Oktoberfado i Lissabon (2)

I Lissabonstadsdelen Alfama finns det goda möjligheter att lyssna på fado. Den som går det vanligaste promenadstråket genom stadsdelen finner många lokaler som har fado på kvällarna. Men hur ska man veta var man kan höra bra fado? Ett sätt är att lära av misstagen och agera utifrån erfarenheten. Men den är inte hundraprocentligt pålitlig eftersom ställen kan bli bättre eller sämre med tiden. Ett annat sätt är att undersöka om fadolokalerna har en hemsida på nätet och om man där uppger vilka artister som man har tillgång till. En i det avseendet imponerande hemsida har nya fadokrogen Fado em Si.

Fado em Si.

Jag besökte den då den nyligen hade öppnat. Då tyckte jag lite synd om musikerna som framträdde i en stor ödslig lokal med en publik på kanske ett dussintal personer. Och krogen var dyr, i nivå med den välrenommerade Clube de Fado som ligger på andra sidan gatan. Sedan har något hänt. Priserna har justerats nedåt och numera kommer man lite billigare undan; de är inte låga men åtminstone på en anständig nivå. Publiken har växt avsevärt. Och krogen har knutit en rad av de bästa unga sångerskorna till sig. Där finns också, enligt hemsidan, två äldre kvinnliga sångartister och två manliga sångare. Men det är de unga sångerskorna som lockar mest: Teresa Tapadas, Ana Sofia Varela, Cláudia Duarte, Luísa Rocha, Sara Correia och Joana Melo. En vanlig kväll uppträder förstås inte samtliga. Under min oktoberresa till Lissabon besökte jag Fado em Si två gånger, med mest tur den andra gången, då Varela, Duarte, Rocha, Correia och Melo fanns på plats, liksom den manlige kollegan André Vaz. Gitarristerna var också utmärkta, skicklige Guilherme Banza på portugisisk gitarr, Bernardo Viana på spansk gitarr.

Cláudia Duarte.

Luísa Rocha har gjort ett utmärkt album, Uma Noite de Amor (David Ferreira Investidas Editoriais, 2011), men levde, enligt min mening, inte upp riktigt till denna nivå under kvällen. Ana Sofia Varela har varit med länge och är nu bättre än någonsin, med en ny stabilitet och säkerhet i röst och frasering. De nyare Cláudia Duarte och Joana Melo (om henne skrev jag i den förra bloggposten) är båda fina sångerskor i en positiv utveckling. Särklassig denna kväll var dock unga Sara Correia, som mycket väl kan bli den stora stjärna som en del tror hon har kapacitet för. Hennes yttre – hon är ung, mörk, spenslig och ganska kortvuxen – är en slående kontrast mot den starka rösten och kraftfullt intensiva sångstilen. Av publikreaktionerna att döma tyckte de flesta att Sara Correia var höjdpunkten denna kväll i oktober.

Sara Correia.

Mesa de Frades ligger också i Alfama och är ett speciellt ställe som jag tidigare berättat om i bloggen, se den 3 januari 2014. Varje kväll uppträder en artist flera gånger, dessutom med utfyllnad av amatörer eller andra artister som är färdiga på sina ordinarie arbetsplatser och kan dyka upp på Mesa de Frades frampå nattkröken. Musiken börjar vid elvatiden och kan sedan hålla på, med mindre uppehåll, till framemot tre eller ännu längre. Krogen serverar god mat, en trerättersmeny med aptitretare, dryck och kaffe för 45 euro.

Mesa de Frades,

På tisdagar sjunger en av de absolut bästa sångarna ur en äldre generation, José Manuel Barreto, nu drygt sjuttio. Han har sjungit fado i decennier som amatör, vid sidan av sin yrkesverksamhet som ingenjör, och blev heltidsmusiker först efter pensioneringen. I dag är han en eftertraktad artist som har många framträdanden, även konserter. Han har en fin, lyrisk baryton och sjunger återhållet, innerligt och med både känsla och sinne för fadons tolkningstradition, särskilt när det gäller traditionell fado. Under denna ”kväll” var han generös med musiken och framträdde fyra gånger, det vill säga med ett femtontal sånger. Han kompades förtjänstfullt av Eurico Machado, portugisisk gitarr, och André Ramos, spansk gitarr. Han fångades på bild under en rökpaus.

Mesa de Frades är ett litet ställe som omhuldas av många musiker. Nu står krogen inför en renovering som kommer att innebära lite större utrymme och plats för flera gäster. De kommer sannolikt också att strömma till. Det är en fin mötesplats för fadons utövare och lyssnare, utan publikfrieri eller aktiv marknadsföring. Ett sådant ställe som inbitna fadovänner tipsar varandra om.

Mouraria är den stadsdel som är mest besjungen i fadons texter, men det har under senare år inte funnits något fadohus i Mouraria förrän helt nyligen, då Helder Moutinho öppnade Maria da Mouraria vid Largo da Severa. Helder Moutinho är mellanbrodern av de tre sjungande Moutinho-bröderna (Camané är äldre och Pedro Moutinho yngre). Han är en företagsam man som också startat skivbolaget HM Música, som utgivit en del bra fado, och varit agent för andra artister.

Maria da Mouraria, döpt efter en sång, ligger i klassiska kvarter, vid Rua do Capelão, där den legendariska sångerskan Maria Severa bodde i början av 1800-talet och senare den store sångaren Fernando Maurício, vars bostad nu är ett litet museum. För några år sedan var området nedgånget, trist och ruffigt; nu har det snyggats upp och blivit propert, med många hänvisningar till fadon och dess storheter. Maria da Mouraria flyttar sommartid ut musiken på det lilla bilfria torget. Lokalen är liten, bara sju åtta bord. Men Helder Moutinho är en person som kan locka bra artister till sitt fadohus. I oktober var dock både han själv och andra artister på fadofestival i Angola, så utbudet av musiker var begränsat.

Men bra, för sångerska var Joana Amendoeira, som kompades på portugisisk gitarr av Marta Pereira da Costa och André Ramos på spansk gitarr. Joana Amendoeira sjöng två gånger med en amatörsångare som mellanspel. Efter nio album, massvis med konserter och utlandsturnéer är hon en rutinerad artist vars publikkontakt dock aldrig sviker, särskilt inte i en så intim lokal som denna. 

Det finns sångerskor med starkare röster och yvigare utspel, men få kan konkurrera med Joana när det gäller värme och känslighet. Hennes vänliga musik stämmer väl överens med hennes personlighet, som förstås kommer lyssnarna nära när de bara är ett fåtal. I normala fall tror jag programmet på Maria da Mouraria är fylligare än just denna kväll. Men det som var, var främst Joana Amendoeira, fado av hög och personlig kvalitet.