Den som skaffat många skivor genom åren märker så småningom att en del av dem sällan eller aldrig tas fram ur skivhyllan för att avnjutas på nytt. Man kan till och med glömma bort att man en gång skaffat dem. När jag nyligen bestämde mig för att lyssna igenom några av musikhistoriens viktigaste stråkkvartetter kom jag att tänka på en skiva som jag skaffade för många år sedan, med de tre stråkkvartetter som komponerades av Juan Crisóstomo de Arriaga (1806–26). De kan visserligen inte räknas in bland de viktigaste verken inom denna kategori, men jag mindes dem som attraktiv och välkomponerad musik. Och så låter den även vid en förnyad kontakt.
Inspelningen på skivmärket Ensayo är gjord av ensemblen Rasoumovsky Quartet bestående av Simon Standage och Pauline Scott, violiner, Simon Whistler, viola, och Joanna Milholland, cello. Namnen antyder att medlemmarna är engelska eller amerikanska. Då jag köpte skivan var Arriagas kvartetter svåra att finna i inspelningar. Nu finns det – trots att många tror att skivinspelningar är på tillbakagång – åtskilliga fler att välja på. Man kan förstås också lyssna på Arriagas musik på Youtube och Spotify.
De tre stråkkvartetterna var de enda verk av Arriaga som tonsättaren fick utgivna under livstiden (1824). I övrigt komponerade han en hörvärd symfoni, operan Los Esclavos Felices med en livfull uvertyr, kyrkomusik och kammarmusik. Arriaga kom från Rigoitia nära Bilbao i norra Spanien, var en brådmogen begåvning som studerade vid Pariskonservatoriet från 1821. Han studerade musikteori och komposition och spelade violin. Efter sin tidiga död i tuberkulos vid 19 års ålder glömdes han bort och återupptäcktes i slutet av 1800-talet. Sedan dess har han nått en berömmelse långt utanför Spaniens gränser.
På grund av sin tidigt utvecklade begåvning har Arriaga kallats ”den spanske Mozart”. Detta är inte helt välförtjänt eftersom Mozart vid 19 år ålder hade komponerat många fler värdefulla stycken än vad Arriaga hann med. Men jämförelsen har ändå en poäng. Wikipedia beskriver Arriagas kvartetter: ”De befinner sig stilistiskt mellan Haydn och Mozart, men man anar samtidigt klanger från den unge Beethoven.” Och när man lyssnar till musiken går associationerna lätt åt det wienklassiska hållet. Arriaga delar med de nämnda tonsättarna det lediga tekniska handlaget, känslan för form och struktur och den musikantiska glädjen.
Med sådana tonsättare som inspirationskällor kan man lära sig mycket, men finns det något utrymme kvar för personligt uttryck? Wikipedia säger om detta: ”Därigenom hittade Arriaga fram till ett eget tonspråk, som i kombination med en stränghet i formen (användning av kontrapunkt) kan karakteriseras som elegant, lätt och melodiöst.”
Vill man beskriva en personlig stil i Arriagas kvartetter så ligger det nära till hands att framhäva det lätta, soliga melodiska flödet. Att jag uppfattar melodiken som sydlig kan bero på att jag vet att tonsättaren var spanjor. Typiskt är också förstaviolinens framträdande roll. Arriaga var ju själv violinist och hade förmodligen en särskild känsla för instrumentets möjligheter. De tre kvartetterna i d-moll, a-dur och ess-dur är så jämna att det är svårt att se någon som överlägsen de andra. Men om jag tvingades välja, så skulle jag välja den tredje.
Det var roligt att återknyta bekantskapen med denna inspirerade och lättillgängliga kvartettmusik. Juan Crisóstomo de Arriaga förtjänar sin plats i skivhyllan, och hans kvartetter kan ses som så kallade minor classics. Inte banbrytande, men definitivt värda att stanna till vid.
Ja, de finns ju, dessa sällan spelade minor classics vilkas namn man åtminstone tycker sig känna till namnet. Ska undersöka Arriaga. Mycket lämpligt i och med att jag planerat en resa till Baskien i maj. :)
SvaraRaderaSjälv har jag aldrig besökt Arriagas hemtrakter, så jag ser fram emot lite reseintryck i din blogg framöver.
SvaraRadera