Höjdpunter inom fadon (14). Maria do Espirito Santo, É Noite na Mouraria (1962)

Sångerskan Maria do Espirito Santo är född 1938 och skulle alltså kunna vara verksam fortfarande, men hon avslutade sin musikaliska karriär tidigt och kan främst höras på några inspelningar från 60-talet. Under sin verksamhet var hon knuten till teatern och medverkade i en rad revyer. Sången É Noite na Mouraria är ett standardnummer som sjungits av många artister inklusive Amália Rodrigues, Celeste Rodigues och Miguel Rebelo. Den version som Maria do Espirito Santo presenterade 1962 tillhör allra bästa, omsorgsfullt sjungen av en sångerska med fin röst och stark känsla. Hon kompas av Francisco Carvalhinho, portugisisk gitarr, och Martinho d’Assunção, spansk gitarr. Sången har text av José Maria Rodrigues och musik av António Mestre.

Uma guitarra baixinho

Numa viela sombria,

Entoa um fado velinho,

É noite na Mouraria.

Apita um barco no Tejo,

Na rua passa um rufia.

Em cada boca há um beijo,

É noite na Mouraria.

Tudo é fado,

Tudo é vida,

Tudo é amor sem guarida,

Dor, sentimento, alegria.

Tudo é fado,

Tudo é sorte,

Retalhos de vida e morte,

É noite na Mouraria.

Cai o luar na viela,

Perdida saudade ao vento.

No céu queima-se uma estrela,

Na rua há um lamento.

Lamento de amor que é fado,

Fado a sentir nostalgia.

O tempo passa apressado,

É noite na Mouraria.

Maria do Espirito Santos inspelning finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=9yzg4Wd6SaI

En dämpad gitarr

i en dunkel gränd

stämmer upp en gammal fado,

det är natt i Mouraria.

En båt tutar på Tejo,

På gatan passerar en bov,

på varje mun finns en kyss,

det är natt i Mouraria.

Allt är fado,

all är liv.

Allt är skyddslös kärlek,

smärta, känsa, glädje.

Allt är fado,

allt är öde,

spillror av liv och död,

det är natt i Mouraria.

Månskenet faller i gränden

och vemodet försvinner med vinden.

På himlen brinner en stjärna,

på gatan hörs en klagan.

En klagan om kärlek som är fado,

som gör sinnet nostalgiskt.

Tiden går fort,

det är natt i Mouraria.

Ny fado på cd

Raquel Tavares. Raquel. Sony Music. ***1/2

Raquel Tavares, född 1985, gav sin första skiva redan som fjortonåring, och efter ytterligare två album är hon en av de mera välkända yngre fadosångerskorna. Nu kommer hennes fjärde. Hon tillhör enligt min mening inte de allra bästa sångerskorna i dag och är något begränsad i omfång, sångteknik och uttryck. Men man behöver inte vara någon Cecilia Bartoli för att sjunga fado övertygande, och jag tycker att denna nya skiva är ett steg framåt eftersom Tavares hanterar sina resurser klokt och sjunger med självförtroende. Och det är ett trevligt knippe melodier hon serverar här.

Som vanligt handlar det om en blandning av gammalt och nytt. Det gamla utgörs av en ny version av en traditionell fado av Alfredo Marceneiro, vidare Eu Já Não Sei, en sentimental men vacker melodi som förknippas med Carlos Ramos, samt Frei Hermano da Câmaras Rapaz da Camisola Verde. Resten alltså nytt, och där fäster jag mig mest vid Tiago Bettencourts Gostar de Quem Gosta de Nós. Raquel Tavares har med en sång av Rui Veloso, och en av hans namne, brasilianaren Gaetano Veloso, båda musiker som inte i första hand representerar fado. Men jag tycker ändå att Tavares är en sångerska som väl tar hand om fadons motiv, stämningar och musikaliska uttryck. Hennes röst ligger ganska lågt i mellanregistret, fraseringen är enkel och rakt på sak, men hon verkar tycka om och tro på det hon sjunger, och det räcker en bra bit. Kompet med Ângelo Freire, portugisisk gitarr, André Ramos eller Bernardo Viana, spansk gitarr, och Marino de Freitas, basgitarr, fungerar bra och följsamt; några andra musiker medverkar i enstaka nummer.

Helder Moutinho. O Manual do Coração. Sony Music. ****

Helder Moutinho, som är född 1969, är yngre bror till Camané och äldre bror till Pedro Moutinho, som båda tillhör de allra bästa sångarna på dagens fadoscen. Det tycker jag också Helder Moutinho gör, fastän jag lyssnar lite oftare på hans bröders skivor. Han har ett lite bredare verksamhetsområde, är lite av en mångsysslare inom fadon, och hans skivbolag MH Música har givit viktiga bidrag till utgivningen under senare år (företagslogon finns med på omslaget här och HM Música har tydligen samverkat med Sony om denna utgåva). Helder Moutinho är som sångare mera lik Camané än Pedro; röstklangen och den omsorgsfulla hanteringen av texten är klara likheter, men Helder Moutinho har en lite dovare, lite tyngre röst.

Alla tre värnar den traditionella fadon och deras sätt att förnya fadon präglas av försiktighet; jag tror man skulle kunna säga att de hellre går på djupet i fadons uttryck än stökar om i ytan. Helder Moutinho är en eftertänksam och medveten musiker vars val av João Monge som genomgående textförfattare säkert beror på att han vill visa fram en modern fadopoet med viss utförlighet (annars är Helder Moutinho själv en fin textförfattare). Texterna rör sig kring vanliga fadomotiv och är övertygande för mig som dock har för begränsade kunskaper i språket för att förstå dem fullt ut. Helder Moutinho sjunger koncentrerat och lite inåtvänt; hans röst är fyllig och behaglig. Han kompas förtjänstfullt av Ricardo Parreira, portugisisk gitarr, Marco Oliveira, spansk gitarr, och Ciro Bertini, basgitarr.

Skivan innehåller enbart nykomponerade sånger. Men några av dem är konstruerade med den traditionella fadon som grund, och Helder Moutinho försöker här uttryckligen presentera ett slags ”ny traditionell fado”, det vill säga melodier som kan fungera som traditionell fado framöver. Detta är inte det första försöket, och det är inte lätt att lyckas. Men här tycker jag det finns förutsättningar, för skivan innehåller flera starka, attraktiva melodier. Kompositörer som Mário Laginha, Pedro da Silva Martins, Manuel Paulo, Marco Oliveira och João Gil är skickliga att skapa bärkraftiga melodier, och det är mycket möjligt att några av dem kan leva vidare utan att vara beroende av Helder Moutinho. Cara-Metade, Amor Sem Lugar, Garota da Mouraria och Fado Triste heter några av höjdpunkterna på denna skiva, som mindre kännetecknas av toppar än av en ovanlig jämnhet. Angeläget och genomtänkt.

Höjdpunkter inom fadon (13). Fernando Maurício, A Igreja de Santo Estêvão (1982)

Här är kyrkan som Fernando Mauricio sjunger om.

Den musik som dagens fadomusiker presenterar kan ibland bli ifrågasatt som alltför kommersiell, påverkad av annan musik eller svekfull mot fadons traditioner. Sådan kritik behövde inte Fernando Maurício (1933–2003) vara rädd för. Hans musik så ”äkta” och autentisk som någon kan önska. Han föddes och växte upp under mycket fattiga förhållanden i Mouraria i Lissabon, i den gränd där den legendariska sångerskan Maria Severa (1820–46) levde sina sista år. Han uppträdde på lokala kaféer och samlingslokaler medan han ännu arbetade som skomakare och sjöng gärna om sin stadsdel Mouraria i en repertoar som dominerades av traditionell fado. Hans expressiva, lidelsefulla sångstil må erinra om bluesartisters men är enbart påverkad av de föredömen han träffade på då han växte upp.

Fernando Maurício.

Poeten Gabriel de Oliveira, som skrivit texten till A Igreja de Santo Estêvão, kom också från Mouraria och var god vän till Maurício. Melodin är en av de mest utnyttjade traditionella fadomelodierna, Fado Vitória, komponerad av en mycket ung Joaquim Campos (1911–81). Denna textsättning används av många andra artister liksom den textversion, Povo Que Lavas no Rio, som Amália Rodrigues lanserade.

Na igreja de Santo Estêvão,

Junto ao cruzeiro do adro,

Houve em tempos guitarradas.

Não há pincéis que descrevam

Aquele soberbo quadro

Dessas noites bem passadas.

Mal que batiam trindades

Reunia a fadistagem

No adro da santa igreja.

Fadistas, quantas saudades

Da velha camaradagem

Que já não há quem a veja.

Santo Estêvão, padroeiro,

Desse recanto de Alfama,

Faz um milagre sagrado

Que voltem ao teu cruzeiro,

Esses fadistas de fama

Que sabem cantar o fado.

Inspelningen av A Igreja de Santo Estêvão från 1982 har blivit Fernando Maurícios mest spridda och ingår i flera antologier med fado. Den är emellertid inte alls enastående i hans produktion, där det finns många ungefär lika hörvärda stycken. Sankt Stefanskyrkan ligger mitt i fadokvarteren i stadsdelen Alfama. Här är inspelningen:

https://www.youtube.com/watch?v=6dx_TR6YtiU

I Sankt Stefankyrkan,

nära korset vid gården vid ingången,

var det ibland guitarradas.

Inga penslar kan måla

den underbara bilden

av kvällarna för länge sedan.

Trots treenighetsringningen

brukade fadosångare samlas

vid ingången till kyrkan.

Fadistas, så mycket längtan

efter den gamla gemenskapen

som man inte ser nu.

Sankt Stefan, beskyddare

av detta hörn av Alfama,

utför ditt heliga mirakel:

så att de kommer tillbaka till ditt kors,

dessa berömda sångare

som vet hur man sjunger fado.