoskivan intressantast med kontrasten mellan de eleganta pianoarrangemangen och Mísias intensiva, robusta sångsätt.

5. Mariza. Mundo. Warner Music.

(3 november.)

Efter fem års tystnad (på skiva) återkommer Mariza med ett album som i viss mån präglats av hennes familjs och släkts historia med inslag från afrikansk och latinamerikansk musik. Som alltid är Mariza en säker, kreativ och kraftfull sångerska, sammanställningen av material är sympatisk och kompet föredömligt. Fastän skivan är något ojämn räknar jag den till hennes bättre. En fin återkomst.

4. Cuca Roseta. Riû. Universal.

(26 maj.)

Fado är ofta en vemodig och längtansfull musik, och därför är det roligt att ta del av detta annorlunda album, som verkligen utstrålar glädje och välbefinnande. Cuca Roseta, som sjunger bättre och mer avspänt än tidigare, framstår här som en oortodox uttolkare av fadon, med öppet sinne för exempelvis brasilianska influenser. Skivan är lite ojämn, men vad gör det med en höjdpunkt som José Afonsos tonsättning av Camões-dikten Verdes São os Campos, en härlig förening av Coimbra och Lissabon, gammalt och nytt, stad och land?

3. As Vozes do fado. Decca.

(8 augusti.)

Ytterligare en hyllning till Amália Rodrigues där en rad av dagens främsta artister – med Camané, Ana Moura, Carminho och Gisela João i spetsen – sjunger sånger som Amália lanserade. Det låter utmärkt om det mesta, och skivan blir en bra demonstration av den höga standarden bland dagens fadomusiker. Speciellt roligt är det att ta del av några duetter där sångartisterna i olika konstellationer tar sig an Amálias sånger. En av de bästa antologierna med nya inspelningar från senare år.

2. Camané. Infinito Presente. Parlophone.

(26 maj.)

Camané har varit med i många år nu, och varje nytt album är en byggsten i vad som mer och mer liknar ett stort mästerskap. Hans konsekvens, allvar, koncentration, poetiska känsla och fokusering på det centrala i fadons erfarenhet är djupt respektingivande. Detta jämna nya album är mycket genomarbetat. I vissa spår blir Camané mer inåtvänd och djuplodande än tidigare, och den eftertänksamma bilden på skivomslaget är kongenial med musiken. Jag blir inte förälskad i varje enskilt spår, men helheten är imponerande, och som lyssnare blir man inbjuden till ett förtroligt samtal om det som är verkligt viktigt. Kanske Camanés bästa album.

1. Nathalie Pires. Fado Além. SPA.

(Ännu ej presenterad i bloggen.)

Till och med den store Camané får maka på sig för denna nya, unga sångerska som tills vidare är måttligt berömd, förmodligen för att hon är född, uppvuxen och bosatt i USA, inte i Portugal. En och annan kan finna skivan aningen för omsorgsfull i detaljerna och kammarmusikaliskt sofistikerad, men för mig faller allt på plats: repertoaren, uttrycket, det lyhörda kompet där Ricardo J. Dias på piano och Bernardo Couto på portugisisk gitarr gör förnämliga insatser. Nathalie Pires är en enastående sångerska som med självfallen musikalitet förenar en vacker sopranröst med en ledig frasering, lyrisk sensualism och underliggande nervig energi. Hon sjunger ytterst nyanserat, med en dynamisk variation som gör melodilinjerna levande, innehållsrika och växlande mellan intensitetstoppar och vilolägen, med uppmärksamhet mot varje ord. Det finns en frisk naturlighet i hennes sång där ingenting verkar inlärt eller övervägt. Troligen är hon – jämte Carminho – den mest talangfulla sångerska som kommit fram inom fadon de senaste tio åren. Enastående är ordet, och adjektiv som suverän eller makalös känns inte heller lögnaktiga i sammanhanget. Man tackar och bugar för en uppvisning av utsökt modern fado! Jag återkommer till Nathalie Pires i bloggen inom kort.