Höjdpunkter inom fadon (28). Amália Rodrigues, Foi Deus

Foi Deus är utan tvekan en av Amália Rodrigues största sånger. Hon spelade in den första gången 1952 i Abbey Road-studion i London. Sången har sedan tagits upp av många andra artister, och de flesta efterföljande versioner har blivit påminnelser om Amália Rodrigues totala överlägsenhet, åtminstone när det gäller att tolka den här sången. Den skrevs – både text och musik – av Alberto Janes (1909–71), en musikintresserad farmaceut och apoteksdirektör som hade till hobby att skriva sånger. Han skickade några till Amália Rodrigues, som tog upp dem och i flera fall hade stor framgång med dem. Foi Deus förblir dock den mest kända av Alberto Janes sånger.

Raul Nery, Amália Rodrigues och Santos Moreira.

Não sei, não sabe ninguém

Por que canto o fado

Neste tom magoado

De dor e de pranto.

E neste tormento,

Todo o sofrimento

Eu sinto que a alma

Cá dentro se acalma

Nos versos que canto.

Foi Deus

Que deu luz aos olhos,

Perfumou as rosas,

Deu oiro ao sol

E prata ao luar.

Foi Deus

Que me pôs no peito

Um rosário de penas

Que vou desfiando

E choro a cantar.

E pôs as estrelas no céu

E fez o espaço sem fim,

Deu o luto as andorinhas

Ai, e deu-me esta voz a mim.

Se canto,

Não sei o que canto.

Misto de ventura

Saudade, ternura

E talvez amor.

Mas sei que cantando

Sinto o mesmo quando

Se tem um desgosto

E o pranto no rosto

Nos deixa melhor.

Foi deus

Que deu voz ao vento

Luz ao firmamento

E deu o azul às ondas do mar.

Foi Deus

Que me pôs no peito

Um rosário de penas

Que vou desfiando

E choro a cantar

Fez poeta o rouxinol

Pôs no campo o alecrim

Deu as flores à primavera

Ai!, e deu-me esta voz a mim.

Det finns flera inspelningar av Foi Deus med Amália Rodrigues på nätet. Detta är den enda av originalinspelningen från 1952 som jag funnit, tyvärr med ett litet besvärande eko, åtminstone när jag hör den på min laptop. Så jämför gärna med andra versioner. Amália Rodrigues kompas här av Raul Nery, portugisisk gitarr, och Santos Moreira, spansk gitarr.

https://www.youtube.com/watch?v=tb6BgMz0FNs

Jag vet inte, ingen vet

varför jag sjunger fado

på detta smärtsamma sätt

om plågor och klagan.

Och i denna pina,

allt detta lidande

känner jag att min själ

tröstas av verserna jag sjunger.

Det var Gud

som gav vinden röst,

som gav himlen ljus

och gjorde havets vågor blå.

Det var Gud

som satte i mitt hjärta

ett radband av smärta

som jag reder upp när jag gråter och sjunger.

Han gjorde näktergalen till poet

och planterade rosmarin på fälten. 

Han gav våren blommor

och, o, han gav mig denna röst.

Om jag sjunger

vet jag inte vad jag sjunger,

en blandning av lycka, längtan,

tillgivenhet och kanske kärlek.

Men jag vet att när jag sjunger 

känner jag att

om ens hjärta brister och man klagar

ser ansiktet ut att få tröst.

Det var Gud

Som gav ögonen ljus,

gav solen guld 

och månskenet silver.

Det var Gud

som satte i mitt hjärta

ett radband av smärta

som jag reder upp när jag gråter och sjunger.

Efter detta blogginlägg tar serien Höjdpunkter inom fadon en paus. Det är möjligt att jag återkommer till temat längre fram, men det kan också hända att pausen kommer att vara i evighet.

Höjdpunkter inom fadon (27). Anabela, Recado a Lisboa (1998)

Anabela (Pires) (1976) togs för några år sedan med i ett par antologier på cd med de främsta nya fadosångerskorna. Det var inte en helt korrekt innehållsdeklaration. Anabela sjunger visserligen en del fadosånger men är en populärsångerska med brett register, från musicals till barnvisor, och det mesta hon har gjort kan snarast betecknas som melodisk popmusik. Hon är emellertid en bra sångerska med trevlig röst, smidig frasering och stor musikalitet.

Sången Recado a Lisboa är skriven av teatermannen João Villaret och blev uppmärksammad genom en inspelning med Francisco José för över ett halvsekel sedan. Sången har sedan tagits upp av åtskilliga andra artister. Just Anabelas version, i ett modernt arrangemang signerat Jorge Fernando, har en elegans och charm som gör den till min favorit. Hon kompas här av välkända fadonamn som Ricardo Rocha, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, och Rodrigo Serrão, kontrabas, Tactuskvartetten på stråkar samt ett par andra musiker.

Lisboa, querida mãezinha,

Com o teu xaile traçado,

Recebe esta carta minha

Que te leva o meu recado.

Que Deus te ajude, Lisboa,

A cumprir esta mensagem

De um português que está longe

E que anda sempre em viagem.

Vai dizer adeus à Graça

Que é tão bela, que é tão boa,

Vai por mim beijar a Estrela

E abraçar a Madragoa.

E mesmo que esteja frio

E os barcos fiquem no rio

Parados sem navegar,

Passa por mim no Rossio

E leva-lhe o meu olhar.

Se for noite de São João

Lá pelas ruas de Alfama,

Aquece o meu coração

No fogo da tua chama.

Depois levo pela cidade

Num vaso de manjericos

Para matar a saudade

Desta saudade em que fico.

Den svenska texten nedan får betecknas som högst ungefärlig. Jag har behövt ta stora friheter för att få till något som låter någorlunda vettigt på svenska. Kanske har då en och annan syftning eller betydelse slirat till en aning … men sångens huvudbudskap, kärleken till Lissabon och dess stadsdelar och sjömannens hemlängtan, lär inte gå någon förbi.

https://www.youtube.com/watch?v=eATdQxOxZD4

Lissabon, kära lilla moder,

med konturen av din sjal,

ta emot detta brev från mig

som ger dig mitt meddelande.

Gud hjälpe dig, Lissabon,

att leva upp till detta budskap

från en portugis som är långt borta

och som alltid befinner sig på resa.

Han kommer att säga adjö till Graça,

som är så vackert, som är så bra.

Låt mig kyssa Estrela

och omfamna Madragoa.

Och även om det är kallt

och båtarna ligger kvar på floden,

stilla utan att segla,

passerar hon mig i Rossio

och min blick söker sig till henne.

Om natten i São João,

där vid gatorna i Alfama,

värms mitt hjärta

av elden som du åkallar.

Då ska jag ta mig genom staden

i en vas av söt basilika

för att döda vemodet,

det svårmod som jag vistas i.

Höjdpunkter inom fadon (26). Cristina Branco, Abandono (1999)

Abandono är en av de många sånger som tonsättaren Alain Oulman komponerade åt Amália Rodrigues i början av 60-talet. Sången blev omedelbart kontroversiell i diktaturens Portugal då hon spelade in den eftersom den så tydligt berättar om någon som förs bort mitt i natten för att ha yttrat sig fritt. Sången förbjöds och Amália Rodrigues kunde aldrig sjunga den från scenen. Besynnerligt nog hävdade hon att hon såg den som är kärlekssång och inte hade uppfattat något utmanande politiskt i den. Texten är av David Mourão-Ferreira, som i likhet med Oulman var en vänsterman och en övertygad opponent mot fascistregimen i Portugal.

Det är naturligtvis intressant att lyssna på Amália Rodrigues egen version. Men just i det här fallet föredrar jag Cristina Brancos sobra lyriska tolkning som förmedlar sorgen och bitterheten med en saklighet som träffar djupt. Inspelningen finns med på Cristina Brancos andra album Murmúrios.

Por teu livre pensamento

Foram-te longe encerrar,

Tão longe que o meu lamento

Não te consegue alcançar

E apenas ouves o vento,

E apenas ouves o mar.

Levaram-te a meio da noite,

A treva tudo cobria,

Foi de noite numa noite.

De todas a mais sombria

Foi de noite, foi de noite

E nunca mais se fez dia.

Ai! Dessa noite o veneno

Persiste em me envenenar,

Oiço apenas o silêncio

Que ficou em teu lugar.

E ao menos ouves o vento

E ao menos ouves o mar.

Cristina Branco kompas på inspelningen av Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, och Marino de Freitas, basgitarr.

https://www.youtube.com/watch?v=tuZyAICzJ6M

För din fria tanke

fängslades du långt borta,

så långt borta att tanken

inte längre kan nå dig

och bara höra vinden

och bara höra havet.

De tog upp dig mitt i natten

då mörkret täckte allt.

Det var nätternas natt,

den mörkaste av alla.

Det var natt, det var natt

och blev aldrig dag.

O, den natten fortsätter giftet

att förgifta mig.

Jag hör bara tystnaden

som fanns på din plats.

Och du hör åtminstone vinden,

och du hör åtminstone havet.