24 februari 2019

Klassiska nedslag (29). Juan Arriaga, stråkkvartetter

Den som skaffat många skivor genom åren märker så småningom att en del av dem sällan eller aldrig tas fram ur skivhyllan för att avnjutas på nytt. Man kan till och med glömma bort att man en gång skaffat dem. När jag nyligen bestämde mig för att lyssna igenom några av musikhistoriens viktigaste stråkkvartetter kom jag att tänka på en skiva som jag skaffade för många år sedan, med de tre stråkkvartetter som komponerades av Juan Crisóstomo de Arriaga (1806­–26). De kan visserligen inte räknas in bland de viktigaste verken inom denna kategori, men jag mindes dem som attraktiv och välkomponerad musik. Och så låter den även vid en förnyad kontakt.

Inspelningen på skivmärket Ensayo är gjord av ensemblen Rasoumovsky Quartet bestående av Simon Standage och Pauline Scott, violiner, Simon Whistler, viola, och Joanna Milholland, cello. Namnen antyder att medlemmarna är engelska eller amerikanska. Då jag köpte skivan var Arriagas kvartetter svåra att finna i inspelningar. Nu finns det – trots att många tror att skivinspelningar är på tillbakagång – åtskilliga fler att välja på. Man kan förstås också lyssna på Arriagas musik på Youtube och Spotify.


De tre stråkkvartetterna var de enda verk av Arriaga som tonsättaren fick utgivna under livstiden (1824). I övrigt komponerade han en hörvärd symfoni, operan Los Esclavos Felices med en livfull uvertyr, kyrkomusik och kammarmusik. Arriaga kom från Rigoitia nära Bilbao i norra Spanien, var en brådmogen begåvning som studerade vid Pariskonservatoriet från 1821. Han studerade musikteori och komposition och spelade violin. Efter sin tidiga död i tuberkulos vid 19 års ålder glömdes han bort och återupptäcktes i slutet av 1800-talet. Sedan dess har han nått en berömmelse långt utanför Spaniens gränser.

På grund av sin tidigt utvecklade begåvning har Arriaga kallats ”den spanske Mozart”. Detta är inte helt välförtjänt eftersom Mozart vid 19 år ålder hade komponerat många fler värdefulla stycken än vad Arriaga hann med. Men jämförelsen har ändå en poäng. Wikipedia beskriver Arriagas kvartetter: ”De befinner sig stilistiskt mellan Haydn och Mozart, men man anar samtidigt klanger från den unge Beethoven.” Och när man lyssnar till musiken går associationerna lätt åt det wienklassiska hållet. Arriaga delar med de nämnda tonsättarna det lediga tekniska handlaget, känslan för form och struktur och den musikantiska glädjen.

Med sådana tonsättare som inspirationskällor kan man lära sig mycket, men finns det något utrymme kvar för personligt uttryck? Wikipedia säger om detta: ”Därigenom hittade Arriaga fram till ett eget tonspråk, som i kombination med en stränghet i formen (användning av kontrapunkt) kan karakteriseras som elegant, lätt och melodiöst.”

Vill man beskriva en personlig stil i Arriagas kvartetter så ligger det nära till hands att framhäva det lätta, soliga melodiska flödet. Att jag uppfattar melodiken som sydlig kan bero på att jag vet att tonsättaren var spanjor. Typiskt är också förstaviolinens framträdande roll. Arriaga var ju själv violinist och hade förmodligen en särskild känsla för instrumentets möjligheter. De tre kvartetterna i d-moll, a-dur och ess-dur är så jämna att det är svårt att se någon som överlägsen de andra. Men om jag tvingades välja, så skulle jag välja den tredje.

Det var roligt att återknyta bekantskapen med denna inspirerade och lättillgängliga kvartettmusik. Juan Crisóstomo de Arriaga förtjänar sin plats i skivhyllan, och hans kvartetter kan ses som så kallade minor classics. Inte banbrytande, men definitivt värda att stanna till vid.



19 februari 2019

Cristina Branco vid spisen


Flera gånger tidigare har jag skrivit i bloggen om sångerskan Cristina Branco. Då har det alltid gällt hennes musik: konsertframträdanden i Sverige, nya album och en gång en intervju (17 februari 2015). Men nu handlar det om en bok – Roadcook (Zero a Oito 2018). Det är en liten kokbok, prydligt och tilltalande formgiven. Trots titeln är den enbart på portugisiska, och för någon med så begränsade kunskaper i språket som jag blir läsningen långsam och oupphörligt avbruten av slående i lexikon. Nu läser man knappast en kokbok från pärm till pärm utan använder de recept som är intressanta, så särskilt omfattande behöver läsningen inte bli. Och bilderna säger en hel del.


Boken inleds av några avsnitt där Cristina Branco berättar om sitt liv och sin sångkarriär, med viss tonvikt vid matvanor och hälsa. Det gör hon öppenhjärtigt och ärligt. En hel del är välbekant. Hon kommer från en lantlig miljö i Almeirim i regionen Ribatejo och sjöng under ungdomsåren med vänner och i familjekretsen, utan att ha några ambitioner att bli professionell sångerska. I stället siktade hon på att bli journalist. Hon lyssnade på jazz, bossa nova och populärmusik, och det var först sedan hennes farfar hade givit henne en skiva med Amália Rodigues som hon fängslades av fadon. Nu vet vi sedan länge att Cristina Branco har utformat en personlig uttolkning av fadon med lyrisk intensitet, omsorgsfull och finstämd, sober och sofistikerad. Samtidigt har hon inte varit rädd för att pröva på annan musik, som tango och chanson, och även strävat att utvidga fadons repertoar och uttryckssfär. Ingen annan av den så kallade nya fadons artister har lanserat så mycket ny repertoar som Cristina Branco. På sina senaste album har hon sett som sin uppgift att stimulera unga upphovsmän att skapa nya sånger, ibland tydligt inspirerade av fado, ibland inte.

När hennes andra album Murmúrios (L’empreinte digitale 1999) i Frankrike utsågs till årets bästa inom så kallad världsmusik inleddes en internationell karriär som ännu pågår. (Det är synd att skivan inte längre säljs, den är ännu en av hennes mest lyckade, vilket hon själv vidgår i den ovan nämnda intervjun.) Vardagen hemmavid byttes mot ett ständigt kringflackande mellan flygplatser, tågstationer, hotell och konsertsalar över hela Europa. Cristina Branco hade då ungefär hundra konserter om året, och hon har fortfarande ett mycket omfattande konsertprogram.

Cristina Branco på Fasching, Stockholm 2017.

Denna ambulerande tillvaro kan kanske jämföras med stora idrottsstjärnors, till exempel skidåkare som kuskar runt världen mellan världscupens och mästerskapens många lopp. Men medan en skidåkare kan ursäkta en mindre lyckad prestation med en formsvacka, vallningsmiss eller en släng av en förkylning, måste en scenartist av Cristina Brancos kaliber alltid prestera på topp och dessutom göra det med gott humör. Publik som betalar några hundra kronor för att höra henne skulle inte uppskatta en sångerska som är håglös, uppenbart nedstämd eller irriterad. Och publiken vill alltid höra att den är världens bästa och att det är särskilt roligt för sångerskan att besöka just deras stad. För en artist som Cristina Branco, som alltid har höga krav på sig själv, har detta hektiska liv med ständiga förväntningar varit ett komplicerat pussel där privat- och familjeliv inte alltid varit så lätta att infoga. Hon berättar om hur det var när hon turnerat i tre år.

När personer frågade mig om jag var lycklig, om jag mådde bra, svarade jag att jag hade det bra, men jag kände mig mycket trött … tröttheten var mitt motto, mitt nyckelord, och jag förstod aldrig varför.
  Jag visste att jag måste dra ner tempot i denna hejdlösa karriär, men jag visste inte hur! Jag älskade att sjunga, jag älskade att lära och upptäcka att världen hade många fler färger och ljud än de jag kände till, men jag var alltid sjuk, med huvudvärk, muskelvärk, snuva och allergier hela tiden … men, märkligt nog, gjorde allt detta att jag började ”se” efter många år i mörkret.

Cristina Brancos son Martim föddes 2003 och en dotter Maddalena 2008. Barnens ankomst påskyndade en bättre lösning än tillfälliga kosttillskott, och sångerskan fick den med hjälp av en läkare i Lissabon. Att kostvanorna spelar stor roll för välbefinnande och prestation är de flesta idrottare på elitnivå medvetna om, medan däremot musikvärldens stora inte direkt är kända för sitt sunda leverne (tänk på Elvis Presley och hans kaloribomber till mackor med bacon och jordnötssmör). Cristina Branco har utformat sin kokbok utifrån de insikter hon fick vid den här tiden. Det är mat för folk på språng, under resor, för dem med en stressad tillvaro där tider måste passas och prestationerna måste hållas på hög nivå. Samtidigt är det en samling recept som är ganska lätta att följa och som inte kräver stora resurser. Även den som lever ett lugnare, mindre kravfyllt liv kan ha utbyte av den.



Cristina Branco rekommenderar alkalisk (basisk) mat i motsats till sur mat. Detta med surheten behöver inte ha med smaken att göra, säger hon, utan mera hur födan fungerar i kroppen under matsmältningen. Här finns ett par intressanta listor. Dels sorterar hon en del mat efter hur sur eller alkalisk den är. Listan över sura, icke-rekommenderade matvaror innehåller sådant som de flesta tycker om att konsumera: kött, socker, mejerivaror, bröd, kaffe, alkohol, processad mat. I den bättre änden finns framför allt grönsaker. Här kan man också ta del av en lista över hur dessa födoämnen påverkar kroppen eller olika organ. Vilken vetenskaplig grund sångerskan har för sina påståenden har jag ingen aning om. Men hon är långtifrån den enda som påpekar att det kan vara nyttigt med ingefära, avokado, rödbetor, fänkål, spenat och broccoli. Dock är hon ingen fanatiker, och det är ingen frälsningslära hon predikar, mera sunt förnuft utifrån egna erfarenheter.

Roadcook är en liten kokbok. För novisen vid spisen ersätter den absolut inte Vår kokbok eller någon annan grundläggande kokbok som innehåller allt man behöver veta om matlagning. Men det är en trevlig, välillustrerad samling med rätt enkla recept varav många ser både nyttiga och smakliga ut. Och det är sympatiskt med en artist som öppet berättar om sina egna problem med maten under stressade förhållanden – och om lösningar som även andra kan ha nytta av.

Cristina Branco uppträder nästa gång i Sverige den 23 maj. Uppsala denna gång, i Uppsala Konsert & Kongress klockan 19.


14 februari 2019

José Manuel Barreto har avlidit



Fadosångaren José Manuel Barreto avled i går den 13 februari i Lissabon. Barreto var född i Barreiro (en ort på andra sidan floden Tejo) den 31 december 1943. Han sjöng fado i flera decennier men var aldrig professionell musiker utan arbetade som ingenjör vid ett stort kamera- och filmföretag. Under senare år var han mycket efterfrågad på Lissabons fadoställen, och han sjöng under sin sista tid återkommande på Mesa de Frades och Mascote da Atalaia. Under 2010-talet gjorde han två utomordentliga album, Fados (iPlay 2012) och Porta 313 (Egeac/Museu do Fado 2018).


José Manuel Barreto hade sin förankring i traditionell fado och sjöng med en mild, lyrisk baryton, omsorgsfullt och återhållet men med inlevelse och värme. Han hade en fin förmåga att fängsla en publik. Jag hörde honom flera gånger och minns särskilt det första mötet på Clube de Fado, då Barreto med auktoritet och värdighet fångade publikens uppmärksamhet fullständigt och höll den kvar en bra stund efter midnatt. Hans fado är genuin och direkt, djupt förbunden med Lissabon, äkta i varje ögonblick. Yngre musiker som inspirerats av honom kommer att minnas honom som en av de mest betydande uttolkarna av fado under senare år.


12 februari 2019

Jenny Nyström

Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm har under några månader haft en utställning kring Jenny Nyström. Den upphör den 17 februari, så intresserade har ytterligare några dagar att se den. För mig var den sevärd, om än inte omistlig.



Jenny Nyström (1854–1946) kom från Kalmar. Trots att familjen flyttade från Kalmar till Göteborg när hon bara var sex år är det Kalmar som bäst har vårdat minnet av konstnären. Länsmuseet i staden har de mest omfattande samlingarna av hennes verk och den mest fullständiga dokumentationen. Jenny Nyström gick på Valands konstskola i Göteborg, sedan på Konstakademien i Stockholm, där hon bosatte sig. Under sina åtta år vid Konstakademien vann hon ett par priser vilka förutom pengar innebar möjligheten att resa till Paris, som i och med impressionismens genomslag blivit den mest lockande konstmetropolen, ett självklart mål för svenska talanger som ville lära det nya. Nyström lyckades bra i Paris och fick ställa ut på stadens ledande salonger. När hon återkom till Stockholm var hon ett namn, lite av en berömdhet.




Hennes ställning i konsthistorien är svår att precisera, främst av två skäl. Hon var kvinna, och de som hävdar att kvinnliga konstnärer under hennes tid undervärderades har säkerligen rätt. Utställningen Ljusets magi på Waldemarsudde för tre år sedan tycker jag vittnar om detta (jag skrev om den i bloggen den 14 februari 2016). Medan det var manliga konstnärers verk som placerades på museer och användes som offentlig utsmyckning, fann kvinnornas arbeten sina platser i privata hem, fjärran från den offentliga uppmärksamheten. Därför är de privata ägarna också av stor betydelse när man ställer samman en utställning som den på Sven-Harrys.

Ateljéinteriör. Oljemålning.

Jenny Nyström var en duktig målare, särskilt av porträtt. Tre målningar på utställningen som avbildar en ung kvinna, Dagmar, som var sonen Kurts fästmö, är exempel på fint porträttmåleri. (Det stora självporträttet på utställningen, överst här med Vasaparkens snö i bakgrunden, är en avbildning av originalet som finns i Kalmar.) Jag har också i andra sammanhang sett mycket kompetent utförda målningar av Nyström, inte bara porträtt utan också landskap. Hon levde mitt i en tid då nya modernistiska riktningar påverkade konsten – men inte hennes måleri, som förblev sig ganska likartat genom åren.




Och här har vi den andra anledningen. Hon började redan under sina studieår göra illustrationer till tidningar och böcker, och det arbetet värderades inte lika högt som målarkonsten. Hon nämndes som illustratör, inte främst som konstnär. Och det är i rollen som illustratör som hon fick sin stora publik. Även om hennes måleri har förblivit förbisett, så har hennes illustrationer spritts till den grad att så gott som alla känner till henne. Däremot är det inte alla som är medvetna om hennes enorma produktion. Hon beräknas ha illustrerat trettio böcker i genomsnitt, mest barnböcker, varje år under sin verksamma tid. Hon illustrerade många tidningar och medverkade då även som grafisk formgivare med egenhändigt komponerade teckensnitt. Hon utformade massvis med jul-, nyårs- och påskkort. Och så finns alla bilderna från sommar- och vintermiljöer där barn har huvudrollerna, samt interiörer från hem. Allt detta lämnade lite tid över att utveckla måleriet. 



Att hon gjorde så mycket illustrationsarbete förklaras av hennes försörjningsbörda. Mannen Daniel Stoopendaal studerade till läkare men klarade inte studierna och blev, tidvis sjuklig, försörjd av sin hustru. Även sonen försökte bli läkare och misslyckades också. Jenny Nyström strävade efter – och lyckades – trygga sonens ekonomi under resten av hans liv. Efter moderns död hade även fadern flyttat till familjen. Men ett hembiträde dessutom, i en fyrarummare på Tegnérgatan i Stockholm, krävdes mycket arbete och återkommande stora uppdrag. Jenny Nyströms flit, energi och arbetsdisciplin är imponerande. Det är också lätt att se att hon var en mycket driven, hantverksskicklig illustratör vars originalbilder – för det mesta akvareller eller gouacher – är eftertraktade och högt värderade på konstauktioner. Som person var hon envis och siktade högt, med ambitionen att bli en ”fin dam”. Fastän hennes man aldrig blev läkare kallade hon sig gärna ”doktorinnan”.


Under hennes livstid skedde en väldig omflyttning från land till stad, och den är märkbar i hennes motiv. Nyström var verksam under lång tid då samhället också genomgick andra förändringar. Det avspeglas i hennes bilder, till exempel de många tomtarna, som först tar sig fram i vagn och senare gärna åker tåg, bil eller flygplan. Tidens gång märks också i kläder och inredningar. Däremot var Jenny Nyström inte någon utpräglad samhällsskildrare, åtminstone inte någon kritisk sådan. Hennes publik var borgerlig eller högborgerlig, hon målade och tecknade inte trashankar, industriarbetare eller politiska agitatorer.


På sommarbilderna lyser solen, under vintern är snön gnistrande ren, i hemmen brinner en brasa och kastar ett trivsamt och varmt ljus över personerna. Jenny Nyströms gammaldags, idylliska motiv, som kan locka fram ljusa barndomsminnen hos betraktaren, hör förstås till genren. Men trots konstnärens odiskutabla noggrannhet och hantverkskunnighet kan mängden av idylliska bilder bli sötaktig i överkant. Man blir lite mätt på idyllen. Även om konstnärens humor ibland är ett uppfriskande inslag.


För de flesta tror jag Jenny Nyström är känd för sina tomtar. I folktron var tomten förr inte särskilt sympatisk – en vresig, krävande och gnidig gestalt. Inte heller Jenny Nyströms första tomtar var särskilt gemytliga. Men så småningom växer bilden fram av den godmodiga, vänliga tomten, alltid med röd mössa, oftast åtföljd av sina nissar. Hur Jenny Nyström än värderas som konstnär kan ingen ta ifrån henne att hon skapade tomten som vi känner honom.



Det är klart att tomten har bråda dagar kring julen. På den bild som får avsluta detta bildsvep kan vi se att tomten blivit modern nog att outsourca sina tjänster när de blivit för betungande. En björn har fått hoppa in, kanske inhyrd från ett bemanningsföretag?


7 februari 2019

Karin Boye om våren


Vårens väntan

Går jag ej här rusig av rosendoft
– ändå ha inga rosor kommit! –
Skälver ej allt höljt i gudomligt skir?
Hemliga löfte dagrarna viska.

Fjärranifrån nådde mig nyss en vind,
lätt som en återhållen andning,
fylld av en blyg bävande väntans doft.
Allt sedan dess jag ett under anar.

Intet jag vet – går som i fjärran land,
går som i dröm, i dröm om rosor.
Allt är som förr – likväl är allt förbytt.
Sällsamma gåtfullhet över tingen!

(Ur Moln, 1920)





Vårvisa

I vårtid, i groddtid,
då brister frönas skal,
och råg blir råg och tall blir tall
i frihet utan val.

En ilning av vällust
går genom själ och kropp –
att jag är jag, nödvändigt jag –
en brodd, som hittat opp,

ett vårskott, vars växtkraft
jag knappast anar än –
men stammens sav med bitter smak
med lust jag känner den.

Så bort, all min feghet!
Jag hör min framtid till.
Jag tar mig rätt att växa nu
som rotens krafter vill.

(Ur Gömda land, 1924)




Stjärnorna växer om våren …

Stjärnorna växer om våren
stora som darrande droppar,
mjuka som levande väsen
med skimrande vita kroppar –
sväller som heliga frukter,
sänker sig nära, nära,
alltför mognande tunga
för spröda himlar att bära.

Skälvande stjärneväsen,
fagert och värnlöst nakna,
längtar att lossna och glida,
röra vid jorden och vakna,
längtar att fylla sitt öde,
i ljus över djupen skrivet,
längtar att kämpa och skapa
och smaka döden och livet.

Tyngst och vitast av alla
hänger vid himlaranden
en, som är villig att falla
mogen och klar i handen.
Känn, att stunden är inne.
Någon väntar vårt möte.
Man efter stjärnornas sinne,
skaka en frukt i mitt sköte!

(Ur Härdarna, 1927)




2 februari 2019

Karin Boye om vintern

I några tv-program, Helt lyriskt, har vi med Fredrik Lindström som guide kunnat följa arbetet med tonsättningar av svenska dikter, utförda av några av dagens aktuella artister. Jag ska inte recensera resultaten av artisternas mödor, men tycker att programmen har varit lärorika och att de inblandade har närmat sig den klassiska lyriken med allvar och respekt. Och Annika Norlins arbete med Karin Boyes I rörelse föranledde mig att återvända till Boyes Samlade dikter i en pocketutgåva från 2018 (Albert Bonniers klassiker). Samlingen hade jag säkert återkommit till i vilket fall som helst, men nu blev tv-programmet impulsen som ledde tanken till handling. Karin Boye (1900–41) tillhör de omistliga i 1900-talets lyrik. I detta inlägg och följande tar jag upp dikter med anknytning till den årstid som nu råder och den som alla längtar till: vintern och våren.





Barfrost

Guld och blek koppar! Rimfrost på guldbruna gärden!
Glittrande kall är den vida och gyllne världen.

Solflod och guldflod jag ser genom molnen sig tvinga,
skrattande kylig som viljornas vässade klinga.

Leende trotsig den fram genom rymderna bryter,
strålgul och frostig kring ängar och gärden den flyter.

Hör, den får ljud, och det jublar i vidderna klara!
Hör, hur all världen får sjungande röst till att svara!

Slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger
sjunger hon trotsigt den eviga livslustens sånger.

(Ur Moln, 1920)



Vinternatt

Gnistrande knarrande skare hård.
Ensam, ensam är nattens rymd över vita vägar.
Mig fyller bister törst
till vinterrymden.

Springer du snart ej för foten upp,
djupa jordkalla vatten, värld som ibland mig isat,
du starka mörker som
min stjärna gömmer?

Då skall du hisnande hårt och rent
dränka ruttnande lögn som fordom du skonslöst gjorde.
Var är du, bittra hav
av is och sanning?

(Ur Moln, 1920)