8 september 2020

Min första grammofonskiva

Det är med förvåning som jag i Wikipedia ser att Radio Nord bara sände i ett drygt år, mellan den 8 mars 1961 och den 30 juni 1962. För i min barndom var Radio Nord en stor sak. Det var den stationen man lyssnade på. Där fanns den aktuella spännande popmusiken.

Radio Nord drevs av den finske affärsmannen Jack Kotschack och sände från ett fartyg, M/S Bon Jour, från internationellt vatten utanför Stockholms skärgård. Man kunde inte höra stationen i hela Sverige, men i Mellansverige, från Kalmar till Gävle, fanns lyssnarna. Stationen hade några duktiga radioröster av vilka jag minns Gert Landin (som senare arbetade för Sveriges Radio) och Larsan Sörenson. Stationen var reklamfinansierad, och på den här tiden var radioreklam inte något som stod lyssnarna upp i halsen, utan snarare ett inslag i underhållningen. Annonsörerna ville förstås nå många lyssnare och fick det också, tack vare populärmusiken.

Varje vecka presenterade man en topplista med de tjugo populäraste inspelningarna. Vad rangordningen grundade sig på är mig obekant, men förmodligen ringde man runt till en del skivaffärer för att fråga vad som såldes. Sveriges Radio kände starkt av konkurrensen från Radio Nord och startade därför Melodiradion och egna topplistor. Tio i topp sändes i många år efter det att Radio Nord till följd av en lagändring lagts ned. Någon ”piratradio” var den alltså inte, men hade blivit det om sändningarna hade fortsatt efter den nya lagens ikraftträdande. Så länge stationen existerade följde jag hängivet topplistan en gång i veckan.

Jag är tillräckligt gammal för att veta att det fanns popmusik före The Beatles, men för ung för att minnas den första, vitala rockgenerationen på 50-talet, den som hade artister som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Little Richard, Chuck Berry och Eddie Cochran. Därefter upptäckte skivbolagen att det fanns en ny, köpstark publik i tonåringarna, varav hälften var flickor. Och i popmusiken, som dominerades av manliga sångartister, framträdde en rad sångare med fördelaktigt utseende som kunde bli idoler för tonårsflickorna: Fabian, Frankie Avalon, Dion, Bobby Vee och andra.

James Darren.


James (Jimmy) Darren var en av dem. Jag hörde hans Goodbye Cruel World på Radio Nords topplista, blev förtjust och köpte skivan. Det var en singel i röd vinyl som kostade sju kronor, en betydande belopp för en mycket ung man. Naturligtvis köpte jag skivan på Broddmans skivbutik som låg på Storgatan i Stockholm, en av Radio Nords flitigaste annonsörer. Vad som fanns på baksidan har jag inget minne av. Och var skivan tog vägen för flera decennier sedan är en gåta. Här är inspelningen från 1961:


En rolig sak med Youtube är att man där kan höra musik som man inte har hört sedan barndomen. Musik som har varit försvunnen och som plötsligt återuppstår. Goodbye Cruel World tillhör förstås inte mina stora musikminnen, men en habil och slagkraftig rocklåt är den fortfarande. 


3 september 2020

1700-tal på Jamtli, Östersund

Som framgått av blogginlägg från den 31 augusti och 5 september 2019 är friluftsmuseet Jamtli i Östersund nu filial till Nationalmuseum där objekt ur dess samlingar visas. Den gången gällde det nordisk konst från decennierna kring 1900. För närvarande visas en utställning som heter 1700-tal Sverige och Europa och som belyser strömningar inom 1700-talets konst och hur Sverige påverkades av kontinentens konst. Utställningen visas fram till den 11 april nästa år. I den nya konsthallen finns inte bara bildkonst från epoken utan också andra föremål som möbler, porslin, miniatyrporträtt med mera.

Sverige påverkades av och kommunicerade med kontinenten inom konsten, men också inom andra kulturområden. Exempelvis uppträdde en italiensk sångerska, Teresa Vendoni, på den unga Stockholmsoperan i slutet av seklet. Det är Karl Fredrik von Breda (1759–1818) som målat henne på scenen.



Breda gjorde också porträttet av skådespelaren Joseph Sauze Desguillon.



Bilderna i detta inlägg är fotograferade med en vanlig mobiltelefon och bör, som alltid, helst ses i verkligheten. En del av dem är något beskurna i kanterna, bland annat för att eliminera skuggor från ramarna. Att ljuset över vissa av bilderna är något ojämnt beror på belysningen i lokalen.

En porträttgrupp från slutet av 1760-talet är tillskriven Georg Desmarées (1697–1776). Det främmande namnet till trots var han svensk. Vilka som avbildas på bilden är okänt.



1700-talets måleri är för många inte lika intressant som senare tiders. Här finns inte mycket till landskapsmotiv och 1800-talets friluftsmåleri låg en bit fram i tiden. Desto flera porträtt, och de som porträtterades var folk som kunde betala tidens främsta konstnärer, det vill säga individer ur överklassen. Det finns förstås ändå skäl att uppmärksamma den överlägsna hantverksskickligheten hos en konstnär som Alexander Roslin (1718–93), som gjorde porträttet som möjligen förställer Madame Deshanges när han var i Paris.



Carl Gustaf Pilo (1714–93), samtida med Roslin, målade den danska drottningen Caroline Mathilde omkring 1770.



Per Krafft den yngre (1777–1863) målade porträttet av en historisk person, den bysantinske generalen Belisarius som levde på 500-talet. Även Krafft var utbildad och verksam i Paris.



Det är en kraftig manlig dominans bland de visade konstnärerna. Inte så konstigt eftersom få kvinnor målade på den tiden. Men en ledande porträttör i Paris förnäma kretsar var Elisabeth Louise Vigée-Lebrun (1755–1842) som kom till Stockholm under 1780-talet. Porträttet föreställer en prinsessa som hette Auguste Friederike.



Utöver porträtten av överheten förekom bilder av tjänstefolk som är betydelsefulla som dokumentation om hur folk såg ut och klädde sig. Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) var en av seklets främsta svenska målare. I målningen Jungfru köper en kärleksvisa har han avbildat en piga. (Det ljusa fältet till höger beror på belysningen i lokalen.)



Hilleström svarar också för en imponerande bild från hovlivet, Lektyr på Drottningholm. Den ryska kejsarinnan Kararina den Stora står i centrum och en läsande man presenterar en hyllningsdikt av Voltaire till henne.



Även barn kunde vara motiv. Per Krafft den äldre (1724–93) gjorde Läsande gosse 1758. Krafft tillhörde också de konstnärer som vistades i Paris. Där tog han lektioner för Roslin.



Motiv från antiken visas också i samlingen som ställs ut på Jamtli. Bénigne Gangeraux (1756­–95) har gjort Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna. Konstnären var fransman och verksam i Italien, har inte så mycket med Sverige att göra. Men just denna målning köptes av Gustaf III när han besökte konstnärens ateljé.



Priamus begär Hektors lik av Akilles har också hämtat motivet från antikens litteratur, i det här fallet Homeros Iliaden. Konstnären är Louis Masreliez (1748­–1810) som hade en fransk pappa men själv var svensk, ofta i kontakt med Frankrike och Italien. Målningen är ofullbordad men anslående ändå.



Som sagt: landskap tillhör inte det vanligaste i 1700-talets måleri, inte heller stadsbilder. Men Elias Martin (1739–1818) var en av dem som ibland sökte sina motiv i naturen. Han vistades två längre perioder i England. Denna bild, ett landskap från Mistley Hall i Essex, gjordes 1772, under Martins första besök i England.



Finns det någon stad som är så mycket avbildad som Venedig? Johan Richter (1665–1745) gav sin bild från San Giorgo Maggiore år 1715.



På utställningen finns också en hel del mindre och mer anspråkslösa verk i form av akvareller, tuschlaveringar och teckningar. De är också roliga att ta del av. Något säger mig att den berömde skulptören Johan Tobias Sergel (1740–1814) hade en viss humor. Överst Sevenbom rakar sig, nedtill Middag hos Friedrich August Internari, Sachsens sändebud och hans hustru jämte den landsflyktige polacken Jan Potocki.




Till sist en bild ur hemmiljö, En katt och två hundar sovande i en soffa, av Jean Eric Rehn (1717–93).



Konstutställningen kan med fördel kombineras med en promenad på det sevärda Jamtliområdet, fullt av kulturhistoriska byggnader och utsikt över Storsjön.


29 augusti 2020

Charlie Parker hundra år

Under senare hälften av 60-talet, i sena tonåren, lyssnade jag med nyfikenhet på mycket modern jazz: John Coltrane, Miles Davis, Thelonius Monk, Eric Dolphy, Sonny Rollins, Ornette Coleman, Clifford Brown, och så vidare. Åtskilliga decennier senare har de kvar sin ställning som musikaliska husgudar. 

Altsaxofonisten och kompositören Charlie Parker kom förstås tidigt in i bilden. Han föddes den 29 augusti 1920. Om någon enskild person skapade modern jazz, så var det Charlie Parker. I sin gedigna biografi om Parker, Bird lever!, utgiven 1973 i Sverige av Gidlunds, i översättning av Magnus Hedlund, skriver Ross Russell om Charlie Parkers historiska betydelse:

I den monumentala förvirring som var Charlie Parkers liv, var det enda som alltid betydde något och för vilket han hyste en besatthet, hans musik. Där var han fullständigt allvarlig och disciplinerad. Hans ställning som nydanare inom amerikansk musik håller fortfarande på att upptäckas. ”… tillsammans med Armstrong är (Parker) kanske den ende jazzinstrumentalist på vilken beteckningen geni verkar adekvat”, skriver den europeiske musikforskaren Wilfrid Mellers i sin Music in a New Found Land, den hittills bästa studien av den enormt vitala och nydanande musik som Amerika har berikat världskulturen med. Jazzstilen från 1920 till andra världskriget tycktes emanera från Armstrong. Charlie Parker förändrade loppet på den floden och satte upp ett nytt komplex av krafter. Nästan helt på egen hand frigjorde han tempo och sound för dem som skulle följa. För att börja med Miles Davis, som följde Charlie Parker i hälarna som ung och spelade vid hans sida under sina formbara år, så har varje instrumentalist från 1950 utvecklats ur Parkers stil. Listan innefattar alla de viktiga gestalterna inom jazzen från 1950: Sonny Rollins, Ornette Coleman, Eric Dolphy, Sonny Simmons, Clifford Brown, Red Rodney, Barbara Donald, Bud Powell, Hampton Hawes, John Lewis, Cecil Taylor, John Coltrane, Roland Kirk, Pharoah Sanders, Albert Ayler och Archie Shepp. I deras spel finns mer än grunden i Parkers jazzstil.



Om Charlie Parkers roll som jazzens vid sidan av Louis Armstrong viktigaste nyskapare finns det en allmän enighet. Men för den som är ny jazzlyssnare, vad spelar det för roll om det är innovatören eller någon av hans epigoner som spelar? Om jag inte hört Parker först utan någon som är tydligt påverkad av honom, som exempelvis saxofonisterna Sonny Stitt eller Dexter Gordon, så hade jag nog gillat musiken ändå. Men det är något speciellt med Charlie Parker. Något mer än vetskapen att han var först.

Det mesta han gjorde på skiva är korta inspelningar med smågrupper, oftast en kvintett. De inleds med ett (normalt av Parker komponerat) unisont, ofta lite kantigt tema som spelas utan överdriven omsorg. Sedan följer några solon innan temat avslutar numret. Och här är det nästan undantagslöst Charlie Parkers solon som väger tyngst, oavsett vilka duktiga musiker han har med sig. Det är där energin finns, kreativiteten, djärvheten och fantasin. Där finns elektriciteten, nyfikenheten, stoltheten. Parker hade inte något outsinligt förråd av fraser att bruka, men däremot en outsinlig förmåga att sammanfoga dem på ständigt nya sätt, vilket gör musiken oförutsägbar och dramatisk.



I sin bok Jazz bland annat (Bonniers 1968, se bloggen den 26 juni i år) beskriver Ingmar Glanzelius Parkers spelstil (de schabloner han nämner är just de återkommande figurer som Parker använde).

Han blåste sina schabloner utan blygsel, för att vidga registret för en expressivitet. Det blev en ventil för musikalisk energi. Det monotona åttondelsspelandet luckrades upp och ”knasigheterna”, de häftiga utbrotten, experimenten i uttryckskraft, släppte in frisk luft. Medan hans beundrare klamrade sig fast vid hans små finurliga frasvändningar, såg han sina egna soli i större sjok: en ny, utmanande dramatik som inte byggde på det traditionella, gradvisa stegrandet med den högsta ljudvolymen i de sista takterna. Parker placerade ut de tätaste partierna över hela solot, och spänningskurvan var alltid oberäknelig. Den överlappade i ganska hög grad de gamla 4-taktsperioderna, och gav jazzen en annan och rikare andningsrytm än visans.
    En improviserande musiker brukar stödja sin rytmiska balans på så enkla strukturer som möjligt. Parker avstod från tryggheten i en konventionell struktur, han hade kraft att hålla balansen genom halsbrytande och föränderliga strukturer, och den rytmiska driften laddade hans spel med elektricitet. Det har inte funnits någon annan jazzmusiker med ett så djärvt balanserat utspel och ändå en så hög rytmisk kompression i alla sina toner.

Den monumentala förvirring som Ross Russell nämner i sin biografi har främst att göra med Charlie Parkers mångåriga heroinmissbruk. Narkotika var mycket vanligt inom jazzen vid denna tid, och även senare tider. Nog fanns det unga musiker som trodde – när de hörde idoler som Parker eller Billlie Holiday – att narkotika var ett hjälpmedel att utveckla en musikalisk talang, något som Parker själv eftertryckligt dementerade. Men drogerna spred sig i musikerkretsar.

En förvirring rådde också på det sociala planet. Krigsåren och tiden efter var ekonomiskt oroliga med snabba förändringar. Därtill kom den öppet uttalade rasismen som svarta musiker hela tiden drabbades av. Att Charlie Parkers musik, som kallades bebop, ansågs som chockerande och utmanande modern av många i jazzpubliken, beror inte enbart på musiken. Utan lika mycket på att alla ledande bebopmusiker (utom pianisten Al Haig) var unga svarta män som vände ryggen åt jazz som underhållning och hävdade att det var konst de sysslade med.



Charlie Parker var en utomordentligt ambitiös musiker. Han övade många timmar varje dag. Ross Russell berättar att den unge Parker en gång hyrde en stuga där han i sin ensamhet lärde sig spela blues i alla tonarter. Timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Hans kompositioner har tagits upp av många andra jazzmusiker, men hans märkligaste kompositioner är inte hans teman utan hans improviserade solon. Många av dem har i efterhand tecknats ned och spelats i arrangemang för orkester. Ofta använde han standardnummers ackordföljder som bas för sina improvisationer. Dessa standardnummer ”gömmer sig” på så sätt i hans musik. I ett stycke som Bird of Paradise från 1947 är det inte svårt att ana Jerome Kerns All the Things You Are som utgångsmaterial.


Parker brydde sig inte om vad hans egna stycken hette. Först hade de bara ett nummer. Sedan gällde det att komma på en titel. En del blev rena nonsenstitlar som Ah-Leu-ChaKlactoveesedstene, Merry Go-Round eller Moose the Mooche. Några anspelar på hans smeknamn Bird, som Bluebird, Yardbird SuiteBird Gets the WormOrnithologyBird FeatherChasin’ the Bird etc. Här är Merry Go-Round från 1948.


Och här är Barbados från samma år:



Det hände också att Charlie Parker spelade standardnummer som Don’t Blame MeOut of Nowhere och Embraceable You. Ställvis kan det vara svårt att känna igen melodierna även om man har hört dem förut eftersom Charlie Parker sveper in dem i sin egen väv av skimrande toner. Med en början 1949 gjorde han en del inspelningar med stråkorkester, uppenbart med avsikten att tjäna pengar. Och det fungerade hyggligt. Inspelningarna är ojämna men flera av dem tillhör klassikerna i Parkers produktion. Som Just Friends och April in Paris från 1949.

Charlie Parker spelade med många av tidens främsta jazzmusiker. På många av inspelningarna medverkar en mycket ung Miles Davis. Trogna följeslagare var också pianisterna Duke Jordan och Al Haig, basisten Tommy Potter och trumslagaren Max Roach. På ett par sena kvartettinspelningar från 1953 hörs Al Haig, basisten Percy Heath och Max Roach. Now’s the Time och Confirmation finns här:



Privat var inte Charlie Parker särskilt intresserad av jazzmusik. Det var kontakten med jazzen som präglat hans liv på gott och ont. Och kanske ville Parker värja sig för det onda i sitt kaotiska liv när han lyssnade på klassisk musik. Han älskade modernistiska tonsättare som Igor Stavinsky och Béla Bartók. Planerna på att ta lektioner för tonsättaren Edgar Varèse blev aldrig realiserade, troligen på grund av narkotikan, som ödelade Charlie Parkers hälsa och var en bidragande orsak till att han dog i vad som uppges vara ”en kombination av sjukdomar” den 12 mars 1955, 34 år gammal. Musikern från Kansas City slutade sina dagar i New York.

Vad betyder hans musik, vad säger den om honom och hela hans tid? Ross Russells svar påminner om många andras:

Den verkliga jazzåldern var inte Van Vechtens, Fitzgeralds och Paul Whitemans decennium. Det var 1940-talet. Charlie Parker var den förste, den verklige jazzålderns hjälte. Hans lidelsefulla känsla för bluesen, som genomtränger varje ton i hans spel, hans tuffhet och spänstighet, uttryckte det afro-amerikanska kynne, som nu har blivit arketypen för den moderna människans ensamhet och alienation. Dess allmänna natur antyddes av den egendomliga, skeva konfrontationen mellan Parker och Jean-Paul Sartre i Montmartre 1949, skepp som möttes i natten. Parkers budskap om alienation och hans plågade skrik mot skenheligheten i det samhälle han befann sig i, dess falska värden, sentimentalitet och pseudo-nostalgi för oskuld, förstods redan bra av dessa egendomligt klädda, långhåriga hipsters, svarta och vita, som följde Charlie Parker från Minton’s Playhouse till Fifty-second Street 1944, innan kriget ännu var slut. Det fanns en ny medvetenhet om livet och ett samhällsengagemang redan då, även om den var en del av en perifer, frambrytande subkultur, som artikulerades i en explosiv musik som få kunde fatta.

Synpunkter som dessa tror jag är viktiga att väga in för den som försöker förstå fenomenet Charlie Parker. Men avgörande är ändå musikens skönhet, kraft och uttryck. Det är kanske inte så konstigt att en stor del av publiken bemötte bebopmusiken med misstro när en dök upp i mitten av 40-talet, radikalt modern som den var. Men sedan generationer av jazzmusiker utnyttjat och fört vidare Charlie Parkers jazzstil har den förlorat sin chockerande verkan. Det är i dag lätt att uppfatta den som vacker musik, helt enkelt. Och i Charlie Parkers utformning, med ett stråk av odödlighet.

Till sist en blues, Parker’s Mood från 1948.


24 augusti 2020

Virvlar på Djurgården

Djurgården är ett stort grönområde i Stockholm, populärt för många attraktioner i form av restauranger, flera museer, Gröna Lund och Skansen och för naturen i närheten av vattnet. Stadsdelen är stor och de som promenerar eller motionerar på ön behöver inte trängas. Djurgården skiljs från fastlandet av Djurgårdsbrunnskanalen. På Norra Djurgården finns också museer, restauranger och tilltalande grönska intill kanalen. 

Hoop-la från 2014.


Sträckan mellan Djurgårdsbron och Djurgårdsbrunns värdshus är ett populärt promenadstråk. Ungefär mitt på har man sommartid kunnat se stora skulpturer under senare år. Några mäktiga verk av engelsmannen Tony Cragg ställdes ut 2016 och året därpå visades skulpturer av Eva Hild och 2018 var det dags för spanjoren Jaume Plensa. Både Cragg och Plensa är internationellt stora namn och de finns till exempel representerade på Umedalens skulpturpark i Umeå. Men förra året, 2019, fanns ingen liknande utställning. Man kunde misstänka att idén hade lagts åt sidan.

Untitled cyclone, 2017.


Men 2020 fortsatte utställningarna och i år kan man fram till den 27 september beskåda sex stora skulpturer av amerikanska Alice Aycock. De är placerade på båda sidor om kanalen, som man nu lätt tar sig över på den nybyggda gångbron, Folke Bernadottes bro. Bron finns ungefär mitt emellan Djurgårdsbron och Djurgårdsbrunnsbron.

Devil whirls, 2017.


Alice Aycock är född 1946 i Pennsylvania, numera verksam i främst New York. Hon är internationellt ett stort namn med verk i flera länder. Utställningen vid Djurgårdsbrunnskanalen är hennes första separatutställning i Skandinavien. Hon är också konsthistoriker och undervisar på flera universitet. Några av verken har tidigare varit utställda på Park Avenue i New York. De ingår i en serie som kallas Turbulences.

Twister grande, 2019.


I presentationen av utställningen sägs bland annat: ”Inspirationen till verken har hämtats ur extrema väderförhållanden som stormar och okontrollerbara tornados, och Aycocks strävan är att skapa visuella metaforer för dessa fenomen. Kraften och energin i vindrotationer och vattenvirvlar har alltid fascinerat konstnären.” 

Spin-the-spin, 2012.


Det är alltså virvlar som vi möter vid Djurgårsbrunnskanalen, stora och komplicerat uppbyggda skulpturer i pulverlackerad aluminium eller stål. Konst i naturen brukar fungera. Stråken kring kanalen är flitigt utnyttjade och för många som passerar blir skulpturerna ett oväntat möte med modern konst. 

Hoop-la, detalj.


Hur man ska tyda konstverken eller vad man ska tycka om dem är varje betraktares sak. Några ord på vägen från Alice Aycock själv kanske kan ge en infallsvinkel. ”Genom konsten vill jag skapa alternativa världar och bryta invanda mönster – ge nya perspektiv på livet för att vi på ett bättre sätt ska kunna tolka och förstå vår samtid.” 



19 juli 2020

Sommarstiltje



Redan vid sjutiden på morgonen är det tjugo grader varmt ute. Sedan blir det varmare. Och att sitta vid datorn och svettas över nya bloggtexter tillhör inte det mest lockande. Det kommer förstås svalare dagar, men den lojhet som hör semestertiden till kommer att bestå ytterligare en tid. Jag märker på andra bloggare att de inte är alltför flitiga under denna tid. Det gäller även bloggläsarna. Sällan har jag haft så få besökare som under högsommaren. Så jag gör ett litet sommaruppehåll och återkommer i augusti, om ett par eller några veckor. 



Bloggens befintliga texter – 750 stycken – finns naturligtvis att tillgå under tiden, det är bara nytillskotten som uteblir en kortare tid. I stället kommer jag att sitta i parken intill och titta på rosorna som nu blommar som mest. 






16 juli 2020

Ny fado på cd. Cuca Roseta sjunger Amália Rodrigues


Cuca RosetaAmália por Cuca Roseta. Sony Music. ***1/2

Sångerskan Cuca Roseta gjorde en övertygande skivdebut 2011. Där framträdde hon i några spår som begåvad upphovskvinna till både text och musik, och hon är en av de få artister på dagens fadoscen som skriver eget material i större omfattning – en del av hennes texter, jämte andra dikter, finns med i hennes debutbok Cem poemas de Cuca Roseta från 2019. 



På sina skivor har hon ibland närmat sig en bredare populärmusik, men på detta nya album med Amália Rodrigues sånger är hon förstås fast förankrad i fadon. Att fadons största artist föddes för hundra år sedan bör inte ha gått någon fadovän förbi, trots att coronapandemin har stoppat alla minneskonserter. Den 7 maj skrev jag i bloggen om en fin instrumental cd tillägnad Amália av gitarristen Custódio Castelo. Och kanske dyker det upp flera liknande hyllningar under året, vem vet?



Amália Rodrigues lanserade under sin långa karriär hundratals sånger, och det borde finnas goda möjligheter att lyfta fram intressanta alster ur sångerskans mindre kända repertoar. Men det har inte Cuca Roseta gjort. I stället satsar hon på att sjunga tio av Amálias mest kända sånger, välbekanta för de flesta fadolyssnare. Ett likartat val gjorde Custódio Castelo och tre av melodierna finns faktiskt med på båda skivorna. Därmed utsätter sig Cuca Roseta inte bara för jämförelsen med Amália Rodrigues normalt överlägsna versioner, utan också med andra artisters tolkningar av sångerna.

I sju av spåren kompas hon av gitarrer: Mário Pacheco eller Luís Guerreiro på portugisisk gitarr, Diogo Clemente på spansk gitarr och Marino de Freitas på basgitarr. De är rutinerade och pålitliga musiker som brukar göra ett bra jobb. Så även här. På tre spår kompas hon av Ruben Alves piano och på ett enbart av slagverk hanterat av Ivo Costa. Gitarrnumren fungerar oklanderligt, men med bara piano förloras den stadiga rytmiken som den spanska gitarren annars svarar för och sångerskan får jobba mera för att gjuta liv i sångerna. Överlag tycker jag Cuca Roseta lyckas rätt bra, men för mig finns det ett par tveksamma inslag.

Lágrima är en klassiker, men en ganska ung sådan eftersom Amália Rodrigues lanserade sången, till hennes egen text och gitarristen Carlos Gonçalves musik, först när hon var över 60 år gammal. Den är svårsjungen och jag tycker att den inte riktigt klarar att sträckas ut i nästan sex minuter, även om sångerskan sjunger intensivt till ett lite passivt pianokomp. Den brasilianska melodin Barco Negro, till text av David Mourão-Ferreira, kräver en rytmisk markering som normalt gitarristerna står för genom att slå på instrumenten. Med enbart slagverk som komp blir den rytmiska rörelse som leder fram till refrängen konstigt nog urholkad och sången låter ovanligt flack och monoton. Com Que Voz är en sorgsen dikt av nationalpoeten från 1500-talet, Luíz de Camões, till musik av Alain Oulman. Den finns även med på den skiva som Camané nyligen gjorde med pianisten Mário Laginha (se bloggen den 22 februari i år). Cuca Roseta har säkert en lika seriös ambition att tolka texten som Camané, men för mig vinner hans version, knappt men klart.

Här finns två pigga marchas, sånger förknippade med Lissabons folkfester, Marcha do Centenário och Marcha da Mouraria. Båda är komponerade av Raul Ferrão (albumtexten uppger felaktigt Frederico Valério för den senare). Cuca Roseta sjunger dem lättflytande och avspänt. Men just Frederico Valério var en av de mest begåvade sångkompositörer som Amália Rodrigues samarbetade med. Hans sånger Fado Malhoa (om konstnären José Malhoa) och Ai Mouraria är lika outslitliga som gamla, båda från 40-talet. Här, liksom i Alberto Janes Fadista Luoco, sjunger Cuca Roseta mycket bra, och det gäller också en högst anständig version av Alfredo MarceneiroEstranha Forma de Vida och den inledande vackra Vagamundo av Alain Oulman. Cuca Roseta har en slank sopran som i pressade lägen kan bli en aning gäll. Hon sjunger med en rikt varierad ornamentik som hon hanterar med stor musikalitet, och just detta sångsätt bidrar i hög grad till att göra sångerna levande för en ny publik. Fastän hon prövat på olika genrer i sin karriär tycker jag hon har en genuin fallenhet för fadons tolkningstradition, det är där hon mest hör hemma.

En ganska bra skiva. Borde den inte vara värd fyra asterisker? Nu finns samtliga sånger tillgängliga på Youtube i Amália Rodrigues egna inspelningar. Vem som helst kan höra dem där. De har i de flesta fall en helt annan skärpa, underliggande dramatik och intensivt uttryck – skillnaden är, kort sagt, mer än en asterisk. Jag tror att en poäng med denna utgåva är att rikta uppmärksamheten mot originalversionerna och att detta kan ha varit en avsikt även för Cuca Roseta, som uppger Amália Rodrigues som sin mest betydande förebild.

11 juli 2020

Tre prosadikter av Artur Rimbaud

Dessa prosastycken är, liksom dikterna i föregående blogginlägg, hämtade från Dikter och diamantprosa av Artur Rimbaud (FiBs Lyrikklubb 1965) i översättning av Helmer Lång.




Det är förvisso samma landskap

Det är förvisso samma landskap. Mina föräldrars lantliga hus detsamma: själva salen där dörrstyckena består av rödmålade herdescener, med vapen och lejon. För middagen finns en salong, med vaxljus och viner och lantliga paneler. Matbordet är mycket stort. Tjänsteflickorna! De är många, såvitt jag kan minnas. – Där fanns en av mina forna unga vänner, präst och klädd som präst; nu förstår jag: det var för att bli friare. Jag minns hans rum i purpur, med fönsterrutor av gult papper: och hans böcker, dolda, som hade legat i oceanens vatten!

För egen del var jag överlämnad åt mig själv, i detta oändliga lanthus: jag läste i köket, torkade smutsen av mina kläder inför gästerna vid konversationerna i salongen: hetsad ända till döden av sorlet från morgonens mjölk och det gångna seklets natt.

Jag befann mig i ett mycket mörkt rum: vad gjorde jag? En tjänsteflicka kom nära intill mig: jag kan säga att det var en liten hund: fastän hon var vacker och för mig ägde en outsäglig moderlig förnämhet: ren, uppenbar, alldeles förtjusande! Hon knep mig i armen.

Jag påminner mig inte ens hennes ansikte: lika lite som jag påminner mig hennes arm, vars hud jag rullade mellan mina två fingrar: inte heller hennes mun som min egen sög till sig likt en förtvivlad liten våg, som oavlåtligt spränger sig in i något. Jag vräkte henne baklänges i en korg med kuddar och segelduk, i ett mörkt hörn. Jag påminner mig inte längre mer än hennes vita spetsbyxor. – Sedan, o hopplöshet! suddades skiljevägen ut och blev till trädens skugga och jag försjönk i nattens ömma sorgsenhet.



Being beautious

Framför ett snöfält en högrest varelse av fulländad Skönhet. Dödsväsningar och virvlar av dov musik får den underbara kroppen att stiga, förstoras och skälva som en spöksyn; scharlakansröda och svarta sår lyser i den härliga huden. Livets egna färger mörknar, dansar, och upplöses omkring Visionen, över marken. Och rysningarna bryter fram och växer i styrka, och medan den ursinniga brygden av dessa fenomen laddas med de dödliga väsningarna och de hesa toner som världen, långt bakom oss, kastar mot vår moder av skönhet – så, viker hon undan, reser sig. Åh! Våra benknotor ikläder sig en ny, älskande kropp.

O det askfärgade ansiktet, skölden av hår, armarna av kristall! idealet som jag måste störta mig över tvärs genom vimlet av träd och lätt luft!



Stad

Jag är en flyktig och inte alltför missnöjd medborgare i en huvudstad som anses modern emedan alla kända stilar har undvikits i husens inre och yttre utsmyckning liksom i stadsplanen. Här skulle ni inte kunna peka på spåren av något vidskepelsens monument. Moralen och språket har inskränkts till sina enklaste uttryck, äntligen! Dessa millioner människor som inte har behov av att känna varandra, de uppfostras, utbildas och åldras så lika, att deras levnadslopp måste vara många gånger kortare än vad en tokig statistik räknar ut för kontinentens folk. Så ser jag från mitt fönster, genom den tjocka, eviga kolröken – våra skogars skugga, vår sommarnatt! – nya syner sväva fram, nya hämndegudinnor framför min lantgård som är mitt fosterland och hela mitt hjärta, för att allt här liknar den – Döden utan tårar, vår verksamme betjänt och uppassare, en förtvivlad Amor och en snygg Förbrytelse som gnäller i smutsen på gatan.