Besök på Nationalmuseum (2). 1600-tal

Det har hänt en hel del med Nationalmuseum under den fleråriga renoveringen. Förr var de stora salarna ödsliga med målningar på väggarna och en öppen yta mitt i, ofta med en liten bänk där betraktarna kunde slå sig ned för att betrakta konsten i bekvämare ställning. Nu har rummens yta förtätats, mellanväggar har satts in så att mera konst kan exponeras. Besökarna har inte samma överblick men mer att se på i rummet, särskilt som måleriet har kompletterats med samtida föremål som keramik, möbler, statyer, lampor etc. Kombinationen av måleri och andra föremål ger omväxling, och kanske kan man som besökare lära lite mer om den aktuella tiden (och minnas att det som visas mest kommer ur mycket välbärgade hemmiljöer).

Varje sal har dessutom fått sin distinkta, mättade färg. Talar man redan nu om ”det blå rummet”, ” det gula rummet”? Färgerna har inte bara blivit intensivare på väggarna. Utan att veta det säkert får jag intrycket att många av konstverken omsorgsfullt har rengjorts. Färgerna lyser med en oväntad fräschör även på äldre konstverk.

Bilden av drottning Kristina är målad av holländaren David Beck (1621–56) vid tiden för hennes kröning 1650. Då hade hon redan styrt Sverige i praktiken under några år. Och fyra år senare lämnade hon hemlandet och begav sig till Rom.

Av 1600-talsmålarna på Nationalmuseum är förstås Rembrandt van Rijn (1606–69) den stora fixstjärnan. Utöver den berömda, stora Batavernas sammansvärjning, som inte är med i detta urval, finns flera verk av Rembrandt att beskåda. Simeon och Jesusbarnet är ett sent verk av målaren.

Rembrandt gjorde massvis med självporträtt. Därför finns klara besked om hur han såg ut vid olika åldrar. På en liten målning från 1930 kan vi se hur han såg ut som ung. Målningen är, liksom många andra som visas på Nationalmuseum, glasad, vilket ofelbart leder till att reflexer lätt uppstår. Som vanligt när det gäller avbildad konst från museum rekommenderas att konstverken beskådas på plats. Då kan betraktaren inte bara välja en fördelaktig vinkel utan också få en riktig uppfattning om verkens storlek.

Kökspigan eller Flicka i ett fönster väcker ett igenkännande bland många av museets besökare. Rembrandt målade henne 1651.

Både stadslandskap och natur finns med i holländske Gerrit Adriaensz Berckheydes (1638–98) Zijlpoort, Haarlem från omkring 1670. Stadsporten finns inte längre kvar.

Målningen Lutspelerska från omkring 1610 tillskrivs flamländaren Hendrik van Steenwyck den yngre (cirka 1580–1640). 

Musikinstrument finns också med i Amor triumferande bland symboler för konst, vetenskap, krig från mitten av 1600-talet. Två konstnärer har utformat målningen. Flamländaren Thomas Willeboirts Bosschaert (1614–54) svarar för huvudkompositionen och Amorfiguren, medan symboldetaljerna tillskrivs Paul de Vos (1595–1678), också han flamländare.

En intressant interiör från ett förmöget flamländskt hem är målad av Frans Francken den yngre (1584–1651) och Cornelis de Vos (1584–1651). Det är kända målningar av Rubens som hänger på väggarna, varför målningen kallas Rubens salong.

Thomas Blanchet (1614/17–89) var en fransk konstnär som i målningen Cleobis och Biton från cirka 1650 sökte sig till antikens myter i sitt motivval.

Sist i detta urval med 1600-talskonst på Nationalmuseums väggar är spanjoren Francisco Zurbarans (1598–1664) Veronikas svetteduk. Ansiktet som avbildas ska tillhöra Jesus. En kvinna som hette Veronika ska under Jesus väg till Golgata ha torkat hans ansikte från svett och blod, och enligt legenden uppstod då den bild som Zurbaran målade.

1700-talet väntar i nästa avsnitt.

De gamla vykorten (3). Europa

År 1955 ägde den första charterresan med flyg rum i Sverige då ett plan lyfte med Mallorca som mål. Tidigare hade några charterresor med buss ordnats. Oavsett färdmedel var den tidens charter mycket krångligare och mera tidsödande än vad vi är vana vid i dag. Det var en trög start för charterbolagen, och ännu på 60-talet var utlandsresor ovanliga för det stora flertalet svenskar. Att utvecklingen kom igång och så småningom tog fart hade den ökade allmänna välfärdsnivån och semesterlagstiftningen med tre veckors betald semester som förutsättningar.

Själv åkte jag utomlands bara en gång under 60-talet. Några vykort som inköptes under den resan kommer i följande, avslutade delar av denna lilla serie med gamla vykort. I samlingen finns ändå en del kort från Europa. Vänliga människor i bekantskapskretsen köpte dem åt mig. De fungerade som stimulans för fantasin och för egna resor.

Någon hade varit i Hamburg och köpt ett vykort som föreställde Jungfernstieg. Någon annan hade varit i Prag och tagit med sig en bild av ridskolans terrass (foto J. Hrouda). Och Petersplatsen i Rom fanns också med på ett vykort. 

Det finns lite människor i bilden från Prag. Men de är inte många, och platser som brukar vara fulla av folk i dagens verklighet är ganska ödsliga på gamla vykort. Städerna har blivit större, där finns mer folk, men ökande turistströmmar är en annan förklaring. Det är inte bara svenskarna som blivit ett resande folk.

Italien är ett spännande turistland, fullt av märklig konst, arkitektur och historiska minnen. Det framgrävda Pompeji måste ha fängslat den turist som kom dit på 60-talet. Denna byggnad kallas Faunhuset.

Men det var Spanien som blev det stora turistlandet när svenskarna började resa. Först Mallorca, sedan Kanarieöarna och orterna på den spanska solkusten. När Lasse Åberg gjorde den fortfarande ganska roliga filmen Sällskapsresan år 1980 var Spanien och Kanarieöarna som resmål säkert inget svårt val. Men den här bilden är från Torremolinos.

Och Spanien har också sina historiska och kulturella attraktioner. Här Alhambra i Granada.

En trevlig och vacker storstad är Málaga i södra Spanien. Här en vy över hamnen som den såg ut en gång.

För mitt tonåriga sinne fanns det inget europeiskt land som var mer lockade än Island. Tydligen hade vi någon bekant som hade varit där och tagit med några vykort till mig. Thingvellir, platsen där islänningarna samlades till sitt första riksmöte, Alltinget, år 930, ser nog inte så annorlunda ut i våra dagar.

Sjön Mývatn ligger på norra Island, nära småstäderna Akureyri och Húsavik. Sjön är berömd för sitt fågelliv och blev utvald till ett av Unescos världsarv redan 1977. Numera kan man löpa maraton runt sjön i en tävling som arrangerats sedan 2000. På 60-talet var det säkert lite lugnare kring sjön.

Reykjavík ser modernt ut på detta kort. De är egentligen bara bilarna som visar att det är för några decennier sedan.

Vulkanen Askja ligger inte så långt från Mývatn. Det är en av Islands största vulkaner. År 1961 hade den ett utbrott och bilden är från det tillfället.

Min andra utlandsresa gick till England och norra Wales. Sällskapet var en kompis som var välsignad med både körkort och en Peugeot. Vi stannade i privata hem som skyltade med ”bed & breakfast”. Standardpriset år 1970 var 21 shilling sex pence per person och natt i dubbelrum. Hotell av motsvarande standard kostade mer än det dubbla. Det var en rolig resa som gav många minnen. Den började med båtresan mellan Göteborg och Immingham på östkusten. Vi åkte redan första dagen genom England och förvånades över hur slitet och fattigt det såg ut på många ställen i det engelska industribältet, i städer som Barnsley och Scunthorpe. Så hade det inte sett ut på de brittiska serier som sändes på svensk tv.

Wales var grönt, lummigt, naturskönt och vänligt. Det lokala språket, kymriska, hördes överallt i de mindre orterna. Vi noterade de stora skillnaderna mellan ebb och flod i walesiska kustområden. Här är staden Llandudno.

Byn med Europas längsta ortnamn besökte vi inte. Vykortet fick räcka. Ett avslutande h fick inte plats då kortet skannades.

Vi fortsatte till södra England och for genom Dartmoorheden till Devon och Exeter. I Torquay kunde vi ha stannat till på Fawlty Towers, men eftersom den berömda tv-serien inte hade spelats in ännu var hotellet obekant. I stället en bild från Exeter, den öppna platsen framför katedralen.

På hemvägen stannade vi till i Stratford. Att detta är William Shakespeares stad var inte att ta miste på, för namnet syntes överallt. 

Stratford var idylliskt och välvårdat. En kväll gick vi på teatern, kortet nedan. Just den dagen spelades Hamlet. Det är en ganska lång pjäs som verkar ännu längre om man ser den från ståplats.

I de två avslutande avsnitten några vykort från min första riktiga utlandsresa 1966.

Klassiska nedslag (29). Juan Arriaga, stråkkvartetter

Den som skaffat många skivor genom åren märker så småningom att en del av dem sällan eller aldrig tas fram ur skivhyllan för att avnjutas på nytt. Man kan till och med glömma bort att man en gång skaffat dem. När jag nyligen bestämde mig för att lyssna igenom några av musikhistoriens viktigaste stråkkvartetter kom jag att tänka på en skiva som jag skaffade för många år sedan, med de tre stråkkvartetter som komponerades av Juan Crisóstomo de Arriaga (1806­–26). De kan visserligen inte räknas in bland de viktigaste verken inom denna kategori, men jag mindes dem som attraktiv och välkomponerad musik. Och så låter den även vid en förnyad kontakt.

Inspelningen på skivmärket Ensayo är gjord av ensemblen Rasoumovsky Quartet bestående av Simon Standage och Pauline Scott, violiner, Simon Whistler, viola, och Joanna Milholland, cello. Namnen antyder att medlemmarna är engelska eller amerikanska. Då jag köpte skivan var Arriagas kvartetter svåra att finna i inspelningar. Nu finns det – trots att många tror att skivinspelningar är på tillbakagång – åtskilliga fler att välja på. Man kan förstås också lyssna på Arriagas musik på Youtube och Spotify.

De tre stråkkvartetterna var de enda verk av Arriaga som tonsättaren fick utgivna under livstiden (1824). I övrigt komponerade han en hörvärd symfoni, operan Los Esclavos Felices med en livfull uvertyr, kyrkomusik och kammarmusik. Arriaga kom från Rigoitia nära Bilbao i norra Spanien, var en brådmogen begåvning som studerade vid Pariskonservatoriet från 1821. Han studerade musikteori och komposition och spelade violin. Efter sin tidiga död i tuberkulos vid 19 års ålder glömdes han bort och återupptäcktes i slutet av 1800-talet. Sedan dess har han nått en berömmelse långt utanför Spaniens gränser.

På grund av sin tidigt utvecklade begåvning har Arriaga kallats ”den spanske Mozart”. Detta är inte helt välförtjänt eftersom Mozart vid 19 år ålder hade komponerat många fler värdefulla stycken än vad Arriaga hann med. Men jämförelsen har ändå en poäng. Wikipedia beskriver Arriagas kvartetter: ”De befinner sig stilistiskt mellan Haydn och Mozart, men man anar samtidigt klanger från den unge Beethoven.” Och när man lyssnar till musiken går associationerna lätt åt det wienklassiska hållet. Arriaga delar med de nämnda tonsättarna det lediga tekniska handlaget, känslan för form och struktur och den musikantiska glädjen.

Med sådana tonsättare som inspirationskällor kan man lära sig mycket, men finns det något utrymme kvar för personligt uttryck? Wikipedia säger om detta: ”Därigenom hittade Arriaga fram till ett eget tonspråk, som i kombination med en stränghet i formen (användning av kontrapunkt) kan karakteriseras som elegant, lätt och melodiöst.”

Vill man beskriva en personlig stil i Arriagas kvartetter så ligger det nära till hands att framhäva det lätta, soliga melodiska flödet. Att jag uppfattar melodiken som sydlig kan bero på att jag vet att tonsättaren var spanjor. Typiskt är också förstaviolinens framträdande roll. Arriaga var ju själv violinist och hade förmodligen en särskild känsla för instrumentets möjligheter. De tre kvartetterna i d-moll, a-dur och ess-dur är så jämna att det är svårt att se någon som överlägsen de andra. Men om jag tvingades välja, så skulle jag välja den tredje.

Det var roligt att återknyta bekantskapen med denna inspirerade och lättillgängliga kvartettmusik. Juan Crisóstomo de Arriaga förtjänar sin plats i skivhyllan, och hans kvartetter kan ses som så kallade minor classics. Inte banbrytande, men definitivt värda att stanna till vid.

María Dolores Pradera (1924–2018)

Det är nu många år sedan jag först hörde musik med den spanska sångerskan María Dolores Pradera. Det var under en lång flygning, åratal innan någon diskuterade flygets inverkan på klimatet. Det är tråkigt att flyga, och flygbolaget bidrog med lite tidsfördriv i form av några musikkanaler som passagerarna kunde lyssna till. Snabbt valde jag bort popmusiken, kanalen med populära klassiker i stympade arrangemang, lättlyssnad jazz och menlös muzak, tills jag fängslades av en fyllig altstämma på spanska. En vacker röst som sjöng musikaliskt, med känsla och ledighet, emellanåt med lite skarpare accenter, i sånger av högst varierande slag, från det enkelt rytmiskt dansanta till känslosamma långsamma ballader. Ibland lät det spanskt, ibland latinamerikanskt, men sångerskan behärskade allt med samma säkerhet och engagemang. Kompet dominerades av gitarrklanger. Jag antecknade namnet María Dolores Pradera med avsikten att hitta någon skiva med henne.

Här hemma fanns ingenting. Men under en resa skaffade jag trippel-cd:n Esencia de mujer – Las mas bellas canciones (BMG), några år senare kompletterad med en samling om sex cd, Colección (BMG). Skivorna lyssnar jag inte till varje dag, eller ens varje månad, men de har heller inte blivit stående orörda i skivhyllan. Då och då återkommer jag till den mörka altstämman i de melodiska sångerna på spanska. Och María Dolores Pradera är alltid lika bra som då jag först hörde henne.

Hon föddes i Madrid och blev skådespelerska på 40-talet. Senare började hon sjunga med sådan framgång att hon övergav sin skådespelarkarriär och koncentrerade sig på musiken. Under ett halvsekel gjorde hon massvis med skivinspelningar; det sista albumet spelades in 2012. Jag trodde att hon borde vara rätt gammal vid det här laget, och då jag letade efter uppgiften på nätet framgick att hon avlidit tidigare i år, den 28 maj, 93 år gammal.

I Sverige ignorerades detta faktum av alla medier. Och det kan vara en illustration av vårt amerikaniserade kulturklimat. Ska en utomnordisk artist som inte kommer från USA eller Storbritannien uppmärksammas här, hur märklig vederbörande än må vara, så gäller det att först slå genom i USA eller Storbritannien. Stora sångerskor som var delvis samtida med Pradera, som Amália Rodrigues eller Edith Piaf, fick mycket riktigt sina amerikanska genombrott. Och svenska. Men María Dolores Pradera brydde sig inte så mycket om USA utan riktade sitt intresse mot Latinamerika. Genom alla år tog hon upp latinamerikanska sånger och presenterade dem för den spanska publiken. Och under tiden blev hon också ett stort namn i Latinamerika.

Hennes bortgång uppmärksammades av många spanskspråkiga och en del engelskspråkiga medier. Som sajten allmusic.com, som skrev:

”Singer and actress María Dolores Pradera was born in Madrid on August 29, 1924. She spent much of her childhood in Chile, her family brought there by her father’s business. She began working as an actress on both stage and screen as early as her late teens. Her first major works were the films Yo No Ne Caso in 1944 and Los Habitantes de la Casa Deshabitada in 1946. It was while working on Los Habitantes that Pradera met Fernando Fernan Gómez, whom she would marry in 1947. From there she would perform in various theaters in Spain, France, and Mexico, collaborating with the most important directors of the day. As a singer, Pradera was known for her smooth voice, perfect diction, and intuitive nature in a variety of styles. A master of bolero, ranchera, coplas, ballads, fados, and more, Pradera became well loved all over Latin America. Her voice made famous the works of songwriters like José Alfredo Jiménez (Mexico), Chabuca Granda (Peru), and Miguel Matamoros (Cuba). Her vocal and theatrical career was celebrated throughout the Spanish-speaking world.”

Och amerikanska Billboard skrev:

”An elegant woman of classic beauty, known for her theatrical renditions of songs, Pradera remained relevant for decades, performing actively until she was almost 90 years old. And although she was a Spaniard through and through, Pradera gained international fame thanks to her readings of Latin standards – from Peruvian waltzes to Mexican rancheras – that also made her a beloved figure in Latin America.”

Naturligtvis finns det mycket med Pradera på nätet. Lyssna till exempel på mexikanen José Alfredo Jiménez vackra La media vuelta.

https://www.youtube.com/watch?v=Rjre8wwvg_o

Inspirerad av Portugal (och av fadon) är Maria la Portuguesa.

https://www.youtube.com/watch?v=7Cs24e66FdU

En äkta fado, känd genom Amália Rodrigues, är Pedro Rodrigues sång Primavera. På portugisiska.

https://www.youtube.com/watch?v=CmJDzw42MQ0

En annan fadostandard är Raul Ferrãos Lisboa Não Sejas Francesa, också den känd genom Amália Rodrigues tolkning. På portugisiska, men jag är inte säker på att alla lissabonbor skulle godkänna uttalet.

https://www.youtube.com/watch?v=rzpklkMZzKI

Pedro Pérez Flores har skrivit Obsesión,en inspelning från 1985.

https://www.youtube.com/watch?v=GGvO81Tdz-g

Peruanen Chabuca Granda har skrivit La flor de la canela.

https://www.youtube.com/watch?v=xepk9Opkw-8

El ciego är en komposition av Armando Manzanero, inspelningen från 1983.

https://www.youtube.com/watch?v=TAtBB2Q-rAo

Procuro olvidarte av Manuel Alejandro är en av Praderas mest framgångsrika sånger. På videon är sången kongenialt illustrerad med bilder av Edward Hopper.

https://www.youtube.com/watch?v=zw82EbX52Yw

Se dessa tips som smakprov. Mycket mera finns att finna, bland annat publikinspelningar med en sångerska som behöll sin röst och sceniska utstrålning även på äldre dagar.

Ny ”fado” på cd. Dulce Pontes

Dulce Pontes. Peregrinação. Ondeia 2 cd.

Dulce Pontes, född 1969, är en portugisisk sångerska som sedan länge är ett känt namn i hemlandet, en förebild och inspiratör för åtskilliga yngre sångerskor. Hon var en av dem som först tog sig an fadon efter dess nedgång på 70- och 80-talet och blev därmed en pionjär inom den så kallade nya fadon. Då, 1993, sjöng hon Amália Rodrigues sånger i arrangemang med elektroniska klanger. Numera kan man se de inspelningarna som vittnesbörd om den tidens förtjusning i ny teknik.

Dulce Pontes är egentligen inte fadosångerska. Hennes musik influeras från flera håll, och hon är själv livligt verksam som upphovsperson till både text och musik. På sitt nya album, bestående av två cd, finns bara två välkända fadosånger med, Amália Rodrigues och Carlos Gonçalves Grito och Ary dos Santos och Alain Oulmans Alfama. Den första skivan med texter på portugisiska inleds av Dulce Pontes egen textsättning av mellansatsen av Joaquin Rodrigos Concierto de Aranjuez. En annan spansk klassiker, Isaac Albeniz Asturias, är också textsatt, men på spanska och inleder den andra cd:n med enbart spanska texter. Utöver detta finns lite av varje: tangomelodier av Astor Piazzolla och Carlos Gardel, Coimbragitarristen Artur Paredes Bailados do Minho som låter som en rustik folkdans, flera av Dulce Pontes egna kompositioner, med mera.

Dulce Pontes är en bra sångerska med en genomträngande stark röst med stort (alltför stort för min smak) vibrato. Hennes sångteknik är obekymrad och hon använder den till att bända, pressa och närmast skulptera rösten för att få ett starkt uttryck. Då uppstår också en viss förkonstling och jag får känslan av att Pontes går in i olika roller, som i Piazzollas Maria de Buenos Aires. Arrangemangen är mycket varierade och en mängd musiker medverkar, men kompet håller sig i bakgrunden och det är ingen tvekan om att rösten står främst. Jag vill dock nämna gitarristen Daniel Casares, som spelar lysande i Asturias. Albeniz komponerade stycket för piano, men meningen var att pianot skulle härma gitarrens spelsätt och därför är det svårt invända mot att det arrangeras ”tillbaka” till gitarr. Dulce Pontes är lika glad i experiment som någonsin. Men i flera spår är bakgrunden så passiv eller stämningsbyggande att musiken stannar till och förlorar en melodisk och rytmisk framåtdrivande kraft.

Jag tycker alltså att detta är skickligt genomfört men ofta i knepigaste laget. Några spår är jag emellertid förtjust i. José Afonsos Grândola, Vila Morena är en kampsång mot diktaturen och för revolutionen 1974 och den fick en symbolisk roll under dagarna i april då revolutionen fällde diktaturen. Normalt är den taktfast och bestämd, en sång att sjungas på politiska möten. Med sångpålägg, långsamt tempo och ett litet eko ger Dulce Pontes den en nästan sakral prägel. Vackert och oväntat. Jag gillar också Carlos Gardels Volver där en portugisisk gitarr (Fernando Silva) håller musiken samman och driver på. Och Bailados do Minho låter som en uppfriskande djupdykning i folkmusiken. Och att höra Joaquin Rodrigos berömda gitarrstycke sjungas, på portugisiska dessutom, är faktisk intressant.

Normalt förser jag beskrivningarna av nya skivor med asterisker som ett omdöme. Denna gång avstår jag från detta, albumet pekar åt olika håll och är svårt att sammanfatta. Och citattecknen i rubriken betyder att det inte är en fadoskiva men att fadon finns med i den musikaliska palett som Dulce Pontes arbetar med, utan minsta rädsla för att bryta mot konventioner eller pröva nytt.